Ivanhoe/Kapitel 32
| ← Trettioförsta kapitlet: Vid församlingsträdet |
|
Trettiotredje kapitlet: Mordanslaget → |
XXXII.
PRIORN OCH JUDEN
— — Du hjälte!
Hur står det till med Titus Lartius?
Marcius: Som med en man, som bråttom har med domslut
Och dömer en till döden, en till landsflykt,
Frigiver en, beklagar, hotar andra.
Coriolanus.
Den fångne abbotens skick och utseende företedde en sällsam blandning av sårad stolthet, tillstukad fåfänga och fysisk rädsla.
»Vad vill detta säga, go' herrar?» sade han med en ton, vari alla dessa själsstämningar voro förenade. »Vad ha ni för ordning? Äro ni turkar eller kristna, som bruka våld mot en kyrkans man? — Veta ni inte vad det vill säga att manus imponere in servos Domini? Ni ha plundrat mina kistor — slitit sönder min dyrbara spetskåpa, som kunde passat en kardinal! Och en av era män, som kallade sig Allan-a-Dale, svor många och dyra eder på att han skulle hänga mig i skogens högsta träd, om jag inte betalar fyrahundra speciedalrar i lösepenning.»
»Gjorde han det?» sade stigmanshövdingen. »Då, vördige fader, tror jag det är bäst att du tillmötesgår hans begäran, ty Allan-a-Dale är en man som står vid sitt ord.»
»Du skämtar med mig», sade den förvånade priorn med ett tvunget skratt, »och jag föraktar visst inte ett gott skämt, men — ha, ha, ha — när skämtet har räckt hela natten, så är det tid att man blir allvarsam på morgonen.»
»Jag är så allvarsam som en biktfader», svarade stigmanshövdingen. »Du måste betala en rundlig lösepenning, herr prior, eljest kommer ditt kloster sannolikt att få företaga ett nytt val, ty ditt rum skall ej längre varda funnet.»
»Äro ni kristna», sade priorn, »som föra ett sådant språk till en kyrkans man?»
»Kristna! Ja, det vill jag lova, och vi ha prästerskap ibland oss också», svarade Locksley. »Låt vår fryntlige kaplan stiga fram och utlägga för denne vördige fader de texter som röra denna sak.»
Den halvfulle munken hade kastat en munkkåpa över sin gröna rock, och i hast hopsamlande den lärdom han i forna dar inhämtat sade han:
»Helige fader, Deus faciat salvam benignitatem vestram — du är välkommen till den gröna skogen.»
»Vad är detta för en gudlös utklädnad?» sade priorn. »Min vän, om du verkligen tillhör kyrkan, så vore det bättre för dig att säga mig, hur jag skall undkomma ur dessa mäns händer än stå där och bocka och grina som en pajas.»
»I sanning, vördige fader», sade munken, »jag vet bara ett sätt för dig att undkomma. Detta är Sankt Andreas dag hos oss, då vi uppbära tionde.»
»Men icke av kyrkan ändå, hoppas jag, min gode broder»; sade priorn.
»Av kyrka och lekmän», sade munken, »och därför, herr prior, facite vobis amicos de Mammone iniquitatis — gör dig vänner av orättfärdighetens mammon, ty ingen annan vänskap torde här gagna dig.»
»Skulle det inte passa», sade stigmännens underbefälhavare avsides till Locksley, »att priorn nämner judens lösepenning och juden priorns?»
»Det var ett vansinnigt påhitt», sade Locksley, »men låt gå! — Stig fram, jude! Titta på den här helige fader Aymer, som är prior i det rika klostret Jorvaulx, och säg oss vad vi ska anse honom värd i lösen. — Jag är viss att du känner till hans klosters inkomster.»
»En sexhundra dukater», sade Isak, »kan den gode priorn mycket väl betala till eders hedervärdigheter utan att därför sitta mindre mjukt i sin stol.»
»Sexhundra dukater», sade Locksley allvarligt. »Jag är nöjd — du har talat väl, Isak — sexhundra dukater. Det må vara sagt, herr prior.»
»Det är sagt! — Det är sagt!» utropade stigmännen. »Salomo kunde inte fällt en bättre dom.»
»Du hör din dom, prior», sade anföraren.
»Ni äro galna, go' herrar», sade priorn. »Var skall jag få en sådan summa från? Om jag också säljer monstrans och ljusstakar på altaret i Jorvaulx, så blir det ändå inte hälften. Och det blir då nödvändigt att jag själv begiver mig till Jorvaulx; ni kunna behålla mina båda präster som gisslan.»
