Jane Eyre/4

←  Kapitel 3

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 4

Kapitel 5  →

FJERDE KAPITLET.

Af mitt samtal med mr Lloyd och det ofvannämda samspråket mellan Bessie och Abbot började jag fatta tillräckliga förhoppningar för att deruti finna en bevekelsegrund för min önskan att åter blifva riktigt frisk: en förändring tycktes vara nära för handen, och jag väntade och längtade efter den i tysthet. Den dröjde likväl; dagar och veckor gingo om; jag hade återvunnit mitt vanliga helsotillstånd, men ingen hänsyftning gjordes på det ämne hvarpå jag grubblade. Mrs Reeds blickar hvilade stundom på mig med ett uttryck af stränghet, men hon tilltalade mig sällan. Alltsedan min sjukdom hade hon uppdragit en ännu större skiljegräns emellan mig och sina egna barn; hon hade bestämt ett särskildt litet rum till sofkammare åt mig; jag fick äta alla mina mål i ensamhet för mig sjelf och måste tillbringa all min tid i barnkammaren, under det att mina kusiner ständigt voro nere i förmaket. Intet ord undföll henne om att skicka mig till skolan; likväl kände jag en instinktlik visshet, att hon icke länge skulle uthärda att vara under samma tak som jag, ty nu, mera än någonsin, uttryckte hennes blick, när den hvilade på mig, en oöfvervinnerlig och inrotad vedervilja.

Elisa och Georgine talade till mig så sällan som möjligt, tydligen på moderns befallning. John räckte ut tungan hvar gång han fick se mig och försökte en gång att slå mig; men då jag, eggad af samma känsla af häftig vrede, som en gång förut förorsakat mitt förderf, i ögonblicket satte mig till motvärn, tyckte han det vara bäst att lemna mig i fred och sprang ifrån mig under svordomar, skrikande att jag hade krossat hans näsa. Jag hade också verkligen måttat åt denna framstående del af hans ansigte ett slag så hårdt som mina små knogar förmådde; och när jag såg att hvarken detta eller min blick förskräckte honom, kände jag stor böjelse att fullfölja mitt anfall, men i samma ögonblick var han redan hos sin mamma. Jag hörde honom med gråten i halsen börja sin berättelse om huru »den otäcka Jane Eyre» hade flugit på honom likt en galen katt; men modren afbröt honom helt sträft:

»Tala inte med mig om henne, John. Har jag inte förbjudit dig att sällskapa med henne? Hon förtjenar inte att man bryr sig om henne, och jag tycker hvarken om att du eller dina systrar äro tillsammans med henne.»

Då jag hörde detta, lutade jag mig mot skranket uppe vid trappan och utropade hastigt och utan besinning:

»De äro inte passande sällskap för mig att vara tillsammans med.»

Mrs Reed var temligen korpulent af sig; men då hon fick höra detta mitt sällsamma och djerfva utrop, sprang hon skyndsamt uppför trappan och drog mig med häftighet in i barnkammaren; hon tryckte mig ned mot kanten af min bädd och förbjöd mig med en af vrede darrande röst att uppstiga derifrån eller yttra ett enda ord under den återstående delen af dagen.

»Hvad skulle väl onkel Reed säga, om han ännu vore i lifvet?» frågade jag nästan ofrivilligt, ty det tycktes mig som om min tunga yttrade dessa ord, utan att min vilja samtyckte dertill; det var någonting som bjöd mig tala, hvaröfver jag icke hade någon makt.

»Hvad för slag!» sade mrs Reed nästan andlöst.

Ur hennes vanligtvis kalla och lugna ögon sköt en blixt af fruktan, hon tog sin hand från min arm och stirrade på mig som om hon verkligen var tvehogse huruvida jag var ett barn eller en ond ande. Nu hade jag öfvertaget.

»Morbror Reed är i himlen och kan se allt hvad ni gör och tänker och det kunna också pappa och mamma. De veta nog, huru ni stänger in mig hela dagen igenom och huru ni önskar att jag vore död.»

Mrs Reed hemtade sig snart; hon skakade mig hårdt, gaf mig ett par örfilar och lemnade mig sedan, utan att yttra ett enda ord. Bessie ifylde afbrottet med en predikan, som varade en hel timme och hvari hon bevisade att jag utom allt tvifvel var den mest elaka och förderfvade varelse, som någonsin lefvat under ett tak. Jag trodde henne nästan till hälften, ty jag kände i sjelfva verket endast onda känslor vakna inom mig.

