Ivanhoe/Kapitel 35
| ← Trettiofjärde kapitlet: I lejonkulan |
|
Trettiosjätte kapitlet: Rannsakningen → |
XXXV.
PRECEPTORN
Säg ej min konst är svek — allt är förställning
Det är med den, som tiggarn tigger pengar
Och smidig hovman vinner rang och gods.
Den andlige försmår den ej, och krigarn
Med den sin bragd förstorar. Alla bruka
Och sanktionera den, och vem sig nöjer
Med att blott vara vad han är, når aldrig
I stat och kyrka några äreställen.
Gammalt skådespel.
Albert Malvoisin, föreståndaren eller, såsom det på ordens språk hette, preceptorn för Tempelstowes preceptorium, var bror till den Filip Malvoisin, som ett par gånger tillfälligtvis omnämnts i denna berättelse och stod liksom denne borgherre i nära förbund med Brian de Bois-Guilbert.
Bland de utsvävande och samvetslösa män, som funnos inom tempelherreorden, var Albert av Tempelstowe särskilt framstående, dock skilde han sig däruti från den djärve Bois-Guilbert, att han förstod att kasta skenhelighetens slöja över sina laster och sin ärelystnad och antaga skenet av den fanatism, som han inom sig föraktade. Hade icke stormästarens ankomst varit så oväntat plötslig, skulle han icke funnit något i Tempelstowe, som kunnat tyda på någon förslappning i disciplinen. Och fastän överrumplad och till en viss grad blottad, lyssnade Albert Malvoisin med sådan vördnad och skerbar förkrosselse till sin höge förmans tillvitelser och ådagalade en sådan iver i att vidtaga ändringar i de särskilda förhålladen, på vilka han anmärkte — lyckades med ett ord så förträffligt att åt ett samfund, som nyss hängivit sig åt utsvävningar och nöjen, giva ett sken av asketisk fromhet, att Lukas Beaumanoir började hysa en högre tanke om preceptorns moral än han vid första anblicken av preceptoriet varit benägen för.
Men stormästarens gynnsamma uppfattning rubbades i hög grad vid underrättelsen, att Albert inom ordenshuset upptagit en fången judisk kvinna, som av allt att döma var en ordensbroders älskarinna, och när Albert nu trädde inför honom, möttes han av ovanlig bisterhet.
»Det finnes i detta hus, som är avsett för tempelordens heliga syften», sade stormästaren i sträng ton, »en judisk kvinna, som med ditt begivande, herr preceptor, hitförts av en ordensbroder.»
Albert Malvoisin blev ytterst förvirrad, ty den olyckliga Rebecka hade blivit instängd i en avlägsen och hemlig del av byggnaden, och alla försiktighetsmått hade vidtagits för att hindra, att hennes vistelse där blev känd. Han läste i Beaumanoirs blickar Bois-Guilberts och sin egen undergång, om han ej kunde avvända den hotande faran.
»Varför svarar du inte?» fortfor stormästaren.
»Tillstädjes det mig att svara?» sade preceptorn i en ton av den djupaste ödmjukhet, fast han med denna fråga endast avsåg att vinna ett ögonblicks rådrum.
»Tala, det tillstädjes dig», sade stormästaren, »tala och säg, om du känner, vad det står i våra heliga regler om tempelherrarnas gemenskap med kvinnor.»
»För visso, högvördige fader», svarade preceptorn, »har jag inte uppstigit till detta ämbete inom orden utan att känna till ett av dess viktigaste förbud.»
»Huru kommer det sig då, frågar jag dig åter, att du låtit en broder medföra en älskarinna, som till på köpet är en judisk trollkvinna, till detta heliga rum för att befläcka och oskära det?»
»En judisk trollkvinna!» eftersade Albert Malvoisin. »Alla goda änglar bevare oss!»
»Ja, broder, en judisk trollkvinna», sade stormästaren strängt. »Jag sade det. Vågar du förneka, att denna Rebecka, dotter till den eländige ockraren Isak av York och lärjunge till den avskyvärda trollpackan Mirjam, i denna stund — det är en skam att tänka och säga det — är inhyst inom detta ditt preceptorium?»
