Jane Eyre/37
SJUTTONDE KAPITLET.
Ferndeans herrgård var en temligen åldrig, anspråkslös och oansenlig bygnad, begrafven djupt inne i en skog. Jag hade redan förut hört talas om densamma. Mr Rochester hade flera gånger nämt den och stundom rest dit. Hans far hade köpt stället för jagtens skull, och han skulle gerna hyrt ut bygningen, om han endast kunnat finna någon hyresgäst, hvilket emellertid icke lyckades, till följd af dess aflägsna och ohelsosamma läge. Ferndean stod derföre öde och omöbleradt, med undantag af ett par tre rum, som voro inredda för squirens beqvämlighet, då han vid jagttiden kom dit för att jaga.
Jag anlände nu till denna bygnad strax före mörkningen en kulen och stormig afton, ännu mera fördystrad genom ett fint, genomträngande duggregn. Den sista milen hade jag gått till fots, sedan jag skickat tillbaka åkdonet och kusken med den belöning jag hade lofvat. Ännu då jag endast var på ett ganska kort afstånd från herrgården, kunde jag icke se någon skymt deraf, så tät och mörk var skogen. Ett par jerngrindar, mellan ett par stolpar af granit, visade mig hvilken väg jag skulle taga, och då jag gick igenom dem, befann jag mig genast i skogens skymning. En gräsbevuxen gångstig, tätt öfverskuggad af träd, låg framför mig; jag följde den, i förmodan att den skulle leda mig fram till målet för min resa; men den slingrade sig hit och dit och räckte så länge, utan att visa ringaste spår till menniskors närhet, att jag slutligen fruktade att jag tagit miste om väg och gått vilse.
Det såväl af den annalkande skymningen som af trädens täta skugga alstrade mörkret tilltog allt mer och mer, och jag såg mig nu omkring, för att se efter om jag kunde upptäcka någon annan väg; men ingen stod att finna — jag såg intet annat än tjocka trädstammar, sammanflätade grenar och grönt, lummigt löfverk.
Jag gick vidare, och ändtligen blef skogen ljusare och öppnare, och jag såg nu först en inhägnad och sedan en bygning, ehuru den med sina mossbevuxna och af ålder och fukt angripna murar i det svaga dagsljuset knappt kunde urskiljas från de omgifvande träden. Jag inträdde genom en port, som var tillstängd endast med en klinka, och stod på en inhägnad gård, från hvilken skogen var undanhuggen i en halfcirkel. Der fanns inga blommor eller några trädgårdssängar, utan endast en gräsrundel, kring hvilken slingrade sig en bred sandväg, som sedan ledde in i den mörka skogen. Bygningen visade i fronten tvenne spetsiga gaflar; fönstren voro små och försedda med blyinfattning; hufvudingången var äfven liten och trång, och endast ett enda trappsteg af sten ledde dit upp. Det hela såg verkligen i högsta grad ödsligt och dystert ut; trakten var så tyst och stilla som en kyrka på hvardagarna, och det mot löfven prasslande regnet var det enda ljud som hördes i dess granskap.
»Kan väl någon menniska bo här?» frågade jag mig sjelf.
Ja, lefvande varelser måste verkligen finnas här; ty jag hörde i detta ögonblick ett buller — den smala porten öppnades och en menniskogestalt visade sig i dess öppning: det var en mansperson, utan hufvudbonad, som nu trädde ut på trappsteget, samt räckte ut handen, liksom för att känna om det regnade. Mörkt, som det var, kände jag likväl genast igen honom — det var min förra husbonde, Edvard Fairfax Rochester, han och ingen annan.
Jag stannade i ögonblicket och nästan höll andan, för att sjelf osedd (tyvärr kunde han icke se mig) kunna betrakta honom. Det var ett oförmodadt möte, och ett sådant, hvarvid glädjen och förtjusningen icke obetydligt dämpades af smärtan och sorgen. Jag hade ingen svårighet för att hålla min röst från att ropa, eller min fot från att närma sig.
Hans gestalt visade ännu samma kraft och styrka som förut; hans hållning var upprätt och hans hår ännu lika korpsvart som fordom; äfven anletsdragen hade icke undergått någon förändring: ett enda år, så fullt af sorger och qval det än varit, hade dock icke varit i stånd att böja hans kämpakraft eller bleka hans mandoms friska grönska. Endast i sjelfva uttrycket såg jag någon förändring: det var dystert och grubblande och påminde mig om ett fjettradt och misshandladt vilddjur, farligt att nalkas i dess dystra vrede. Den i bur fångade örnen, hvars guldrandade ögon man stungit ut, måste ungefär se ut som denne blinde Simson.
Tror du väl, käre läsare, att jag nu fruktade honom i detta tillstånd? — i så fall känner du mig föga. I den sorg jag kände blandade sig ett ljuft hopp, att jag snart skulle våga trycka en kyss på denna marmorhårda panna och på dessa dystert tillslutna ögonlock. Jag ville dock icke ännu närma mig eller tilltala honom.
Han gick ned från trappsteget och närmade sig långsamt och trefvande den förut omtalade gräsrundeln. Hvar var väl nu hans förra djerfva och raska gång? Han stannade snart, liksom om han icke visste hvart han skulle vända sig. Han lyfte upp sin hand och öppnade sina ögonlock samt stirrade mot himlahvalfvet och mot den framför honom liggande skogen; men det syntes tydligt att allt för honom var tomt mörker. Han sträckte ut sin högra hand (den venstra, som blifvit stympad, höll han innanför slaget på sin rock) och tycktes med känseln vilja skaffa sig en föreställning om sin omgifning: men han mötte ännu endast tomma luften, ty träden voro på några alnars afstånd från det ställe, der han stod. Han afstod derföre från sitt försök, lade armarna i kors på bröstet och stod tyst och stilla i regnet, som ännu alltjemt fortfor att falla på hans obetäckta hufvud. I detta ögonblick framträdde oförmodadt hans gamla betjent, John.
»Vill ni inte ta min arm, sir?» sade han; »det kommer snart en häftig regnskur, så att det kanske vore bäst om ni ginge in.»
»Nej, låt mig vara allena», blef svaret.
John gick, utan att ha märkt mig. Mr Rochester försökte nu vandra omkring, men förgäfves: han var ännu för osäker hvart han skulle rikta sina steg. Han trefvade snart åter tillbaka till bygningen, gick in och slöt till porten efter sig.
