Jane Eyre/20

←  Kapitel 19

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 20

Kapitel 1  →

TJUGONDE KAPITLET.

Jag hade glömt att draga för mitt sängomhänge, hvilket jag annars vanligen gjorde; äfven fönsterjalusierna hade jag ej hopskjutit. Följden var den, att då månen, som var full och klar (ty natten var vacker och molnfri), under sitt lopp kom till det ställe på himlahvalfvet, som var midt emot mitt fönster, och såg in på mig genom de obetäckta rutorna, väcktes jag af dess strålande sken. Jag öppnade mina ögon och fäste dem på dess silfverhvita, kristallklara skifva. Det var skönt, men alltför högtidligt: jag reste mig upp till hälften och utsträckte min arm för att draga igen sängomhänget.

Milde Gud! Hvilket skrik!

Natten — dess stillhet — dess lugn, sönderslets af ett vildt, gällt, skärande skri, som trängde från ena ändan af Thornfield Hall till den andra.

Mina pulsar stannade, mitt hjerta stod stilla, min utsträckta arm var förlamad. Skriket dog bort och blef icke förnyadt. Och hvilken som än uppgifvit detta förfärliga rop, så var det dock omöjligt att snart kunna återupprepa det: icke ens den starkaste kondor på de Andiska bergen kunde två gånger efter hvarandra utstöta ett sådant skri från det moln, som gömmer hans näste. Den varelse, som uppgifvit ett sådant rop, måste hvila sig, innan den kunde förnya en sådan ansträngning.

Det kom från tredje våningen; ty det kom öfver mitt hufvud. Och öfver mitt hufvud — ja, i rummet just ofvanpå mitt — hörde jag en brottning; och en brottning på lif och död tycktes det vara, att dömma af det buller det förorsakade; och en halfqväfd röst ropade häftigt trenne gånger:

»Hjelp! Hjelp! Hjelp!»

»Vill då ingen komma?» ropade det ånyo, och derpå fortfor åter det vilda stampandet och brottandet. Jag hörde nu tydligt genom taket:

»Rochester! Rochester! För Guds skull kom och hjelp!»

En dörr öppnades; någon sprang eller rusade genom korridoren. Andra steg hördes på golfvet ofvanför, och någonting föll; det blef åter tyst.

Jag hade påtagit några kläder, ehuru hela min kropp skälfde af förskräckelse; jag gick ut ur mitt rum. Alla de sofvande hade blifvit uppväckta: rop och ett förskräckt sorl hördes från alla rum; dörr efter dörr upplåstes; den ena efter den andra tittade ut; korridoren var snart fyld. Både damer och herrar hade lemnat sina rum, och från alla håll hördes nu oroliga och förvirrade frågor: »Ack, hvad är det?» — »Hvem har gjort sig illa?» — »Hvad har händt?» — »Hemta ett ljus!» — »Är det eldsvåda?» — »Är det röfvare?» — »Hvar skola vi gömma oss?» Om ej månskenet varit, skulle man varit i fullkomligt mörker. Man sprang fram och tillbaka: somliga snyftade, andra stapplade; med ett ord, oron och förvirringen hade stigit till sin höjd.

»Men hvar tusan håller då Rochester hus?» ropade öfverste Dent. »Han är inte i sin säng.»

»Här! Här!» ropades nu till svar. »Varen lugna allesammans: jag kommer.»

Dörren i ändan af korridoren öppnades, och mr Rochester närmade sig, med ett ljus i handen: han kom direkte från den öfre våningen. En af damerna sprang genast fram till honom och fattade hans arm: det var miss Ingram.

»Hvad är det för en förfärlig händelse som har inträffat?» sade hon. »Tala! låt oss höra det värsta med ens!»

»Men så ryck då inte omkull mig eller stryp mig», lät hans svar; ty de unga damerna Eshton hade nu hängt sig fast vid honom, och de båda enkenåderna, klädda i sina hvita nattdrägter, styrde rakt på honom, likt ett par skepp för fulla segel.

»Allt står rätt till — allt står rätt till!» ropade han. »Det är blott en repetition af ’Mycket väsen för ingenting’. Se så, släpp mig, mina damer, annars blir jag ond.»

Han såg också verkligen så ut: hans svarta ögon skjöto blixtar. Lugnande sig medelst en ansträngning, tillade han:

»Det var en af tjenstfolket, som var ansatt af maran; det är alltsammans. Hon är en lättretlig, nervös person, och uppvaknande ur någon elak dröm, tyckte hon sig se en spöksyn eller dylikt samt föll i vanmakt af förskräckelse. Men nu måste jag se er alla återvända till edra rum; ty förrän det åter blir lugnt och stilla i huset, kan man ej se om den stackarn. Mina herrar, var så goda och föregå damerna med godt exempel. Miss Ingram, jag är öfvertygad att ni inte låter öfverväldiga er af en grundlös fruktan. Och ni, Amy och Louise, återvänd till edra bon, likt ett par dufvor, som ni verkligen äro. Mina nådiga damer» (till de båda enkorna) »ni måste ovilkorligen förkyla er, om ni stanna här längre i den kalla korridoren.»