»Din vishet, vördige fader», svarade preceptorn, »har upplyst mitt förmörkade förstånd. Mycket undrade jag, huru en så ädel riddare som Brian de Bois-Guilbert kunde vara så bedårad av denna kvinna, vilken jag upptog i detta hus endast och allenast för att göra ända på deras tilltagande förtrolighet, vilken eljest skulle kunnat sluta med vår tappre och fromme broders fall.»
»Har alltså ännu intet försiggått mellan dem, varigenom han brutit sitt ordenslöfte?»
»Vad! Under detta tak!» sade preceptorn och korsade sig. »Det förbjude den heliga Magdalena och de tio tusen jungfrurna! — Nej, om jag har syndat genom att upptaga henne här, så var det i den villfarande tanken, att jag därigenom skulle kunna göra slut på vår broders dåraktiga tycke för denna judinna, vilket föreföll mig så sällsamt och onaturligt, att jag måste tillskriva det ett anfall av vansinne, som bättre kunde botas genom medlidande än förebråelser. Men sedan din vishet nu upptäckt, att denna judiska kvinna är en trollpacka, så kanske det kan förklara hans dåraktiga förälskelse.»
»Det förklarar den», sade Beaumanoir. »Se, broder Konrad, faran av att giva vika för satans första, ljuvliga förespeglingar! Vi se på en kvinna blott för att finna ögonfägnad och förnöja oss åt det vi kalla hennes skönhet, och den gamle fienden, det glupande lejonet, får makt över oss till att genom talismaner och besvärjelser fullborda ett verk, som börjades i lättsinne och dårskap. Det kan hända, att vår broder Bois-Guilbert i detta fall mera förtjänar medlidande än sträng bestraffning, snarare är i behov av stavens stöd än spöets slag, och att våra förmaningar och böner kunna vända honom bort från hans vägars villa och återgiva honom åt hans bröder.»
»Det vore stor synd», sade Konrad Mont-Fitchet, »om vår orden skulle förlora en av sina bästa lansar, då det heliga samfundet bäst behöver sina söners hjälp. Tre hundra saracener har denne Brian de Bois-Guilbert nedlagt med egen hand.»
»Dessa förbannade hundars blod», sade stormästaren, »skall bliva ett ljuvt och välbehagligt offer för de änglar och helgon, vilka de förakta och häda, och med dess hjälp vilja vi motverka den förtrollning, varmed vår broder blivit snärjd. Han skall slita Delilas band, liksom Simson sönderslet de två nya rep, varmed filistéerna bundit honom, och skall nedgöra de otrogna, hop efter hop. Men vad angår denna skändliga häxa, som kastat sin förtrollnings nät över en tempelbroder, skall hon sannerligen döden dö.»
»Men Englands lagar», sade preceptorn, som visserligen gladde sig, att stormästarens harm blivit lyckligt avvänd från honom och Bois-Guilbert och tagit en annan riktning, men nu började frukta, att han drev saken för långt.
»Englands lagar», avbröt Beaumanoir, »tillåta och ålägga varje domare att handhava rättvisan inom sitt rättsområde. Den obetydligaste borgherre kan häkta, rannsaka och döma en trollpacka, som anträffats på hans gods. Skulle då denna makt förvägras templets stormästare inom ett av hans ordens preceptorier? Nej, vi skola hava rannsakning och dom. Häxan skall tagas ur landet, och dess ondska skall tillgiven varda. Iordningställ slottsalen till rannsakningen med trollkvinnan!»
Albert Malvoisin bugade sig och gick — icke för att tillsäga om salens iordningställande, utan för att uppsöka Brian de Bois-Guilbert och meddela honom, vilken vändning saken tagit. Det dröjde icke länge förrän han fann honom skummande av vrede över ett nytt avslag, som han fått av den sköna judinnan.