November, december och halfva januari gingo förbi. Jul och nyår firades vid Gateshead med vanlig festlig ståt. Presenter gåfvos och emottogos, middagar och soiréer följde på hvarandra. Från hvarje sådant nöje var jag naturligtvis utesluten. Min andel i den allmänna glädjen var, att hvarje dag hjelpa till vid Elises och Georginas toilett och att se dem gå ned i förmaket, klädda i fina, vackra muslinsklädningar, högröda skärp och med håret konstigt upplagdt, samt att sedermera sitta och lyssna till tonerna ifrån pianot eller harpan dernere, till demostikernas spring till och ifrån, till klingandet af glas och porslin vid förfriskningarnas serverande, och till sorlet och bullret der nere, då dörrarna öppnades och tillslötos. När jag tröttnade vid denna sysselsättning, brukade jag draga mig tillbaka från trappan och gå in i den tysta och ensliga barnkammaren: der fann jag mig, om ock något sorgsen, dock icke olycklig. Sanningen att säga, så hade jag ej heller den ringaste lust att gå ned ibland sällskapet, ty der egnade man mig sällan någon uppmärksamhet, och om Bessie blott hade varit vänlig och sällskaplig, så skulle jag ha ansett det för ett stort nöje att få tillbringa aftnarna i lugn och ro med henne, i stället för att vara med den fruktansvärda mrs Reed, i ett rum fullt af främmande herrar och damer. Men så snart Bessie hade klädt flickorna, plägade hon begifva sig ned i kökets muntra och lifliga regioner och tog då vanligtvis ljuset med sig. Jag satt der då med min docka i knäet, till dess eldbrasan brunnit ned, och såg mig då och då omkring för att vara säker att icke något värre än jag fanns i det dunkla rummet; och sedan bränderna sjunkit tillsammans och medan kolen ännu glimmade, klädde jag hastigt af mig och sökte i min bädd skydd för mörker och köld. Jag tog alltid min docka med mig i bädden: menniskan måste ständigt hafva någonting att älska, och i brist på värdigare föremål för min kärlek, försökte jag att finna ett nöje i att älska och hålla af en docka, ful och eländig som en fogelskrämma. Det förefaller mig nu besynnerligt, då jag erinrar mig med hvilken barnslig värme jag hade fäst mig vid denna leksak, till hälften inbillande mig att den lefde och egde känsla. Jag kunde icke somna förrän jag hade den hos mig, hvilande mot mitt bröst, och när den låg der lugn och varm, var jag jemförelsevis lycklig, emedan jag trodde att den äfven måste vara det.

Långa syntes mig timmarna, under det jag låg och väntade på de främmandes afresa och lyssnade efter ljudet af Bessies steg i trappan. Ibland plägade hon komma upp efter sin fingerborg eller sin sax — ja, någon gång för att gifva mig ett stycke kaka eller någon annan läckerhet, vid hvilka tillfällen hon äfven plägade sätta sig på sängkanten under det jag åt, och när jag slutat, stoppa täcket omkring mig, kyssa mig ett par gånger och säga: »God natt, miss Jane!» När Bessie var så der vänlig emot mig, var hon i mina ögon den bästa, den vackraste och snällaste varelse i hela vida verlden, och jag önskade innerligt, att hon alltid skulle vara lika glad och vänlig och aldrig stöta mig ifrån sig, eller banna och gräla på mig utan skäl, såsom hon understundom plägade göra. Bessie Lee måtte, efter hvad jag tror, ha varit en flicka med god naturlig fattningsgåfva, ty hon var flink och snäll i allt hvad hon företog sig och hade en förvånande skicklighet i att berätta: jag dömmer så åtminstone af det intryck, som hennes sagor gjorde på mig. Hon såg äfven bra ut, om jag ej alldeles missminner mig. Jag erinrar mig henne som en smärt flicka med svart hår, mörka ögon, mycket fina anletsdrag och vacker, genomskinlig hy; men hon var egensinnig och snarsticken och hade mycket obestämda begrepp om rätt och orätt. Likväl föredrog jag henne, sådan hon var, framför alla andra vid Gateshead Hall.

Det var den femtonde januari, omkring klockan nio på morgonen. Bessie hade gått ned till frukosten; mina kusiner hade ännu icke blifvit kallade till modern. Elise höll på att sätta på sig sin hatt och sin varma kapott för att gå och mata hönsen, en sysselsättning, som hon var mycket road af, och ej minst af att sälja äggen till hushållerskan och att samla de penningar, som hon på detta sätt förtjente. Hon hade stor fallenhet för handel och mycken böjelse för att spara. Detta visade sig icke allenast vid försäljningen af ägg och kycklingar, utan äfven i den dyra handel med blommor, frön och blomsterlökar, som hon dref med trädgårdsmästaren, hvilken fått befallning af mrs Reed att af miss Elise köpa alla de alster från hennes blomstersängar, som hon önskade att sälja; och Elise skulle ha sålt håret på sitt hufvud, om hon endast fått bra betaldt derför. Hvad penningarna beträffar, så inlindade hon dem till en början i trasor eller gamla papiljotter, och stoppade dem i alla möjliga vinklar och vrår; men sedan huspigan hade hittat några af dessa skatter, började Elise frukta att en vacker dag förlora sin hopskrapade rikedom och samtyckte slutligen att insätta den hos modern, mot en temligen hög ränta — femtio eller sextio procent. Denna ränta uttog hon vid hvarje qvartal, och höll med ängslig noggrannhet ordentlig räkning deröfver i en särskild liten bok.

