I grönan skog/Kapitel 09
| ← De dansa ännu vildare |
|
Han går förbi skolan → |
IX.
Dick gör visit i skolan.
De första dagarna på det nya året gingo sin kos och Fancy, som tillbragt ferieveckorna hemma, återvände till Mellstock.
Varje ledig minut i den vecka som följde på hennes återkomst, tillbragtes av Dick med promenerande, alldeles händelsevis i hans färder kring grannskapet, förbi skolhuset; men icke en enda gång visade hon sig. En näsduk, som tillhörde henne, hade genom försynens skickelse påträffats av hans mor, då hon städade rummet dagen efter danstillställningen; och med många taktiska konstgrepp hade Dick fått övertaga den för att lämna den tillbaka, när han skulle komma i närheten av skolan efter hennes återkomst. Men han sköt upp att tillgripa det yttersta medlet att göra visit hos henne med den, för den händelse hon icke skulle ha någon känsla eller något intresse för honom; hon kunde råka finna ärendet en smula kuriöst, gissa hans verkliga skäl, och hennes sinne för det komiska, som var tämligen starkt, kunde i hög grad skada hans värdighet i hennes ögon; och vad hon tänkte om honom, alldeles oavsett varje tanke på kärlek, var hela världen för honom nu.
Men den stunden kom, då kärlekens tålamod även vid tjuguett år icke stod ut längre. En lördag nalkades han skolan med en oskuldsfullt likgiltig min och hade tillfredsställelsen att se föremålet för sina efterforskningar sysselsatt i bortre delen av trädgården och försöka med spade och trädgårdshandskar utrota ett ogräs som nästlat sig in där.
Han dolde sina känslor av hänsyn för ett par misstänkta stugfönster mitt emot och försökte se ut som en person, stadd i brådskande ärenden, som ville lämna av näsduken och ha det obetydliga ärendet klarerat.
Detta försök misslyckades grundligt; ty då han nalkades grinden, fann han den låst för att hålla barnen, som lekte vid framfasaden, från att springa in på hennes privata område.
Hon såg honom inte; och han kunde bara utfundera en sak att göra, och det var att högt skrika hennes namn.
— Miss Day!
Dessa ord uttalades med en knyck på huvudet och en min, som om han ämnade inge stugorna mitt emot den föreställningen att han nu helt enkelt var en person som tyckte om att skrika för att fördriva tiden, utan att mena någon särskild person inne i någon trädgård. Namnet dog bort i rymden, och den omedvetna miss Day fortsatte att gräva och rycka upp som förut.
Han skruvade upp sig till att än mera stoiskt uthärda stugfönstren och hojtade en gång till. Miss Fancy lade inte märke till något alls.
Han hojtade tredje gången med ursinnig desperation och vände sig därpå plötsligt om och gick några steg, som om det inte alls varit för sitt eget nöje han kommit.
Denna gång hörde hon honom och gick genom trädgården in på baksidan av skolhuset. Fotsteg ekade från det inre, dörren öppnades och tre kvart av den unga skolfrökens blomstrande ansikte och gestalt visade sig för honom; dörrkanten tog bort ett stycke av hennes vänstra parti. Sedan hon fått syn på honom och känt igen honom, kom hon fram till grinden.
Hade vid anblicken av honom den skära blomman på hennes kind djupnat, försvagats, eller täckte den fortfaande på samma sätt sin normala yta? Det var en fråga som hundratals gånger i kommande stunder genomgrubblades, och grubblet ändades alltid efter tröttsamma fram och tillbaka i en enda slutsats: att det var omöjligt att avgöra.
— Er näsduk, miss Day, jag har kommit hit med den. Han höll fram den spasmodiskt och tafatt. — Mor fann den; under en stol.
— Åh, tack så mycket för att ni kom med den, mr Dewy. Jag kunde inte få klart för mig var jag hade tappat den.
Men Dick, som inte var någon erfaren kurtisör — för han hade verkligen aldrig förr haft någon kärlekshandel för sig annat än på skolpojksfason — kunde inte draga någon fördel av situationen; och så klippte han av med denna blunder, som efteråt kostade honom många bittra stunder och en sömnlös natt:
— God morgon, miss Day.
— God morgon, mr Dewy.
Grinden stängdes; hon var borta; och Dick stod där utanför i samma ställning till henne som han haft, innan han gjorde denna visit. Naturligtvis kunde inte något klander riktas mot Ängeln — en ung kvinna som bodde ensam i ett hus kunde inte be honom stiga in utan att ha känt honom grundligare — han borde ha hållit henne kvar där ute, innan han drumlade fram sin fatala avskedshälsning. Han önskade att han, innan han gjort sin visit, gjort riktigt klart för sig nöjet och sättet att göra visit; och så gick han sin väg.