Jane Eyre/36
SEXTONDE KAPITLET.
Vid dagens inbrott steg jag upp och sysselsatte mig till en början med att ställa mina saker i den ordning, hvari jag ville att de skulle förblifva under min korta frånvaro. Under tiden hörde jag S:t John lemna sitt rum. Han stannade vid min dörr: jag fruktade att han skulle knacka på — men endast en bit papper blef instucken under dörren. Jag tog upp det. Det innehöll dessa ord:
»Ni lemnade mig alltför hastigt i går afton. Hade ni dröjt litet längre, skulle ni ha påtagit er Kristi kors och förvärfvat er Himmelens krona. Jag afvaktar ert bestämda beslut tills om fjorton dagar, då jag återkommer hit. Vaka under tiden och bed att ni inte måtte inledas i frestelse: jag tror att anden är villig, men köttet, märker jag, är svagt. Jag skall be för er, Jane, hvarje dag och hvarje timme. — Er S:t John.»
»Min ande», sade jag för mig sjelf, »är villig att göra det rätta, och mitt kött, hoppas jag, är tillräckligt starkt för att uppfylla Himmelens vilja, då den en gång blifvit mig klar och tydlig. I alla händelser skall det vara tillräckligt starkt för att utforska, undersöka och slutligen finna en utgång ur denna labyrint af tvifvel och ovisshet.»
Det var den första juni; men morgonen var molnhöljd och kall och regnet slog häftigt mot rutorna. Jag hörde förstugudörren öppnas och såg S:t John gå ut derigenom och taga vägen genom trädgården fram mot den i töcken höljda heden, i riktning åt Whitcross, der han skulle träffa diligensen.
»Inom några timmar skall jag färdas samma väg som ni, min kära kusin», tänkte jag för mig sjelf: »äfven jag skall möta en diligens vid Whitcross. Äfven jag har en person att söka och träffa, innan jag reser härifrån för evigt.»
Det felades ännu tvenne timmar till frukostdags. Jag sysselsatte mig under tiden med att gå långsamt fram och tillbaka i mitt rum och grubbla öfver den uppenbarelse, som gifvit mina planer denna riktning. Jag återkallade i minnet den sällsamma, obeskrifliga inre känsla jag dervid erfarit; ty jag var ännu ganska väl i stånd att erinra mig den. Jag erinrade mig den röst jag hört, och frågade mig ännu en gång hvarifrån den kom, men lika förgäfves som förut: det föreföll mig som om jag hört den inom mig, icke i den yttre verlden. Jag frågade mig sjelf om det endast varit en villa — en sinnenas yrsel. Men jag kunde icke fatta eller tro det: det föreföll mig snarare som en ingifvelse från Himmelen. Mina känslor hade blifvit träffade af en stöt, liknande den jordbäfning som skakade Pauli fängelse: den hade öppnat dörrarna till själens cell och löst dess bojor — den hade väckt henne ur dess sömn, hvarur hon sprang upp, bäfvande, darrande och lyssnande; och derpå vibrerade trenne gånger ett rop genom hela min själ, utan att denna dock deraf hvarken kände sig skakad eller förskräckt, utan snarare jublade af fröjd öfver framgången af den ansträngning hon blifvit tillåten att göra, oberoende af den hindersamma kroppen.
»Inom några få dagar», sade jag, då jag slutade mina grubblerier, »skall jag veta något om honom, hvars röst förra aftonen tycktes kalla mig. Bref ha visat sig vara utan nytta; jag vill nu i stället försöka hvad en personlig undersökning är i stånd att uträtta.»
Vid frukosten underrättade jag Diana och Mary att jag ämnade företaga en resa och bli borta åtminstone fyra dagar.
»Ämnar du resa ensam, Jane?» frågade de.
»Ja; det är för att träffa eller skaffa mig underrättelser om en vän, för hvilken jag en tid bortåt känt mig orolig.»
De kunde ha svarat, såsom jag är öfvertygad att de tänkte, att de icke trott att jag egde någon vän utom dem, ty jag hade ofta sagt så; men deras naturliga finkänslighet afhöll dem från alla anmärkningar, utom att Diana frågade mig om jag var tillräckligt frisk och stark för att gifva mig ut på resa. Jag såg så blek ut, sade hon. Jag svarade henne att det enda onda jag led af, var en sinnesoro, från hvilken jag snart hoppades att blifva befriad.
