Ivanhoe/Kapitel 31
| ← Trettionde kapitlet: För eld och svärd |
|
Trettioandra kapitlet: Priorn och juden → |
XXXI.
VID FÖRSAMLINGSTRÄDET
Tro mig, var stat får lov att styras:
Ett rike har författning, staden stadgar.
Ja, till och med den vilda skogens stigman
Har kvar en känsla av lagbunden ordning,
Ty ej sen Adam bar sitt gröna förskinn,
Ha mänskor kunnat med varann bo samman
Förutan lag att närmre dem förena.
Gammalt skådespel.
Dagen hade grytt över ekskogens glad. De gröna grenarna glittrade av daggpärlor. Hinden förde sin kalv från de höga ormbunkssnåren till öppnare platser i skogen, och ingen jägare bespejade eller sköt på den ståtliga hjorten, där han gick i spetsen för sin hornprydda hjord.
Stigmännen hade alla samlats kring församlingsträdet i Harthillskogen, där de tillbringat natten med att vederkvicka sig efter belägringens mödor, somliga med vin, andra med sömn, många med att höra och förtälja om dagens händelser och räkna allt det byte som deras seger ställt till deras anförares förfogande.
Locksley intog sin plats — en av grästorv uppförd tron under den stora ekens knotiga grenar — och hans stigmän samlades kring honom. Han anvisade den Svarte Riddaren plats på sin högra sida och Cedric på den vänstra.
»Förlåt den frihet jag tar mig, ädla herrar», sade han, »men i dessa skogar är jag konung — de äro mitt rike, och mina undersåtar skulle föga akta min makt om jag inom mitt eget område skulle träda tillbaka för någon dödlig. — Men vem har sett till vår kaplan? Var är vår rakade munk? En mässa är bland kristna det bästa sättet att börja arbetsdagen.» Ingen hade sett eremiten från Copmanhurst. »Gud förbjude, att något hänt honom», sade stigmanshövdingen, »men jag hoppas den glade prästen bara dröjt sig kvar litet för länge vid vinkannan. Vem såg honom sedan slottet var taget?»
»Jag», sade mjölnaren, »jag såg honom hålla på att ta sig in genom en källardörr, och han svor vid alla helgon i kalendariet att han skulle smaka på Front-de-Bœufs gascognevin.»
»Må alla helgon, så många det finnes, förbjuda», sade Locksley, »att han druckit för djupt ur vintunnorna och omkommit vid slottets fall! — Mjölnare, tag med dig några män och sök där du sist såg honom — hämta vatten från vallgraven och slå på de rykande ruinerna — jag skall röja undan dem sten för sten, om jag ej finner min munk.»
Antalet av dem som skyndade att fullgöra denna plikt, fastän den intressanta uppdelningen av bytet just skulle äga rum, utvisade huru stort värde stigmännen satte på sin andlig fader.
»Låtom oss emellertid fortsätta», sade Locksley, »ty ni denna djärva bragd blir bekant, skola De Bracy, Malvoisin och andra av Front-de-Bœufs bundsförvanter rycka an mot oss med sitt folk, och det är säkrast för oss att icke hålla oss här i grannskapet. — Ädle Cedric», sade han vändande sig till saxaren, »detta byte är delat i två delar; välj den som bäst passar dig för att belöna ditt folk, som med oss delta i detta äventyr.»
»Gode friman», sade Cedric, »mitt hjärta är bedrövat. Den ädle Athelstane av Coningsburgh är ej mer — den siste telningen av Bekännarens ätt! Mitt folk, utom de få, som nu äro med mig, väntar blott på min närvaro för att föra hans stoft till dess sista vilorum. Lady Rowena önskar återvända till Rotherwood och måste ledsagas av en tillräcklig styrka. Jag skulle därför längesedan hava lämnat denna plats, men jag har väntat — inte för att dela bytet, ty så sant Gud och Sankt Withold hjälpe mig, vill varken jag eller någon av mina män hava en styvers värde — utan för att få tacka dig och dina tappra frimän för att ni räddat vårt liv och vår heder.»
»Men vi hava blott gjort halva arbetet», sade stigmanshövdingen. »Tag av bytet och belöna dina egna grannar och följeslagare!»
»Jag är rik nog att själv belöna dem», sade Cedric.
»Och somliga», sade Wamba, »ha varit kloka nog att belöna sig själva; de gå inte alldeles tomhänta härifrån. Vi bära inte narrdräkt alla.»
»Det är dem väl unnat», sade Locksley; »våra lagar gälla blott oss själva.»
»Men du, min stackars gosse», sade Cedric, i det han vände sig om och tog sin narr i famnen, »hur skall jag belöna dig, som inte fruktade att gå i bojor och döden i mitt ställe? Alla övergåvo mig, men min stackars narr var trogen!»
