Jane Eyre/38
ADERTONDE KAPITLET.
Vi blefvo gifta. Ett tyst och stilla bröllop var det:
han och jag samt presten och notarien voro de enda
närvarande. Då vi kommo tillbaka från kyrkan, gick jag in
i köket, der Mary var sysselsatt med att rusta till
middagen och John med att skura knifvar, och sade:
»Mary, jag har nu på morgonen gift mig med mr Rochester.»
Hushållerskan och hennes man voro båda af detta lugna och flegmatiska slags folk, som man när som helst kan meddela en anmärkningsvärd nyhet, utan att behöfva frukta att öronen bli sprängda af deras häftiga utrop och derpå följande ordsvall. Mary såg upp och stirrade på mig; såsslefven, med hvilken hon begöt ett par på spett uppsatta kycklingar, hängde för några ögonblick stilla i luften, och John upphörde äfven för ett par minuter att skura sina knifvar; men derpå egnade hon åter hela sin uppmärksamhet åt stekspettet och sade endast:
»Jaså, har ni det, miss. Nå, lycka till, då!»
Strax derpå tillade hon: »Jag såg er gå ut med herrn, men inte visste jag att ni gick till kyrkan för att viga er», hvarefter hon återtog sin förra sysselsättning. Då jag vände mig till John, hade han dragit munnen upp till båda öronen.
»Jag sa Mary hur det skulle gå», sade han. »Jag visste hvad mr Edvard ämnade göra, och jag var säker på att han inte skulle dröja länge heller: och han har gjort rätt deri, för allt hvad jag vet. Jag önskar er lycka, miss», och han skrapade höfligt med foten.
»Tack ska ni ha, John. Mr Rochester bad mig ge er och Mary det här.»
Jag stack en fempunds-not i hans hand och gick derpå utan några vidare ord ut ur köket. Då jag en stund derefter kom att gå der förbi, hörde jag dessa ord: »Hon kommer att passa honom mycket bättre än någon af de förnäma damerna»; samt vidare: »Om hon inte just är så vacker, så är hon åtminstone inte ful heller, och mycket god och beskedlig, och i hans ögon är hon en riktig skönhet, det kan då hvar menniska se.»
Jag skref genast till Moor-House och till Cambridge, för att berätta hvad jag gjort samt förklara anledningen hvarföre jag gjort det. Diana och Mary gillade obetingadt mitt handlingssätt, och den förra skref att hon endast först ville låta smekmånaden gå förbi, för att sedan komma och helsa på mig.
»Hon gjorde bäst uti att inte vänta till den tiden», sade mr Rochester, när jag läste upp hennes bref för honom; »om hon det gör, kommer hon bestamdt för sent, ty vår smekmånad skall aldrig upphöra förrän med någonderas död.»
Huru S:t John mottog dessa underrättelser vet jag icke; ty han besvarade aldrig det bref hvari jag skref och underrättade honom om mitt giftermål; men sex månader derefter skref han till mig, likväl utan att nämna mr Rochesters namn eller med ett ord hänsyfta på mitt giftermål. Han har sedan dess underhållit en regelbunden korrespondens och brukar alltid yttra den förhoppningen att jag är lycklig och icke hör till det slags menniskor, som lefva utan Gud och endast fästa sig vid jordiska ting.
Läsaren har väl icke helt och hållet förgätit lilla Adèle? Jag hade icke heller gjort det; jag begärde och erhöll tillåtelse af mr Rochester att få resa och besöka henne i den skola, hvari han satt henne. Hennes ytterliga glädje, då hon åter fick se mig, rörde mig mycket. Hon såg blek och mager ut och sade att hon icke var lycklig. Jag fann att skolreglorna voro för stränga och läsordningen alltför ansträngande för ett barn vid hennes ålder. Jag tog henne hem med mig och ämnade ännu en gång bli hennes guvernant; men jag fann snart att detta icke lät sig göra: min tid och mina omsorger togos nu i anspråk af en annan — min man behöfde dem alla. Jag sökte derföre upp en skola, der det icke gick så strängt till, och som låg tillräckligt nära för att tillåta mig att ofta besöka henne och stundom föra henne hem. Jag vinnlade mig noga om att det icke skulle felas henne något som kunde bidraga till hennes trefnad, och hon var snart hemmastadd på sin nya plats, blef snart nöjd och lycklig der och gjorde vackra framsteg i sina studier. Då hon växte upp, borttog en sund engelsk uppfostran till största delen de fel, som härledde sig från hennes härkomst, och då hon lemnade skolan, fann jag i henne en angenäm och förbindlig vän, läraktig, godlynt och med vackra grundsatser. Genom en stark tillgifvenhet för mig och de mina hade hon sedan länge fullt vedergällt det lilla goda jag varit i tillfälle att visa henne.
Min berättelse närmar sig nu mot sitt slut; jag vill endast tillägga ett par ord om mitt äktenskap och de i denna bok oftast förekommande personerna.
Jag har nu varit gift i tio år och vet hvad det är att lefva uteslutande för och med den person man högst älskar. Jag anser mig sjelf för den lyckligaste menniska på jorden — lyckligare än ord kunna beskrifva, emedan jag utgör min mans lif, liksom han mitt. Jag tröttnar aldrig vid min Edvards sällskap, äfvensom han heller aldrig tröttnar vid mitt.