De öfriga anordningarna för min resa voro snart vidtagna, och jag lemnade Moor-House klockan tre på eftermiddagen samt var strax efter fyra vid Whitcross’ vägvisare, väntande på diligensen, som skulle föra mig till det aflägsna Thornfield. Jag hörde den snart närma sig. Det var samma vagn, hvarur jag för ett år sedan nedsteg på just detta samma ställe, så ytterst olycklig, tröstlös och utan mål. Den stannade, då jag vinkade åt den. Jag steg upp — nu icke som då tvungen att lemna hela min förmögenhet i betalning. Jag var nu ännu en gång på väg till Thornfield och kände mig ungefär lik en brefdufva på sin återfärd till hemmet.
Det var en resa på sex och trettio timmar. Jag hade rest från Whitcross på en tisdagseftermiddag, och tidigt följande torsdagsmorgon stannade kusken, för att vattna sina hästar vid ett bredvid vägen beläget värdshus. Jag såg mig omkring, och gröna häckar, vidsträckta fält och låga kullar mötte mitt öga likt dragen i ett bekant ansigte. Ja, jag kände ganska väl igen karakteren i detta landskap och var öfvertygad att jag icke hade långt till min resas mål.
»Hur långt är det härifrån till Thornfield Hall?» frågade jag stalldrängen på stället.
»Ungefär två mil öfver fälten, miss», var svaret.
»Min resa är nu således slutad», tänkte jag för mig sjelf. Jag steg ur vagnen, lemnade min kappsäck tills vidare i stalldrängens vård, betalte min skjuts och begaf mig å väg. Den uppgående solen lyste på värdshusskylten, och jag läste i förgylda bokstäfver orden »Rochesters Vapen». Mitt hjerta klappade af glädje: jag var redan på min förra husbondes egor. En dystrare känsla intog dock snart glädjens plats, då jag tänkte:
»Din kära husbonde sjelf är kanske nu på andra sidan kanalen; och om han också är vid Thornfield, dit du nu skyndar, hvem är väl der mera än han? Hans vansinniga hustru! I sådant fall är en oöfverstiglig mur upprest mellan er båda, och då vågar du hvarken tala vid honom eller ens komma i hans närhet. Du har förspilt din möda; det vore bättre att du inte ginge längre», sade den varnande stämman. »Gör dig underrättad af folket på värdshuset; de kunna säkert genast lösa dina tvifvel. Gå tillbaka dit och fråga om mr Rochester är hemma.»
Rådet var godt; men det oaktadt kunde jag icke förmå mig att handla derefter. Jag fruktade så mycket att erhålla ett svar, som skulle sänka mig i förtviflan. Att förlänga ovissheten, var äfven att förlänga hoppet. Jag ville ännu en gång med förhoppningsfulla känslor se mitt forna hem. Se der ser jag stättan framför mig — samma fält, öfver hvilka jag hade skyndat, den morgon på hvilken jag flydde från Thornfield, blind, döf, utom mig, förföljd af förtviflans furier. Innan jag ännu hade beslutit hvad jag borde göra, var jag redan på väg öfver dessa fält. Huru fort jag gick! Mer än en gång sprang jag till och med. Huru ifrigt blickade jag icke framför mig, för att uppfånga den första skymten af de välkända träden! Med hvilka känslor helsade jag icke vissa enskilda träd, som jag väl mindes, och de mellan dem liggande ängarna och kullarna!
Slutligen framträdde den Thornfield Hall omgifvande trädgruppen för mina ögon, och ett högt kraxande från dess bevingade invånare störde morgonens tysta stillhet. En sällsam tjusning genomträngde hela min varelse: jag skyndade framåt. Ännu ett fält hade jag att tillryggalägga — ännu en häckväg att följa — och nu såg jag gårdsmurarna och uthusbygnaderna: sjelfva hufvudbygnaden var dock ännu dold för mina blickar.