Jag närmade mig nu och knackade på. Johns hustru kom och öppnade för mig.
»Hur mår ni, Mary?» frågade jag henne.
Hon studsade tillbaka, som om hon sett ett spöke; jag lugnade henne dock snart.
På hennes häftiga fråga: »Är det då verkligen ni, miss, som kommit på en så sen timme till detta ödsliga ställe?» svarade jag med att taga hennes hand och följde henne derefter in i köket, der John nu satt framför en skön brasa.
Jag förklarade för dem i få ord att jag hört talas om allt som händt sedan jag lemnade Thornfield och att jag nu kommit för att besöka mr Rochester. Jag bad John gå ned till grindstugan, der jag hade afskedat vagnen, och hemta min kappsäck, som jag hade lemnat der; derpå frågade jag Mary, under det jag tog af mig hatt och schal, om jag kunde få qvarter på herrgården öfver natten, och då jag fann att detta, om också med någon svårighet, kunde gå för sig, förklarade jag att jag ämnade stanna qvar. Just i detta ögonblick ringde en klocka från salen.
»När ni går in», sade jag till Mary, »så kan ni säga er husbonde, att det är en person som vill tala vid honom; men nämn inte mitt namn.»
»Jag tror inte att han tar emot er», sade hon; »han brukar säga nej åt hvem det vara må.»
Då hon kom tillbaka, frågade jag hvad han svarat.
»Ni måste säga ert namn och ert ärende», svarade han, gick derpå efter ett glas, som hon fylde med vatten och satte på en bricka tillika med ett par brinnande ljus.
»Var det det der han ringde efter?» frågade jag.
»Ja; han vill alltid ha ljus i skymningen, fast han är blind.»
»Gif mig brickan; jag ska bära in den.»
Jag tog den ifrån henne och hon visade mig dörren till förmaket. Brickan skakade i min hand, vattnet spildes ut och mitt hjerta slog högt och våldsamt. Mary öppnade dörren för mig och tillslöt den sedan åter.
Salen såg mörk och dyster ut: en vårdslösad eld brann på spiselhärden, och nedlutad deröfver, med hufvudet stödt mot den höga, gammaldags kaminen, satt den blinde egaren sjelf. Hans gamla hund, Pilot, låg på sidan, ett stycke ifrån honom och tätt ihopkrupen, som om han fruktat att oförvarandes bli trampad. Han spetsade öronen, då jag trädde in, rusade derpå upp med ett skall och ett sakta tjut samt hoppade fram emot mig: han höll nära nog på att slå brickan ur min hand. Jag satte den på bordet, klappade honom och sade sakta: »Lägg sig!» Mr Rochester vände sig mekaniskt om, för att se hvad det var; men som han ingenting såg, vände han åter bort hufvudet och suckade.
»Tag hit vattnet, Mary», sade han.
Jag gick fram till honom med det nu endast halffylda glaset; Pilot följde mig, ännu helt orolig.
»Hvad är det?» frågade han.
»Lägg sig, Pilot!» sade jag ännu en gång. Han höll stilla glaset, som redan var på väg till hans läppar, och tycktes lyssna; drack derpå ur det och satte det ned bredvid sig. — »Det är ju du, Mary, eller hur?»
»Mary är i köket», svarade jag.
Han sträckte ut sin hand med en snabb rörelse, men som han icke såg hvar jag stod, råkade han mig icke.
»Hvem är det? Hvem är det?» frågade han och tycktes åter försöka att se med dessa nattomhöljda ögon — ett fruktlöst och nedslående försök! — »Svara mig — tala ännu en gång.»
»Vill ni ha litet mer vatten, sir? Jag spilde ut hälften af det som var i glaset», sade jag.
»Hvem är det? Hvem är det som talar?»
»Pilot känner mig, och Mary och John veta att jag är här: jag kom alldeles nyss», svarade jag.
»Gode Gud! — hvilken villa har kommit öfver mig? Hvilket ljuft vansinne har angripit mig?»
»Det är ingen villa — intet vansinne: er själ, sir, är allt för stark för att låta dåra sig.»
»Och hvar är den talande? Är det endast en stämma? Ack, jag kan inte se, men måste känna, annars blir jag vansinnig. Hvad eller hvem ni är, låt mig röra vid er, eller jag dör.»
Han trefvade framför sig; jag fattade hans famlande hand och slöt den i båda mina.
»Ah, det är hennes fingrar!» ropade han; »hennes små fina fingrar! När det så är, måste det äfven finnas mera af henne.»
Hans kraftfulla hand ryckte sig lös ur sitt fängsel; han fattade min arm, min axel, min hals, slog sin arm kring mitt lif och tryckte mig intill sig.
»Är det Jane? Ja, det måste vara hon. Detta är hennes gestalt, hennes växt —»
»Ja, och det här är hennes röst», tillade jag. »Hon är här hel och hållen och hennes hjerta med. Gud välsigne er, sir! Jag är så glad att åter vara er nära.»
»Jane Eyre! — Jane Eyre!» var allt hvad han sade.
»Min älskade husbonde», svarade jag; »jag är Jane Eyre. Jag har nu funnit rätt på er och kommit tillbaka till er.»
»Verkligen? — i kroppslig gestalt? Är det min lefvande Jane?»
»Ni rör ju vid mig, sir, — ni håller uti mig, och det hårdt nog: jag är ju inte kall som ett lik eller kropplös som tomma luften, eller hur?»
»Min älskling skulle då vara i lifvet! Detta är visserligen hennes kropp, och detta är hennes ansigte; men jag vågar ändå knappast tro att jag kan upplefva så stor sällhet efter så många lidanden. Det är säkert endast en dröm; en sådan dröm som jag mer än en gång haft, då jag tyckt mig trycka henne till mitt hjerta, såsom jag nu gör, och kysst henne på detta sätt, och känt att hon älskade mig och hoppats att hon inte skulle öfvergifva mig.»
»Såsom jag från denna dag heller aldrig vill göra.»