I vårt umgänge känna vi på en gång ensamhetens ogenerade frihet och sällskapslifvets behag. Jag tror att vi tala med hvarandra från morgon till qväll; och hvad vi tala är intet annat än våra tankar, endast att dessa derigenom att de uttalas bli mera klara och lifliga. Ett oinskränkt förtroende råder oss emellan; våra karakterer öfverensstämma fullkomligt och en fullständig harmoni är följden deraf.
Mr Rochester fortfor att vara blind under de två första åren af vårt äktenskap. Måhända var det denna omständighet som förde oss så nära hvarandra — som förenade oss så innerligt; ty jag var då hans öga, liksom jag ännu är hans högra hand. Jag var bokstafligen (såsom han äfven ofta plägade kalla mig) hans ögonsten. Genom mig såg han naturen och literaturens skatter, och jag tröttnade aldrig att se för honom och beskrifva intrycket af det omgifvande landskapet — af fält, träd, vatten, moln och solsken. Icke heller tröttnade jag någonsin att läsa för honom eller att göra hvad han önskade. Och i dessa mina tjenster låg en ljuf tillfredsställelse — så mycket mera som han aldrig kände någon blygsel eller förödmjukelse i att mottaga dem. Han älskade mig så djupt och innerligt, att han icke kände den ringaste motvilja för att mottaga mitt biträde; han visste att jag älskade honom för högt, för att icke ett sådant biträde skulle utgöra min innerligaste och käraste önskan.
En morgon, efter förloppet af två år, kom han fram till mig, der jag satt och skref ett bref efter hans diktamen, och sade, i det han lutade sig ned öfver mig:
»Jane, bär du inte en förgyld prydnad kring din hals?»
Jag hade en liten guldkedja, och jag svarade »ja».
»Och du har en ljusblå klädning på dig?»
Jag hade så. Han underrättade mig då att han någon tid bortåt hade tyckt att mörkret för hans ena öga så småningom börjat förminskas, och att han nu var säker derom.
Vi följdes åt till London, der han genom en skicklig ögonläkares biträde återfick synen på det ena ögat. Han kan visserligen icke se så särdeles tydligt och kan icke läsa eller skrifva mycket; men han kan gå hvart han vill, utan att behöfva ledas, och han kan njuta af naturens anblick. Då hans förstfödde lades i hans armar, kunde han se att gossen ärft hans egna ögon, sådana de fordom voro — stora, mörka och strålande. Och vid detta tillfälle erkände han åter af fullt hjerta, att Gud är barmhertig lika väl som rättvis.
Min Edvard och jag äro således, som sagdt, lyckliga, och det i så mycket högre grad, som de, hvilka vi mest älska, äfven äro det. Diana och Mary Rivers äro båda gifta; de komma turvis en gång om året på besök till oss och vi helsa äfven på dem emellanåt. Dianas man är kapten vid flottan, en tapper officer och en god och hederlig man. Marys man är prest, en akademikamrat med hennes bror och fullt värdig en sådan hustru. Både kapten Fitzjames och mr Wharton älska sina hustrur och äro af dem älskade tillbaka.
Hvad S:t John Rivers angår, lemnade han England och for till Indien, der han med all ifver fullföljer den bana han för sig utstakat. En mera beslutsam och ihärdig förkämpe har kristendomen knappast någonsin haft. Fast, trogen och hängifven sitt kall, full af handlingskraft och nit, arbetar han för sin nästas omvändelse och förbättring och bekämpar med jättekraft alla de hinder, som vantro och kastanda lägga i hans väg. Han må väl vara sträng och stor i anspråk, ja, äfven äregirig; men det är dock stridsmannens stränghet — stridsmannen, som vaktar sin skara för den lede fiendens angrepp. Hvad han fordrar af sina medmenniskor innefattas i dessa Kristi ord: »Hvar och en som vill följa mig, han försake sig sjelf, tage sitt kors på sig och följe mig». Hans ärelystnad är af det höga slag, som eftersträfvar en plats bland dem som stå rena och syndfria inför Guds thron; som dela Lammets segrar; som äro kallade, utvalde och trogne intill ändan.
S:t John är ogift och skall äfven förblifva det. Hittills hade han sjelf varit ensam vuxen sitt arbete, och detta lider nu till ända: hans ärofulla bana hastar mot sitt slut. Det sista bref han skref till mig aflockade mina ögon menskliga tårar, men fylde mitt hjerta med himmelsk sällhet: han såg redan i andan sin belöning, sin oförgängliga krona. Jag vet att en främlings hand nästa gång skall skrifva till mig och säga att den gode och trogne tjenaren slutligen blifvit kallad att gå in i sin Herres glädje. Och hvarföre gråta öfver det? Ingen dödsfruktan skall fördystra S:t Johns sista timme: hans själ skall vara fri och oförskräckt, hans hjerta starkt, hans hopp fast och hans tro orubbad. Hans egna ord äro en borgen derför: —
»Min Herre och Mästare», säger han, »har förberedt mig på sin ankomst, och dagligen förkunnar han mera tydligt: — ’Sannerligen säger jag dig, jag kommer snart’, och för hvar gång svarar jag allt mera ifrigt: — ’Ja, kom, kom snart, Herre Jesus, min Frälsare!’»