»Det vore inte mycket att lita på», sade stigmannen. »Vi behålla dig, prior, och skicka dem att hämta din lösepenning. Du skall inte behöva sakna en bägare vin och en bit hjortstek under tiden, och tycker du om jakt, så skall du få se sådan, som ditt nordliga land aldrig skådat.»
»Eller också», sade Isak, som ville ställa sig in med stigmännen, »kan jag skicka till York efter de sexhundra dukaterna från vissa fonder som jag har under min vård, om så är att den vördige priorn vill giva mig en anvisning på summan.»
»Han skall giva dig vad du begär, Isak», sade anföraren, »och du skall tillhandahålla oss lösesumman så väl för prior Aymer som för dig.»
»För mig! Ack, mina tappra herrar», sade juden, »jag är en bruten och utfattig man, och tiggarstaven bleve min lott här i livet om jag skulle betala dig femtio dukater.»
»Priorn skall avgöra den saken», svarade Locksley. — »Vad säger du, fader Aymer? Kan juden betala god lösen för sig?»
»Om han kan?» svarade priorn. »Jag skall säga eder rent ut att ni göra er själva orätt om ni begära en enda vitten under tusen dukater.»
»Det är sagt! — Det är sagt!» utropade stigmansanföraren.
»Det är sagt! — Det är sagt!» ropade hans bisittare. »Den kristne har visat sin goda uppfostran och varit frikostigare mot oss än juden.»
»Mina fäders gud hjälpe mig!» sade juden. »Vilja ni bringa en fattig stackare på bar backe? Jag har i dag blivit barnlös, och nu vilja ni ta ifrån mig det lilla jag äger.»
»Är du barnlös, jude», sade Aymer, »så har du ju mindre att bekymra dig för.»
»Ack, min herre», sade Isak, »du vet inte huru ett barn innästlar sig i själva ens hjärtefibrer. — O, Rebecka, min älskade Rakels dotter! Om varje löv på detta träd vore en sekin, och varje sekin vore min, skulle jag dock giva all den rikedomen för att veta om du lever och undkommit nazarenens hand.»
»Var inte din dotter svarthårig?» sade en av stigmännen, »och hade hon icke en silverstickad sindalsslöja ?»
»Det hade hon, det hade hon», sade den gamle mannen, darrande av iver liksom förut av fruktan. »Jakobs välsig-nelse vare över dig, om du kan säga mig att hon är räddad.»
»Då var det hon», sade stigmannen, »som den stolte tempelherren bortförde, när han genombröt våra led i går afton. Jag hade spänt min båge för att skicka en pil efter honom, men skonade honom just för den unga kvinnans skull, som jag fruktade att skada.»
»O», utbrast juden, »jag önskar du hade skjutit, om också pilen gått igenom hennes bröst! — Bättre hennes fäders grav än den grymme och utsvävande tempelherrens läger. Ichabod! Ichabod! Äran har övergivit mitt hus!»
»Vänner», sade stigmanshövdingen och såg sig omkring »den gamle mannen är blott en jude, men hans sorg rör mig — Säg oss uppriktigt, Isak — blir du alldeles utfattig on du skall betala oss tusen dukater i lösepenning?»
Isak, som därmed bragtes att åter tänka på sina världsliga ägodelar — och kärleken till dem stred av gammal vana även med hans faderskänslor — bleknade, stammade och kunde icke förneka att det kanske blev något litet över.
»Nåja, om det också blir det», sade stigmannen, »skola vi inte räkna alltför noga med dig. Utan pengar kan du lika gärna hoppas återköpa ditt barn ur Brian de Bois-Guilberts klor som att skjuta en kronhjort med en uddlös pil. — Vi skola låta dig få samma lösepenning som prior Aymer, eller snarare hundra dukater mindre, vilka hundra dukater skola vara min egen förlust och icke falla på denna hedervärda gemenskaps skuldror. Därmed skola vi också undvika den förolämpning som kunde ligga i att taxera en judisk köpman lika högt som en kristen prelat, och du får femhundra dukater över till din dotters lösepenning. Tempelherrar tycka om glittrande silvermynt såväl som svarta ögons glans. — Skynda och låt dina dukater skramla i Bois-Guilberts öron, innan något värre händer. Du skall, enligt vad våra spejare meddelat, finna honom i hans ordens närmaste preceptorium. — Har jag talat rätt, kamrater?»
