←  Trettiotredje kapitlet: Mordanslaget
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Trettiofjärde kapitlet: I lejonkulan
Trettiofemte kapitlet: Preceptorn  →


[ 122-123 ]

XXXIV.
I LEJONKULAN


Väck tigerhonan i Hyrkaniens öken,
Sök rovet rycka bort från hungrigt lejon —
Det mindre farligt är än underblåsa glöden
I ett fanatiskt sinne.

Vi återvända nu till Isak av York. — Ridande på en mulåsna, som han fått av Locksley, och ledsagad av två resliga stigmän hade juden begivit sig på väg till preceptoriet Tempelstowe för att söka utverka sin dotters frigivning. Preceptoriet låg blott en dagsresa från det förstörda slottet Torquilstone, och juden hade hoppats hinna fram före aftonen. Sedan han i skogsbrynet tagit farväl av sina vägvisare och belönat dem med ett silvermynt, började han följaktligen rida på så fort hans trötthet tillät honom. Men hans krafter sveko honom helt och hållet, då han var på ett avstånd av fyra mil från Tempelstowe. Han kände skärande smärtor i ryggen och lemmarna, och som den svåra ängslan, som bodde i hans hjärta, ökades av dessa kroppsliga lidanden, blev han alldeles ur stånd att fortsätta längre än till en liten köping, där en judisk rabbin bodde, som var framstående läkare och kände Isak. Nathan Ben Israel mottog sin lidande landsman med den vänlighet, som lagen föreskrev och vilken judarna visade varandra. Han förmådde honom att gå och lägga sig och använde de läkemedel, som då för tiden stodo högst i anseende för att hejda den feber, som den stackars gamle juden ådragit sig genom förskräckelse, överansträngning och sorg.

Morgonen därpå, då Isak ville stiga upp och fortsätta sin resa, motsatte sig Nathan detta, både såsom hans värd och hans läkare. Det kunde kosta honom hans liv, sade han. Men Isak svarade, att det var mer än liv och död, som berodde på att han denna morgon kom till Tempelstowe.

»Till Tempelstowe!» sade hans värd förvånad, kände åter på hans puls och mumlade för sig själv: »Febern har lagt sig, men han synes ganska förvirrad till sinnet.»

»Och varför inte till Tempelstowe?» sade patienten. »Väl är det sant, Nathan, att det är deras boning, för vilka Löftets föraktade barn äro en stötesten och en förargelseklippa, men du vet, att angelägna affärer stundom föra oss in bland dessa blodtörstiga nasarenska soldater och att vi besöka både tempelherrarnas preceptorier och johanniterriddarnas kommenderier, såsom de kallas.»

»Jag vet det väl», sade Nathan, »men har du hört att Lukas de Beaumanoir, deras ordens överhuvud, stormästaren som de säga, själv är i Tempelstowe för närvarande?»

»Det visste jag inte», sade Isak. »Våra sista brev från våra bröder i Paris meddelade oss, att han var där för att bedja Filip om hjälp mot sultan Saladin.»

»Han har sedan kommit till England utan att vara väntad av sina bröder», sade Ben Israel. »Och han kommer ibland dem med stark och utsträckt arm att tillrättavisa och straffa. Han är upptänd av vrede mot dem som avvikit från sitt löfte, och stor är dessa Belials söners fruktan. Du måste hava hört talas om honom?»

»Hans namn är mig väl bekant», sade Isak. »Hedningarna beskriva denne Lukas de Beaumanoir såsom en man, som i hög grad nitälskar för varje prick av den nasarenska lagen, och våra bröder hava sagt, att han är en ursinnig förföljare av saracenerna och en grym tyrann mot Löftets barn.»

»Och de hava sagt sant», sade Nathan, läkaren. »Andra tempelherrar kunna av njutningslystnad rubbas från sitt beslut eller mutas av löften om guld och silver, men Beaumanoir är av ett annat slag. Han hatar sinnlighet, föraktar rikedom och jagar efter det de kalla martyrskapets krona. Må Jakobs Gud snart sända den till honom och till dem alla! I synnerhet har denne stolte man utsträckt sin hand över Judas barn [ 124-125 ]liksom den helige David över Edom, och han anser mordet på en jude vara ett lika Gudi behagligt offer som en saracens död. Gudlösa och falska saker hava sagts till och med om våra läkemedels krafter, som vore de satans funder. — Må Herren tukta honom!»