Georgina satt på en hög stol, sysselsatt med att framför spegeln kläda sitt hår och bland lockarna infläta konstgjorda blommor och urblekta plymer, hvaraf hon hade påträffat ett litet förråd i en låda på vinden. Jag höll på att bädda upp min säng, sedan Bessie vid nedgåendet gifvit mig sträng befallning att ha den i ordning tilldess hon åter kom upp. (Bessie började nemligen nu att ofta använda mig som en under-barnkammarpiga, att städa rummet, damma stolarna, m. m.). Sedan jag bredt öfver täcket och lagt ihop min nattklädnad, gick jag till fönstret för att lägga i ordning några tafvelböcker och dockskåpsmöbler, som lågo kringspridda än här och än der, men hindrades i mitt företag af en häftig befallning från Georgina att låta hennes leksaker vara i fred (ty de små, fina stolarna och speglarna och de vackra tallrikarna och kopparna voro hennes egendom). Jag började derföre, i brist på annan sysselsättning, att andas på isblommorna, hvarmed fönstret var täckt, för att på detta sätt skaffa mig en liten fläck, hvarigenom jag kunde se ut på gården, der allt var stelnadt och fruset under inflytandet af den stränga vinterkylan.

Från detta fönster kunde man se portvaktarstugan och landsvägen, och just i detsamma som jag med min varma andedrägt hade befriat fönsterrutan från en så stor del af det silfverhvita löfverk, hvarmed den var höljd, att jag kunde se ut, fick jag se grindarna öppnas och en vagn rulla in på gården. Med likgiltighet såg jag den köra upp; vagnar kommo ofta till Gateshead, men ingen medförde någonsin besökande, för hvilka jag intresserade mig. Åkdonet stannade framför porten, ringklockan ljöd högt, och den ankommande blef insläppt. Allt detta brydde jag mig ej stort om; min kringirrande uppmärksamhet fann snart ett nöjsammare föremål i en liten hungrig sparf, som satt och qvittrade på grenarna af ett aflöfvadt körsbärsträd, som stod tätt intill muren nära fönstret. Qvarlefvorna af min frukost, som bestod af bröd och mjölk, stod ännu qvar på bordet, och sedan jag söndersmulat ett stycke semla, försökte jag att öppna fönstret, för att lägga ut smulorna på fönsterblecket, då Bessie kom springande uppför trapporna och in i barnkammaren.

»Se så, miss Jane, skynda er och tag utaf er ert förkläde; men hvad gör ni der för slag? Har ni tvättat ert ansigte och edra händer i dag?» Innan jag svarade, gaf jag fönstret ännu en knuff, ty jag ville ej att fogeln skulle gå miste om sitt lilla kalas. Fönstret gaf vika. Jag strödde ut smulorna dels på fönsterblecket, dels på grenarna. Derpå tillslöt jag fönstret, och svarade:

»Nej, Bessie, jag har just nyss slutat damma.»

»Lata och vårdslösa unge! Och hvad gör ni nu? Ni rodnar, som om ni hade gjort något ondt. Hvarföre öppnade ni fönstret?»

Jag blef besparad allt bryderi att svara, ty Bessie tycktes ha allt för brådtom för att ha tid att lyssna till några förklaringar. Hon drog mig till tvättställningen, gnuggade mig obarmhertigt, men lyckligtvis helt kort, om ansigte och händer med såpa, vatten och en grof handduk, snyggade mitt hufvud med en hårborste, knöt af mig förklädet, ledde mig sedan till trappan och tillsade mig att skynda mig ned i salen, emedan man ville tala vid mig.

Jag skulle gerna velat fråga henne, hvem det var som ville tala vid mig; jag skulle gerna önskat veta, om mrs Reed var der nere, men Bessie var redan borta och hade stängt barnkammardörren efter mig. Jag gick långsamt ned för trappan. Jag hade icke på nära tre månader blifvit kallad till mrs Reed, och sedan jag nu så länge varit förvist till barnkammaren, hade rummen i nedre våningen för mig blifvit fruktansvärda regioner, hvilka jag bäfvade för att beträda.

Jag stod nu i den tomma förstugan. Framför mig var dörren till salen, och jag stannade rädd och darrande. Till hvilken liten feg och eländig stackare hade icke en af orättvis bestraffning förorsakad fruktan gjort mig! Jag vågade hvarken gå tillbaka till barnkammaren eller gå framåt till salen. Tio minuter stod jag så i orolig tvekan. En häftig ringning på salsklockan gjorde mig beslutsam; jag måste stiga in.

»Hvem kan väl vilja tala vid mig?» frågade jag mig sjelf, då jag med båda händerna vred om det hårda dörrlåset, som för en eller två sekunder motstod mina bemödanden. »Hvem skall jag träffa mer än tant Reed der inne? en karl eller ett fruntimmer?»

