I grönan skog/Kapitel 08
← Formannens bjudning |
|
Dick gör visit i skolan → |
VIII.
De dansa ännu vildare.
Dick hade äntligen försäkrat sig om Fancy för den mest bedårande av folkdanser, som börjar med en tur med korsade händer.
— Innan vi börjar, sade formannen, så är mitt förslag det, att det skulle vara det enda rätta för var levande själ bland oss karlar som dansar, att ta av oss rocken, för det är så hett.
— Vad du har för tarvliga påhitt, Reuben! Ingenting annat tänker du på när du dansar än att ta av dig kläderna. Han är då het av sig med besked!
— Seså, tänk efter, gubbar, disputerade han med sin hustru, som han tilltalade i maskulinum pluralis bara för alt spara sig besvär med epiteten. Jag kan inte förstå att det skulle vara galet. Man dansar och man blir het som glödande järn; därför lättar man på kläderna sina. Är det inte naturligt och resonligt för både fina och tarvliga? Om jag tar av mig och det inte är nödvändigt, så smakar det ölstuga — det medger jag; men om vi stadiga karlar tar av oss alleman, ja då är det gammal god sed i bygden som ingen kan säga nå't om? Nå — vad säger ni om det, gubbar?
— Av med rockarna! sade de tre andra tjocka karlarna som voro med i dansen; och rockarna togos följaktligen av och hängdes i förstugan, och de fyra värmemartyrerna marscherade sedan in igen i tät kolonn med fladdrande skjortärmar och en gemensam min att nu kunde de mäta sig med vilken valsör som helst i England eller Irland. Dick, som var rädd att sjunka i Fancys högaktning, behöll rocken på som de övriga magrare karlarna; och mr Shinar gjorde detsamma av bättre vetande.
Och nu hade festyran inträtt i en ny fas. Vid denna tid på natten kan en gäst skriva sitt namn i dammet på stolar och bord och en blånande dimslöja fyller luften och lägger som en mångård kring ljusen; människornas näsborrar och rynkor tyckas så småningom bli igenmurade; spelmännen ha liksom de dansande blivit röda i ansiktet, men de dansande ha gått ännu ett steg längre, så att de närma sig vitglödning; spelmännen sitta inte längre stilla utan hasa bakåt på stolarna och såga vanvettigt strängarna, deras ben äro vitt skilda och ögonen slutna, utan kontakt med den synliga världen. Gång på gång mottog Dick sin älskades hand ur någon annan kavaljers och svängde runt; och så — höjden av lycksalighet — promenerade han i en cirkel med henne helt och hållet för sig själv, hans arm slöt sig för varje gång allt fastare kring hennes midja och hans armbåge sträckte sig längre och längre bakom hennes rygg, tills det var en ganska försvarlig sträcka; och ljuvligare ändå var när de svängde upp i ringen skuldra mot skuldra, då hennes andedräkt svepte i ringlar kring hans nacke, som om sommarvinden hade sluppit lös i orätt årstid. De snodde sig fram förbi det ena paret efter det andra bort till andra ändan, då det plötsligt i Dicks bröst uppsteg en farhåga att musiken skulle upphöra, innan de kunde tillsammans gå samma väg tillbaka och åter utföra samma eldande rörelser. Trots sin oro kom Dick lyckligt och väl fram, men då inställde sig en dödlig ångest att fiolerna skulle stoppa just i detta fulländningens ögonblick; och han tog sig därför till att kasta ut en förstulen viskning till musikanterna att de inte skulle sluta upp förrän han och hans dam åter kommit tillbaka fill utgångspunkten; denna anmärkning fick svar från den närmaste av dessa konvulsiviskt arbetande karlar i en menande nick åt den ängslige unge mannen mellan två halvtoner och ett: Ska ske, ska ske! utan att han öppnade ögonen. Fancy var nu så tätt sluten i hans famn, att Dick och hon praktiskt taget voro en enda person. Rummet rörde sig för Dick som en tavla i drömmen; allt vad han kunde minnas efteråt var utseendet på spelmännen, som om de skulle slumra in som snurror slumra in, då deras rörelse och surr nått sin höjdpunkt, och vidare figurerna av morfar James och gamle Simon Crumpler, där de sutto i spiselvrån och pratade och nickade i pantomim och gestikulerade våldsamt till sina uttalanden, som om de sutte invid en tröskmaskin.