»Jag skall laga så att jag genast kan få se den från façaden», sade jag, »der den framträder i all dess enkla storhet, och der jag kan urskilja min husbondes fönster: kanske står han just nu och ser ut derigenom, ty han stiger tidigt upp; eller kanske går han i trädgården eller på planen framför bygningen. Om jag bara kunde få se honom för ett ögonblick! Säkert skulle jag inte i sådant fall vara nog tokig att springa fram till honom. Jag kan likväl inte säga det så alldeles bestämdt — jag är inte fullkomligt säker. Än om jag gjorde det — hvad sedan? Hvem skulle väl taga anstöt af att jag ännu en gång smakade den sällhet hans blick så väl förmår skänka mig? — Men jag yrar: kanhända ser han i detta ögonblick solen gå upp öfver Pyreneerna eller öfver Medelhafvets vågor.»
Jag hade följt den låga trädgårdsmuren, men vände nu omkring ett hörn: der bredvid var en port, som ledde utåt ängen, mellan tvenne stenpelare. Bakom en af dem kunde jag utan fruktan taga en öfversigt af bygningens framsida. Jag böjde mitt hufvud försigtigt framåt, för att se åt om rullgardinerna för något fönster ännu voro uppdragna. Jag visste att jag derifrån ganska väl kunde taga en öfversigt af hela bygnaden. Jag tittade försigtigt fram — men stirrade i nästa ögonblick med vild och häpen blick framför mig; jag sprang fram från mitt gömställe och ut på ängen, der jag stannade liksom förstenad. Hvarför det? hör jag läsaren fråga.
Jag vill först förklara mig genom en liknelse.
En älskare finner sin älskarinna sofvande på en gräsbänk; han önskar att få kasta en blick på hennes täcka ansigte, utan att väcka henne. Han smyger sakta fram på gräsmattan, rädd att göra något buller; han stannar, inbillande sig att hon rör sig: han går åter tillbaka, af fruktan att bli sedd. Allt är tyst och stilla: han närmar sig igen; han böjer sig ned öfver henne; en tunn slöja betäcker hennes ansigte: han upplyfter den och böjer sig ännu djupare ned öfver henne — han tycker sig redan i inbillningen se det sköna anletet, varmt, blomstrande och älskligt i dess hvila. Huru ifrig är icke hans första blick! Men se, huru stela och glasartade äro icke i nästa ögonblick hans ögon! Se, huru han ryggar tillbaka! Huru han plötsligt och med lidelsefull häftighet slår båda armarna kring henne, som han för ett ögonblick sedan icke vågade vidröra med ett finger! Huru han ropar henne vid namn, släpper sin börda till marken och står sedan framför henne med vild och stirrande blick! Och allt detta gör han, emedan han icke vidare behöfver frukta, att hon vaknar af hans buller eller hans vidrörande. Han trodde att hon endast slumrade — men finner att hon är död!
Med skygg glädje hade jag riktat min blick fram mot hvad jag trodde vara ett ståtligt hus — och fann en svärtad ruin.
Jag behöfde nu icke längre dölja mig bakom stenpelaren, af fruktan att någon kunde upptäcka mig från fönstren! Jag behöfde nu icke lyssna om jag skulle höra någon dörr öppnas — eller steg på stenläggningen eller på gräsplanen! Allt var tyst och ödsligt, och portalen gapade tom och mörk emot mig. Hela framsidan var, såsom jag en gång hade sett den i drömmen, endast en tunn och bräcklig mur, med fönstergluggar utan glas. Inga tinnar, intet tak, inga skorstenar — allt var instörtadt!
Rundt omkring herskade dödens tystnad: hela nejden liknade en obebodd ödemark. Icke underligt att bref, som adresserades till ett sådant ställe, icke besvarades: lika väl kunde man skicka dem till grafhvalfvet i en kyrka. Stenarnas dystra svärta antydde det öde bygnaden undergått — det var tydligen en eldsvåda, som gått öfver den; men hvilka närmare omständigheter åtföljde denna brand? Hvad hade väl till följd deraf gått förloradt, utom träd och sten? Hade lif blifvit spildt, lika väl som egendom? Och om så var — hvilkens lif? Förfärliga fråga! Och ingen i närheten, som kunde svara derpå!