»Den tanklösa», utbrast han, »den otacksamma — att försmå honom, som bland blod och lågor räddat hennes liv med fara för sitt eget! Vid himlen, Malvoisin! Jag dröjde, tills tak och sparrar störtade ned omkring mig. Jag var en skotttavla för hundra pilar; de smattrade mot min rustning som en hagelskur mot fönstret, och min sköld begagnade jag blott för att skydda henne. Detta har jag utstått för henne, och nu förebrår mig den egensinniga flickan, att jag inte lät henne omkomma, och förvägrar mig icke blott det obetydligaste bevis på tacksamhet, utan även den avlägsnaste förhoppning, att hon någonsin skall förmås skänka mig något sådant. Den halsstarrighetens djävul, som besatt hennes ras, har samlat all sin styrka i hennes person.»
»Djävulen», sade preceptorn, »har farit i er båda, tycker jag. Hur ofta har jag inte förmanat dig till försiktighet, om inte avhållsamhet? Har jag inte sagt dig, att det finns gott om villiga kristna damer, som skulle anse det för synd att vägra en så tapper riddare sin kärlek, och ändå måste du gå och bli kär i en halsstarrig och egensinnig judinna! Vid den heliga mässan tror jag inte Lukas Beaumanoir har rätt, då han säger att hon förtrollat dig.»
»Lukas Beaumanoir?» sade Bois-Guilbert förebrående. »Är det dina försiktighetsmått, Malvoisin? Har du låtit den gamle narren veta, att Rebecka är i preceptoriet?»
»Ja, inte rår jag för det», sade preceptorn. »Jag har ingenting försummat för att bevara din hemlighet, men den har blivit förrådd, om genom fan eller någon annan, det vete fan allena. Men jag har sökt ställa det så gott jag kunnat. Du är räddad, om du avstår från Rebecka. Man ömkar dig såsom offer för någon magisk förhäxning. Hon är en trollpacka och måste såsom sådan lida döden.»
»Nej, vid himlen, det skall hon icke», sade Bois-Guilbert.
»Vid himlen, hon skall och måste!» sade Malvoisin. »Varken du eller någon annan kan rädda henne. Lukas Beaumanoir har kommit underfund med att en judinnas död skall bliva ett tillräckligt försoningsoffer för tempelriddarnas älskogssynder, och du vet, att han har både makt och vilja att utföra en så förnuftig och from föresats.»
»Skola kommande tider kunna tro, att en så inskränkt fanatism någonsin funnits?» sade Bois-Guilbert, som gick av och an i rummet.
»Vad de komma att tro, vet jag inte», sade Malvoisin lugnt, »men väl vet jag, att den dag som i dag är nittionio procent av både andliga och lekmän skola ropa amen till stormästarens dom.»
»Nu vet jag», sade Bois-Guilbert. »Albert, du är min vän. Du måste möjliggöra hennes flykt, Malvoisin, och jag skall föra henne till en mer undangömd och säker plats.»
»Jag kan inte, om jag också ville», svarade preceptorn. Huset är fullt av stormästarens tjänare och andra som äro honom tillgivna. Och för att vara uppriktig mot dig, broder, vill jag inte inlåta mig på detta, även om jag kunde hoppas ro min båt i land. Jag har redan riskerat nog för din skull. Jag har ingen lust att utsätta mig för degradering eller till och med förlust av mitt preceptorium för en vacker, judisk flickslinka. Och vill du lyda mitt råd, så bry dig inte om den där vildgåsjakten utan släpp din falk på något annat rov! Betänk, Bois-Guilbert, att din nuvarande rang och din kommande upphöjelse helt och hållet bero på ditt anseende inom orden. Fasthåller du vid din lidelse för denna Rebecka, giver du Beaumanoir makt att utstöta dig, och han kommer också att göra det. Han är ängsligt mån om den ämbetsstav, han håller i sin darrande hand, och han vet att du djärvt sträcker dig efter den. Tvivla inte på att han kommer att störta dig, om du ger honom en så utmärkt förevändning som att du beskyddar en judisk trollkvinna. Låt honom hållas i denna sak, ty du kan inte hindra honom. När du har ämbetsstaven i din egen fasta hand, kan du smeka Israels döttrar eller bränna dem, såsom dig lyster.»