Dansen upphörde. — Pu-u-f-f! sade forman Dewy och blåste ut sin anda i den allra finaste ström av ånga, som människoläppar kunde forma. — En riktig stram en, den dansen, gubbar! Han torkade sig i pannan och gick fram till cider- och ölmuggarna på bordet.
— Jojo! sade mrs Penny och slängde sig handlöst i en stol, mitt hjärta har aldrig dunkat så vilt sen jag brukade sitta uppe på midsommarnätterna för att få reda på vad jag skulle få för en man.
— Och det höll ni på med för rätt få år sen, det har jag hört er säga, sade formannen utan att lyfta ögonen från bägaren, som han fyllde på. Upptagen som han var med att dela ut förfriskningar, kunde han med fog hålla sig i skjortärmarna, fastän de andra tjocka karlarna tagit på sig sina rockar.
— Och en sak som jag aldrig trott skulle hända, det hände då, om ni vill tro mig eller inte, fortsatte mrs Penny. Ack, det första levande väsen jag nånsin sett en midsommarafton var mig en gåta när han kom fram, ja en riktigt besvärlig gåta, det säger jag.
— Det kan jag väl tänka mig, sade Elias Spinks.
— Ja, sade mrs Penny och skådade tillbaka i tiderna och talade på i en flytande ton av andlig frånvaro, som om det gjorde detsamma om hon hade åhörare eller inte. Ja, aldrig har jag varit så altererad som den midsommarafton! Jag satt uppe, fast besluten att få veta om John Wildway skulle gifta sig med mig eller inte. Jag ställde fram bröd och ost och öl till hands, alldeles som det är föreskrivet i svartkonstböckerna, och jag öppnade dörren och jag väntade tills klockan slog tolv, och nerverna mina stod på spänn, så jag riktigt kunde känna hur varenda en surrade som en klocksträng. Jo minsann! när klockan hade slagit tolv, vad får jag väl skåda genom dörren, om inte en liten pyssling till karl på landsvägen med skomakarförklä på sig.
Här sträckte mr Penny förstulet på sig en halv tum.
— Nu var John Wildway, fortsatte mrs Penny, som kurtiserade mig den tiden, skomakare, förstår ni, men han var en lång karl, och jag kunde inte tro att en så'n listen pyssling hade något att göra med mig. Men fram klev han och över tröskeln, inte John, men just samma lila pyssling till karl i skomakarförklä —
— Du behöver inte vara så förskräckligt noga med liten och pyssling! sade hennes man.
— In marscherar han och ned sätter han sig och åh, du milde, rände jag inte upp i övre våningen, och själ och kropp hängde nätt och jämnt ihop. Nåja, för att korta av på den historien, så hände sig till slut att John Wildway och jag blev osams och skildes åt; och vad får jag väl se, den rätte mannen kom! Penny frågade mig om jag ville dela ljuvt och lett med honom, och innan jag visste ordet av, så var saken klar.
— Jag har trott att du inte visste bättre besked nån enda gång i ditt liv; men jag har kanske tatt miste, sade mr Penny sakta.
Sedan mrs Penny berättat slut, lät hon sin blick vila på de scener hon just upplivat och som uppenbarligen tilldrogo sig inför henne mitt i rummet. Mr Pennys anmärkning fick inget svar.
Under detta samtal kunde man ha märkt formannen och hans hustru stå i ett undangömt hörn och i en mystisk närhet till varandra, vilket innebar att de utbytte något knappt förnimbart meddelande, som tydligen inte hade något att göra med deras gästers samtal, men väl deras materiella välfägnad. Till sist måtte något slutresultat ha vunnits, ty man och hustru stodo inte längre i så nära kontakt, och formannen marscherade in i handkammaren, gnolande en melodi som han inte riktigt kunde fullfölja, för att därpå börja sjunga en visa, av vars text han kunde minnas en och tre kvarts rad. Mrs Dewy lät undfalla sig några ord om förberedelser till en bit mat.