Under det jag ströfvade omkring bland dessa ruiner, fann jag snart att denna olycka måtte ha inträffat för längesedan. Både snö och regn hade säkert fallit deröfver, ty våren hade redan framkallat en yppig vegetation mellan alla dessa ramlade stenar och bjelkar. Men, ack! hvar fanns väl nu egaren till denna grushög? I hvilket land? I hvilka förhållanden? Min blick sväfvade ofrivilligt öfver till det grå kyrktornet, som syntes strax på andra sidan gårdsgrindarna, och jag frågade mig sjelf: »Är han kanske hos Damer de Rochester, delande hans trånga marmorgrift?»
Jag måste ha ett svar på alla dessa frågor. Jag kunde finna ett sådant endast på värdshuset, och dit begaf jag mig också oförtöfvadt. Värden sjelf bar in frukosten åt mig. Jag bad honom stänga dörren och sätta sig ned: jag hade några frågor att göra honom. Men då han efterkom min begäran, visste jag knappast huru jag skulle börja, så bäfvande kände jag mig för de svar han möjligen kunde komma att ge mig. Och likväl förberedde mig det skådespel jag nyss lemnat i viss mån på en sorglig berättelse. Värden var en medelålders man af aktningsvärdt utseende.
»Ni känner väl naturligtvis till Thornfield Hall?» kom jag mig slutligen för att fråga.
»Ja bevars, miss; jag har sjelf en gång bott der.»
»Jaså.» — Det måtte inte ha varit i min tid, tänkte jag för mig sjelf; ty jag känner dig inte.
»Jag var salig mr Rochesters taffeltäckare.»
Salig mr Rochester! Det slag, jag så länge sökt att undvika, träffade mig med sin fulla häftighet och styrka.
»Salig mr Rochester!» framstapplade jag. »Han är då död?»
»Jag menar den nuvarande egarens, mr Edvards, far», svarade värden.
Jag andades åter, och mitt blod, som nästan stelnat i mina ådror, började åter att flyta. Jag insåg nu af dessa ord att mr Edvard — min Edvard — åtminstone ännu lefde; och jag tyckte mig kunna med temligt lugn uthärda hvad jag vidare skulle få höra. Då han icke låg i sin graf, tyckte jag att jag kunde uthärda till och med att höra att han var i en annan verldsdel.
»Bor mr Rochester för närvarande på Thornfield Hall?» frågade jag, ehuru jag naturligtvis visste huru svaret skulle bli; men jag ville ännu undvika att göra en direkt fråga om hvar han verkligen befann sig.
»Nej bevars, miss — det gör han visst inte. Ingen bor der. Ni måtte vara en främling här på orten, efter som ni inte hört hvad som hände förliden höst. Thornfield Hall är helt och hållet en ruin: det brann ned ungefär vid skördetiden. Det var en förskräcklig olycka! En hisklig mängd med dyrbara saker brann opp, och det var knappast möjligt att rädda något af hela inredningen. Elden bröt ut midt i natten, och innan sprutorna från Millcote hunno fram, stod hela huset i full låga. Det var en ohygglig syn: jag såg den med mina egna ögon.»
»Midt i natten», sade jag för mig sjelf. »Ja, detta var af gammalt en olyckstimme på Thornfield Hall. — Nå, vet man hur elden kom upp?» frågade jag.
»Ja, man har sina gissningar. Ja, man är till och med temligen säker om hvem det var som vållade olyckan. Ni har kanske inte hört talas om», fortfor han, i det han drog sin stol närmare bordet och nedsänkte tonen, »att det var en qvinna — en — en vansinnig förvarad der i huset?»
»Jo, jag har hört ett och annat derom.»
»Hon hölls mycket väl instängd, så att man under några år inte riktigt kände till om hon fanns der eller inte. Ingen såg henne; man visste endast af ryktet att en sådan person fanns der; men hvem eller hvar hon var, visste ingen. Det påstods att mr Rochester fört henne med sig utifrån, och somliga trodde att hon förr varit hans älskarinna. Men för omkring ett år sedan hände någonting mycket besynnerligt.»
Jag fruktade nu att få höra min egen historia och försökte återkalla honom till hufvudämnet.
»Nå, hur var det med den der vansinniga?»