»Malvoisin», sade Bois-Guilbert, »du är en kallblodig —»
»Vän», sade preceptorn, som skyndade att fylla i, där Bois-Guilbert sannolikt skulle använt ett värre ord — »en kallblodig vän, är jag, och därför kan jag ännu bättre råda dig. Jag säger dig ännu en gång, att du inte kan rädda Rebecka. Jag säger dig ännu en gång, att du endast kan gå under med henne. Skynda till stormästaren — kasta dig för hans fötter och säg honom —»
»Till hans fötter! Nej, vid Gud, men mitt i synen på gubbstuten skall jag säga —»
»Säg honom då mitt i synen», fortfor Malvoisin kallt, »att du älskar den fångna judinnan ända till vanvett, och ju mera du ordar om din lidelse, desto mera skall han skynda att göra slut på den genom den sköna förförerskans död. Du däremot, som ertappats på bar gärning genom bekännelse om ett brott, som står i strid med din ed, kan inte hoppas på någon hjälp av dina ordensbröder och måste lämna alla dina lysande drömmar om makt och storhet för att kanske som legosoldat deltaga i småstriderna mellan Flandern och Burgund.»
»Du talar sant, Malvoisin», sade Brian de Bois-Guilbert efter en stunds besinnande. »Jag vill inte låta den gamle fanatikern få något övertag över mig, och Rebecka har då sannerligen inte bemött mig så, att jag för hennes skull bör offra min ställning och min ära. Jag ger henne på båten — ja, jag lämnar henne åt hennes öde, såvida inte —»
»Gör nu inga förbehåll vid ditt kloka och nödvändiga beslut», sade Malvoisin.
»Kvinnor äro endast leksaker till tidsfördriv på lediga stunder — att vinna ära är livets allvarsgöra. Må tusen sådana bräckliga leksaker som denna judinna förgås, hellre än att du skulle avbryta den lysande bana, som ligger framför dig! Vi måste nu skiljas och få ej heller synas hava mycket gemensamt. Jag måste iordningställa salen till rannsakningen.»
»Vad!» sade Bois-Guilbert. »Så snart?»
»Ja», svarade preceptorn. »Det går fort med rättegången, när domaren på förhand har bestämt domen.»
»Rebecka», sade Bois-Guilbert, då han blivit ensam, »du tycks komma att stå mig dyrt. Varför kan jag icke lämna dig åt ditt öde, som denne kalle hycklare tillråder? Jag vill göra ett försök att rädda dig — men ve dig, om du är otacksam, ty blir jag åter avvisad, skall min hämnd bliva lika stor som min kärlek. Bois-Guilbert kan inte riskera liv och ära, där han endast får förakt och förebråelser till lön.»
Preceptorn hade ej väl utdelat de nödvändiga befallningarna, förrän Konrad Mont-Fitchet uppsökte honom och omtalade, att stormästaren beslutat genast rannsaka den för trolldom anklagade judinnan.
»Det är väl en dröm», sade preceptorn. »Vi hava många judiska läkare, och vi kalla dem inte trollkarlar, fastän de göra underbara kurer.»
»Stormästaren tänker annorlunda», svarade Mont-Fitchet »och Albert, jag vill vara uppriktig mot dig — trollpacka eller icke, så är det bättre, att denna eländiga flicka dör, är att Brian de Bois-Guilbert går förlorad för orden, eller orden splittras genom inre tvedräkt. Du känner hans höga anseende, hans vapenrykte — du vet hur högt många av våra bröder skatta honom — men allt detta hjälper honom icke om vår stormästare skulle komma och anse Brian för judinnans medbrottsling, icke hennes offer. Om hon också i sig förkroppsligade alla Israels tolv stammar, vore det bättre, att hon ensam offrades, än att Bois-Guilbert skulle dragas med i hennes fall.»