På detta sätt, till hälften med böner och till hälften med våld, lyckades det honom slutligen få samtliga gästerna tillbaka till deras rum. Jag dröjde icke, för att äfven i min tur bli återförvisad till mitt, utan aflägsnade mig lika obemärkt som jag kommit.

Jag gick likväl icke till sängs, utan började i dess ställe att kläda mig. De ljud, som jag hört efter skriket, och de ord, som blifvit yttrade, hade förmodligen ej blifvit hörda af någon annan än mig; ty de hade kommit från rummet ofvanpå mitt. De voro emellertid tillräckliga för att öfvertyga mig, att det ej varit en pigas dröm som på detta sätt uppväckt hela huset, och att den förklaring, som mr Rochester gifvit, endast var en uppfinning för att lugna sina gäster. Jag klädde mig derföre, för att vara i ordning vid hvad som möjligen vidare kunde inträffa. Sedan jag blifvit klädd, satt jag en god stund vid fönstret, seende ut öfver den stilla, af månen försilfrade nejden, och väntande på jag vet icke hvad. Det föreföll mig som om någon händelse nödvändigt måste följa på detta besynnerliga skri, denna brottning och dessa rop.

Men nej; djup stillhet herskade åter öfver hela huset. Allt buller och all rörelse hade efterhand tystnat och afstannat, och inom vid pass en timme var Thornfield Hall ånyo den lugnaste plats i verlden. Efter allt utseende hade natten och sömnen återtagit sitt välde. Emellertid sänkte sig månen allt mera och var snart nära sin undergång. Då jag icke hade någon lust att sitta uppe i mörkret och kylan, beslöt jag att lägga mig klädd på sängen. Jag lemnade fönstret och gick så tyst som möjligt öfver mattan. Då jag böjde mig ned för att taga af mig mina skor, knackade någon sakta och varsamt på dörren.

»Är det någon som vill mig något?» frågade jag.

»Är ni uppe?» frågade den röst jag väntade att få höra, nemligen min husbondes.

»Ja, sir.»

»Och klädd?»

»Ja.»

»Kom ut då, hastigt.»

Jag lydde. Mr Rochester stod i korridoren, hållande ett ljus i handen.

»Jag behöfver er», sade han; »kom den här vägen; men gå försigtigt och gör intet buller.»

Mina skor voro tunna och jag kunde gå på det mattbelagda golfvet lika tyst som en katt. Han smög med sakta steg genom korridoren och uppför trapporna samt stannade i en mörk, låg gång i den hemska tredje våningen. Jag hade följt honom och stod vid hans sida.

»Har ni någon sked i ert rum?» frågade han.

»Ja, sir.»

»Och något salt — luktsalt?»

»Ja.»

»Gå då tillbaka och hemta bådadera.»

Jag återvände till mitt rum, tog skeden från nattduksbordet och luktsaltet ur kommoden samt smög mig åter uppför trappan. Mr Rochester väntade ännu derute och höll en nyckel färdig i handen. Närmande sig en af de små svarta dörrarna, satte han nyckeln i låset, dröjde derpå ett ögonblick och tilltalade mig åter:

»Blir ni inte sjuk vid åsynen af blod?»

»Det tror jag inte: jag har ännu aldrig varit i tillfälle att försöka det.»

En rysning genomilade mig då jag svarade honom; men jag kände mig dock temligen lugn och utan någon fallenhet för att svimma.

»Gif mig er hand», sade han; »jag vill inte riskera en dåning.»

Jag lade mina fingrar i hans.

»Varm och lugn», var hans anmärkning; han vred derpå om nyckeln och öppnade dörren.

Jag såg nu ett rum, som jag påminde mig ha sett en gång förut, den dagen, då mrs Fairfax visade mig hela huset. Väggarna voro då behängda med virkade tapeter; men tapeten var nu upptagen på en sida, och man såg en dörr, som förut varit dold. Denna dörr var öppen; ett ljus sken från rummet innanför, och jag hörde derifrån ett snörflande, smackande ljud, nästan likt en hunds morrande. Mr Rochester nedsatte nu sitt ljus, bad mig vänta en stund och gick in i det inre rummet. Ett gapskratt helsade hans inträde, först högljudt och skallande och slutande med Grace Pooles vanliga, spöklika ha! ha! Hon var således der. Han vidtog några anordningar der inne, utan att säga något, ehuru jag hörde en hviskande röst tilltala honom; derpå kom han ut och tillstängde dörren efter sig.

»Hitåt, Jane!» sade han, och jag gick omkring till andra sidan af en säng, som med sina fördragna gardiner upptog en betydlig del af rummet. En länstol stod nära bredvid hufvudgärden, och i denna satt en man, klädd, med undantag af rocken; han satt stilla; hans hufvud var tillbakalutadt och hans ögon voro tillslutna. Mr Rochester höll ljuset öfver honom, och jag igenkände i hans bleka och till utseendet liflösa ansigte — främlingen, mr Mason. Jag såg äfven att hans linne vid ena sidan och på ena ärmen var nästan alldeles genomdränkt af blod.