Jag vred om låset, öppnade dörren, gick fram i rummet, gjorde en djup nigning och såg derpå upp mot — en svart pelare! — så åtminstone föreföll mig den långa, magra, svartklädda gestalt, som stod der stel och rak på golfvet: det fula ansigtet liknade en skulpterad mask och utgjorde liksom kapitälen på pelaren.

Mrs Reed hade sin vanliga plats nära spiseln; hon vinkade mig att komma närmare. Jag gjorde så, och hon förestälde mig för den förstenade främlingen med dessa ord:

»Det är den här lilla flickan, om hvilken jag talade med er.»

Han, ty det var en karl, vände sig långsamt emot mig och sedan han en stund mönstrat mig med två små spejande grå ögon, som plirade under ett par buskiga ögonbryn, sade han högtidligt och med låg röst:

»Hon är liten till växten; hur gammal är hon?»

»Tio år.»

»Så gammal?» var det tvekande svaret och hans forskande blick hvilade ännu några minuter på mig. Sedan vände han sig till mig:

»Hvad heter du, min flicka lilla?»

»Jane Eyre, sir-»

Då jag sade dessa ord, såg jag upp. Han föreföll mig att vara mycket lång; men jag var då mycket liten. Hans anletsdrag voro grofva och hade, likasom hela gestalten, ett hårdt och stelt uttryck.

»Ja så, Jane Eyre, och är du ett snällt barn?»

Det var omöjligt för mig att på denna fråga gifva ett jakande svar; hela den lilla verld, som omgaf mig, var af motsatt tanke. Jag var derföre tyst. Mrs Reed svarade i mitt ställe medelst en uttrycksfull skakning på hufvudet och tillade sedan:

»Ju mindre man talar om detta ämne, desto bättre, mr Brocklehurst.»

»I sanning, mycket ledsamt att höra detta! Vi måste tala några ord vid hvarandra.»

Vid dessa ord lemnade han sin lodräta ställning, slog sig ned i en länstol midt emot mrs Reed och vinkade mig till sig.

Jag gick fram till honom. Men, o himmel! Hvilket ansigte, då jag nu fick se det i jemnhöjd med mitt eget! Hvilken förfärlig näsa! Och munnen sedan! Och hvilka stora utskjutande tänder!

»Ingenting är så bedröfligt att se, som ett elakt barn,» började han, »isynnerhet en elak liten flicka. Vet du, hvart elaka barn komma efter döden?»

»De komma till helvetet,» var mitt ortodoxa svar.

»Och hvad är då helvetet? Kan du säga mig det?»

»En afgrund full af eld.»

»Och skulle du då vilja falla i denna afgrund och brinna der i evig tid?»

»Nej.»

»Hvad skall du då göra, för att slippa det?»

Jag besinnade mig en stund: mitt svar, när jag slutligen gaf det, tålde visserligen en och annan invändning:

»Jag måste laga att jag bibehåller god helsa, och att jag inte dör.»

»Huru skall du alltid kunna bibehålla god helsa? Barn, mycket yngre än du, dö dagligen. Jag begrafde för ett par dagar sedan en liten flicka, som bara var fem år gammal — ett litet snällt barn, hvars själ nu är i himlen. Jag fruktar, att man inte kunde säga detsamma om dig, om du nu blefve hädankallad.»

Som jag ej var i stånd att befria honom från denna fruktan, sänkte jag blott mina blickar ned på hans stora fötter, som hvilade på mattan, och suckade. Jag önskade mig långt derifrån.

»Jag hoppas att denna suck kom från hjertat och att du ångrar all den sorg och bedröfvelse, som du förorsakat din förträffliga välgörarinna.»

»Välgörarinna!» sade jag för mig sjelf. »Alla kalla de mrs Reed för min välgörarinna; om så är, är en välgörarinna ett förhatligt ting.»

»Läser du dina böner om morgnar och qvällar?» fortfor min inqvisitor.

»Ja, det gör jag.»

»Läser du din bibel också?»

»Ja, ibland.»

»Gör du det gerna? Tycker du om den?»

»Ja, Uppenbarelseboken och Daniel och Första Mose Bok och Samuel och ett stycke af Andra Mose Bok och somliga stycken af Konungaböckerna och Job och Jonas.»

»Och psalmerna då? Dem förmodar jag, att du mycket tycker om.»

»Nej, det gör jag inte.»

»Inte. Åh, det är fasligt! Jag har en liten gosse, mycket yngre än du, som kan sex af Davids psalmer utantill. Och när man frågar honom, hvilketdera han hellre vill ha, antingen en pepparkaka att äta, eller en vers af psalmerna att lära sig, så svarar han: ’Ack, en vers af psalmerna! Englarna sjunga psalmer, och jag vill bli en liten engel här nere.’ Och då får han två pepparkakor som belöning för sin barnsliga fromhet.»

»Men psalmerna äro inte roliga,» anmärkte jag.

»Detta bevisar, att du har ett elakt hjerta. Bed till Gud, att han förändrar det, att han gifver dig ett nytt och rent, att han tager ifrån dig ditt stenhjerta och gifver dig ett af kött och blod.»

