I grönan skog/Kapitel 17

←  Dick gör nytta

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Dick möter sin far

En åktur från Budmouth  →

VIII.
Dick möter sin far.

Under flera minuter åkte Dick hemåt med tankens inre öga så ivrigt upptaget av hans gnabb med Fancy, att vägen och landskapet liknade en lätt dimma över de verkliga bilderna i hans sinne. Var hon kokett? Jämvikten mellan hennes påtagliga kärlek till honom och hennes lika påtagliga likgiltighet var träffad med en så matematisk noggrannhet, att han inte kunde bilda sig någon bestämd mening. Hon hade låtit honom lägga sin hand på hennes; hon hade låtit sina ögon blicka rätt in i hans — hans i hennes — tre eller fyra gånger; hon hade visat sig mycket ogenerad, då det gällde handfatet och handduken; hon hade synbarligen blivit förvirrad på tal om Shinar. Å andra sidan hade hon kört ut honom som en snäll katt eller hund, sagt att Shinar frågade efter henne och syntes angelägen att mr Maybold skulle göra sammaledes.

Så gingo hans tankar, då han svängde om hörnet vid Mellstock Cross, — sittande på kuskbocken på fjäderkärran med benen utanför och hela kroppen guppande upp och ned som en ljuslåga i takt med Smarts travande — och fick se vem, om inte sin far, som kom körande utför backen i karriolen, hoppande upp och ned under något lindrigare stötar, huvudsakligen härledande sig från stenarna på vägen. Snart möttes de.

— Ohoj! sade formannen till Smiler.

— Ohoj! sade Dick till Smart, ett eko av samma röst.

— Du har kört dit me na, förstås? frågade Reuben fridsamt.

— Jaha, sade Dick med en så avgörande tonvikt på sista stavelsen, som om han aldrig i sitt liv tänkt säga något mera. Smiler, som trodde det var slut på samtalet, ville sätta sig i gång igen.

— Ohoj, sade formannen. Jag ska säja dig hur det är fatt jag. Den där tösen är i dina tankar mer än vad som är bra för dig, min gosse lilla. Du är aldrig glad numera, om du inte har henne att bekymra dig om på ett eller annat vis.

— Det vet jag ingenting om, far, sade Dick tämligen enfaldigt.

— Men jag vet — ptro Smiler — åt skogen med fruntimmer, di tänker inte på annat nuförtiden än att få karlarna fast och sen leka med dom.

— Pyttsan, du bara säger precis detsamma som alla andra, det är alltihop det, far.

— Alla andra tycker det som är något förstånd i, det är vad di gör för det mesta åtminstone, Dick.

Dick såg bort i fjärran över en väldig sträcka av intecknad mark.

— Jag önskar jag vore rik som en lord och hon fattig som en kråka, mumlade han, så skulle jag snart fråga Fancy om något.

— Jag önskar det jag med, min pojke. Nåja, tänk noga efter vad. som är bäst, det är vad jag har att säga.

Smart gick ett par steg.

— Antag nu far — ptro Smart — att jag tänkte en del — och att jag hade några utsikter, vilket jag inte har; tycker inte du att hon är en bra och rejäl — ja.

— Åjo, bra nog — riktigt bra. När du har satt dig i sinnet att gifta dig, så ta det första aktningsvärda fruntimmer du träffar på — hon kan vara likaså bra som nån annan; di är likadana allihopa i grund och botten; det är bara krusidullerna som det är lite skillnad på. Jo — hon är bra nog; men jag begriper inte i fridens namn vad en spoling som du — med ett gott hem och far och mor som tar hand om dig och som skickat dig i skolan för att få lärdom, så det var nästan orättvist mot di andra barnen — ska gå och hänga efter ett ungt fruntimmer som har en fästman som i en liten ask och inga sorger och bekymmer, för att göra en stackars utfattig hustru av henne och skaffa barn till världen utan att ha något varken att kläda eller föda dom med. Jag vill bli hängd, om jag begriper't, det är alltihop det, min gubbe lilla!

Dick såg på Smarts öron och sedan upp emot backen; men intet som han såg gav honom något skäl att säga emot.

— Det är väl ungefär av samma skäl som du gjorde så själv, far, skulle jag tro.

— Anfäkta pojke, om du inte slår huvet på spiken! Och formannen lät sig gripas av en bister beundran, med minen hos en man som är alltför storsint att inte artistiskt uppskatta ett litet gott rapp, även om det går ut över egen rygg.

— Det får vara hur det vill, sade Dick, jag frågade henne om något under vägen.