»I alla fall», sade Isak, »måste jag till Tempelstowe, om också hans ansikte är såsom en sjufalt upphettad, glödande ugn.»

Han förklarade därefter för Nathan den viktiga orsaken till sin resa. Rabbinen lyssnade med intresse och betygade sitt deltagande efter sitt folks sed genom att sönderslita sina kläder och säga: »Ack, min dotter! Ack, min dotter! Ve Sions skönhet! Ve, det fångna Israel!»

»Du ser», sade Isak, »huru det står till med mig, och att jag inte får dröja. Måhända kan närvaron av denne Lukas Beaumanoir, som är deras överherre, avhålla Brian de Bois-Guilbert från det onda han tillärnar, så att han till mig utlämnar min älskade dotter Rebecka.»

»Gå», sade Nathan Ben Israel, »och var vis, ty visdom hjälpte Daniel i lejonkulan, dit han var kastad. Och må det gå dig väl, såsom ditt hjärta önskar. Men om du kan, så undvik att träda inför stormästaren, ty att bringa smälek över vårt folk är hans morgon- och aftonglädje. Måhända kan du bättre påverka Bois-Guilbert, om du får tala med honom enskilt, ty det säges, att dessa fördömda nasarener i preceptoriet ingalunda äro ense till sinnes. Må deras rådslag varda om intet och komma på skam! Men du, broder, vänd åter till mig, som vore det till din faders hus, och låt mig veta, huru det gått dig, och jag hoppas i sanning, att du skall föra med dig Rebecka, även hon lärjunge till den visa Mirjam, om vars kurer hedningarna utspridde, att de skedde genom svartkonst.»

Isak bjöd följaktligen sin vän farväl och var efter en timmes ritt framme vid Tempelstowes precepterium.

Detta tempelherrarnas fäste var beläget bland vackra ängar och betesmarker, som den förre preceptorns fromhet hade donerat till orden. Det var starkt och väl befäst, något som dessa riddare aldrig försummade och som det laglösa tillståndet i England gjorde särdeles nödvändigt. Två svartklädda hillebardiärer bevakade vindbryggan, och andra i samma dystra uniform skredo i begravningstakt fram och åter på murarna, mera liknande spöken än soldater.

Isak stannade vid porten för att överväga, hur han skulle söka inträde utan att stöta sig med någon, ty han visste väl, att tempelordens återuppflammande fanatism var för hans olyckliga folk minst lika farlig som det laglösa självsvåldet och att hans religion kunde bliva föremål för hat och förföljelse lika mycket som hans rikedom utsatte honom för tyranniska utpressningar.

Under tiden vandrade Lukas Beaumanoir i en liten till preceptoriet hörande och inom dess yttre befästningar belägen trädgård och samtalade allvarligt och förtroligt med en broder av sin orden, som varit med honom från Palestina.

Stormästaren var en äldre man, såsom man kunde se av hans långa grå skägg och buskiga ögonbryn, under vilka framblixtrade ett par ögon, vilkas eld åren icke kunnat utsläcka. Han var en fruktansvärd krigare, och hans skarpa och stränga drag hade soldatens bistra uttryck, men han var även fanatisk asket, och hans ansikte bar därför icke mindre spår av utmärglande försakelser och självbelåtet andligt högmod. Men med dessa strängare drag var blandat något imponerande och ädelt, beroende utan tvivel på att han till följd av sitt höga ämbete ofta vistades bland furstar och konungar och var van att utöva högsta myndigheten över de tappra och högättade riddare, som voro förenade genom ordens stadgar. Han var lång till växten, och hans hållning, som icke förändrats av år och mödor, var rak och ståtlig. Hans vita mantel var med största noggrannhet skuren efter den av den helige Bernard själv föreskrivna regeln och förfärdigad av vad som på den tiden kallades burrelkläde. Den var noga avpassad efter bärarens storlek och hade på vänstra skuldran det åttauddiga kors av rött kläde, som var ordens symbol. Intet gråverk eller hermelin fanns på hans dräkt, men av hänsyn till sin ålder bar stormästaren, såsom ordensreglerna även tilläto, sin jacka fodrad och kantad med det mjukaste lammskinn med den ulliga sidan utåt, vilket var det närmaste han kunde enligt ordensreglerna komma användningen av pälsverk, den största toalettlyx man då för tiden hade. I handen bar han den egendomliga ämbetsstav, varmed tempelherrarna vanligen äro avbildade. Hans följeslagare, som för närvarande utgjorde hans enda uppvaktning, hade nästan alldeles samma dräkt, men [ 126-127 ]hans ytterligt vördnadsfulla sätt mot sin förman visade, att någon jämlikhet icke rådde emellan dem. Preceptorn, ty det var hans rang, gick icke i jämbredd med stormästaren, utan just så mycket bakom honom, att Beaumanoir kunde tala med honom utan att vända för mycket på huvudet.

