I grönan skog/Kapitel 18

←  Dick möter sin far

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius En åktur från Budmouth

Fortsättning på färden  →

TREDJE DELEN

Sommar

I.
En åktur från Budmouth.

En smidigt böjd hals och huvudet behagfullt buret; rika och vågiga länkar av mörkbrunt hår; små fötter under fina vrister; nätta fasoner på klänningskjolen; klara djupa ögon; korteligen ett knippe ljuvligheter: det var Fancy! Dicks hjärta vände sig mot henne med ett språng.

Scenen var ett gathörn vid Mary Street i Budmouth-Regis nära kungens staty, där det vita hörnet på det sista huset i en lång rad lodrätt högg av och ramade in en nästan spegelblank yta havsvatten från den yttre oceanen — denna dag skiftande i ljust gröna och opalfärgade toner. Dick och Smart hade just dykt fram från gatan, och där till höger avtecknande sig mot den glittrande ytan av rörlig färg stod Fancy Day; och hon vände sig om och kände igen honom.

Dick lät det bero med sina funderingar på brevet och undran hur hon kommit dit, då han körde alldeles intill esplanadens kedjeskydd och hänsynslöst trängde undan två kuskar med enspännare, som just vaknat till liv för sommaren, i nya rena skjortor och uppfiffade kläder, för att i sin ordning bli undanträngd av en obarmhärtig yngling som skramlade fram med en bagarvagn utan att se varken åt höger eller vänster. Han frågade om hon skulle tillbaka till Mellstock samma afton.

— Ja, jag väntar på skjuts, svarade hon och tycktes även hon låta det bero med funderingarna på brevet.

— Då kan jag köra er hem fint, och ni kommer en halvtimme fortare. Vill ni åka med?

Som Fancys förmåga att vilja något tycktes försvunnen på något hemlighetsfullt vis i det ögonblicket, avgjorde Dick saken genom att hoppa av och hjälpa henne upp utan vidare tal.

Den tillfälliga rodnaden på hennes kind bleknade till en nyans, som var permanent, och äntligen möttes deras ögon; mellan dem fanns en viss besvärad känsla, som uppstår i ögonblick då alla instinktiva handlingar, förestavade av situationen, äro utförda. Dick som var sysselsatt med tömmarna, tänkte mindre på hur tafatt det hela var än Fancy som inte hade annat att göra än känna hans närvaro och bli alltmera medveten om att hon genom att taga den plats han bjöd henne vid sin sida började dansa efter hans pipa. Smart lunkade på, och Dick skakade med, och Fancy kunde inte göra annat än hjälplöst skaka med hon också; och hon kände att hon på något vis gått i fällan och var en fånge.

— Jag är så tacksam och glad att jag fick sällskap med er, miss Day, sade han, då de åkte förbi de båda halvcirklarna vid Old Royal Hôtel, där hans majestät konung George den tredje mången gång behagade närvara vid borgerskapets baler.

För miss Day, som trodde att han kände med sig sin nya makt och myndighet — något som han inte hade den ringaste tanke på — lät denna anmärkning som ett storsint försök att lugna henne, den fångna.

— Det var inte för att bereda er nöjet av mitt sällskap som jag kom med, sade hon.

Svaret hade en oväntad prägel av ohövlighet som måste ha verkat överraskande på unge Dewy. På samma gång må det framhållas att när en ung kvinna ger ett ohövligt svar på en ung mans hövliga ord, befinner sig hennes hjärta i ett tillstånd som snarare lovar gott för hans sak än motsatsen.

Tystnad rådde mellan dem, tills de lämnat havsstranden och passerat omkring tjugo av de träd som prydde vägen uppåt och ut ur staden i riktning mot Casterbridge och Mellstock.

— Fastän jag inte heller kom för den sakens skull, så skulle jag ha gjort det i alla fall, sade Dick vid det tjugoförsta trädet.

— Nånå, mr Dewy, ingen flirt, för det är inte rätt, och jag vill det inte.

Dick satte sig till rätta precis som han suttit förut, ordnade eftertryckligt sina anletsdrag och harskade sig.

— Sannerligen, man skulle kunna tro att ni mött mig just för den sakens skull och just nu var i färd med att börja, sade den unga damen medgörligt.

— Jaha, det skulle man kunna tro.

— Vad nu då — det har ni väl inte?

Det var att börja i galen ända. Han kastade om resolut och sade muntert som en man den där var fast besluten att aldrig störa sitt sinnes munterhet genom att fatta kärlek till någon kvinna:

— Nå, hur kan det stå till nu för tiden miss Day? Fint och glatt, det tar jag för givet.

— Jag är inte glad, Dick, det vet ni.

— Fint och glatt betyder inte nödvändigt fint klädd.

— Jag har aldrig trott att glädje var detsamma som fina kläder. Du store, vad ni har blivit utspekulerad!