Den äldre del av sällskapet, som gladde sig åt ätande och drickande, tog på sig en min, som gav tillkänna, att de intill denna stund fullkomligt glömt bort att det var brukligt att vänta sig en supé vid sådana tillfällen; de gingo ändå längre än till en sådan mimisk artighet och kastade sig in i osammanhängande samtalsämnen, men det skruvade och tomma tonfallet angav tydligt nog avsikten med dem. De yngre medlemmarna sade att de voro riktigt hungriga och att en supé skulle smaka härligt, fastän det var så sent.
Dick hade lyckan med sig i sina små kärleksfinter under måltiden. Han satt närmast Fancy och hade den betagande glädjen att övertaga till permanent bruk ett glas, som av misstag tagits av Fancy, och att låta förstulet kanten av sin skosula snudda vid hennes kjolfåll; och till dessa behag kom katten, som legat obemärkt i hennes sköte några minuter och nu kröp över till hans knä och berörde honom med den päls som ett ögonblick förut rört vid hennes hand. Därtill kommo vidare små glädjeämnen, såsom att servera henne grönsaker, som hon inte ville ha och just när de voro på vippen att glida över på hennes tallrik taga hand om dem för eget bruk, förebärande det oriktiga i att kasta bort dem. Och då och då tog han sig små ljuvliga tittar på hennes profil och konstaterade hållningen på hennes huvud, den mjuka linjen på hennes barm och andra konstnärliga finesser hos denna livs levande gudinna, som under tiden underhöll en tämligen självsvåldig, för att inte säga för självsvåldig, konversation med mr Shinar, där han satt mitt emot. Till att börja med kritiserade han hennes sätt i sitt stilla sinne, men efter många för och emot kom han till den slutsats att det nog inte var så farligt.
— Det är en ny sorts musik, det där, sade miss Fancy med den lilla skärpa, som hennes position som sedernas väktare i församlingen krävde: hon syftade på kontrasten mellan slamret med knivar och gafflar och de nyss förklingande tonerna från fiolerna.
— Jo visst; och jag vet inte vilket som låter ljuvligast i ens öron när en kommit över fyrti, sade formannen; utom för allt i världen vad far beträffar. Aldrig har väl nå'n levande människa haft ett så'nt sinne för toner. Han blir rörd i sitt innersta av dem; inte sant, far?
Den äldste Dewy log till svar på Reubens fråga från sin plats i bakgrunden.
— På tal om att bli rörd i sitt innersta, sade mr Penny, ska jag aldrig glömma första gången jag hörde Sorgmarschen. Det var vid korpral Ninemans begravning i Casterbridge. Det kom rent av håret att krypa och fläkta på mig som på en flock får — jojo, kära själar! Och när det var slut och den sista trumpetstöten förklingat och skotten fyrades av över den döde hjältens grav, då hängde det en iskall svettdroppe i pannan på mig och en droppe på kindbenet. Åh, det är något till högtidligt!
— Ja, vad beträffar far därborta i hörnet, sade formannen och pekade på gamle William, som just stod i begrepp att stoppa munnen full, så skulle han kunna svälta ihjäl för musikens skull, lika mycket som när han var en pojkspoling på femton år.
— Ja, vet ni vad, sade Michael Mail och harskade sig grundligt som en talare, som riktigt vill göra intryck; det är nog ett slags band av harmoni mellan musik och ätande. Han lyfte bägaren till sin mun och drack sig gradvis från en upprätt hållning till en starkt bakåtlutad, medan blicken vandrade i en båge från väggen framför honom till taket ovanför. Så klarade han strupen på ett annat håll: — En gång satt jag i den lilla matsalen på ”Tre Sjögastar” i Casterbridge och åt en bit mat, och då spelade en musikkår upp ute på gatan. Det var en fin mässingsorkester, må ni tro! Jag satt där och åt stekt lever och potatis, det minns jag så väl — ja, det gjorde jag, och om det så gällde livet, kunde jag inte låta bli att tugga i samma takt. Musikkåren spelade i sex åttondels; sex åttondels tuggade jag, antingen jag ville eller ej. Musikkåren gick över till fyra fjärndels; och i fyra fjärndels gick tänderna tvärs genom lever och potatis som en maskin. Fint må ni tro! Nej, jag glömmer aldrig den musikkåren.