»Håll i ljuset!» sade mr Rochester, och jag tog det ur hans hand; han hemtade derpå ett handfat med vatten från kommoden och sade: »Håll uti det här!» Jag lydde. Han tog skeden, doppade den i vattnet och öfverstänkte dermed det likbleka ansigtet; han begärde flaskan med luktsaltet och satte den under hans näsa. Mr Mason öppnade strax derefter sina ögon och uppgaf ett stönande läte.

»Är det någon fara för lifvet?» mumlade han.

»Bah! Visst inte — det är ju bara en skråma. Se så, var nu inte så nedslagen, karl, utan raska upp dig! Jag skall sjelf hemta dig en läkare, och jag vill hoppas att du ännu i dag på morgonen skall vara i stånd att flyttas till ett annat ställe. Jane —» fortfor han.

»Sir?»

»Jag kommer nu att lemna er här i rummet tillsammans med den här herrn för vid pass en timme eller två; ni måste hämma blodet när det återkommer, såsom ni sett att jag gjort: om han känner sig vanmäktig, skall ni föra det här vattenglaset till hans läppar och flaskan med luktsaltet under hans näsa. Ni får inte på något vilkor tala med honom — och — Rickard — så vida lifvet är dig kärt, så tala inte vid henne: öppna dina läppar — upprör eller matta dig — och jag svarar inte för lifvet.»

Den stackars mannen drog åter en djup suck; han såg ut som om han ej vågade röra sig: fruktan, antingen för döden eller för något annat, tycktes nästan förlama honom. Mr Rochester satte nu den blodiga skeden i min hand och jag försökte att använda den såsom han hade gjort. Han betraktade mig ett ögonblick och sade derpå: »Kom ihåg! — intet samtal!» samt lemnade rummet.

Här var jag nu således i tredje våningen, instängd i en af dess mystiska celler; omkring mig herskade natten; ett blekt och blodigt spöke var under mina ögon och mina händer, och en mörderska tätt bredvid, knappast skild från mig genom en tunn dörr: ja — detta var verkligen förfärligt — det öfriga kunde jag med temligt lugn uthärda; men den tanken, att Grace Poole skulle komma utrusande på mig, fylde mig med fasa och förskräckelse.

Emellertid måste jag uthärda på min post. Jag måste betrakta detta spöklika ansigte — dessa blåa, sammanbitna läppar, som voro förbjudna att öppnas — dessa ögon, som än voro tillslutna, än irrade omkring rummet och än stodo fästa mig, alltjemt bibehållande ett uttryck af fasa och förskräckelse. Jag måste allt emellanåt doppa min hand i det med blodvatten fylda fatet och borttorka det utsipprande blodvaret. Jag måste se lågan från det osnoppade ljuset allt mera förblekna, huru skuggorna allt mera mörknade på de gammalmodiga, virkade tapeterna, för att blifva nästan alldeles svarta under omhängena kring den stora, gamla sängen, samt på ett besynnerligt sätt darra öfver dörrarna till ett stort, midt emot liggande kabinett, hvarpå, i tolf afdelade fält och liksom i hvar sin ram, hufvudena af de tolf apostlarne sutto i grofva afbildningar, med ett elfenbenskrusifix och en döende Kristus höjande sig öfver dem allesamman.

Allt efter som dagrarna och skuggorna förändrades genom ljusets flämtande, var det än den skäggige läkaren Lukas, som lutade sitt hufvud, eller Johannes’ långa hår som hviftade, eller ock Judas’ djefvulska anlete, som tycktes växa ut ur panelen, antaga lif och hota med en uppenbarelse af erkeförrädaren — Satan sjelf — i hans tjenares person.

Midt under allt detta måste jag äfven lyssna, lika väl som se — lyssna efter rörelserna hos vilddjuret eller den onda anden der inne i dess kula. Efter mr Rochesters besök tycktes den dock vara bunden, liksom genom en förtrollning: under hela natten hörde jag endast tre ljud med långa mellanskof — ett steg, ett knarrande, ett ögonblickligt förnyande af det snörflande, hundlika lätet och en djup, mensklig suck.

Dessutom plågades jag äfven af mina tankar. Hvad var väl detta för ett brott, som sålunda lefde förkroppsligadt i denna annars tysta och stilla boning och som dess egare hvarken kunde fördrifva eller dämpa? — Hvad var det väl för hemlighet, som bröt ut, än i eld och än i blod, under nattens tystnad och mörker? Hvad för en varelse var det väl, som, maskerad till en vanlig qvinnas anlete och gestalt, utstötte ett läte, som än liknade en hånskrattande demons och än en efter lik sökande roffogels skri?