»Aldrig vill göra, säger drömgestalten. Men jag vaknade ständigt och fann att det endast var ett tomt gäckeri, och jag var ensam och öfvergifven — mitt lif var mörkt och hopplöst — min själ törstade och fick inte dricka — mitt hjerta hungrade, men fick ingen föda. Du hulda, ljufva dröm, som nu hvilar i mina armar, äfven du skall snart fly, såsom alla dina systrar förut gjort; men kyss mig ännu en gång innan du går — omfamna mig ännu en gång, Jane.»
»Så, sir — och så!»
Jag tryckte mina läppar mot hans förr klara och strålande, men nu dunkla och omtöcknade ögon — jag strök håret från hans panna och kysste äfven denna. Han tycktes nu plötsligt vakna till fullt lif: öfvertygelsen om allt dettas verklighet tycktes nu fatta honom.
»Ja, det är du — det är Jane. Du har då således kommit tillbaka till mig?»
»Ja, jag har så.»
»Och du ligger inte död i något dike, eller i någon ström? Och du är ingen arm irrande flykting bland främlingar?»
»Nej, sir, jag är nu min egen och helt och hållet oberoende.»
»Oberoende? Hvad menar du med det, Jane?»
»Min onkel på Madeira är död och har lemnat mig femtusen pund.»
»Ah, detta är då någonting praktiskt — någonting verkligt!» ropade han. »Jag skulle aldrig kunna drömma något sådant. Och dessutom är det hennes röst, på hvilken jag aldrig kan ta miste — denna på en gång så milda och så lifliga och klangfulla röst, som lifvar och uppmjukar mitt förstenade hjerta. — Jaså, Jane; du är då oberoende och rik?»
»Ja, sir, ganska rik. I fall ni inte vill låta mig bo här hos er, så kan jag bygga upp ett eget hus, tätt bredvid ert, och sedan kan ni komma och sitta i min sal, då ni vill ha sällskap om aftnarna.»
»Men om du är rik, Jane, så har du också säkert vänner, som inte vilja släppa dig ifrån sig eller tillåta att du uppoffrar dig för en blind stackare, som jag.»
»Jag sade er ju att jag är oberoende, lika väl som rik: jag rår helt och hållet mig sjelf.»
»Och du vill stanna hos mig?»
»Ja visst — så vida ni inte har något deremot. Jag vill vara er granne, er sköterska, er hushållerska. Jag finner er ensam, och jag vill bli ert sällskap — läsa för er, spatsera med er, sitta hos er, med ett ord ersätta er hand och edra ögon. Se så, se nu inte så ledsen ut, min dyre husbonde; ni skall inte lefva öfvergifven, så länge jag fins i lifvet.»
Han svarade icke, utan syntes dyster och tankspridd. Han suckade, öppnade till hälften sina läppar för att tala; men tillslöt dem åter. Jag kände mig något förlägen. Kanhända, tänkte jag, har jag varit för ifrig att erbjuda mitt sällskap och min hjelp, och att han, likt S:t John, deri ser något opassande och påfluget. Jag hade emellertid gjort mitt anbud, i tanke att han önskade begära min hand: en förmodan att han med ens skulle erbjuda mig sitt hjerta hade framkallat denna min ifver! Men då icke den ringaste hänsyftning i detta afseende undföll honom och hans ansigte blef allt mera dystert och mulet, föll jag i en hast på den tanken att jag burit mig dumt åt; jag sökte derföre undandraga mig hans omfamning; men han drog mig dervid ifrigt ännu närmare intill sig.
»Nej — nej — Jane; du får inte gå. Nej — jag har rört vid dig, jag har hört dig och känt sällheten af din närhet — hugsvalelsen i den tröst du erbjudit mig, och jag kan inte släppa denna glädje ifrån mig. Jag har så föga qvar af mig sjelf, att jag inte kan undvara dig. Verlden må skratta — kalla mig löjlig, egoistisk — det betyder föga. Min själ trånar efter dig, och hon måste tillfredsställas; i annat fall kommer hon att dödligt hämnas på min kropp.»
»Nåväl, sir; jag vill stanna hos er: jag har ju redan sagt det.»
»Ja, men du menar dermed något helt annat än jag. Du skulle måhända kunna besluta dig att bli min ledande stjerna, min hulda sköterska, ty du har ett ömt hjerta och en ädel själ, som manar dig att bistå dem för hvilka du hyser medlidande, och jag borde visserligen vara nöjd dermed. Jag borde väl nu inte hysa några andra än faderliga känslor för dig: tänker du inte så? Se så — säg mig det?»
»Jag vill tänka allt hvad ni önskar, sir: jag är nöjd med att endast vara er sköterska, om ni anser det för bättre.»
»Men du kan inte alltid vara min sköterska, Jane: du är ung — du måste en dag gifta dig!»
»Jag tänker alldeles inte på giftermål.»
»Men det borde du göra, Jane: om jag vore hvad jag fordom var, skulle jag söka förmå dig att tänka derpå — men nu — en blind krympling som jag är!»
Han försjönk åter i sitt dystra grubbel. Jag blef deremot mera glad och munter och fattade nytt mod: dessa hans sista ord läto mig ana hvari hindret låg, och något sådant fanns icke å min sida. Jag kände mig nu helt och hållet befriad från min förra förlägenhet och gaf samtalet en lifligare vändning.
»Det är tid på att någon åtager sig att skaffa er ett litet menskligare utseende», sade jag, i det jag strök hans tjocka och långa, okammade hår ur pannan; »ty jag märker att ni blifvit förvandlad till ett lejon eller någonting dylikt. Ni ser helt vild ut, det försäkrar jag: ert hår påminner mig om en örns fjädrar; huruvida edra naglar blifvit lika en fogels klor eller ej, har jag ännu inte kommit i tillfälle att upptäcka.»
»På den här armen har jag hvarken hand eller naglar», sade han, i det han drog den stympade lemmen från sitt bröst och visade mig den. »Det är endast en stump — en hemsk och vidrig syn. Tycker du inte så, Jane?»
»Det gör mig ondt att se den och äfven edra ögon, tillika med ärret på er panna, och det värsta af allt är, att man sväfvar i fara att älska er för mycket för allt detta och att fästa sig för mycket vid er.»
»Jag tänkte att du skulle känna afsmak och leda, Jane, när du finge se min arm och mitt ärriga ansigte.»
»Trodde ni det? Säg inte så, på det att jag inte måtte fatta en klen tanke om ert omdöme. Men låt mig nu lemna er ett ögonblick, för att laga att en bättre eld blir uppgjord i kaminen. Kan ni se, när brasan brinner lifligt?»