— Å herregud, nu kröp det fram! Vad ska mor din säga! Ja, hon svarade ja förstås?

— Jag har inte frågat om hon vill ha mig; och om du låter mig tala till slut, ska jag säga dig vad jag ville veta. Jag frågte bara, om hon brydde sig om mig.

— Åhå.

— Och då sa hon inget på en kvarts mil, och sen sa hon att det visste hon inte. Vad jag nu ville veta är vad sånt tal kan betyda? De sista orden uttalades med bestämdhet, som om han inte brytt sig om ifall alla pappor i världen funnit honom löjlig.

— Det betyder alltså, svarade formannen noga överlagt, att just nu kan ingen bli klar på hur det menas. Nåja, Dick, som en god fader för dig vill jag inte förneka vad du tycks känna till bra nog; det är att hennes far har en tjockare plånbok än vi och att nog skulle jag gärna hälsa henne välkommen, eftersom det nödvändigt ska vara nån.

— Men säg, vad tror du hon menade? sade Dick, som inte var belåten.

— Jag är inte precis så styv i att gissa, allrahelst som jag inte var där när hon sa så, och mor din är det enda fruntimmer, som jag nånsin frågat om sånt.

— Och vad sa mor, när du friade till henne? frågade Dick fundersamt.

— Det kan väl inte vara till nytta för dej?

— Huvudsaken är detsamma.

— Nå, då så: vad var det hon sa? Ge mig si. Jag stod och smorde mina arbetsstövlar utan att ha dragit av dom, jag stod där och hängde med huvet. Just då kom hon kilande genom trädgårdsdörren, alldeles som ett litet löv. ”Ann”, sa jag, och sen — men inte kan det vara till någon hjälp för dej inte, för vi va så gammalmodiga, mor din och jag, åtminstone den ena av oss, det vill säga jag — och mor dins utseende låg mest i sättet, gjorde det.

— Än sen! ”Ann”, sa du.

— ”Ann”, sa jag, och så sa jag… ”Ann”, sa jag till henne där jag stod och smorde stövlarna och hängde med huvet: ”Vill du ha mej?”… Vad som kom sen, ja se det minns jag inte så långt efterpå. Kanske mor minns det — hon kommer bättre ihåg sina små triumfer än jag. Hur det nu var, så vart vi gifta, det kom jag att märka efterpå. Det var på Vite tisdag — Mellstock-klubben marscherade två och två den dan, och vackert väder var det — glödande hett — solen stekte på ryggen på mig, då jag gick till kyrkan! Nog för jag minns hur jag svettades både till kropp och själ! Men Fancy vill ha dig, Dick — hon tar ingen annan — så väl är det inte.

— Det vet jag ingenting om, sade Dick och slog lekfullt Smarts länd med piskan, vilket Smart visste ingenting hade att göra med att hon borde fortsätta. — Det finns en viss Maybold med — så allt går mig emot.

— Vad nu då? Hon har väl aldrig i livet satt i din dumma skalle att han är kär i henne? Herregud, se flickor och deras konster!

— Neej. Men han kom och hälsade på, och hon såg på honom på ett sånt sätt — ett alldeles särskilt sätt — och när jag gav mig iväg, så stod han där och hängde opp hennes fågelbur.

— Nå, varför skulle inte karlen få hänga opp hennes fågelbur? Vad katten har nu det att göra med dej? Dick, jag vill inte säga att du är ett nöt, men om du inte lika stollig som en ilsken tjur, så vet jag då inte vad.

— Åhå.

— Och vad har du nu funderat ut?

— Jag vet inte.

— Här finns en annan nätt fisk att fjälla för dig. Vi tror du väl det är som står i vägen för dig? Märkte du inte på vårt kalas?

— Neej. Maybold, kan jag tro.

— Shinar — för han är kär i din flicka och vill se henne sitta och se söt ut vid det där löjliga instrumentet och sprattla med sina fina fingrar på tangenterna.

En häftig strid mellan ljuvt och bittert pågick hos Dick, medan hans far talade om detta. — Shinar är en narr! — nej inte så; jag tror inte en smul av det, far. Shinar skulle aldrig komma sig för med sånt, om han inte kurtiserat henne först, och hon tagit väl upp det. Åhå!

— Vem säjer att hon inte har gjort det?

— Jag.

— Desto större tok är du.

— Hur då, far?

— Har hon gjort mera mot dig?

— Nej.

— Då har hon gjort detsamma mot honom — för katten! Nu ska du få höra, Dick, hurdan en flicka är. Hon svär på att hon är så kär i dig, så hon kan gå åt, och kär är hon, och det riktigt ändå; men i alla fall så ger hon ögon Över axeln åt en annan ung karl, fastän hon hela tiden är kär i dig så hon kan gå åt.