Den bistre tanen fick tårar i ögonen, när han så talade — en känsloyttring som icke ens Athelstanes död kunnat framkalla; men det var något i hans narrs halvt oreflekterade tillgivenhet som grep honom djupare än själva sorgen.
»Ack», sade narren, lösgörande sig från sin herres omfamning, »om du vedergäller min tjänst med glittrande tårar, måste narren gråta för sällskaps skull, och hur går det då med hans narrsyssla? — Men, kära farbror, om du verkligen vill göra mig en glädje, så beder jag dig förlåta min kamrat Gurth, som stal en vecka från din tjänst för att ägna den åt din son.»
»Förlåta honom!» utropade Cedric. »Jag skall både förlåta och belöna honom. — Fall på knä, Gurth!» — Svinherden låg i nästa ögonblick för sin herres fötter. — »Du är ej längre träl och livegen», fortfor Cedric och vidrörde honom med sin stav. »Fri skall du vara i stad och på land. Jag giver dig ett plogland jord på min gård Walbrugham från mig och de mina till dig och de dina till arv och ägo, och må Guds förbannelse träffa den som bestrider detta.»
Ej längre livegen, utan en fri jordägare, reste sig Gurth på sina fötter och tog ett par höga skutt av glädje.
Nu hördes hästtramp, och lady Rowena visade sig, omgiven av en mängd ryttare och en ännu starkare avdelning fotsoldater, vilka glatt svängde sina lansar eller slogo med svärden på sköldarna av glädje över hennes befrielse. Själv red hon, klädd i en kostbar dräkt, på en mörkbrun gångare. Hon hade återvunnit allt det värdiga i sitt sätt och en ovanlig blekhet var det enda som vittnade om de lidanden hon utstått. Hennes vackra ansikte var visserligen sorgset, men det upplivades dock av ett hopp för framtiden och av tacksamhet över räddningen. — Hon visste att Ivanhoe var utom fara och att Athelstane var död. Den förra förvissningen fyllde henne med den uppriktigaste glädje, och om hon också icke gladde sig över den senare, måste det dock förlåtas henne att hon insåg fördelen av att befrias från vidare övertalningar i den enda sak, vari hon någonsin blivit motsagd av sin förmyndare Cedric.
Då Rowena styrde sin häst fram till Locksleys tron, reste sig den tappre frimannen och alla hans följeslagare liksom av en gemensam artighetsdrift för att hälsa henne. Blodet steg till hennes kinder då hon, förbindligt vinkande med handen och böjande sig så djupt att hennes vackra, hängande lockar för ett ögonblick flöto samman med hennes gångares fladdrande man, i några korta, men för tillfället lämpliga ord ut tryckte sin tacksamhet mot Locksley och de andra, som bidragit till hennes befrielse.
»Gud välsigne eder, tappre män», slutade hon, »Gud och den heliga Jungfrun välsigne eder för att ni modigt hava vågat edert liv för de förtrycktas sak! — Om någon av er hungrar, så kom ihåg att Rowena har mat — om I törsten, så har hon många tunnor vin och öl — och om normanderna driva eder bort från dessa trakter, så har Rowena egna skogar, där hennes tappra befriare kunna vistas och där aldrig någon skogvaktare frågar, vems pil som nedlagt råbocken.»
»Tack, ädla dam», sade Locksley. »Jag tackar dig i mitt eget och mina mäns namn. Men att hava räddat dig är sin egen belöning. Vi här i skogarna begå månget blodigt dåd, och lady Rowenas befrielse skall kanske räknas som en försoningsgärd.»
Rowena bugade sig åter från hästen och ämnade rida bort, men då hon dröjde ett ögonblick för att vänta på Cedric, som skulle åtfölja henne och likaledes höll på att säga farväl, kom hon helt oväntat att befinna sig invid den fångne De Bracy. Han stod under ett träd, försänkt i djupa tankar, med armarna i kors över bröstet, och Rowena hoppades kunna obemärkt passera förbi honom. Han såg emellertid upp, och när han varseblev henne spred sig en djup blygselrodnad över hans vackra ansikte. Han stod ett ögonblick obeslutsam, men därpå steg han fram, fattade hennes häst i tygeln och böjde ett knä inför henne.
»Vill lady Rowena värdigas kasta en blick på en fången riddare — på en vanärad soldat.»
»Herr riddare», svarade Rowena, »i sådana företag som edert ligger den verkliga vanäran icke i misslyckandet utan i framgången.»
»Släpp hennes tygel!» sade Cedric som nu närmade sig. »Vid den klara solen på himlen, om det inte vore skamligt, så hade jag lust att nagla fast dig vid jorden med mitt kastspjut — men du kan vara viss, Maurice De Bracy, att du skall få umgälla den del du haft i detta skändliga dåd.»