»Ja, med högra ögat ser jag ett sken — ett rödaktigt skimmer.»
»Ser ni ljusen också?»
»Mycket otydligt — hvart och ett af dem förekommer mig som ett ljust moln.»
»Kan ni se mig?»
»Nej, min hulda fé; men jag tackar Gud att jag åtminstone kan höra och känna dig.»
»När brukar ni äta qvällsvard?»
»Det gör jag aldrig.»
»Men i qväll måste ni äta litet. Jag är hungrig och så är ni med, det är jag säker om, bara ni kan förmå er att glömma edra olyckor.»
Jag gick derpå efter Mary och fick snart rummet i ett trefligare skick samt tillagade derefter en smaklig måltid. Jag kände mig helt upprymd och talade muntert och lifligt med honom under måltiden och en lång stund derefter. Jag kände i hans sällskap icke något tvång och behöfde icke lägga band på min glädtighet, ty jag visste att jag behagade honom. Det var ett ljuft medvetande och väckte hela min natur till lif och utveckling: i hans närvaro lefde jag fullkomligt, och han i min. Blind, som han var, låg det dock allt emellanåt ett leende på hans läppar och uppklarnade allt mera hans panna: hans anletsdrag blefvo allt mera veka och lifliga.
Efter qvällsvarden började han göra mig en mängd frågor om hvar jag hade varit, hvad jag hade gjort och huru jag funnit rätt på honom; men jag gaf honom endast korta och obestämda svar, emedan det var för sent att denna afton inlåta sig i några enskildheter. Dessutom ville jag icke vidröra någon lätt vibrerande sträng — icke upprifva något nytt sår i hans hjerta: mitt enda närvarande syfte var att muntra och lifva upp honom. Lifvad var han också, såsom jag nyss nämde, men likväl endast stundtals. Om samtalet för ett enda ögonblick aftynade, sträckte han sin hand oroligt efter mig och sade: »Jane!»
»Är du då verkligen en riktig, mensklig varelse, Jane? Är du riktigt säker på det?»
»Ja, jag är åtminstone för min del fullt säker derom.»
»Men hur kunde du då denna mörka och dystra afton så plötsligt stå vid min ensamma härd? Jag utsträckte min hand för att taga ett glas vatten af ett legohjon, och det var du som gaf mig det; jag framstälde en fråga, väntande att Johns hustru skulle svara mig, och så var det din röst som nådde mitt öra.»
»Det var helt enkelt derföre att jag gick in med brickan i Marys ställe.»
»Det ligger en förtrollning i sjelfva den stund jag nu tillbringar i ditt sällskap. Hvem kan väl säga, hvilket mörkt, dystert och hopplöst lif jag framsläpat sedan månader tillbaka? Jag gjorde intet, hoppades intet, förblandade dag och natt och erfor endast känslan af köld då elden slocknade och hunger då jag glömde att äta; och för öfrigt endast en ändlös sorg och ett riktigt delirium af trånad att åter få träffa dig, Jane. Ja, jag längtade vida mera att återfå henne, än min förlorade syn. Huru kan det väl då nu komma till att Jane är vid min sida och säger mig att hon älskar mig? Skall hon inte försvinna lika hastigt som hon kommit? Jag fruktar att jag i morgon inte mera skall återfinna henne.»
Ett prosaiskt svar, som alldeles icke ingick i hans upprörda tankegång, föreföll mig såsom det bästa sättet att få honom ur denna oroliga sinnesstämning. Jag for derföre med mina fingrar öfver hans ögonbryn och anmärkte att de voro svedda och att jag ville skaffa något, som kunde komma dem att växa lika breda, och svarta som förut.
»Hvad kan väl allt detta gagna mig, du välgörande fé, när du ändå i någon olycksalig stund åter kommer att öfverge mig — försvinnande likt en skugga, utan att jag vet hvart eller på hvad sätt du försvinner, och utan att det sedan blir möjligt för mig att återfinna dig?»
»Har ni en kam på er, sir?»
»Hvarföre frågar du det, Jane?»
»Jo, för att jag vill kamma er raggiga, svarta man. Ni ser verkligen förskräcklig ut, när jag betraktar er närmare; ni talar om att jag är en elfva; men jag är öfvertygad om att ni vida mera liknar en skogsmenniska.»
»Ser jag då så förskräcklig ut, Jane?»
»Ja, i hög grad, sir: det har ni alltid gjort, som ni vet.»
»Hm! Elakheten har inte gått ur henne ändå, hvar hon än har hållit hus.»
»Ja, och likväl har jag varit bland goda menniskor; vida bättre än ni, sir — ja, hundra gånger bättre; folk som egde idéer och syften, som ni aldrig hyst i hela ert lif — vida mera högsinta och förfinade.»
»Hvad tusan har du då varit hos för ena?»
»Om ni rycker på er så der, så har ni mig att slita allt håret af ert hufvud; och då förmodar jag åtminstone att ni skall upphöra med att tvifla på min kroppsliga tillvaro.»
»Hvilka har du varit hos, Jane?»
»Ja, det får ni inte ur mig i afton; ni måste vänta tills i morgon; om jag inte talar om alltsammans nu, har ni ju deri ett slags underpant på att jag i morgon visar mig vid frukostbordet, för att afsluta min berättelse. Men det är sant, jag måste komma i håg att jag då inte, såsom i afton, kommer endast med ett glas vatten, utan åtminstone med ett ägg, för att inte tala om bräckt skinka.»
»Du lilla skälmaktiga bortbyting — född af féer, men uppfostrad af menniskor! Du väcker hos mig känslor, som jag inte på tolf månader erfarit. Om Saul haft dig till sin David, så skulle säkert den onda anden blifvit fördrifven utan harpa.»
»Se så, sir, nu är ni friserad och ser snygg ut igen. Men nu måste jag lemna er; jag har rest under de sista tre dagarna, så att jag verkligen känner mig litet trött. God natt!»
»Ännu ett ord, Jane; fanns det endast fruntimmer i huset der du vistades?»
Jag skrattade och sprang min väg, ännu skrattande under det jag ilade uppför trapporna.
»En god idé!» tänkte jag med glädtigt sinne. »Jag ser nu att jag har ett medel att för en tid bortåt bortjaga hans tungsinthet.»