Jag ämnade just framställa en fråga rörande sättet huru denna hjertats förändring skulle försiggå, då mrs Reed föll mig i talet och tillsade mig att gå och sätta mig. Hon fortsatte derefter sjelf samtalet.

»Mr Brocklehurst, jag tror, att jag nämde i det bref, som jag skref till er för tre veckor sedan, att denna lilla flicka inte har alldeles den karakter och det sinnelag, som jag skulle önska att hon hade. Om ni derföre skulle vilja emottaga henne i Lowoods skola, skulle jag mycket önska att förestånderskan och lärarinnorna blefvo ombedda att ha ett vaksamt öga på henne och först och främst af allt gifva akt på hennes värsta fel: böjelsen för att ljuga. Jag säger detta i din närvaro, Jane, på det att du inte må försöka att bedraga mr Brocklehurst.»

Väl hade jag skäl att frukta, ja, att känna motvilja för mrs Reed; ty alltid sårade hon mig grymt, och aldrig var jag lycklig i hennes närvaro. Huru omsorgsfullt jag än måtte lyda henne, huru ifrigt jag än måtte försöka att behaga henne, så blefvo dock alla mina bemödanden tillbakavisade och belönade med sådana yttranden som de ofvannämda. Nu, då anklagelsen yttrades inför en främling, skar den mig i hjertat. Jag fattade dunkelt, att hon redan nu utplånade hvarje förhoppning från den nya tillvarelse, som väntade mig. Jag kände, ehuru jag då icke skulle kunnat uttrycka denna känsla, att hon på min blifvande stig utsådde ovilja och ovänlighet emot mig. Jag såg mig i mr Brocklehursts ögon förvandlad till ett falskt och listigt barn, och hvad kunde jag väl göra för att motverka denna orättvisa beskyllning?

»Ack, ingenting!» tänkte jag, under det jag försökte qväfva en snyftning och hastigt borttorkade några tårar, vanmäktiga tecken till min ångest.

»Lögnen är verkligen ett bedröfligt fel hos ett barn,» sade mr Brocklehurst; »den är slägt med falskheten, och alla lögnare skola få sitt straff i den brinnande svafvelsjön. Man skall noga vaka öfver henne, mrs Reed; jag skall tala med miss Temple och lärarinnorna!»

»Jag skulle helst se att hon blefve uppfostrad på ett sätt som öfverenstämde med utsigterna för hennes framtid,» fortsatte min välgörarinna; »att hon finge lära sig att vara nyttig och ödmjuk. Och hvad ferierna angår, så är det, med er tillåtelse, bäst att hon alltid tillbringar dem vid Lowood.«

»Ni har fullkomligt rätt,» återtog mr Brocklehurst. »Ödmjukhet är en kristens pligt och isynnerhet passande för eleverna vid Lowood. Jag har derföre önskat, att särskild uppmärksamhet fästes på dem i detta afseende. Jag har öfvervägt bästa sättet att hos dem utplåna denna högmodets verldsliga känsla och för några dagar sedan hade jag ock ett glädjande prof på framgången af min plan. Min andra dotter, Augusta, hade med sin mor varit på besök i skolan, och vid hemkomsten utropade hon: ’Ack, bästa pappa, huru enkla och tarfliga alla flickorna vid Lowood se ut, med håret kammadt bakom öronen och sina långa koftor och de små lärftsfickorna utanpå klädningarna — de äro nästan som fattig mans barn! och’ sade hon, ’de sågo på min och mammas klädningar, som om de aldrig hade sett en sidenklädning förut’.»

»Detta är ett förhållande, som jag fullkomligt gillar,» svarade mrs Reed; »och om jag än hade sökt öfver hela England, skulle jag knapt funnit ett system, som vore mera passande för ett så beskaffadt barn som Jane Eyre. Konseqvens, min bästa mr Brocklehurst, jag ifrar för konseqvens i allting.»

»Konseqvens, min nådiga, är den första af en kristens pligter och den har också blifvit iakttagen vid alla anstalter, som stå i sammanhang med skolan vid Lowood: enkel kost, enkel klädsel, inga öfverflödiga beqvämligheter, hårda och verksamma lefnadsvanor; sådan är ordningen för dagen.»

»Alldeles riktigt, sir. Jag kan således lita på att denna flicka blir antagen som elev vid Lowood och der blir behandlad i öfverensstämmelse med sin lefnadsställning och sina utsigter för framtiden?»

»Ja, det kan ni. Hon skall bli mottagen i denna plantskola, och jag hoppas, att hon sjelf skall visa sig tacksam derför.»

»Jag skall då skicka af henne så fort som möjligt, min bäste mr Brocklehurst; ty jag försäkrar, att jag längtar efter att bli befriad från en ansvarighet, som börjar bli allt för obehaglig och tröttande.»