Och denne man, öfver hvilken jag lutade mig — denne till utseendet så vanliga, stillsamma främling — huru hade han blifvit invecklad i denna hemska och hemlighetsfulla väfnad? Och hvarföre hade furien störtat sig öfver honom? Hvad förmådde honom att på denna opassande tid, då han borde legat i sin säng, besöka denna del af huset? Jag hade hört mr Rochester anvisa honom ett rum der nere — hvad förde honom då hit? Ock hvarföre var han så undergifven under det våld eller det förräderi, för hvilket han blifvit ett offer? Hvarföre underkastade han sig så stilla den tystnad, som mr Rochester anbefallt honom? Och hvarföre anbefalde mr Rochester en sådan tystnad? Hans gäst hade blifvit förfördelad, hans eget lif hade vid ett tidigare tillfälle varit utsatt för en förfärlig anläggning, och både dessa tilltag nedtystades och sänktes i glömska! Vidare tänkte jag på denna mr Masons undergifvenhet för mr Rochester: de få ord, som den senare i min närvaro yttrat, voro fullt tillräckliga att visa det herravälde han utöfvade öfver den andres svaghet och obeslutsamhet. Det var tydligt att under deras förra sammanvaro den enes verksamma energi utöfvat ett stort inflytande på den andres passiva och obestämda lynne: hvadan kom då den förskräckelse mr Rochester erfor, då han hörde talas om att mr Mason anländt? Hvadan hade blotta namnet af denna eftergifna och svaga personlighet — hvilken han med några ord nu kunde styra som ett barn — fallit öfver honom för några timmar sedan, alldeles som då en blixt drabbar en väldig ek?

Ack, jag kunde inte glömma hans blick och hans blekhet, då han hviskade: »Jane, jag har fått ett slag — jag har fått ett slag, Jane.» Jag kunde inte glömma huru den arm hade darrat, som han stödde mot min axel; och det var ej någon småsak, som på detta sätt kunde böja Fairfax Rochesters beslutsamma själ och starka kropp.

»När kommer han? Kommer han inte snart?» ropade jag i mitt hjerta, då natten aldrig tycktes vilja taga något slut — då min blödande patient sjönk tillsamman, qved och föll i vanmakt, och hvarken dag eller hjelp ville komma. Jag hade oupphörligt hållit vattnet till Masons likbleka läppar; oupphörligt bjudit honom det upplifvande saltet; men mina bemödanden tycktes fruktlösa; antingen kroppsligt lidande eller själsmarter eller blodsförlust, eller alla tre gemensamt, hade nästan alldeles uttömt hans krafter. Han qved så illa och såg så blek, vild och förstörd ut, att jag i hvarje ögonblick fruktade att han skulle dö; och jag fick icke ens tala med honom!

Ljuset, som slutligen nedbrunnit, slocknade nu alldeles; i detsamma såg jag en strimma af grått ljus öfver fönsterjalusierna: gryningen nalkades. Strax derefter hörde jag Pilot skälla från sin hundkoja långt nere på gården, och hoppet började åter vakna. Och detta icke utan skäl; ty inom fem minuter underrättade mig nyckelns rassel i låset och dörrens öppnande, att min vakt nu var slutad. Den kunde icke ha varat mer än två timmar, men mången vecka har förefallit mig kortare.

Mr Rochester inträdde i sällskap med läkaren, som han hade hemtat.

»Se så, Carter», sade han till den senare; »skynda er nu! jag ger er endast en half timme för att tvätta såret, anlägga förband, få patienten utför trapporna och alltsammans.»

»Men är han väl i ett sådant tillstånd, som tillåter en flyttning, sir?»

»Ja bevars, det är ingenting farligt; han är för öfrigt mycket nervretlig och man måste uppmuntra honom. Fort derföre till verket.»

Mr Rochester drog undan det tjocka förhänget, öppnade jalusierna och insläppte allt det dagsljus han kunde: jag blef helt öfverraskad och glad att se hur långt dagen framskridit och hvilka rosenröda strimmor redan börjat skimra i öster. Derefter gick han fram till Mason, som redan var under läkarens behandling.

»Nå, min hedersvän, hur mår du?» frågade han.

»Åh, det är väl snart ute med mig, fruktar jag», lät det matta svaret.

»Bah, kommer aldrig i fråga. Friskt mod bara! I dag fjorton dagar till är säkert åter allt bra. Du har endast förlorat litet blod, det är alltsammans. Carter, säg honom då, att han inte har något att frukta.»

»Ja, det kan jag med godt samvete göra», svarade läkaren, som nu hade aftagit förbandet; »jag skulle endast önska att jag varit här litet tidigare: han hade då inte mistat så mycket blod. Men hvad är det här? Köttet på axeln är inte blott skuret, utan sönderslitet. Det här såret är inte gjordt med knif — här ha tänder varit framme.»

»Hon bet mig», hviskade den sjuke. »Hon sönderslet mig som en tigrinna, då Rochester tog knifven ifrån henne.»

»Du skulle inte ha gifvit vika», sade mr Rochester; »du skulle genast ha tagit i henne med hårdhandskarna.»

»Hvad skulle jag väl göra under dylika omständigheter?» återtog Mason. »Åh, det var förskräckligt!» tillade han rysande. »Och det kom så oförberedt; hon såg så lugn och stilla ut i början.»