»En fånge kan man tryggt hota», sade De Bracy, »men när har en saxare visat någon höviskhet?»
Därpå drog han sig tillbaka två steg och lät Rowena passera.
Cedric gav, innan de avlägsnade sig, uttryck åt sin synnerliga tacksamhet mot den Svarte Riddaren och bad honom enträget att åtfölja honom till Rotherwood, icke som gäst, utan som en son eller broder. Den Svarte Riddaren sade sig dock för tillfället nödgas avböja denna vänliga inbjudning, och sedan Cedric tillkännagivit att han under högtidligheterna med anledning av Athelstanes begravning komme att vistas på Coningsburgh, bjödo han och Rowena farväl åt de andra och redo bort genom skogen.
»Tappre riddare», sade Locksley, sedan de försvunnit, till den Svarte Riddaren, »utan vars modiga sinne och starka arm vårt företag aldrig skulle lyckats — utvälj dig bland bytet det du helst vill ha såsom ett minne av denna tilldragelse.»
»Jag vill begagna mig av ditt erbjudande», sade riddaren, »och jag beder dig om tillåtelse att få förfoga över sir Maurice De Bracy såsom mig för gott synes.»
»Han är redan din», sade Locksley »och det är väl för honom, ty eljest skulle tyrannen snart hava dinglat i den högsta grenen i denna ek och fått till sällskap så många av sina knektar vi kunna få tag i. Men han är din fånge, och han skall vara trygg, hade han också dödat min far.»
»De Bracy», sade riddaren, »du är fri — gå härifrån! Den, vars fånge du är, försmår att utkräva en lågsinnad hämnd för det som varit. Men tag dig i akt för framtiden, så att det inte händer dig något värre. — Maurice De Bracy, jag säger dig ännu en gång: tag dig i akt!»
De Bracy bugade sig djupt och under tystnad och stod i begrepp att avlägsna sig, då frimännen plötsligt utbrusto i hatfulla och föraktliga utrop. Den stolte riddaren stannade ögonblickligen, vände sig om, lade armarna i kors över bröstet, rätade upp sig till sin fulla längd och utropade:
»Tyst, gläfsande hundrackor, De Bracy föraktar ert tadel lika djupt som han skulle förakta ert bifall. Gå till era snår och jordhålor, fågelfria tjuvar, och håll er tysta, när något ridderligt eller ädelt talas inom ert hörhåll!»
Detta olämpliga utfall skulle kunnat ådraga De Bracy ett helt regn av pilar, om icke stigmansanföraren hastigt och befallande trätt emellan. Under tiden grep riddaren tag i tygeln på en häst, ty flera som hade blivit tagna ur Front-de-Bœufs stallar stodo sadlade däromkring och utgjorde en värdefull del av bytet. Han kastade sig upp i sadeln och galopperade bort genom skogen.
När den uppståndelse, som förorsakats av denna tilldragelse, något lagt sig, tog stigmanshövdingen från sin hals det dyrbara horn och gehäng som han nyligen vunnit vid målskjutningstävlingen i Ashby.
»Ädle riddare», sade han till den Svarte Lättingen, »om du ej försmår att mottaga ett horn som en engelsk friman en gång burit, beder jag dig behålla detta som ett minne av dina tappra bedrifter — och om du har något att skaffa i skogarna mellan Trent och Tees och, såsom det ofta händer en tapper riddare, blir hårt ansatt av fiender, så blås tre stötar i hornet så här: Wa-sa-hoa!, och det kan väl hända du då får dem som hjälpa dig.»
Han blåste därefter signalen och upprepade den några gånger, tills riddaren uppfattat tonerna.
»Stor tack för din gåva, tappre friman», sade riddaren, »och bättre hjälp än din och dina stigmäns kunde jag aldrig få, hur illa jag än bleve ansatt.» Och därpå blåste han i sin tur signalen, så att det gav eko i skogen.
»Väl och rent blåst», sade frimannen. »Jag tror du är lika förtrogen med jakt som krig! Jag skulle kunna gå i god för att du nedlagt mången råbock i din dag. — Kamrater, läggen märke till dessa tre toner — det är Riddarens av Länklåset signal, och den som hör den och inte skyndar honom till hjälp i hans nöd, honom skall jag låta piska ut ur vårt band med hans egen bågsträng.»
»Leve vår anförare!» skreko frimännen. »Och leve den Svarte Riddaren av Länklåset! Må han snart behöva vår tjänst, så att han må se hur gärna vi skola komma.»