»Visserligen, visserligen! Och nu får jag önska er en god morgon. Jag kommer troligen inte att återvända till Brocklehurst Hall på en eller två veckor, ty min goda vän, ärkedjeknen, lär väl inte vilja släppa mig förr. Jag skall emellertid underrätta miss Temple, att hon har att vänta en ny flicka, och sedan möter ingen svårighet att emottaga henne. Farväl.»

»Farväl, min bäste mr Brocklehurst; min helsning till mrs och miss Brocklehurst, till Augusta, Theodor och mr Broughton Brocklehurst.»

»Jag tackar så mycket, min fru. Här, min lilla flicka, har du en bok: ’Barnens Vägvisare’; läs den med andakt, särdeles den del deraf, som innehåller ’en berättelse om den hastiga och förskräckliga död, som drabbade Martha G., ett elakt barn, som öfverlemnade sig åt lögn och falskhet.’»

Med dessa ord stack han en liten tunn, häftad bok i min hand, sade sedan till att vagnen skulle köras fram och reste sin väg.

Mrs Reed och jag voro allena; några minuter förflöto under djup tystnad. Hon sydde, och jag betraktade henne. Mrs Reed kunde vid denna tid vara ungefär trettiosex eller trettiosju år; hon var en qvinna med stark kroppsbygnad, bredaxlad och temligen groflemmad; ej särdeles lång till växten och, ehuru temligen korpulent, ej öfverdrifvet fet. Hon hade ett temligen bredt ansigte, underkäken var betydligt utvecklad och mycket fast; pannan var låg, hakan skarp och utskjutande, munnen och näsan temligen reguliert bildad. Under hennes ljusa ögonbryn glimmade ett par ögon, ur hvilka endast hårdhet och obarmhertighet talade; hennes hy var mörk och dunkel, håret nästan linfärgadt; hennes kroppkonstitution var alltigenom frisk och sund — hon visste knappt hvad sjukdom ville säga. Såsom en ordentlig och skicklig matmoder, hade hon sitt hushåll och sina underhafvande fullkomligt under sin styrsel och uppsigt; endast hennes barn vågade stundom trotsa hennes befallningar och föraktligt skratta åt dem. Hon klädde sig väl och hade en min och hållning som alltid voro beräknade på att ytterligare förhöja hennes vackra klädsel.

Jag satt på en pall, några alnar från hennes länstol, och betraktade noga hennes figur och anletsdrag. I min hand höll jag den lilla boken, som innehöll berättelsen om lögnerskans hastiga död och hvilken bok man hade gifvit mig såsom en passande varning. Hvad som nyss hade tilldragit sig, hvad mrs Reed hade sagt om mig åt mr Brocklehurst, hela innehållet af deras samtal, allt lefde friskt och lifligt i mitt minne. Jag hade kändt hvarenda ord lika djupt och skarpt, som jag hört det tydligt, och längtan efter hämd sjöd nu i mitt inre.

Mrs Reed såg upp från sitt arbete; hennes blickar mötte mina, och hennes fingrar släppte nålen.

»Gå din väg härifrån, gå tillbaka till barnkammaren,» var hennes stränga befallning.

Min blick eller någonting annat hos mig måtte hafva förefallit henne förolämpande eller utmanande, ty hon talade med ytterlig, ehuru dämpad harm. Jag steg upp och gick mot dörren, vände derpå åter tillbaka, gick fram till fönstret och slutligen tvärs öfver golfvet och stannade helt nära henne.

Tala måste jag; man hade grymt förtrampat mig, och jag måste återgälda detta. Men på hvad sätt? Hvar skulle jag väl få styrka att strida emot och hämnas på en sådan motståndare? Jag samlade all min förmåga och sade häftigt:

»Jag är inte falsk och bedräglig; om jag vore det, skulle jag säga, att jag älskade er; men nu förklarar jag högtidligt, att jag inte älskar er, att jag afskyr er mest af alla i hela verlden, med undantag blott af John Reed. Och den här boken om lögnare, den kan ni ge åt er egen dotter Georgina, ty det är hon som ljuger, och inte jag.»

Mrs Reeds händer hvilade ännu overksamma på hennes arbete; hennes blickar stodo fortfarande med ett isande uttryck fästa på mig.

»Hvad har du mer att säga?» frågade hon, snarare med den ton, som man iakttager mot en fullvuxen motståndare, än med den, som man vanligtvis använder mot ett barn.

Denna blick, denna ton stegrade till ytterlighet den afsky, som jag redan förut hyste. Skälfvande från hufvud till fot och ur stånd att längre beherska mig, fortfor jag:

»Jag är glad öfver, att ni inte är slägt med mig; jag vill aldrig mera kalla er tant, så länge jag lefver. Jag skall aldrig komma och helsa på er då jag blifvit stor, och om man frågar mig hvad jag tyckte om er och huru ni behandlade mig, skall jag svara, att blotta tanken på er gör mig sjuk och att ni behandlade mig med obarmhertig grymhet.»

»Huru vågar du säga detta, Jane Eyre?»