»Konrad», sade stormästaren, »du käre deltagare i mina strider och vedermödor, åt ditt trogna hjärta allena kan jag anförtro mina sorger. Till dig allena kan jag säga, huru ofta jag efter min ankomst till detta land har önskat, att jag finge gå hädan och vara med de rättfärdiga. Ingenting i England ha mina ögon mött, som de kunnat vila på med glädje, utom våra bröders gravar under vår tempelkyrkas valv i den stolta huvudstaden. O, tappre Robert de Ros! utropade jag för mig själv, när jag skådade dessa goda korsets soldater, där de ligga uthuggna i sten på sina sarkofager. O, ädle William de Maréchal, öppna dina marmorboningar och mottag i din vila en trött broder, som hellre skulle vilja strida med hundra tusen hedningar än bevittna vår heliga ordens förfall!»

»Det är blott alltför sant», svarade Konrad Mont-Fitchet, »det är blott alltför sant! Och våra bröders förvillelser här i England äro till och med större än i Frankrike.»

I detta ögonblick inträdde i trädgården en väpnare, klädd i en trådsliten dräkt — ty aspiranterna i denna heliga orden buro under sin novistid riddarnas avlagda kläder — och efter en djup bugning för stormästaren stod han tyst och väntade på tillåtelse innan han dristade framföra sitt ärende.

»Tala, Damian, vi tillstädja dig. Vad har du att säga?» sade stormästaren.

»En jude står utanför porten, ädle och högvördige fader», sade väpnaren. »och han beder att få tala med brodern Brian de Bois-Guilbert.»

»Det var rätt att du underättade mig därom», sade stormästaren. »I vår närvaro är en preceptor endast en vanlig ordensmedlem, som icke kan vandra efter sin egen vilja, utan efter sin mästares. Det är oss synnerligen angeläget att erfara något om denne Bois-Guilberts göranden och låtanden» sade han, vändande sig till sin följeslagare.

»Ryktet säger, att han är tapper och oförfärad», sade Konrad.

»Och sant säger ryktet», sade stormästaren. »Vår tapperhet är det enda, varuti vi icke vansläktats från våra föregångare, korsets hjältar. Men broder Brian inträdde i vår orden som en missmodig och besviken man, vilken, om jag minns rätt, icke av hjärtats övertygelse utan såsom en den där av ett tillfälligt missnöje drivits till botgöring föranleddes att avlägga våra löften och avsäga sig världen. Sedermera har han blivit en ivrig agitator, en uppviglare och ränksmidare och en ledare bland dem som åsidosätta vår myndighet, icke besinnande att lagen är mästaren given just under symbolen av staven och spöet — staven till att stödja de svaga — spöet till att tukta de brottsliga. — Damian», fortfor han, »för hit juden!»

Väpnaren gick med en djup bugning och återvände om ett par minuter, medförande Isak från York. Ingen naken slav, som föres inför en mäktig furste, kunde nalkas hans domaretron med djupare vördnad och bävan än den, varmed juden nu närmade sig stormästaren. När han var på tre stegs avstånd gjorde Beaumanoir ett tecken med sin stav, att han icke skulle träda närmare. Juden knäföll på marken, som han kysste till tecken av vördnad. Därefter reste han sig upp och stod inför tempelherrarna med på bröstet korslagda händer och nedböjt huvud, i en österländsk slavs undergivna ställning.

»Damian», sade stormästaren, »avlägsna dig nu och hav en vakt till hands, om jag plötsligt behöver den. Och låt ingen komma in i trädgården, förrän vi lämnat den.» Väpnaren bugade sig och gick. — »Jude», fortfor den högdragne gamle mannen, »lägg märke till vad jag säger. Det anstår inte vår värdighet att hålla något långt samtal med dig, ej heller slösa vi ord eller tid på någon, vem det vara må. Var därför kort i dina svar på de frågor jag skall göra dig och låt dina ord vara sannfärdiga, ty om din tunga gör sig skyldig till tvetalan inför mig, skall jag låta slita ut den ur din otrogna mun.»