»Jo, miss, det befanns slutligen att hon var mr Rochesters hustru. Upptäckten skedde på ett besynnerligt sätt. Det var ett ungt fruntimmer, en guvernant på herrgården, som mr Rochester blef —»
»Men eldsvådan?» inföll jag.
»Jag kommer strax dit, miss — som mr Rochester blef kär uti. Tjenstfolket säger att de aldrig sett någon som varit så kär som han: han låg efter henne ständigt och jemnt. Ingen mer än han tyckte att hon var så särdeles vacker; men han värderade henne öfver allt annat. Hon var en liten spinkig en, ungefär som ett barn, hörde jag sägas. Sjelf såg jag henne aldrig; men jag hörde Lea, huspigan, tala om henne. Lea tyckte rätt bra om henne. Mr Rochester var fyratio år och guvernanten inte tjugu; och, som ni vet, miss, när herrar vid hans ålder förälska sig i unga flickor, så bli de ofta som de skulle vara litet tokiga: med ett ord, han ville gifta sig med henne.»
»Ni kan tala om den delen af historien en annan gång», sade jag; »men nu har jag mina egna skäl att vilja höra allt som rörde eldsvådan. Misstänkte man att mr Rochesters vansinniga hustru hade sin hand med deri?»
»Just precis, miss: det är ganska säkert att det var hon och ingen annan som satte eld på huset. Hon hade en person som höll vakt om sig, en qvinna vid namn Grace Poole — en mycket bra och duglig qvinna i sin väg och mycket pålitlig, utom i ett fall — och det är någonting som är ganska vanligt hos sådana som måste vaka ofta — hon tyckte om att ta’ sig en tår på tand, som man säger, och tittade ibland något för djupt i glaset. Det var visserligen, som sagdt, ursäktligt; men emellertid hade det sina svåra följder med sig; ty när mrs Poole var djupt insomnad, sedan hon tagit sig sin styrkedryck, brukade den vansinniga, som var slipad och listig som tusan, passa på och ta nycklarne ur hennes ficka, gå ut ur sitt rum och vandra omkring i huset och göra hvarjehanda vilda streck, som kunde falla henne i sinnet. Det påstods, att hon en gång hållit på att bränna upp sin man i hans egen säng; men jag känner inte till hur det var med den saken. Den der olycksnatten satte hon emellertid först eld på sängomhängena i rummet näst intill sitt eget, och gick sedan ner i andra våningen, in i det rum som förut varit guvernantens — (det såg nästan ut som hon anat hur sakerna förhöllo sig och hyst något agg till henne) och tände på bädden der: men lyckligtvis var det ingen som sof deri. Guvernanten hade rymt två månader förut, och oaktadt allt hvad mr Rochester sökte efter henne, som om hon varit det dyrbaraste föremål i hela verlden, fick han ändå inte reda på det ringaste spår efter henne. Han blef nu riktigt vild, och så beskedlig han annars var, så blef han nu nästan vådlig, sedan han förlorat henne. Han ville nu vara alldeles ensam. Han skickade hushållerskan, mrs Fairfax, bort till hennes slägtingar, sedan han likväl först anslagit en lifränta åt henne; hvilket hon också förtjente, ty hon var en mycket bra menniska. Miss Adèle, en ung myndling han hade, skickades i skolan. Och sedan afbröt han allt umgänge med herrskaperna här omkring, och stängde sig inne, som en eremit.»
»Huru! Lemnade han då inte England?»
»Lemna England! Jo, det ska man se! Han gick inte så mycket som utom dörrn en gång, undantagandes om nätterna, då han ströfvade omkring i trädgården eller annars utomkring, som om han varit ett spöke eller mistat sitt förstånd — hvilket jag för min del också tror att han verkligen hade gjort; ty man kunde aldrig se en dugtigare och raskare och mera klipsker karl än han var, innan den der myggan till guvernant kom för hans ögon. Han var inte, lik mängden, begifven på vin och spel och dylikt, och inte var han så särdeles vacker heller, men en karl för sin hatt var han, det är säkert. Jag kände honom allt ifrån han var en liten pojke, förstår ni; och för min del har jag ofta önskat att den der miss Eyre hade sjunkit i hafsens djup innan hon kom till Thornfield Hall.»