Helt tidigt följande morgon hörde jag honom vara uppe och ströfva omkring, vandrande ur rum i rum. Så snart Mary kom ned, hörde jag honom fråga: »Är miss Eyre här?» och sedan: »Hvilket rum gaf du henne? Det är väl inte fuktigt? Är hon uppe? Gå och fråga om hon behöfver någonting och när hon tänker komma ned.»
Jag gick ned så snart jag ansåg att frukosttimmen kunde vara inne. Jag trädde sakta in i rummet och var derigenom i tillfälle att betrakta honom, innan han märkte min närvaro. Det var verkligen en bedröflig syn, att se huru denna starka ande måste böja sig under ett kroppsligt lyte. Han satt i sin stol — stilla, men icke lugn; synbarligen väntande på något, och den på senare tiden vanliga dysterheten hade åter lägrat sig öfver hans anlete. Hans ansigte påminde om en utsläckt lampa, väntande att åter bli upptänd; tyvärr kunde han icke sjelf åstadkomma en dylik verkan; han behöfde dertill andras hjelp! Jag hade ämnat vara yster och glad, men den starke mannens vanmäktighet genomborrade mitt hjerta. Jag tilltalade honom likväl med så mycken liflighet jag kunde.
»Det är en klar och solig morgon, sir», sade jag. »Regnet har upphört och luften är nu så frisk och ren. Vi skola gå ut och spatsera om en stund.»
Jag hade framkallat elden: hans anlete strålade.
»Ah, är du der, min ljufva lärka! Kom hit till mig. Du är då inte borta och försvunnen? Jag hörde en af ditt slägte för en stund sedan sjunga högt öfver skogen; men dess sång hade ingen musik för mig; lika litet som solen har för mig några strålar. All verldens melodi är för mig samlad på min Janes tunga (jag är glad öfver att den inte af naturen hör till det tystlåtna slaget) och allt solsken, jag kan känna, är i hennes närvaro.»
Tårarna kommo mig i ögonen, då jag hörde honom sålunda erkänna sitt beroende: just som om en kunglig örn, fastkedjad på en vagel, hade sett sig tvungen att be en liten sparf att bli hans hjelp och hans biträde. Men jag ville icke vara sentimental; jag torkade bort de salta dropparna och sysselsatte mig med att tillreda frukosten.
Största delen af morgonen tillbragtes i fria luften. Jag ledde honom från den vilda och våta skogen ut på ett öppet, leende fält; jag beskref för honom gräsets djupa grönska, blommornas och häckarnas angenäma friskhet och himlahvalfvets milda azur. Jag uppsökte en sittplats för honom på ett undangömdt och ensligt ställe, bestående af en torr trädstubbe, och nekade honom icke att taga mig på sitt knä — hvarföre skulle jag väl också göra det, då både han och jag kände oss så mycket lyckligare då vi voro nära hvarandra, än då vi voro åtskilda? Pilot låg vid våra fötter: allt var tyst och stilla. Mr Rochester afbröt dock hastigt denna tystnad, i det han häftigt tryckte mig i sina armar och utropade:
»Ack, du grymma, grymma flykting! Hvilka olidliga qval kände jag inte då jag upptäckte att du flytt från Thornfield; då jag ingenstädes var i stånd att finna rätt på dig, och då jag märkte att du inte tagit med dig några penningar eller någonting som kunde ersätta sådana! Ett perlband, som jag gifvit dig, låg qvar i sitt lilla fodral: dina kappsäckar stodo tillästa och ombundna, alldeles så som de blifvit tillrustade för vår bröllopsresa. Hvad skulle väl min älskling taga sig till, frågade jag mig sjelf, då hon var så fattig och så utan stöd? Hur bar hon sig åt? Säg mig det.»
För att efterkomma hans önskan började jag nu att genomgå mina öden under det sist förflutna året. Beskrifningen på mina lidanden under de trenne första dagarna halkade jag dock öfver så lätt som möjligt, för att icke bereda honom en onödig smärta; redan det lilla jag omtalade grep honom djupare än jag hade önskat.
Jag borde icke ha lemnat honom på detta sätt, sade han, utan medel att taga mig fram: jag borde ha meddelat honom min afsigt. Jag borde haft förtroende för honom; han skulle aldrig velat tvinga mig att bli hans älskarinna. Så våldsam han än kunde tyckas vara i sin förtviflan, älskade han mig dock allt för djupt för att upphäfva sig till en tyrann öfver mig: han skulle ha gifvit mig hälften af sin förmögenhet, utan att begära så mycket som en kyss derför, hellre än att jag så utan stöd och vänner handlöst kastade mig ut i den vida verlden. Han var fullt öfvertygad om att jag slitit mycket mera ondt än jag nu ville omtala för honom.
»Mina lidanden må ha varit hvilka som helst, så voro de åtminstone ganska kortvariga», svarade jag, och berättade honom derpå huru jag blef upptagen i Moor-House; huru jag erhållit en skolmästarinnas plats etc. Mitt arf och upptäckten af mina slägtingar kommo sedan i ordningen. Under loppet af min berättelse förekom ofta S:t Johns namn. Då jag hade slutat, började han genast fråga mig om honom.
»Den der S:t John är således din kusin?»
»Ja.»
»Du har nämt honom så ofta: tyckte du om honom?»
»Det var en mycket bra och ädel man, sir; jag kan inte hjelpa att jag tyckte om honom.»
»En ädel man! Du menar väl att det var en vördnadsbjudande, rättskaffens man om sina femtio? Eller hvad menar du?»
»S:t John var endast tjugunio, sir.»
»Jeune encore, som fransmännen säga. Då var han väl åtminstone liten, undersätsig, flegmatisk och ful? En person, hvars godhet mera låg i hans frihet från laster, än i hans framhärdande i dygd?»
»Han är rastlöst verksam. Stora och ädla handlingar, är just hvad han önskar utföra.»
»Men hur är det med hans hjerna? Den är väl förmodligen något klen? Han menar väl, kan jag tänka; men man kan inte låta bli att draga på axlarna, när man hör honom tala?»
»Han talar helt obetydligt; men hvad han säger är väl sagdt och alltid träffande. Hans hufvud är af första ordningen, det är jag säker om: inte så särdeles mottagligt för intryck, men skarpt och genomträngande.»