»Jag varnade dig», var hans väns svar. »Jag sade åt dig att du skulle akta dig för att gå henne nära. För öfrigt kunde du gerna ha väntat till i morgon och tagit mig med dig: det var en ren dårskap att besöka henne ensam och vid nattetiden.»

»Jag tänkte att jag skulle kunna vara henne till någon nytta.»

»Du tänkte! du tänkte, ja! Det riktigt retar mig att höra det; men emellertid har du redan lidit derför att du inte följde mitt råd och kommer troligen äfven ännu en tid att lida derför. Jag vill derföre inte säga något mera. Carter, för all del skynda er! Solen går strax upp, och jag måste ha honom ur huset.»

»Strax, sir; axeln är just nu förbunden. Jag måste nu se om det andra såret på armen: hon har haft sina tänder här med, kan jag tänka.»

»Hon såg blodet och sade att hon ville dricka mitt hjertblod», sade Mason.

Jag såg mr Rochester rysa till: ett sällsamt uttryck af äckel, afsky och hat nästan förvred hans ansigte; men han sade endast:

»Se så, var tyst, Rickard! tänk inte vidare på hennes rotvälska, eller upprepa den åtminstone inte.»

»Jag önskar att jag skulle kunna glömma.»

»Du ska göra det, när du väl är ur landet; då du kommer tillbaka till Spanish Town, så kan du tänka dig henne såsom död och begrafven — eller, snarare, du behöfver inte alls tänka på henne.»

»Det är omöjligt att glömma denna natt!»

»Ingenting är omöjligt! raska upp dig bara, karl. Du trodde dig vara död som en sill för ett par timmar sedan, och nu är du helt pigg och språkar rätt friskt. Se så — nu är Carter färdig, eller åtminstone inte långt ifrån. Nu ska jag inom några ögonblick göra dig snygg. Jane» (han vände sig nu till mig för första gången sedan han kom tillbaka), »tag den här nyckeln; gå ned i min sängkammare och derifrån rakt fram till mitt toilettrum; öppna den öfversta lådan i mitt klädskåp, tag fram en ren skjorta och en halsduk samt kom hit tillbaka dermed, men var lätt på foten.»

Jag gick, tog reda på skåpet, fann det begärda och återvände dermed.

»Och nu», sade han; »gå nu på andra sidan om sängen, medan jag ordnar hans toilett; men gå inte härifrån: ni torde kanske ännu en gång komma att behöfvas.»

Jag gjorde som han sagt.

»Hörde ni någon röra på sig der nere när ni gick ned, Jane?» frågade mr Rochester strax derpå.

»Nej, sir; allt var tyst och stilla.»

»Vi skola helt fiffigt skaffa dig härifrån, Dick: det blir i alla händelser det bästa både för dig och den der stackarn der inne. Jag har sträfvat länge för att undvika någon skandal, och jag skulle inte vilja att den slutligen skulle komma. Se här, Carter, hjelp honom på med västen. Hvar lemnade du din pelskappa? Du kan inte resa en mil utan den i det här fördömdt kalla klimatet, det vet jag. Jaså, i ditt rum? — Jane, skynda ned till mr Masons rum — det som ligger närmast mitt — och hemta hit en kappa, som ni ser der.»

Jag sprang åter ned och återvände, bärande en ofantlig kappa, fodrad och bebrämad med pelsverk.

»Nu har jag åter ett ärende åt er», sade min otröttlige husbonde; »ni måste ned i mitt rum igen. Hvilken lycka att ni begagnar sådana der sammetsskor, Jane; en klumpfotad budbärare skulle aldrig duga i ett sådant kritiskt ögonblick. Ni måste öppna mellersta lådan i mitt toilettbord och taga fram en liten flaska och ett litet glas som ni finner der — fort!»

Jag flög dit ned och upp igen, medförande de begärda kärlen.

»Nå, det är bra! Och nu, doktor, skall jag taga mig friheten och sjelf ordinera en dosis, på mitt eget ansvar. Jag fick detta hjertstyrkande medel i Rom af en italiensk charlatan — en gynnare, som ni skulle piskat upp, Carter. Det duger inte att begagna utan urskilning, men det är ganska nyttigt vid vissa tillfällen, såsom nu till exempel. Jane, litet vatten!»

Han framsträckte det lilla glaset, och jag fylde det till hälften med vatten från karafinen, som stod på kommoden.

»Det är bra! Vät nu pipen på flaskan.»

Jag gjorde så; han dröp derpå tolf droppar af en röd vätska i glaset och räckte det åt Mason.

»Drick, Rickard! det ska för en timme eller par skänka dig det mod du nu saknar.»

»Men det är väl inte något farligt? Ökar det inte inflammationen?»

»Drick! drick! drick!»

Mr Mason lydde, emedan det synbarligen icke tjenade till något att göra motstånd. Han var nu klädd och såg ännu mycket blek ut; men han var åtminstone icke längre blodig och smutsig. Mr Rochester lät honom sitta i trenne minuter sedan han nedsväljt drycken; derefter fattade han hans arm.

»Nu är jag säker på att du kan stödja på fötterna», sade han — »försök!»

Patienten reste sig upp.