»Mr Rochester var således hemma, då elden bröt ut?»
»Ja, det var han visst det, och han gick högst upp i öfversta våningen, under det allt brann under och omkring honom, och väckte upp tjenstfolket och hjelpte dem sjelf ned; sedan gick han tillbaka igen, för att hemta sin galna hustru ur hennes cell. Man ropade nu åt honom att hon var uppe på taket, der hon stod och svängde med armarna öfver tinnarna och skrek och vrålade så att det kunde höras en mil bort: jag såg och hörde henne sjelf. Hon var en stor och stark qvinna med långt svart hår, som fladdrade för vinden. Jag såg sjelf, och flera andra till mig kunna också intyga, hur mr Rochester genom takfönstret steg upp på taket, för att hemta ned henne. Vi hörde honom ropa: ’Bertha! Bertha!’ och sågo honom närma sig henne; men då uppgaf hon ett gällt, genomträngande skrik, tog ett häftigt språng och låg i nästa ögonblick krossad mot stenläggningen på gården.»
»Död, således?»
»Död, ja! Ja, hon hade inte mera lif i sig än de stenar, på hvilka hennes blod och hjerna lågo kringstänkta.»
»Barmhertige Gud!»
»Ni må väl säga så, miss: det var en förskräcklig syn.»
Han ryste.
»Nå, hvad skedde sedan?» frågade jag.
»Jo, sedan brann huset ned ända till grunden: det fins numera ingenting qvar deraf, annat än en del af de gamla murarna.»
»Blef något annat lif spildt?»
»Nej; men kanske hade det varit bättre om det blifvit det.»
»Hvad menar ni med det?»
»Stackars mr Edvard!» utropade han; »aldrig trodde jag att jag skulle komma att upplefva något sådant! Somliga säga att det inte var mera än ett rättvist straff för det att han höll sitt första giftermål hemligt och tänkte taga sig en ny hustru, fastän han hade en annan i lifvet; men jag för min del beklagar honom.»
»Ni sade ju att han lefver?» utbrast jag.
»Ja, ja, visst lefver han; men många tänka att det varit bättre om han fått dö.»
»Hvarföre? Hur då?»
Blodet började åter stelna i mina ådror.
»Hvar är han?» frågade jag. »Är han i England?»
»Ja, det är han visst det: han kan inte komma derifrån, tänker jag, om han också ville: han är allt fastläst der han är.»
Hvilken förtviflans känsla fattade mig icke vid dessa ord! Och karlen tycktes besluten att förlänga den!
»Han är stenblind», sade han slutligen. »Ja, mr Edvard är stenblind.»
Jag hade fruktat något värre: jag hade fruktat att han förlorat sitt förstånd. Jag tog styrka till mig för att fråga hvad som vållat denna olycka.
»Jo, hans mod, och man skulle också kunna säga, hans hjertas godhet var orsaken dertill. Han ville inte lemna bygningen, förr än alla andra voro ute före honom. Då han slutligen kom ned utför stora trappan, sedan mrs Rochester hade kastat sig ned från taket, hördes plötsligt ett starkt brak, och hela huset störtade in. Han framdrogs undan ruinerna, lefvande, men fasligt illa tilltygad. En bjelke hade fallit så, att den till en del skyddade honom; men det ena ögat var utslaget och en hand så illa krossad, att doktor Carter genast måste taga af den. Han fick sedan inflammation i det andra ögat och miste synen på det också. Han är nu riktigt hjelplös — blind och krympling.»
»Hvar fins han? Hvar bor han för närvarande?»
»Han bor vid Ferndean, en farm som han rår om och som ligger en trettio mil härifrån: ett dystert och ödsligt ställe.»
»Hvilka har han hos sig?»
»Gamle John och hans hustru: han ville inte ha någon annan. Han är riktigt öfver sig gifven, sägs det.»
»Har ni något slags åkdon här?»
»Ja, jag har en schäs, miss, en mycket nätt och vacker schäs.»
»Laga då att den så snart som möjligt blir i ordning; och om den, som kör mig, kan hinna fram till Ferndean innan mörkningen, så vill jag betala er och honom dubbelt mera än ni annars pläga begära.»