»Han är då således en duglig karl?»
»Ja, mycket duglig.»
»Och mycket bildad?»
»S:t John är en utmärkt lärd.»
»Men hans sätt och fasoner, tyckte jag du sade, äro ju inte i din smak — han är ju tillgjord och pedantisk?»
»Jag har aldrig talat om hans sätt; men, så vida man inte har en mycket dålig smak, måste man tycka om det — det är lugnt, städadt, artigt — med ett ord, fullkomligt en gentlemans.»
»Men hans utseende — jag har glömt din beskrifning på hans utseende: ser han inte ut som en rå adjunkt på landet, halfstrypt af sin korta halsduk och utstyrd med grofva becksömsstöflar, eller hur?»
»S:t John klär sig väl. Han är en vacker karl: lång och välväxt med blå ögon och en grekisk profil.»
(Afsides:) »Fördömme den karln!» — (Högt:) »Tyckte du om honom, Jane?»
»Ja, mr Rochester, jag tyckte om honom: men det har ni ju frågat mig en gång förut.»
Jag förstod ganska väl meningen med mr Rochesters frågor. Svartsjukan hade angripit honom och stack honom nu med sina taggar; men dessa stygn voro helsosamma: de befriade honom från svårmodets gnagande tand. Jag ville derföre icke genast befria honom derifrån.
»Kanske ni inte gerna sitter så här längre i mitt knä, miss Eyre?» var hans nästa något oväntade anmärkning.
»Jo, hvarföre skulle jag inte det?»
»Det porträtt, som ni nyss tecknat, utgör en alltför stark kontrast mot min egen person. Edra ord ha skildrat en helt fin och fiffig Apollo; han lefver i ert minne — med sina blå ögon och sin grekiska profil: och nu hvila edra ögon på en Vulcan — en riktig grofsmed, svart och bredaxlad och blind och lam till på köpet.»
»Jag har aldrig kommit att tänka på det förut; men ni är verkligen lik en Vulcan, sir.»
»Nå, nå — ni kan då lemna mig, miss; men innan ni går (härvid tryckte han mig till sig med ett fastare tag än någonsin förut) anhåller jag att ni måtte svara mig på en fråga eller två.»
Han tystnade.
»Hvilka frågor, mr Rochester?»
»S:t John skaffade er ju plats som skolmästarinna i Morton, innan han visste att ni var hans kusin?»
»Ja.»
»Träffade ni honom ofta? Brukade han stundom besöka skolan?»
»Dagligen.»
»Och han gillade väl edra planer, Jane? Jag är säker på att de voro kloka, ty jag känner edra talanger.»
»Ja, han gillade dem verkligen.»
»Han upptäckte väl många företräden hos er, som han inte hade väntat?»
»Det känner jag inte.»
»Ni hade ju en liten stuga bredvid skolan — kom han nånsin dit och helsade på er?»
»Ja, emellanåt.»
»På aftnarna?»
»En eller par gånger.»
En tystnad inträdde.
»Hur länge bodde ni hos hans systrar, sedan er slägtskap blef upptäckt?»
»I fem månader.»
»Tillbragte Rivers mycken tid i fruntimmernas sällskap?»
»Ja; salen var både hans och vårt gemensamma arbetsrum; han satt vid fönstret och vi vid bordet.»
»Studerade han mycket?»
»Ja, ganska mycket.»
»Hvad för slag?»
»Hindostanska.»
»Och hvad gjorde ni under tiden, Jane?»
»Jag läste i början tyska.»
»Lärde han er det, miss?»
»Nej, han kunde inte sjelf tyska.»
»Lärde han er någonting annat?»
»Ja, litet Hindostanska.»
»Rivers lärde er Hindostanska?»
»Ja, sir.»
»Och sina systrar också?»
»Nej.»
»Endast er?»
»Ja, endast mig.»
»Bad ni honom lära er det?»
»Nej.»
»Önskade han att få lära er det?»
»Ja.»
En ny paus.
»Önskade han det? Hvad kunde väl Hindostanska gagna er?»
»Han ville att jag skulle följa med honom till Indien.»
»Aha! Här kommer jag till sjelfva knuten af saken. Han ville gifta sig med er?»
»Ja, han begärde min hand.»
»Det är en osanning — en oförskämd dikt, uppfunnen för att plåga mig.»
»Jag ber om ursäkt; det är bokstaflig sanning: han bad mig mer än en gång derom, och var lika ifrig att bedrifva sin sak, som ni någonsin kunde vara.»
»Miss Eyre, jag upprepar det ännu en gång, ni kan lemna mig. Hur många gånger skall jag säga samma sak? Hvarföre fortfar ni att sitta uppklängd på mitt knä, då jag bedt er lemna mig?»
»Jo, derföre att jag tycker att jag sitter så bra.»
»Nej, Jane; det kan du inte tycka, emedan ditt hjerta inte är hos mig, utan hos din kusin — den der S:t John. Ack, ända tills nu trodde jag att min lilla Jane tillhörde mig helt och hållet! Till och med då hon öfvergaf mig, trodde jag ändå att hon älskade mig; och detta var åtminstone alltid en droppe glädje i all min bittra sorg. Så länge vi än varit skilda, så heta tårar jag än gjutit öfver vår skilsmessa, har jag dock aldrig trott att hon, under det jag sörjde öfver henne, älskade en annan! Men det är inte värdt att sörja. Lemna mig, Jane, och gå och gift dig med Rivers.»
»Stöt bort mig då, sir — stöt bort mig; ty jag går inte frivilligt ifrån er.»
»Jane, jag tycker alltid om tonen i din röst: den lifvar alltid åter hoppet och låter så innerlig och trofast. Då jag hör den, känner jag mig tillbakaflyttad ett helt år. Jag glömmer att du har knutit ett nytt band. Men jag är en dåre — gå —»
»Hvart skall jag gå, sir?»
»Din egen bana — med den make du valt dig.»
»Hvar fins han?»
»Det vet du nog — det är ju S:t John Rivers.»