— Det är inte lite som har hänt för er i vår, kan jag se.

— Vad är det ni har sett?

— Jag har ingenting sett. Jag har bara hört ett och annat.

— Vad har ni hört?

— Namnet på en vacker karl med mässingsknappar och kopparring och tennkedja, hopkopplat med ert. Det är alltihop.

— Det är en mycket elak beskrivning på mr Shinar, för det är honom ni menar förstås! Knapparna vet ni är guld, och kedjan är av riktigt silver; ringen kan jag inte ta i försvar och förresten har han bara haft den på sig en gång.

— Han kunde gott ha haft den hundra gånger utan att ha visat den hälften så mycket.

— Nåväl, för mig är han ingenting, anmärkte hon lugnt.

— Inte mer än jag?

— Nej, mr Dewy, sade Fancy strängt, förvisso är han inte mer för mig än ni!

— Inte så mycket?

Hon såg åt sidan för att fundera på den exakta innebörden av denna fråga. — Det kan jag inte svara på, sade hon, lite illmarigt.

De åkte nu ganska långsamt, och en annan fjädervagn inrymmande en bonde, bondens hustru och en dräng åkte om dem; och bondhustrun och drängen tittade mycket nyfiket på paret. Bonden tog inte ögonen från hästens svans.

— Varför kan ni inte svara på det? sade Dick och manade på Smart litet, där de skakade fram alldeles bakom bonden, bondens hustru och dräng.

Som det inte kom något svar och deras ögon inte hade annat att göra, betraktade de båda tavlan framför dem och lade märke till hur bondhustrun satt inklämd mellan de båda karlarna, som svällde ut över var sin sida av vagnsätet för att hon skulle få plats, tills de nästan sutto på var sitt hjul; de sågo också på bondens hustrus sidenschal som blåst upp som en ballong mellan hennes axlar och sjönk ner slät och platt igen för varje stöt som hästen gjorde. Bondens hustru, som kände deras ögon i ryggen, såg bakom sig. Dick sackade efter så där tio meter.

— Fancy, varför vill ni inte svara? upprepade han.

— Därför att hur mycket ni är för mig beror på hur mycket jag är för er, sade hon sakta.

— Allt, sade Dick och sträckte händerna mot henne, medan han kastade betydelsefulla blickar på hennes kinder.

— Rör mig inte, Richard Dewy, hör ni! Jag har inte sagt på vilket sätt era tankar om mig inverka på frågan — det är kanske alldeles tvärtom, förstår ni? Nej rör mig inte, min herre! Se då; för allt i världen gör det inte Dick!

Orsaken till hennes plötsliga förskräckelse var den obehagliga åsynen av en tom timmervagn med fyra timmermän bakom Dicks högra axel. De lågo lättjefullt utsträckta i åkdonet med blickarna riktade uppåt i olika sneda riktningar och fästa på den omgivande världen. Huvudändamålet med deras tillvaro tycktes vara att kritisera intill ben och märg varje levande varelse som kom inom deras synfält. Dick övervann denna svårighet genom att trava på, tills vagnen med timmermännen började skönjas tämligen otydligt genom det dammoln som följde deras vagnshjul och steg upp kring deras huvuden som en dimma.

— Säg att ni håller av mig, Fancy.

— Nej, Dick, det säger jag inte. Det är inte ännu tid att göra det.

— Varför då, Fancy?

— ”Miss Day” passar bättre — ursäkta att jag säger så; och jag borde aldrig ha kallat er Dick.

— Prat! När ni vet att jag skulle göra vad som helst för er skull. Ni vill visst få folk att tro att kärlek är något som kan finnas eller inte finnas alldeles som det passar eller som man tar av eller på sig efter behag.

— Nej, det tror jag visst inte, sade hon vasst. Men det finns ett och annat som gör att jag inte får tänka för mycket på er, även om —

— Men ni skulle vilja, säg? Ja, säg att ni vill, det är bäst att vara sanningsenlig. Vad som än sägs om att en kvinna har rätt att fördölja vem som har hennes hjärta och låtsas som om han inte funnes och annat i samma väg, det är ingenting med det, det vet jag, Fancy. Och ärlighet passar en kvinna bäst i kärleksaffärer som i andra affärer, och i längden står hon sig bäst så.

— Nå då så Dick — jag tycker kanske om er en liten smula, viskade hon ömt; men jag skulle vilja att ni inte sade något vidare nu just.

— Jag ska inte säga mera nu då, eftersom ni inte vill det, käraste. Men ni tycker om mig litet grand, säg?

— Nu ska ni inte tvinga mig till att säga samma sak två gånger; jag kan inte säga mera nu, och ni får vara nöjd med vad ni har.

— Jag får väl kalla er Fancy? Det är väl inget ont i det?

— Ja det får ni.

— Och ni kallar mig aldrig mer mr Dewy?

— Nej då.