»Huru jag vågar, mrs Reed? Huru jag vågar? Derföre att det är sanning. Ni tror, att jag inte har några känslor och att jag kan lefva utan en smula kärlek eller vänlighet; men jag kan det inte, och ni — ni har intet förbarmande. Jag skall aldrig så länge jag lefver glömma, huru ni stötte mig tillbaka, huru ni grymt och våldsamt stängde in mig i röda kammaren, fast jag var i den rysligaste ångest, ehuru jag, med rösten nästan qväfd af förskräckelse, ropade: ’Förbarmande, haf förbarmande, tant Reed!’ Och detta straff lät ni mig undergå, derföre att er elaka son slog mig och kastade mig till golfvet för ingenting. — Jag skall för alla, som fråga mig, tala om allt detta noga och ordentligt. Menniskorna tro er vara en god qvinna; men ni är dålig och hårdhjertad. Ni är en lögnerska!»

Innan jag ännu hade slutat detta mitt svar, började min själ att fröjdas och jubla af den sällsammaste känsla utaf frihet och segerstolthet, som jag någonsin erfarit. Det föreföll mig, som om osynliga bojor hade brustit, och jag kände mig fri, fri så som jag aldrig hade vågat hoppas. Och ej utan skäl kände jag detta; ty mrs Reed såg helt förskräckt ut; hennes arbete hade halkat ned på golfvet; hon upplyfte sina händer och förvred sitt ansigte, som om hon velat gråta.

»Jane, du misstar dig. Hvad kommer åt dig? Hvarföre darrar du så häftigt? Vill du intet dricka litet vatten?»

»Nej, mrs Reed.»

»Är det någonting annat, som du önskar, Jane? Jag försäkrar dig, att jag önskar att vara din vän.»

»Nej, det är ni inte. Ni sade åt mr Brockelhurst, att jag hade en dålig karakter, ett lögnaktigt sinnelag; och jag skall låta hvarenda menniska vid Lowood veta, hvem ni är och hvad ni gjort.

»Jane, du förstår inte dessa saker; barn måste bli tillrättavisade för sina fel.»

»Lögn är inte mitt fel,» ropade jag med hög och vild stämma.

»Men du är häftig, Jane, det måste du medge. — Och gå nu tillbaka till barnkammaren; gå, mitt snälla barn, och lägg dig litet att hvila.»

»Jag är inte ert snälla barn, och jag kan inte hvila nu; skicka mig snart till skolan, mrs Reed, ty jag afskyr att lefva här.»

»Jag skall minsann snart skicka henne i skolan,» mumlade mrs Reed, för sig sjelf; och sedan hon hopsamlat sitt arbete, lemnade hon hastigt rummet.

Jag var nu allena i besittning af slagfältet. Det var den svåraste strid, som jag hittills hade kämpat, och den första seger, som jag vunnit. Jag stod ännu en stund qvar på mattan, der mr Brocklehurst hade stått, och jag njöt af ensamheten omkring mig. Till en början smålog jag för mig sjelf och kände mig glad och stolt; men denna fröjdekänsla aftog snart lika hastigt som de häftiga slagen af mina pulsar. Ett barn kan ej tvista med äldre folk, så som jag hade gjort, kan ej gifva sina vilda känslor en ohejdad fart, så som jag gifvit åt mina, utan att efteråt erfara förebråelsens stygn och ångerns smärta. En ljungeld, insvept i härjande och förtärande lågor, skulle varit en passande bild af mitt själstillstånd då jag anklagade och hotade mrs Reed; samma ljungeld, svartnad och förbränd, sedan lågorna ha slocknat, skulle lika träffande målat mitt efterföljande själstillstånd, då en halftimmes tystnad och eftertanke hade visat mig vansinnet i mitt uppförande och tröstlösheten uti att sålunda hata och vara hatad.

För första gången hade jag erfarit hämdens berusande känsla; liksom ett starkt kryddadt vin, smakade den i början sött och eldigt; men dess eftersmak, bitter och metallisk, förorsakade hos mig en känsla, som om jag blifvit förgiftad. Gerna skulle jag nu gått och bedt mrs Reed om förlåtelse; men jag visste, dels af erfarenhet och dels af instinkt, att hon endast med dubbelt förakt skulle visa mig tillbaka och derigenom ånyo till ytterlighet uppreta alla mina oroliga och upproriska känslor.

Önskande att gifva mina tankar en annan riktning och att finna näring för någon bättre känsla än hämdens och förtrytelsens, tog jag en bok — några sagor i Tusen och En Natt — och satte mig ned och försökta att läsa; men det var mig omöjligt att fatta hvad jag läste; mina egna tankar flögo alltid mellan mig och de sidor, som jag annars plägade finna så förtrollande. Jag öppnade en af glasdörrarna till rummet; der ute låg allt tyst och stilla i sin vintersömn; oförhindradt af sol eller vind sträckte kölden sin stränga spira öfver nejden. Jag höljde hufvudet och armar i skörtet af min klädning och gick ned till en aflägsen del af parken; men jag fann intet nöje i att se på de stela träden, de nedfallna tallkottarna, de frusna qvarlefvorna från höstens dagar, de vissnade och gulnade bladen, af förgångna stormar sammandrifna i stora hopar och nu höljda af snö och is. Jag lutade mig mot en grind och såg ut öfver ett ödsligt fält, der intet får betade och der det afbetade gräset var hvitt och förfruset. Det var en i högsta grad dyster dag; genom de mörka skyarna trängde ingen enda vänlig solstråle, och snöflingor foro i luften och bredde sig öfver den frusna marken, utan att smälta. Så stod jag der nu, ett olyckligt och beklagansvärdt barn, och hviskade till mig sjelf: »Hvad skall jag göra? — hvad skall jag göra?»