Frimännen uttryckte som vanligt sitt gillande av sin hövdings åtgärd, och sedan denne fört Isak avsides, sade han:
»Jag skulle råda dig, Isak, att hålla dig väl med denne prior. Han är god vän med Bois-Guilbert, och för pengar kan du nog förmå honom att lägga sig ut för dig. Vill du att jag skall underhandla med priorn för din räkning?»
»Om du kan, så hjälp mig i Guds namn att återfå min dotter», sade juden.
Stigmanshövdingen lämnade juden och gick bort till priorn, för vilken han framställde saken, och han förmådde honom slutligen att för hundra silvermarker lova att skriva ett brev till Bois-Guilbert och utverka Rebeckas frigivande.
Priorn satte sig alltså ned och författade sin epistel, och sedan han omsorgsfullt förseglat den lämnade han den till juden och sade:
»Detta är ett lejdebrev för dig till Tempelstowes preceptorium och skall, som jag hoppas, utverka din dotters befrielse, om du understödjer det med tillräckligt fördelaktiga anbud, ty tro mig, den gode riddaren Bois-Guilbert gör ingenting för intet.»
»Gott, prior», sade stigmannen, »nu skall jag ej längre hålla dig kvar här än tills du givit juden revers på de sexhundra dukater, som skola utgöra din lösepenning — jag antager honom till min skattmästare, och får jag höra att du krånglar med att betala den summa han lagt ut för dig, så må den heliga Jungfrun förneka mig, om jag inte bränner ditt kloster över ditt huvud, skulle jag också bli hängd tio år för för det!»
Med vida större obenägenhet än han förut uppsatt brev till Bois-Guilbert, skrev nu priorn en revers, vari han erkänt sig hava av Isak från York erhållit sexhundra dukater, att därmed erlägga sin lösepenning och utfästande sig att punktligt återbetala denna summa, varefter priorn tilläts att avtåga.
Det återstod nu för juden att ställa säkerhet för den lösen, han skulle erlägga såväl för priorns räkning som för sin ege Han avlämnade följaktligen en med sitt sigill försedd anvisning på en stamförvant i York, förständigande denne att till uppvisaren utbetala en summa av tusen dukater och därjämte lämna vissa specificerade varor.
Innan Isak begav sig på väg, gav stigmanshövdingen honom ännu ett råd:
»Var frikostig med dina erbjudanden, Isak, och spara inte din börs, när det gäller din dotters räddning. Tro mig att det guld som du sparar härvidlag skall sedermera förorsaka dig lika många kval som om det hälldes smält nedför din strupe.»
Isak instämde med en djup suck i dessa ord och begav sig i väg, åtföljd av två resliga stigmän, vilka skulle vara han vägvisare och på samma gång hans skyddsvakt genom skogen.
Den Svarte Riddaren, som med icke ringa intresse varit vittne till allt detta, tog nu i sin tur avsked av stigmanshövdingen. Därvid kunde han icke underlåta att uttrycka sin förvåning över den borgerliga ordning han iakttagit bland personer som levde utom de allmänna lagarnas skydd.
»Herr riddare», sade stigmannen, »god frukt kommer stundom av ett dåligt träd, och onda tider alstra icke alltid bara ont. Bland dessa, som leva utanför lagen, finnas säkert många som vilja med måtta begagna sig av sin frihet, och måhända även några som beklaga att de nödgats ägna sig åt detta yrke.»
»Och jag tänker jag talar nu med en av dem», sade riddaren.
»Herr riddare», sade stigmannen, »vi hava var sin hemlighet. Du må gärna bilda dig ett omdöme om mig, och jag får ju hava mina gissningar om dig, fastän vi kanske taga fel båda två. Men då jag inte beder att få veta din hemlighet, får du ej misstycka att jag behåller min.»
»Jag ber dig om tillgift, tappre stigman», sade riddaren. »Din förebråelse är rättvis. Men kanske mötas vi en annan gång med mindre hemlighetsfullhet å ömse sidor. — Emellertid skiljas vi väl som vänner, eller hur?»
»Här är min hand på det», sade Locksley, »och jag vill säga att det är en sann engelsmans hand, fast jag för närvarande är fågelfri.»
»Här är min hand tillbaka», sade riddaren, »och jag anser det för en heder att du vill trycka den. Ty den som gör gott, när han har oinskränkt makt att göra ont, förtjänar beröm icke blott för det goda, han gör, utan ock för det onda han underlåter. Farväl, tappre stigman!»
Så skildes dessa båda. Riddaren av Länklåset svingade sig upp på sin väldiga stridshäst och red bort genom skogen.