»Carter, stöd honom vid andra axeln. Var nu vid godt mod, Rickard; tag ut steget — se så der, ja!»

»Jag känner mig bättre», anmärkte mr Mason.

»Ja, jag visste att du skulle göra det. Och nu, Jane, trippa framför oss ned till baktrappan; läs upp bakporten och säg åt kusken till en postschäs, som ni finner på gården — eller strax utanför, ty jag sade att han inte skulle få köra sina rasslande hjul öfver stenläggningen — att han håller sig färdig: vi komma strax efter; och om någon skulle vara der nere, så kom fram till foten af trappan och hosta.»

Klockan var nu ungefär half sex, och solen i sitt uppgående; men jag fann köket ännu mörkt och tyst. Bakporten var tillstängd; jag öppnade den med så litet buller som möjligt. Hela gården var tyst och stilla; men grindarna stodo öppna och der utanför höll en postvagn, med hästarna redan förspända och kusken sittande på kuskbocken. Jag gick fram till honom och sade att herrarne strax skulle komma; han nickade. Derpå såg jag mig försigtigt omkring och lyssnade. Den tidiga morgonens stillhet låg utbredd öfverallt; gardinerna voro ännu fördragna för fönstren i tjenstfolkets rum; några små fåglar qvittrade i de af hvita blommor höljda fruktträden, hvilkas grenar, likt hvita kransar, hängde öfver muren, som på ena sidan instängde gården; vagnshästarna stampade då och då i stallet; annars var allt tyst.

Herrarne syntes nu. Mason, stödd af mr Rochester och läkaren, tycktes gå med temlig lätthet; de hjelpte honom upp i schäsen. Carter steg upp efter.

»Sköt nu väl om honom», sade mr Rochester till den senare, »och behåll honom qvar i ert hus till dess han är riktigt frisk; jag kommer öfver om ett par dagar och hör efter hur det står till. Hur är det med dig nu, Rickard?»

»Jo, friska luften uppfriskar mig rätt mycket.»

»Lemna fönstret öppet på hans sida, Carter; det blåser inte — farväl, Dick.»

»Fairfax —»

»Nå, hvad är det?»

»Se till att hon blir riktigt skött och behandlad så mildt som möjligt; låt henne —» här stannade han och utbrast i tårar.

»Jag gör mitt bästa; jag har gjort det hittils och skall äfven framgent göra det», var hans svar; derpå stängde han till vagnsdörren, och åkdonet rullade bort.

»Gifve Gud emellertid att det vore slut på allt detta!» tillade mr Rochester, i det han tillslöt och riglade de tunga gårdsgrindarna. Sedan detta var gjordt, gick han med långsamma steg och tankspridd uppsyn fram till en port i muren, som ledde till fruktträdgården. I förmodan att han icke hade något mer att säga mig, ämnade jag just vända tillbaka in i bygningen, då jag åter hörde honom ropa »Jane!» Han hade öppnat porten och stod der nu och väntade på mig.

»Kom för ett par ögonblick hit; här är det en smula frisk luft», sade han; »det der huset är ingenting annat än en fängelsehåla. Tycker ni inte det?»

»Jag tycker att det är ett mycket vackert och ståtligt hus, sir.»

»Oerfarenhetens slöja betäcker edra ögon», svarade han, »och ni betraktar det genom något förtrolladt glas; ni kan inte se att förgyllningen endast är gytja och sidendraperierna spindelväfvar; att marmorn ej är något annat än snuskigt slagg och det polerade trävirket endast odugliga spånor och afskalad bark. Men här» (han pekade på den grönskande löfsal hvari vi inträdt) »är allt verkligt, ljuft och rent.»

Vi gingo längs en med buxbom infattad gång, med äpple-, päron- och körsbärsträd på ena sidan och på den andra en terrass med alla slags gammaldags blommor, stockrosor, borstnejlikor, penséer och tusenskönor, blandade med åbrodd, vilda törnbuskar och en mängd doftande örter. Alla växterna voro nu så friska, som ett mildt regn och en herrlig vårmorgon kunna göra dem; solen hade nyss stigit upp i den småfläckiga östern, och dess strålar upplyste de bekransade, daggiga träden samt sken ned på de tysta gångarna under dem.

»Jane, vill ni ha en blomma?»

Han plockade en halfutsprucken ros, den enda på busken, och gaf den åt mig.

»Jag tackar er så mycket, sir.»

»Tycker ni om den här soluppgången, Jane? Detta hvalf med dessa lätta och ljusa skyar, hvilka man kan vara säker om att de skola smälta, så snart dagen blir varmare — denna rena och doftande atmosfer?»

»Ja, mycket.»

»Ni har tillbragt en besynnerlig natt, Jane.»

»Ja, verkligen.»

»Och det har gjort att ni ser blek ut; — var ni rädd när jag lemnade er ensam med Mason?»

»Jag var rädd att någon skulle komma ut ur inre rummet.»

»Men jag hade stängt dörren och hade nyckeln i min ficka. Jag skulle varit en bra vårdslös herde, om jag lemnat ett lam — mitt älsklingslam — utan skydd bredvid vargens kula: ni var fullkomligt säker.»