»Jag har just nu sökt förmå honom att övergiva henne» sade Malvoisin. »Men, i alla fall, finns det tillräckliga skäl att döma Rebecka för häxeri? Skall icke stormästaren komma på andra tankar, när han får se, att bevisen äro så svaga?»
»De måste stärkas, Albert», svarade Mont-Fitchet, »de måste stärkas. Förstår du mig?»
»Det gör jag», sade preceptorn, »och jag drar mig inte för att göra vad som helst till vår ordens bästa — men vi ha inte mycken tid på oss att finna passande redskap.»
»De måste finnas, Malvoisin», sade Konrad, »och det skall bliva till fördel både för dig och vår orden. Detta Tempelstowe är ett fattigt preceptorium — det i Maison-Dieu är värt dubbelt så mycket — du vet, att jag har inflytande hos vår gamle överherre — skaffa personer, som kunna betrygga denna saks utgång, och du är preceptor i Maison-Dieu i det fruktbara Kent. — Vad säger du?»
»Det finns», svarade Malvoisin, »bland dem som komma hit med Bois-Guilbert, två män, som jag väl känner. De ha varit tjänare hos min bror Filip och övergått från hans tjänst till Front-de-Bœufs. Måhända känna de något om denna kvinnas trolldomskonster.»
»Gå och uppsök dem genast — och kom ihåg, att om en bysantin eller två kan skärpa deras minne, bör du ej vara alltför sparsam.»
»De skulle för en sekin svära sin egen mor till trollpacka», sade preceptorn.
»Gå då», sade Mont-Fitchet. »Klockan tolv börjar rannsakningen. Jag har inte sett vår general så ivrig, sedan han till bålet dömde Hamet Alfagi, en proselyt som återfallit till sin islamska tro.»
Den stora slottsklockan hade just ringt middag, då Rebecka hörde steg i trappan till det rum, där hon var innesluten. Det lät, som om flera personer voro i annalkande, och detta snarare gladde henne, ty hon fruktade mera för den grymme och lidelsefulle Bois-Guilberts ensamma besök än för något annat ont, som kunde hända henne. Dörren till rummet öppnades, och in trädde Konrad och preceptorn Malvoisin, åtföljda av fyra svartklädda vakter, som buro hillebarder.
»Dotter av en förbannad stam», sade preceptorn, »stig upp och följ oss!»
»Vart?» sade Rebecka. »Och för vad ändamål?»
»Kvinna», sade Konrad, »det tillhör icke dig att fråga, utan att lyda. Dock må det sägas dig, att du nu skall föras inför vår höge stormästares domstol att där svara för dina brott.»
»Prisad vare Abrahams Gud», sade Rebecka och knäppte fromt sina händer. »En domare, om han ock är en fiende till mitt folk, betraktar jag som min beskyddare. Gärna följer jag dig — låt mig blott sätta på mig min slöja.»
De begåvo sig utför trappan med långsamma och högtidliga steg, gingo genom ett långt galleri och inträdde genom en dörr vid dess bortersta ända i den stora sal, där stormästaren för tillfället inrättat sin domstol.
Nedre delen av denna stora sal upptogs av väpnare och odalmän, vilka icke utan en viss svårighet gåvo rum, så att Rebecka, som åtföljdes av preceptorn och Mont-Fitchet samt de hillebardbärande vakterna, kunde komma fram till den plats, som var ämnad för henne. Då hon gick igenom folkhopen med korslagda armar och sänkt huvud kände hon att någon smög en papperslapp i hennes hand. Hon mottog den nästan själsfrånvarande och fortfor att hålla den mellan fingrarna utan att läsa vad som stod på den. Vissheten, att hon ägde en vän i denna hemska församling, gav henne mod att se sig om och lägga märke till, var hon befann sig. Hon skådade följaktligen den scen, vi skola söka beskriva i nästa kapitel.