»Han är inte min man och inte heller kommer han någonsin att bli det. Hans kärlek (nemligen en sådan som han kan känna) tillhör ett ungt, skönt fruntimmer, vid namn Rosamunda. Han önskade gifta sig med mig endast derföre att han ansåg att jag skulle vara temligen passande till en missionärs hustru, hvilket hon deremot inte var. Han är ädel och storsint, men kall och sträng, och för mig är han kall som ett isberg. Han är inte lik er, sir: jag känner mig inte lycklig vid hans sida eller i hans närhet. Han har ingen ömhet för mig. Han ser ingenting tilldragande hos mig, inte en gång min ungdom — utan endast några få nyttiga egenskaper. Måste jag då lemna er, sir, för att gå till honom?»
Jag ryste ofrivilligt till och tryckte mig instinktlikt närmare till min blinda men älskade husbonde. Han log.
»Huru, Jane? Är detta sant? Stå sakerna verkligen sålunda mellan dig och Rivers?»
»Ja, alldeles så. Ack, ni behöfver inte vara svartsjuk! Jag ville bara plåga er litet för att göra er mindre dyster: jag ansåg att förtrytelsen skulle vara bättre än sorgen. Men om ni önskar att jag älskar er, så skulle ni, om ni kunde se huru högt jag älskar er, känna er helt stolt och nöjd. Hela mitt hjerta tillhör er, sir, och skall alltid göra det, äfven om ett omildt öde ryckte mig från er sida.»
Han kysste mig; men nya dystra tankar förmörkade åter hans anlete.
»Min förlorade syn! Min brutna styrka!» mumlade han sorgset.
Jag smekte honom och sökte trösta honom. Jag förstod hvad han ville säga och skulle gerna ha gått honom till mötes, men jag vågade icke. Han vände för ett ögonblick bort sitt ansigte, och jag såg en tår glida fram under det tillslutna ögonlocket samt falla ned på den manliga kinden.
»Jag är inte bättre än det gamla, af blixten träffade kastanieträdet i Thornfields trädgård», sade han strax derefter; »och hvad rätt har väl en sådan ruin att fordra att den friska, blomstrande kaprifolien skall med sin rika grönska öfverskyla dess brister?»
»Ni är ingen ruin, sir — intet af blixten träffadt träd: ni är ännu en frisk och kraftfull ek, i hvars skugga friska telningar skola uppväxa, och de skola slingra sig omkring er, emedan er styrka erbjuder dem ett så säkert stöd.»
»Du talar om vänner, Jane?» frågade han.
»Ja, om vänner», svarade jag tvekande; ty jag menade något mera än vänner, men kunde icke säga hvilket ord jag egentligen ville använda. Han hjelpte mig.
»Men jag behöfver en hustru, Jane.»
»Jaså, gör ni det?»
»Ja; är det någon nyhet för dig?»
»Naturligtvis: ni har inte talat någonting om det förut.»
»Är det en ovälkommen nyhet?»
»Det beror på omständigheterna, sir — på ert val.»
»Du skall välja åt mig, Jane; jag underkastar mig ditt val.»
»Välj då den ni mest älskar, sir.»
»Ja, jag vill göra det: vill du bli min hustru, Jane?»
»Ja, sir.»
»Vill du gifta dig med en blind stackare, som du måste leda vid handen?»
»Ja.»
»Med en krympling, som är tjugu år äldre än du, och som du måste vakta och sköta?»
»Ja.»
»Är det ditt allvar, Jane?»
»Ja, mitt fullaste allvar.»
»O, min älskling, måtte Gud välsigna och belöna dig!»
»Mr Rochester, om jag någonsin gjort en god gerning i mitt lif — om jag någonsin haft en ren och god tanke — om jag någonsin bedt en uppriktig och oskuldsfull bön eller hyst en from och ädel önskan, så är jag nu belönad derför. Att bli er hustru är för mig detsamma som att uppnå den högsta möjliga sällhet på jorden.»
»Ja, det är derföre att du tycker om att uppoffra dig sjelf, Jane.»
»Kallar ni då det för en uppoffring, då man får sin innersta längtan tillfredsstäld, sin djupaste trånad uppfyld? Att få rättighet att linda sin arm kring den man mest värderar — smeka den man högst älskar — stödja sig på den, till hvilken man hyser det djupaste förtroendet — detta skulle således vara att offra sig sjelf! I sådant fall medger jag gerna att jag tycker om att uppoffra mig.»
»Ja, men att ha fördrag med mina skröpligheter, Jane — att ständigt ha mina lyten för ögonen?»
»I mina ögon eger ni inga sådana, sir. Jag älskar er ännu mera nu, då jag kan vara er nyttig, än förr i ert stolta oberoende, då ni försmådde hvarje annan roll än gifvarens och beskyddarens.»
»Hittills har jag afskytt att bli hjelpt — att bli ledd; men jag känner nu att jag hädanefter inte mera skall komma att göra det. Jag tyckte inte om att sticka min hand i ett legohjons, men det är angenämt att känna den omfattad af Janes små fingrar. Jag föredrog ytterlig ensamhet framför ett tjenstehjons ständiga närvaro, men Janes ömma vård skall bli mig en outtömlig källa till glädje. Jane behagar mig, behagar jag äfven henne?»
»Ja, i de innersta fibrerna af min varelse, sir.»
»I sådant fall ha vi ingenting i verlden att vänta på; vi måste genast gifta oss.»
Både hans ansigtsuttryck och hans ord talade om orolig ifver: hans gamla häftighet hade åter vaknat.
»Det behöfs endast att skaffa sig tillståndsbevis, så —»
»Mr Rochester, solen har redan börjat sjunka på himmelen och Pilot har gått hem till sin middag. Låt mig få se hvad er klocka är.»
»Se här, tag och fäst den i ditt bälte, Jane, och behåll den hädanefter. Jag behöfver den inte vidare.»
»Klockan är nära fyra, sir: känner ni er inte hungrig?»
»Tredje dagen från i dag måste bli vår bröllopsdag, Jane. Nu är det inte värdt att tänka på juveler och vackra kläder: de betyda nu mindre än intet.»
»Solen har torkat upp allt regnet, sir; vinden har upphört: det är riktigt hett.»
»Vet du, Jane, att jag har ditt lilla halsband fäst under min halsduk; jag har burit det ända från det ögonblick, då jag förlorade min enda skatt — såsom ett minne af henne.»
»Vi skola gå hem genom skogen: det är den skuggrikaste och angenämaste vägen.»
