Inför hungersdöden
| ← Frosta ting. N. |
|
Sibiriefångens gåfva. N. → |
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 102 i filen Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu. |
Inför hungersdöden.
Den sista kon hade blifvit såld; föda fans inte för menniskorna, ännu mindre för kreaturen.
Svårt hade det känts, och den ringa summa som betalats för kon riktigt brände i handen på Vasili Ivanitsch. Men — nöden har ingen lag. Och så fans ju dessutom „Sokol“ qvar, den gamla kära brunte. Om muschiken blott har sin häst reder han sig nog. Något slags arbete finnes alltid, och med gamle „Sokol“ skulle äfven Vasili kanske kunnat reda sig öfver vintern…
Men så stupade en dag „Sokol“. Utsvulten föll den till marken, så att de skinntorra benen skramlade. En blodström framqvälde ur näsborrarne, den sträckte ett tag på sig, och det var slut.
Vasili stod bredvid sin döde vän. En tår rullade ned i det tofviga skägget på hans utmärglade ansigte. Han tänkte blott på detta enda: hvad skall nu komma?..
⁎
kunde knappast reda sig. Hvad skulle då den fattige Vasili Ivanitsch taga sig till? Att lägga sig ned och dö hungersdöden, hvad återstod väl för honom annat?..
Han rådgjorde med sin hustru Arina. Ännu fans måhända en utväg, den sista, och den måste tillgripas.
I en annan by femtio verst borta bodde en aflägsen slägting till Arina, en mycket rik bonde. Hos honom skulle man söka hjelp. Man hade icke mycket att hoppas, ty han var känd som en hårdhjertad girigbuk. Men det gälde ju lifvet och icke endast två lif, ty i stugan fans förutom far och mor en hel barnskara.
Arina, till ytterlighet medtagen af nöd och svält, anträdde sin tunga vandring. Det gick långsamt, men hon kom dock slutligen sent en afton fram till målet.
Den första hon råkade på, var en ung qvinna.
— God afton, helsade hon.
— God afton, hvem söker du? svarade den unga qvinnan och blickade medlidsamt på Arina, som knappast mera kunde hålla sig upprätt.
— Är han sjelf hemma? frågade Arina, knapt hörbart.
— Nej, han har gått ut. Men hvad vill du? Du har kommit långt ifrån…
— Från Berendjava…
— Det är en lång väg dit! Du har säkert kommit för att begära eller huru?..
— Jag behöfver hjelp. Vi hafva det så svårt, så… Derhemma svälta barnen… Herre Gud ändå…
Arina brast i tårar.
— Lugna dig, kära vän, lugna dig! Kanske det nog går bra…
— Tror du han hjelper då? frågade Arina mellan tårarne.
— Nej… ja… jag vet inte… tror det knappast. Här var i dag tre bönder, alldeles utsvultne.… Han körde bort dem. Ni vill bara stjäla, röt han, era landstrykare, packa er bara bort så fort som möjligt!…
— Jag skall ändå vänta på honom, han kan väl inte behandla en slägting på samma sätt.…
— Dröj då tills han ätit qvällsvard, kanske han då låter tala med sig…
Snart kom han också hem, den dryge bonden Platon Parfentjeff. Han tycktes vara på dåligt humör. I barsk ton befalde han fram sin qvällsvard. Med detsamma observerade han Arina.
— Aha! en slägting, ser jag! Stig fram, min sköna, och sitt inte der i knuten!…
Arina steg upp från sin plats. Hon tog ett par steg framåt, men så vacklade hon och föll ned på knä.
— Platon Parfentjeff, utbrast hon och sträckte mot honom sina armar, tänk på mina små och låt inte dem svälta ihjäl!… För Guds skull ber jag er…
Hon släpade sig fram på golfvet och omfattade hans knän.
Han sprang upp från sin plats.
— Jaså! Du har kommit för att tigga!… Har jag kanske samlat pengar för er räkning?.. Nej, dem har jag sjelf förtjenat, hvarför har ni inte gjort detsamma?… Bort med dig!…
— För Jesu Kristi skull…
— Är det kanske mina barn! röt Platon Parfentjeff ursinnig. Nej, dina äro de, tag sjelf hand om dem! Skall jag kanske börja föda er, usla lättingar… En vacker dag har jag er här i hundratal!… Må f-n taga er allesammans!…
Eldröd af ilska kastade han sig ned på en bänk.
— För Jesu Kristi skull…
— Ut med dig! Eller… eller kastar jag sjelf ut dig!…
Mera död än lefvande kom Arina ut ur rummet.
— Kanske döden ändå är bäst, suckade hon och började den tunga vandringen mot hemmet…
⁎
En stund efter det Arina gått, ville Platon Parfentjeff stiga upp från bänken, på hvilken han kastat sig ned. Men huru han än försökte, lyckades det icke. Han kunde ej ens tala, men de oartikulerade ljud han utstötte, hördes omsider af tjenstefolket.
— Herre Gud, hvad har händt? frågade man om hvartannat.
— Guds dom — framstammade den olycklige. Hvad det gör ondt… Herre Gud, förlåt mig… förlåt…
Platon Parfentjeff satt en stund tyst.
— Hemta henne tillbaka! utbrast han plötsligt och försökte resa på sig… henne, qvinnan som nyss var här… hon, hon…
Han sjönk åter tillbaka på bänken.
Ute var det redan mörkt, stickmörkt. Man skyndade att söka efter Arina, men hon kunde icke mera påträffas.
— Nå? frågade han otåligt.
Hon var försvunnen, blef svaret.
Platon Parfentjeff var tillintetgjord.
— Aldrig blir jag mera frisk, sade han, om jag inte får bedja henne om förlåtelse. Jag har alltid varit hjertlös, och nu straffar mig Gud …
⁎
Arina hade omsider hunnit hem, men lifsgnistan var i det närmaste utslocknad. Och tröstlös var anblicken i hemmet. Mannen hade man funnit död på steppen, sedan han åt barnen samlat så mycket han kunnat för de närmaste dagarne. Sjelf hade han gått ut för att söka arbete, men på vägen hade krafterna svikit honom, och han hade dött som tusental andra hungersdöden …
På golfvet i stugan lågo barnen halfdöda af hunger. På ett dygn hade Arina sjelf ej smakat någon mat. Det gick rundt i hennes hufvud … Hon visste sjelf ej mera hvad hon gjorde …
Hon kyste barnen det ena efter det andra .… hon hade fattat sitt beslut.
Hon började söka. Hittade ett par vedträn, samlade ihop trasor, kastade dem i ugnen och tände eld på dem. Spjället drog hon väl till och dörren stängde hon omsorgsfullt.
Hon kyste och smekte barnen än en gång, så lade hon sig jemte dem på golfvet … Hon ville inte att de små skulle dö af hunger …
⁎
Några timmar senare kom till byn en telega, körd i rasande fart. I telegan satt Platon Parfentjeff, orolig och upprörd. Den stannade vid Arinas koja. Man klappade på dörren; intet svar. Der är visst ingen hemma, gissade man. Platon Parfentjeff gick till fönstret och blickade in, men kastade sig tillbaka med ett rop af fasa.
Man sprängde dörren och trängde in i kojan. Der mötte en hemsk syn. På golfvet lågo Arina och de små barnen ihjälosade.
Arina hade besparat sig och de sina hungersdödens qval…