»Skall Grace Poole ännu fortfara att bo här?»

»Åh ja, bry er inte om henne — förjaga henne ur edra tankar.»

»Men det förefaller mig likväl som om ert lif knappast vore i säkerhet så länge hon är qvar här.»

»Åh, frukta ingenting — jag skall nog akta mig.»

»Är den fara, som ni häntydde på i går afton, förbi nu, sir?»

»Det kan jag inte bestämdt säga förr än Mason är borta från England och knappast ens då. Att lefva är för mig, Jane, det samma som att stå vid randen af en krater, som i hvarje ögonblick hotar att utbryta och uppkasta sina förtärande lågor.»

»Men mr Mason tyckes vara en mycket lättledd person, och ert inflytande öfver honom tycks inte vara obetydligt: han skall säkert aldrig trotsa er eller afsigtligt tillfoga er någon skada.»

»Åh nej, Mason skall inte trotsa mig, inte heller med vilja göra mig något ondt — men han kan inom ett ögonblick genom ett obetänksamt ord beröfva mig om inte just lifvet, åtminstone all den lycka jag möjligen ännu kunde vänta mig.»

»Säg åt honom att han är försigtig, sir; låt honom veta hvad ni fruktar, och visa honom huru han kan afvända faran.»

Han skrattade med en gäckande min, fattade derpå min hand, men släppte den åter lika hastigt ifrån sig.

»Om jag kunde göra det, ni lilla enfaldiga, hvad vore det väl då för fara? Den skulle då i ett ögonblick vara utplånad. Allt från den stund, då jag lärde känna Mason, har jag endast behöft säga till honom: ’Gör det’, och han har genast gjort det. Men i den här saken kan jag inte befalla honom; jag kan inte säga: ’akta dig för att skada mig, Rickard!’ ty det är nödvändigt att han hålles i okunnighet om att han kan skada mig. Ni ser förvånad ut, och ni skall bli det ännu mera. Är ni inte min lilla vän?»

»Jag vill gerna tjena er, sir, och lyda er i allt som är rätt.»

»Ja, det är sant: jag ser att så är. Jag läser en uppriktig tillfredsställelse i er min och hela person, så ofta ni hjelper mig eller gör mig till nöjes — då ni bistår mig i, hvad ni så karakteristiskt säger, ’allt som är rätt’; ty om jag både er att göra någonting orätt, är jag säker om att jag inte skulle se er så snabb på foten och så lätt på handen i utförandet af hvad jag önskade, eller med så glada och klara blickar och en så liflig ansigtsfärg. Min vän skulle då vända sig till mig, lugn och blek och säga: ’nej, sir, det är omöjligt: jag kan inte göra det, emedan det är orätt’ — och hon skulle bli orubblig som en fixstjerna. Nå väl, äfven ni har makt öfver mig och kan skada mig, och jag vågar inte heller visa er det sårbara stället, af fruktan att ni, med all er pålitlighet och all er vänskap, likväl i ögonblicket skulle genomborra mig.»

»Om ni inte har något mera att frukta af mr Mason än mig, då kan ni vara temligen trygg, sir.»

»Gud gifve att det vore så! Se här, Jane, är en löfsal; sitt ned.»

Löfsalen bestod af ett hvalf i muren, omslingradt af murgrön; der inne var endast en simpel bänk. Mr Rochester satte sig ned derpå, men lemnade dervid äfven rum för mig; jag förblef emellertid stående framför honom.

»Sitt ned», sade han; »bänken är tillräckligt stor för oss båda. Ni fruktar väl inte för att sätta er bredvid mig, Jane. Är det väl kanske något orätt deri?»

Jag svarade med att sätta mig ned; jag kände att en vägran skulle varit oklok.

»Nu, min lilla vän, under det solen dricker morgondaggen — under det blommorna i denna gamla trädgård vakna till lif och utveckla sig; under det foglarna hemta åt ungarna deras näring från Thornfields fält, och de flitiga bien uträtta sitt första morgonarbete — vill jag framställa för er ett fall, i hvilket ni måste tänka er in, som om det anginge er egen person; men först måste ni se på mig och säga mig att ni inte är ledsen eller att ni inte fruktar att jag gör orätt i att hålla er qvar, eller ni uti att stanna.»

»Nej, sir, jag är fullkomligt lugn.»