Locksley skred nu till fördelningen av bytet, som han verkställde med den mest lovvärda opartiskhet. En tiondedel av alltsammans avsattes för kyrkan och för fromma ändamål, en annan del anslogs till en sorts allmänkassa, en del tillföll änkor och barn efter de stupade eller anvisades till själamässor för dem som ej hade några efterlevande. Återstoden fördelades bland stigmännen efter deras rang och förtjänst; i alla tvivelaktiga frågor avgav anföraren sitt utslag med mycken skarpsinnighet, och det godkändes utan minsta gensägelse.
Den Svarte Riddaren var ej litet förvånad att finna att dessa män, som stodo utom lagen, dock sinsemellan voro så rättvist och lagbundet styrda, och allt vad han såg ökade hans goda tanke om deras anförares rättvisa och omdömesförmåga.
När var och en hade tagit sin del av bytet och skattmästaren, åtföljd av fyra resliga frimän, fört i säkerhet det som anslagits till allmänkassan, låg ännu kyrkans del orörd.
»Jag önskar», sade anföraren, »att vi snart finge höra något från vår muntre kaplan. Han brukade aldrig vara frånvarande, när bordsbön skulle läsas eller byte fördelas, och nu är det hans plikt att omhändertaga detta tionde av vårt lyckliga företag.»
Medan han ännu talade tillkännagåvo höga rop bland frimännen att den saknade var i antågande. De ha förnummit det av munkens egen stentorsstämma, långt innan de kunde se hans väldiga gestalt.
»Giv plats, mina glada gossar!» utropade han. »Giv plats för er andlige fader och hans fånge! — Ropa välkommen ännu en gång! — Jag kommer, min ädle hövding, som en örn med mitt byte i klorna.»
Och banande sig väg genom ringen, framträdde han under alla de kringståendes skratt helt triumferande med sin väldiga bardisan i ena handen och i den andra ett tjuderrep, som var fäst om halsen på den olycklige Isak av York. Nedböjd av sorg och förskräckelse framsläpades han av den segerrike prästen, som högt utropade:
»Var är Allan-a-Dale att han må förhärliga mig i en ballad eller en visa? — Vid den heliga Hermangild, alltid är den birfilaren borta, när det finns någon passande anledning att förhärliga tapperheten.»
»Rakade präst», sade Locksley, »du har hållit våt mässa i dag på morgonen, så tidigt det än är. Vem i den helige Niklas namn är det du har fått tag i?»
»En fånge av mitt svärd och min lans, ädle hövding», svarade eremiten från Copmanhurst, »av min båge och min hillebard, rättare sagt. Och dock har jag genom mitt gudomliga kall friköpt honom från en ännu värre fångenskap. — Tala, jude — har jag inte friköpt dig från satanas — har jag inte lärt dig ditt credo, ditt pater och ditt ave Maria? — Har jag inte suttit hela natten och druckit dig till och invigt dig i mysterierna?»
»För Guds skull», utropade den stackars juden, »vill ingen befria mig ur denne galne — jag menar, denne helige mans våld?»
»Vad nu, jude», sade munken med hotfull uppsyn, »tar du tillbaka? — Besinna att om du återfaller i din otro, så fastän du inte precis är så mör som en spädgris — jag önskar jag hade en på morgonkvisten! — är du dock inte för seg till att halstras! Var nu resonlig, Isak, och säg efter som jag säger: Ave Maria! —»
»Ingen hädelse, galne präst», sade Locksley. »Låt oss hellre få höra var du fick tag i den här fången.»
»Vid den helige Dunstan», sade munken, »jag fann honom där jag sökte efter bättre saker.»
»Det kunna vi intyga», sade en av frimännen, »ty när vi hade röjt undan spillrorna och med den helige Dunstans hjälp påträffat källartrappan, funno vi vintunnan halvtömd, juden halvdöd och munken här mer än till hälften utmattad, som han kallar det.»
»Ni ljuga, era slynglar!» svarade den förorättade munken. »Det var ni och era glupska kamrater som drucko upp vinet till morgondryck —»
»Tyst, allesammans!» sade Locksley. »Du, jude, får tänka på din lösepenning. Jag behöver inte säga dig att din stam anses fördömd i alla kristna samfund, och du kan vara viss om att inte heller vi vilja se dig ibland oss. Tänk därför på att göra ett anbud medan jag förhör en annan fånge.»
»Blevo många av Front-de-Bœufs män tagna?» frågade den Svarte Riddaren.
»Ingen av den betydenhet att man kan kräva någon lösepenning», svarade stigmanshövdingen. »Den fånge jag talar om är ett bättre byte — en levnadsglad munk på väg till sin älskarinna, om jag skall döma av hans kläder och mundering. — Här kommer den vördige prelaten, pigg som en mört.» Och två frimän framledde till stigmanshövdingens tron vår gamle vän prior Aymer av Jorvaulx.