— Hon är inte kär i mej och ger inte Shinar ögon.

— Men hon kanske är kär i honom, för hon har gett dig ögon.

— Jag vet inte vad jag ska ta mig till med alltihopa, sade Dick trumpet.

— Allt vad jag kan fundera ut om det här, sade formannen och höjde piskan, ordnade sina leder och muskler och tecknade åt hästen att fortsätta, det är att om du inte kan läsa i en flickas hjärta genom vad hon tar sig till, så tycks naturen ha ägnat dig till ungkarl. Han smackade åt Smiler. Och formannen åkte vidare.

Dick höll Smart hårt i tömmarna, och det hela, häst, kärra och karl stod som fastvuxet i marken. Det är obeant hur länge denna situation skulle ha fortfarit, om inte Dicks tankar efter att ha summerat ihop diverse sorgliga fakta så småningom vandrade runt och nådde visset om att något måste göras och att han följaktligen inte kunde stå så här hela kvällen.

När han kom hem, gick han upp i sitt rum, stängde dörren som om han aldrig mera skulle visa sig i detta livet, tog fram ett ark papper, drog upp en bläckflaska och började skriva ett brev. All den värdighet som låg på botten av brevskrivarens själ framträdde med en sådan kraft i varje rad av denna utgjutelse, att den fördunklade den logiska följdriktigheten i fakta och avsikter; det gick så långt att läsaren måste förbli i ovisshet om hans känslor för miss Fancy Day. Hade han aldrig på allvar hållit henne kär? Hade han varit i döende tillstånd ända till detta ögonblick, och ämnade han först nu bli bra igen? Eller hade han hittills varit vid god hälsa och hade för avsikt att hädanefter dö för henne? Ja, det kunde man inte ana sig till.

Han lade detta brev i ett kuvert, förseglade det och skrev adressen med klar, rättfram handstil — alla granna krumelurer undvekos rigoröst. Han gick med det i sin ficka ned för landsvägen med steg som inte voro en tum kortare än tre fot. Då han kom fram till hennes grind, tog han på sig en min av fast beslutsamhet — så tog han av sig den igen, vände sig om hemåt, rev sönder brevet och satte sig ned.

Nej, det brevet var i en alldeles oriktig ton — det måste han medge. En hjärtlös världsmannaton, det var vad situationen krävde. Att han ville ha henne och inte ville ha henne, med en lutning åt det senare alternativet; men att han kände sig manad att fråga henne rent ut i vändningar som krävde ett rent besked av samma art. Menade hon något med sin hållning mot honom, eller menade hon ingenting? Så skulle det låta.

Detta brev befanns så tillfredsställande på alla sätt, att sedan han givit det i handen på en liten pojke, med order att springa till skolan med det, försummade han icke det tillägg att pojken på inga villkor fick se sig om eller bry sig om ifall Dick ropade honom tillbaka, utan gno sin väg i alla fall, så fort han kunde. Sedan han sålunda tagit sina försiktighetsmått mot sin egen ombytlighet, stod Dick och såg efter budbäraren och vände sig sedan om och gick in, visslande en melodi, avbruten av så svåra tuppar och pauser som om han inte hade den blekaste aning om vad vissla ville säga.

Brevet lämnades fram som ordern var: nästa morgon kom och gick — men inget svar. Så nästa. Så nästa. Så kom fredagskvällen. Dick beslöt att om hon inte givit något svar eller ett tecken från sig dagen därpå, skulle han möta henne på söndag ansikte mot ansikte och skaffa sig muntligt besked.

— Dick, sade hans far, som kom in från trädgården i detta ögonblick, med en bikupa i var hand, omlindade med dukar för att hindra att bien skulle slippa lösa, det vore bäst om du tog med dig de här båda bisvärmarna till mrs Maybold i morgon, så slipper jag och kan ha Smiler och stora forvagnen.

Det var en lättnad; mrs Maybold, kyrkoherdens mor, hade just fått för sig att hon skulle roa sig med biskötsel under den älskvärda förevändningen att det skulle bli ekonomiskt att producera sin egen honung; hon bodde nära badorten Budmouth några mil därifrån, och transporten av bikuporna dit skulle sålunda upptaga hela dagen och i någon mån slå ihjäl den tomma tiden mellan denna afton och den kommande söndagen. Den bästa kärran tvättades grundligt, hjulaxlarna oljades och bien placerades där för att vederbörligen fraktas bort.