Han fullföljde sin egen tankegång utan att akta på hvad jag sade.
»Jane, du tror säkert att jag är en ogudaktig sälle; men mitt hjerta sväller i detta ögonblick af tacksamhet mot den barmhertige guden. Han ser inte såsom menniskor se, men mycket klarare; han dömmer inte såsom menniskor dömma; men mycket visare. Jag var brottslig; jag skulle ha befläckat min rena, oskuldsljufva blomma — andats gift på hennes renhet; men den Allsmäktige ryckte henne ifrån mig. I min kortsynta uppstudsighet nästan förbannade jag denna dom, i stället för att ödmjukt och tacksamt böja mig derunder. Den gudomliges rättvisa fortgick sin gång; den ena olyckan efter den andra kom öfver mig: jag var tvungen att genomgå dödsskuggans dal. Guds straffdomar äro mäktiga, och en af dem krossade och förödmjukade mig för alltid. Du vet att jag yfdes öfver min kraft och min styrka; men hvar är den nu, då jag måste öfverlemna mig åt andras ledning, såsom ett barn i sin svaghet? På senare tiden, Jane — först på senare tiden — började jag se och känna igen Guds hand i det öde som drabbat mig. Jag började känna samvetsqval, ånger samt längta efter försoning med min Skapare. Jag började att stundom bedja, och dessa böner voro visserligen korta, men varma och innerliga.
»För några dagar sedan — jag kan ganska väl räkna dem — för fyra dagar sedan, det vill säga förliden måndagsqväll, var jag vid en högst egen och besynnerlig sinnesstämning: en i hvilken sorgen kom i förtviflans och bitterhetens ställe. Jag hade länge tänkt, att du måste vara död, efter som du ingenstädes stod att finna. Sent på aftonen, innan jag gick till mitt dystra läger — klockan kunde vara emellan elfva och tolf — bad jag Gud, att, om det honom så för godt syntes, snart taga mig hädan och tillåta mig komma till den verld, der jag ännu egde hopp att återfinna min Jane.
»Jag var i mitt rum och satt vid fönstret, som stod öppet: den milda doftande nattluften gjorde mig godt. Jag trånade efter dig, Jane! Jag frågade Gud både i ångest och ödmjukhet, om jag inte varit länge nog öfvergifven, hemfallen åt olyckan och plågan, och om jag inte snart kunde få smaka någon sällhet, någon frid. Jag medgaf att jag väl förskyllat allt hvad jag lidit — men invände äfven att jag knappast kunde uthärda mera; och mitt hjertas första och sista önskan utbröt omedvetet från mina läppar i orden: ’Jane! Jane! Jane!’»
»Sade ni dessa ord högt, sir?»
»Ja, det gjorde jag. Om någon hört mig, skulle han säkert ansett mig för vansinnig; ty jag uttalade dem med sådan förtviflansfull häftighet.»
»Och det var förliden måndagsqväll, ungefär vid midnatten?»
»Ja, men tiden gör föga till saken: hvad som sedan följde, är just det sällsamma och besynnerliga i saken. Du anser mig säkert för vidskeplig — och det är inte utan att jag alltid haft en släng deraf; det må emellertid dermed vara huru som helst, sant är det; sant åtminstone att jag hörde hvad jag nu säger:
»Då jag ropade: ’Jane! Jane! Jane!’ svarade mig en röst — jag kan inte säga hvarifrån den kom, men hvems det var kände jag ganska väl — ’Jag kommer! Vänta!’ Och en stund derefter kom på vindens vingar de framhviskade orden: ’Hvar är ni?’
»Jag vill försöka beskrifva för dig, Jane, hvilka tankar dessa ord uppväckte i min själ, ehuru det är svårt att uttrycka hvad jag menar. Ferndean är, såsom du ser, begrafven i en djup skog, der ljudet dör bort utan eko. Men mig förekom det som om dessa ord blifvit talade bland berg och kullar och deras eko fört dem fram till mig. Vinden förekom mig i detta ögonblick mera sval och uppfriskande: jag hade kunnat inbilla mig att jag och du möttes i någon vild och ödslig trakt; och jag är öfvertygad om att åtminstone våra själar möttes. Du låg i detta ögonblick förmodligen försjunken i en medvetslös sömn, Jane, och din själ flydde måhända ur sitt fängelse för att trösta och hugsvala min; ty så visst som jag lefver, var det din stämma, som uttalade dessa ord!»
Det var just måndagsqvällen — nära midnatten — som jag hade hört den hemlighetsfulla kallelsen; och dessa voro just de ord som jag svarade derpå. Jag åhörde mr Rochesters berättelse, men sökte icke att gifva någon förklaring deröfver. Det sällsamma sammanträffandet föreföll mig alltför hemskt och oförklarligt för att lämpa sig till ämne för meddelande. Om jag berättade hvad som händt mig, skulle min berättelse nödvändigt komma att göra ett djupt intryck på min åhörares själ; och denna var redan förut alltför mycket fallen för dysterhet, för att man borde uppkalla det öfvernaturliga att deröfver kasta en ännu djupare skugga; jag behöll derföre allt detta för mig sjelf och öfvervägde det i mitt hjerta.
»Nu kan du inte undra», fortfor mr Rochester, »att jag, då du i går afton så oförmodadt stod vid min sida, hade svårt för att tro att du var något annat än en tom stämma eller en uppenbarelse; någonting som snart skulle förstummas och försvinna, liksom den nattliga stämman och ekot hade försvunnit. Nu deremot vet jag att det är annorlunda och tackar Gud derför af allt mitt hjerta.»
Han lyfte mig ned ur sitt knä, steg upp, aftog vördnadsfullt sin hatt, böjde sitt hufvud mot jorden och stod en stund försänkt i djup andakt. Endast de sista orden af sin bön uttalade han med hög röst:
»Jag tackar min Skapare, att han midt under sin straffande rättvisa inte har förgätit sin barmhertighet. O, min Förlossare, gif mig kraft att hädanefter föra ett bättre och renare lif än hittills!»
Han framsträckte derefter sin hand, att jag skulle leda honom. Jag fattade denna kära hand, tryckte den ett ögonblick till mina läppar och lade den sedan på min axel; och som jag var betydligt kortare än han, tjenade jag honom sålunda på en gång till stöd och ledning. Vi togo derpå vägen hem genom skogen.