— Det var den taktfullaste historia jag nånsin hört, sade morfar James med den frånvarande blick som passade till djupgående kritik.
— Jag tycker då inte om Michaels taktfulla historier, sade mrs Dewy. De är betydligt grova för en person med god smak.
Gamle Michaels mun fick små ryckningar som om han ville le, men inte visste var han skulle börja, vilket gradvis satte sig till ett uttryck, innebärande att det inte var ett obehag att korrigeras av en förträfflig kvinna som formannens hustru.
— Nå, det vill jag säga, sade Reuben med allvarlig bestämdhet, att en så'n där grovhet som sårar Anns känslor är för mig en rekommendation; för det visar alltid att en historia är sann. Och av samma orsak så tycker jag om historier med dålig moral. Alla sanna historier, ser ni gubbar, har nå't grovt i sig eller en dålig moral, var säker på det. Om historieberättarna kunnat få en fin ton och god moral ur sanna historier, vad skulle det ha tjänat till att hitta på liknelser?
Med dessa ord reste sig formannen för att hämta en ny laddning cider, öl, mjöd och hembrygda viner.
Mrs Dewy suckade och tillfogade en anmärkning — för säkerhets skull bakom sin makes rygg, men de förstodo båda två att orden voro avsedda att tydligt nå hans öron: — En sådan karl den Dewy är! Ingen kan tänka sig ett så'nt besvär jag har med att hålla honom anständig i mun. Och hörde ni väl också — just nu då vi åt kvällsvard — hur han talte om ”potäter” med Michael på riktig arbetsfolksfason. Men så har jag aldrig blivit uppfostrad. I min familj hette det aldrig mindre än ”potater” när det inte var ”potatiser” rent ut; mor var så noga och fin i mun med oss flickor: det fanns ingen familj i socknen som höll sig så uppe som vår.
Skilsmässans timme slog. Fancy kunde inte stanna kvar över natten, ty hon hade sagt till en kvinna att sitta uppe och vänta på henne. Hon försvann för en stund från sällskapet, där danslusten var avtynad, och kom så ned för trappan, insvept i ytterplagg och med minen av en helt annan person än hon hittills varit, ja till Dicks missräkning och bedrövelse var hon nu en tämligen reserverad och flegmatisk kvinna; ingenting fanns kvar hos henne av den sprittande livliga flickan, sådan hon tett sig bara en kort kvarts timme förut och som icke haft något emot Dicks hand kring sin midja eller skytt grannskapet av misteln.
— En sådan skillnad! tänkte den unge mannen — som därmed föregrep ålderns cynism. En sådan usel och bedräglig skillnad mellan en flickas sätt, då hon är i danstagen och vid andra tillfällen! Se på denna förtjusande Fancy! Hela kvällen igenom har hon varit möjlig att röra, trycka intill sig — till och med kyssa! Hela halvtimmar i sträck har jag hållit henne så tätt intill mig att inte ett ark papper kunde ha slunkit emellan oss; och jag kunde känna hennes hjärta alldeles utanför mitt eget, och hennes liv pulserade så tätt intill mig att jag kände varje slag i det. Så fladdrar hon en trappa upp — hatt och kappa kommer på — och jag vågar inte längre röra henne mera än — tanken svek honom och han återvände till verkligheten.