Juden ämnade svara, men stormästaren fortfor:

»Tig, otrogne! Icke ett ord i vår närvaro utom till svar på våra frågor. — Vad ärende har du till vår broder, Brian de Bois-Guilbert ?»

Isak var utom sig av fruktan och ovisshet. Att tala om sin historia kunde tydas som en skymf mot orden. Men om han icke omtalade den, vad hopp kunde han då hava att befria sin dotter? Beaumanoir såg hans dödliga fruktan och nedlät sig till att lugna honom litet.

[ 128-129 ]»Frukta intet för din eländiga person, jude», sade han, »om du talar uppriktigt i denna sak. Jag begär ännu en gång att få veta av dig, vad ärende du har till Brian de Bois Guilbert?»

»Jag har med mig ett brev», stammade juden, »till denne ädle riddare från prior Aymer av Jorvaulx.»

»Sade jag inte, att det var onda tider, Konrad?» sade stormästaren. »En cistercienserprior skickar brev till en tempelriddare och kan inte finna någon lämpligare budbärare än en otrogen jude. — Giv mig brevet!»

Med darrande händer uppvecklade juden sin armeniska mössa, i vilken han för större säkerhets skull hade lagt priorns brev, och ämnade med utsträckt hand och krökt rygg överlämna det åt den bistre stormästaren.

»Tillbaka, hund!» sade denne. »Jag rör inte vid otrogna annat än med svärdet. — Konrad, tag du brevet från juden och giv det åt mig.»

Beaumanoir, som på detta sätt kom i besittning av brevet granskade det noga utvändigt och skred sedan till att avtaga det snöre, varmed det var omknutet.

»Vördige fader», sade Konrad, som ehuru med mycken vördnad trädde emellan, »ämnar du bryta sigillet?»

»Varför skulle jag inte det?» sade Beaumanoir, och han panna mörknade. »Är det inte skrivet i det fyrtioandra kapitlet, De Lectione Litterarum, att en tempelherre icke får mottaga något brev, icke ens från sin far, utan att meddela det för stormästaren och läsa det i hans närvaro.»

Därpå genomögnade han hastigt brevet med ett uttryck av överraskning och fasa, läste det omigen långsammare, seda höll han fram det mot Konrad med den ena handen, och i det han sakta slog på det med den andra utropade han:

»Detta är snygga saker för den ene kristne att skriva till den andre, och båda äro medlemmar, och högt uppsatta medlemmar av religiösa samfund! När», sade han högtidligt och med en blick mot höjden, »skall du komma och skilja vetet ifrån agnarna?»

Mont-Fitchet tog brevet från sin höge förman och stod i begrepp att genomögna det.

»Läs det högt, Konrad», sade stormästaren. »Och du: fortfor han till Isak, »giv akt på innehållet, ty vi skola fråga dig om saker, som där nämnas.»

Konrad läste upp brevet, som hade följande lydelse:

Aymer, genom gudomlig nåd prior i Sancta Marias cistercienserkloster i Jorvaulx, till sir Brian de Bois-Guilbert, riddare av den heliga tempelorden, tillönskande hälsa och allt gott av kung Bacchus och fru Venus. Beträffande vår nuvarande belägenhet, käre broder, så äro vi fångna hos vissa laglösa och gudlösa män, som icke aktat för rov att kvarhålla vår person och ålägga oss lösepenning; varvid vi även förnummit om Front-de-Bœufs olyckliga öde och att du undkommit med den vackra judiska förtrollerska, vilkens svarta ögon förhäxat dig. Vi glädja oss hjärtligen över din räddning, men vi bedja dig att vara på din vakt beträffande denna andra trollkvinna i Endor, ty vi hava på enskild väg förnummit, att eder stormästare, som icke frågar en smul efter rosenkinder och svarta ögon, är på väg hit från Normandie för att minska er glädje och avskaffa edra olater. Varför vi hjärteligen bedja dig att taga dig i akt och varda befunnen vakande, såsom det står i de heliga skrifterna: Invenieniur vigilantes. Och som den rike juden, hennes fader, Isak från York, har bett mig om ett rekommendationsbrev, giver jag honom detta, allvarligt tillrådande och i viss mån bedjande dig att du ville låta honom friköpa flickan, enär han vill ur sina påsar betala dig så mycket, att du därför utan några obehag kan få femtio flickor, och hoppas jag därav även bliva delaktig, när vi få glädja oss tillsammans såsom trogna bröder, icke förglömmande vinbägaren, ty det står skrivet: Vinum lætificat cor hominis, och åter säger en annan skrift: Rex delectabitur pulchritudine tua.