»Nå väl då, Jane, kalla hela er fantasi till hjelp: antag att ni inte längre vore en väl uppfostrad flicka, utan en vild pojke, som allt ifrån sin ungdom blifvit bortskämd och förklemad; föreställ er sedan vara i ett främmande land; föreställ er att ni der begått ett svårt felsteg, det är detsamma hvilket eller af hvilken anledning, men ett hvars följder måste åtfölja er genom lifvet och förgifta hela er tillvaro. Kom i håg, jag säger inte ett brott; jag talar inte om utgjutandet af blod eller någon annan brottslig handling, som kunde ställa brottslingen under lagens hand: jag begagnade med flit ordet felsteg. Följderna af hvad ni gjort blifva er slutligen outhärdliga; ni tager åtskilliga mått och steg för att skaffa er någon lindring: ovanliga mått och steg, men inte olagliga eller brottsliga. Men ni är ännu olycklig, ty hoppet har öfvergifvit er vid sjelfva början af ert lif; er sol har mörknat midt i dess middagshöjd, och ni vet att detta mörker skall fortfara ända till dess nedgång. Bittra och låga minnen ha blifvit er själs enda föda: ni söker finna lyckan i nöjen — i andefattiga, sinliga nöjen — sådana som förslöa förståndet och förderfva hjertat. Trött och utmattad till själ och kropp, kommer ni hem efter år af frivillig landsflykt; ni gör en ny bekantskap — huru eller hvar, gör det samma: ni finner hos denna främling mycket af de goda och sköna egenskaper, hvilka ni i tjugu år sökt, men inte kunnat finna; och de äro alla friska och sunda, utan orent slagg och utan besmittelse. Sådant sällskap upplifvar, pånyttföder: ni känner bättre dagar återkomma, med högre önskningar och renare känslor; ni önskar att åter få börja ert lif och tillbringa återstoden af edra dagar på ett sätt, mera värdigt en odödlig varelse. Skulle ni väl anse det orätt att, för uppnåendet af detta sköna mål, öfverstiga ett blott konventionelt hinder, hvilket hvarken ert samvete eller ert förstånd gillar?»

Han tystnade i väntan på ett svar: och hvad skulle jag väl svara? Ack, om någon god ande ville ingifva mig ett riktigt och tillfredsställande svar! Fåfänga förhoppning! Vestanvinden hviskade rundt omkring mig i murgrönans blad; men ingen mild Ariel inlade sitt svar deri; foglarna sjöngo i trädtopparna; men deras sång var, ehuru ljuf, utan mening.

Mr Rochester återtog sin fråga:

»Är den kringirrande och syndfulle, men nu efter ro längtande och ångerfulle mannen berättigad att trotsa verldens dom, för att för alltid vid sig fästa den milda, goda, vänliga främlingen, och derigenom försäkra sig om sin sinnesfrid och ett pånyttfödt lif?»

»Sir», svarade jag, »en pilgrims lugn eller en syndares förbättring borde aldrig bero på en svag medmenniska. Män och qvinnor dö; filosofer misstaga sig i sina visa slutledningar, och kristna taga fel om det rättas väg: om någon af dem ni känner har lidit och felat, så uppmana honom att blicka högre upp, än till sina jemlikar, efter kraft till förbättring, efter tröst.»

»Men verktyget! — verktyget! Gud, som fullbordar verket, anvisar äfven verktyget. Jag har sjelf — jag säger detta utan att tala i liknelse — varit en verldslig, lättsinnig och flyktig menniska, och jag tror att jag funnit verktyget för min förbättring i —»

Han tystnade: foglarna fortforo att sjunga och bladen att sakta susa. Jag nästan undrade att de icke upphörde med sin sång och sin hviskning, för att lyssna till den afbrutna uppenbarelsen; men de skulle ha fått vänta många minuter — så länge varade tystnaden. Slutligen såg jag upp till den tröge talaren: han hade sina blickar med ett forskande uttryck fästa på mig.

»Lilla vän», sade han nu i en helt annan ton, på samma gång som hans ansigte äfven flck ett förändradt uttryck, i det att det utbytte all den förra mildheten och allvaret mot en hård och sarkastisk min — »ni har märkt min böjelse för miss Ingram: tror ni inte att hon, i fall jag gifte mig med henne, skulle återge mig ett spritt nytt lif?»

Han steg genast upp och gick bort ända till slutet af gångstigen, och då han kom tillbaka, gnolade han på en visa.

»Jane, Jane», sade han, i det han stannade framför mig; »ni är helt blek af edra vakor: ni är väl inte ond på mig för det jag stört er hvila?»

»Ond på er? Nej, sir.»

»Gif mig er hand till bekräftelse af ert ord. Hvad — kalla fingrar! De voro varmare i natt, då jag vidrörde dem vid dörren till det hemlighetsfulla rummet. Jane, vill ni vaka med mig ännu en gång?»

»Så ofta jag kan vara er till någon nytta, sir.»

»Till exempel natten före mitt bröllop? Jag är säker på att jag då inte kan sofva. Vill ni lofva mig att sitta uppe då, för att hålla mig sällskap? Med er kan jag tala om min älskade; ty ni har sett henne och känner henne.»

»Ja, sir.»

»Hon är en sällsynt varelse, inte sant?»

»Jo, sir.»

»Fullblod — äkta fullblod, Jane: rund, eldig, brunett; med ett hår sådant som Cartagos damer måste ha haft. Se så, för fanken! der äro Dent och Lynn i stallet! Gå in genom det der buskaget, genom den här lilla porten.»

Jag gick åt ena hållet, han åt det andra, och jag hörde honom på gården säga helt muntert:

»Mason har förekommit er allesamman denna morgon; han reste före soluppgången, och jag steg upp klockan fyra för att se honom resa.»

Slut på första delen.