Men detta var en plåga som kunde bäras i jämförelse med vad som följde. Mr Shinar och hans urkedja begagnade sig påträngset av tillfället som en uppspelt ungkarl kan göra, i färd med att gå hem samma väg som en vacker ung kvinna; han steg fram för att försäkra Fancy — med total hänsynslöshet mot Dicks känslor och med ett tonfall som var allt annat än iskallt — att han, Shinar, icke var den som gick till sängs förrän han sett sin sköna dam i trygghet innanför hemmets dörr — nej, sannerligen, ingen skulle säga det om honom; och att han inte skulle vika en tum från hennes sida, förrän det var gjort — förr skulle han gå under. Förslaget bifölls av miss Day med, som Dick tyckte, en grads värme, eller åtminstone en dryg portion av en grad, över den temperatur som krävdes av en osjälvisk önskan att bli skyddad för nattens faror.
Allt var slut; och Dick synade stolen som hon senast upptagit och som nu såg ut som en infattning, från vilken ädelstenen slitits ur. Där stod hennes glas och den romantiska skvätt av flädervin i botten, som hon inte kunde dricka ur, om hon än ansträngde sig aldrig så mycket, lydande de tungt vägande skäl som formannen anförde — hans hand sänkte sig under tiden på hennes skuldra som en stångjärnshammare; men den drickande fanns där icke längre. Där voro de nio, eller var det tio, brödsmulor hon lämnat på sin tallrik; men den ätande sågs icke mera.
Nu då familjen åter blivit ensam ansikte mot ansikte, kände han en otrevlig närhet i förhållandet mellan honom själv och de övriga familjemedlemmarna. Hans far uppträdde fullkomligt stötande med sitt goda humör, som var lika strålande som då gästerna funnits kvar; och vad morfar James beträffar — som ännu icke gått — visade han en rent djävulsk förtjusning över att de givit sig i väg.
— Ja, sannerligen, sade formannen i en ton av stilla belåtenhet, jag har haft så lite tid för mig själv hela kvällen att nu ska det smaka med ett mål mat i allsköns ro! En skiva av den här skinkan — lagom med fett och lagom med magert — så där ja; och så en droppe ättika och pickles — det var det ja — och sen ska man känna sig nyter som en abborre igen! Och för att säga sanningen, min gubbe lilla, så har jag känt mig så torr inombords som ett murtråg hela kvällen.
— Det är trevligt med en bjudning en gång emellan, sade mrs Dewy och lade av de prydliga tonfall hon känt sig tvungen att använda under aftonens lopp och antog sin naturliga äkta-hälfts-röst, men du milde, vad har man inte för sig för utsikter till arbete dan efter! Tänka sig alla odiskade tallrikar och knivar och gafflar och kvävande damm och bitar av möblerna avsparkade och jag vet inte vad, så en fattig stackare kunde nästan önska alt det inte fanns något så'nt som jular — — åååh — käraste! gäspade hon tills klockan i hörnet hade hunnit ticka åtskilliga gånger. Hon såg sig omkring på det neddammade och oordnade möblemanget och sjönk ihop, överväldigad av synen.
— Så, nu är jag som jag ska så småningom, guskelov för det! sade formannen tvärs igenom en sönderhackad massa skinka och bröd utan att lyfta ögonen från tallriken och med kniv och gaffel i högsta hugg, som om han fällde träd. — Ann, du kan så gott gå och lägga dig mesamma och inte sitta här och hänga med en så'n sömnig uppsyn; du ser så långdragen ut i syna som en fiol. Jojo, du måste vara alldeles uttröttad, det är klart det. Jag ska stänga dörrarna och dra upp klockan; gå upp du bara, annars blir du vit som ett lakan i morron.
— Tja, jag vet inte om jag ska eller inte ska. Matmodern strök sig med handen över ögonen för att driva undan sömnen, tills hon kom upp i sängkammaren.
Dick undrade hur det kom sig att då folk väl voro gifta, voro de alldeles blinda för romantik; han kände sig alldeles säker på att om han någonsin fick till hustru denna kära och omöjliga Fancy, så skulle han och hon aldrig bli så förskräckligt praktiska och likgiltiga för passion som hans far och mor voro. Det underligaste av allt var att alla fäder och mödrar han kände voro lika likgiltiga i det fallet som hans egna.