På en gång hörde jag någon ropa: »Miss Jane! hvar är ni? Kom och ät frukost.»

Det var Bessie; jag hörde det nog; men jag rörde mig ej ur stället. — Jag hörde henne komma närmare.

»Ni lilla stygga der!» sade hon. »Hvarföre kommer ni inte, när man ropar på er?»

Bessies ankomst, jemförd med de tankar, öfver hvilka jag nyss rufvat, föreföll helt upplifvande, äfven oaktadt hon, som vanligt, var vid temligen dåligt lynne. Saken var den, att jag, efter min strid och seger öfver mrs Reed, ej var fallen för att särdeles mycket bry mig om barnpigans öfvergående bannor; men deremot ville jag gerna värma mig en stund vid hennes hjertas ungdomliga eld. Jag slog derföre mina armar om hennes hals och sade: »Se så, Bessie, bannas inte!»

Jag var i detta ögonblick mera frimodig och otvungen, än jag någonsin brukade vara — detta tycktes behaga henne.

»Ni är ett besynnerligt barn, miss Jane,» sade hon och såg på mig; »ett skyggt och enstörigt barn. Och nu skall ni skickas i skolan förmodar jag?»

Jag nickade jakande.

»Och tycker ni inte, att det blir ledsamt att lemna stackars Bessie?»

»Hvad bryr sig väl Bessie om mig? Hon bannar mig ständigt.»

»Ja, derföre att ni är en besynnerlig och rädd och skygg liten varelse. Ni borde vara modigare och dristigare.»

»För att få mera stryk — inte sant?»

»Åh, så ni talar! Men nog är man bra stygg mot er, det är visst och sant. När mamma i förra veckan var här för att helsa på mig, sade hon, att hon för ingen del ville se något af sina barn i ert ställe. Se så, kom in nu, jag har glada nyheter åt er.»

»Det tror jag knapt, Bessie.»

»Hvad menar ni, barn? Hvarföre ser ni så sorgset på mig? Var glad nu! Nådig frun och alla tre barnen skola fara bort på thé i eftermiddag, och ni ska få dricka thé med mig. Jag tänker be kocken baka en liten kaka åt er; och sedan ska ni hjelpa mig att se öfver edra lådor, ty jag får snart packa er kappsäck. Nådig frun vill att ni lemnar Gateshead om en eller två dagar, och ni får välja hvilka leksaker ni vill taga med er.»

»Bessie, du måste lofva att inte banna mig under dessa återstående dagar.»

»Nå ja, det lofvar jag; men kom då ihåg att vara en snäll flicka, och var inte rädd för mig. Ryck inte till, om jag råkar tilltala er något häftigt, ty det är just det som retar mig.»

»Jag tror inte, att jag skall bli rädd för er mera, Bessie. Snart får jag en hel mängd andra menniskor att frukta och vara rädd för.»

»Om ni visar er rädd för dem, skola de inte tycka om er.»

»Liksom du, Bessie.»

»Jag tycker nog om er, miss. Jag tror, att jag håller mera af er än af alla de andra.»

»Det visar ni mig åtminstone inte.»

»Ack, ni lilla skarpsinniga varelse! Ni har ju ett alldeles nytt sätt att uttrycka er. Hvad är det då som nu gör er så dristig och djerf?»

»Jag skall ju snart resa ifrån er, och dessutom —»

Jag höll på att tala om hvad som hade tilldragit sig mellan mig och mrs Reed; men vid närmare eftertanke fann jag det bättre att tiga med denna sak.

»Och ni är då glad att lemna mig?»

»Nej, visst inte, Bessie; tvärtom känner jag mig just nu snarare ledsen deröfver.»

Just nu! och snarare! Så kallt min lilla nåd säger det der! Jag fruktar att om jag nu bad er om en kyss, skulle ni inte vilja ge mig den. Ni skulle helt visst säga, att ni snarare ville slippa.»

»Ack nej, jag vill gerna kyssa er; böj ned ert hufvud.»

Bessie böjde sig ned, vi kysste hvarandra, och jag följde henne in, helt och hållet tröstad. Denna eftermiddag förflöt i frid och stillhet, och om qvällen talade Bessie om för mig några af sina mest förtjusande sagor och sjöng för mig några af sina vackraste visor. Äfven för mig hade lifvet sina stunder af fröjd och solsken.