Och tills vi så med glädje få råkas, bjuda vi dig nu farväl. Givet från detta rövarnäste ungefär vid ottesångstid.

Aymer Pr. S. M. Jorvolciensis.

Postscriptum. Din guldkedja har ej länge fått stanna i min ägo. Den kommer nu att hänga kring en stigmans och rådjurstjuvs hals och uppbära den visselpipa, varmed han kallar på sina hundar.

[ 130-131 ]»Vad säger du om detta, Konrad?» sade stormästaren. »Rövarnäste! Ja, det kan just vara ett passande tillhåll för en sådan prior. Intet under, att Herrens hand är över oss och att vi i det Heliga Landet förlora plats efter plats, fotsbredd efter fotsbredd åt de otrogna, då vi hava sådana präster som denne Aymer. — Och vad menar han, månntro, med denna andra trollkvinna i Endor?» sade han avsides till sin förtrogne.

Konrad var — kanske genom praktisk erfarenhet — bättre bekant med galanteriets språk än hans superior, och han uttydde det uttryck, som syntes dunkelt för stormästaren, såsom varande en av världsliga män använd benämning på dem, till vilka de hade ett kärleksförhållande. Men denna förklaring tillfredsställde icke den fanatiske Beaumanoir.

»Det ligger mera i detta än du anar, Konrad. Din oskuld kan inte fatta denna avgrund av ondska. Denna Rebecka från York har varit lärjunge till den Mirjam, om vilken du hört talas. Du skall få höra, vad juden själv säger.» Sedan vände han sig till Isak och sade högt:

»Din dotter är alltså Brian de Bois-Guilberts fånge?»

»Ja, högvördige herre», stammade den stackars Isak, »och vad lösepenning en fattig fader kan betala för hennes befrielse —»

»Tyst!» sade stormästaren. »Denna din dotter har utövat läkarekonsten, är det ej så?»

»Ja, nådige herre!» svarade juden med mera tillförsikt.

»Och både riddare och frimän, väpnare och vasaller kunna välsigna den goda gåva himlen givit henne. Mer än en kan intyga, att hon genom sin konst återställt dem, då all annan mänsklig hjälp varit förgäves. Men Jakobs Guds välsignelse har varit med henne.»

Beaumanoir vände sig till Mont-Fitchet med ett bistert leende.

»Se, broder», sade han, »huru den glupande fienden kan förvilla människor! Se de lockbeten, varmed han fiskar efter själar givande några korta år på jorden i utbyte mot den eviga saligheten. Rätt säga våra välsignade stadgar: Semper percutiatur leo varans. — Upp till strids mot lejonet! Ned med förstöraren!» utbrast han och skakade sin mystiska stav, liksom hotade han mörkrets makter. — Din dotter åstadkommer utan tvivel dessa kurer», fortfor han, vänd till juden, »genom ord och insegel och besvärjelser och andra kabbalistiska konster.»

»Nej, vördige och tappre riddare», svarade Isak, »utan huvudsakligen genom en balsam av underbar kraft.»

»Varifrån har hon fått den hemligheten?» sade Beaumanoir.

»Den har hon fått», svarade Isak motvilligt, »av Mirjam, en vis kvinna av vår stam.»

»Ha, falske jude!» sade stormästaren. »Var det inte samma Mirjam, vars avskyvärda häxerier omtalats i alla kristna länder?» Och stormästaren korsade sig. »Hon blev bränd på bål och hennes aska utströdd för vinden, och så gånge det mig och min orden, om jag icke gör detsamma med hennes lärjunge, och mera därtill! Jag skall lära henne att förtrolla och förföra det heliga templets stridsmän. — Damian, sparka ut den här juden — skjut ned honom, om han gör motstånd eller kommer igen. Med hans dotter skola vi förfara såsom den kristna lagen och vårt höga ämbete berättiga oss till.»

Den stackars Isak förjagades följaktligen i all hast från preceptoriet. Alla hans böner och till och med hans erbjudanden förklingade ohörda. Han kunde ej bättre göra än återvända till rabbinens hus och försöka med denne som mellanhand erfara något om sin dotters öde. Han hade hittills fruktat för hennes ära, nu skulle han även nödgas darra för hennes liv. — Emellertid befallde stormästaren till sig Tempelstowes preceptor.