Jane Eyre/3
TREDJE KAPITLET.
Jag kan sedan ej erinra mig något, förrän jag
vaknade med en känsla som om jag haft en förfärlig mara; jag tyckte mig se förskräckliga röda flammor bakom tjocka
svarta jernstänger; jag hörde äfven röster, talande med
ihåligt ljud, liksom öfverröstade af vinden eller brusande
vatten; oro, ängslan och en allt annat besegrande känsla
af fasa förvirrade alla mina själsförmögenheter. Snart
förstod jag dock, att någon handterade mig; man lyfte mig
upp och stödde mig i en sittande ställning, och detta
ömmare än jag någonsin förut hade erfarit. Jag hvilade
hufvudet emot en kudde eller en arm och kände mig åter väl.
Ännu fem minuter, och jag var åter lugn och sansad. Jag märkte, att jag låg i min egen bädd och att de röda flammorna voro elden i barnkammaren. Det var natt, ett ljus brann på bordet; Bessie stod vid sängfoten med en skål i handen, och en herre satt i en stol vid hufvudgärden och lutade sig öfver mig.
Jag kände en outsäglig lindring, en ljuf och lugnande öfvertygelse om säkerhet och beskydd, när jag märkte, att det var en främling i rummet, en person, som icke hörde till Gateshead och som ej var slägt med mrs Reed. Jag vände mig från Bessie (ehuru hennes närvaro plågade mig långt mindre än t. ex. Abbots skulle ha gjort) och såg forskande på den främmandes anlete. Jag kände igen honom; det var mr Lloyd, en apotekare, som stundom tillkallades af mrs Reed, när någon af tjenstfolket var sjuk; för sig sjelf och barnen använde hon en riktig läkare.
»Nå, känner du igen mig?» sade han.
Jag nämde hans namn och räckte honom med detsamma min hand; han tog den, smålog och sade: »Vi skola snart bli raska igen.» Derpå lade han ned mig på kudden, vände sig till Bessie och ålade henne att vara mycket aktsam, att jag ej blefve störd under natten. Sedan han gifvit några vidare föreskrifter och lofvat att nästa dag återkomma till mig, reste han sin väg, till min stora bedröfvelse. Jag kände mig så lugn och väl till mods, när han satt på stolen bredvid min hufvudgärd, och då han slöt till dörren efter sig, mörknade åter rummet och ännu en gång sjönk mitt mod; mitt hjerta stod stilla, och en outsäglig sorgsenhet lade sig öfver min själ.
»Tycker ni, att ni skulle vilja sofva, miss?» frågade Bessie med nästan mild ton.
Jag vågade knapt svara henne; ty jag fruktade, att hennes nästa yttrande skulle blifva hårdt och ovänligt. »Jag vill försöka.»
»Vill ni ha något att dricka, eller kanhända vill ni äta något?»
»Nej tack, Bessie!»
»Då tror jag, att jag går till hvila, ty klockan är öfver tolf; men om ni vill något i natt, så ropa på mig.»
Hvilken ovanlig vänlighet! Den gaf mig mod att göra en fråga.
»Bessie, hur är det med mig? Är jag sjuk?»
»Förmodligen blef ni sjuk i röda kammaren, bara utaf att gråta och skrika; ni blir nog snart åter bra.»
Bessie gick ut i det närbelägna domestikrummet, och jag hörde henne säga:
»Sara, kom och ligg hos mig i barnkammaren; jag vågar inte för mitt lif vara allena med det arma barnet i natt — hon kunde dö. Det var för besynnerligt, att hon skulle få ett sådant anfall; jag kan just undra, om hon såg något. Frun var allt bra hård.»
Sara kom in med henne; båda gingo derpå till hvila; de hviskade med hvarandra ungefär en halftimme innan de somnade. Jag uppfattade spridda delar af deras samtal, hvaraf jag blott allt för tydligt var i stånd att sluta till hufvudämnet derför.
»Någonting for henne förbi, helt och hållet klädt i hvitt, och försvann» — »En stor svart hund bakom honom» — »Tre hårda slag på kammardörren» — »Ett ljussken på kyrkogården just öfver hans graf» — etc. etc.
Slutligen somnade båda; elden och ljuset slocknade. För mig förgingo timmarna denna långa natt under en hemsk sömnlöshet; öra, öga, ja hela själen var spänd af förskräckelse — en sådan förskräckelse, som endast barn kunna känna.
Ingen allvarsammare eller förlängd kroppslig sjukdom följde på denna händelse i röda kammaren. Det gaf blott mina nerver en skakning, hvaraf jag ännu i dag har känning. Ja, mrs Reed, det är er jag har att tacka för månget plågsamt inre lidande. Men jag bör förlåta er, ty ni visste ej hvad ni gjorde. Under det ni sönderslet mina hjertfibrer, trodde ni er blott utrota mina dåliga böjelser.
Nästa dag vid middagstiden var jag åter uppe och satt insvept i en schal framför spiseln. Jag kände mig kroppsligt svag och kraftlös; men min värsta sjukdom bestod i en onämnbar sinnets betryckthet, en betryckthet, som lockade stilla och ymniga tårar ur mina ögon. Jag hade ej väl borttorkat den ena från kinden, förrän en annan följde. Likväl tyckte jag, att jag borde ha varit lycklig, ty ingen af Reeds var der; de hade allesammans farit ut med sin mor. Abbot var äfven borta, sysselsatt med sömnad i ett annat rum, och medan Bessie gick fram och tillbaka och satte undan leksaker och gjorde ordning i lådorna, gaf hon mig då och då ett vänligt ord. Denna sakernas ställning borde för mig varit ett paradis af frid och lugn, van som jag var vid oupphörliga förebråelser och tacklös möda; men mina plågade nerver voro nu verkligen i ett sådant tillstånd, att intet lugn eller nöje kunde på dem utöfva någon lindrande och angenäm verkan.
Bessie hade varit nere i köket och hade med sig upp åt mig en tårta, upplagd på en viss, i bjerta färger målad porslinstallrik. En på denna tallrik målad paradisfogel, som bygde sitt bo bland konvolvler och rosenknoppar, hade alltid varit föremål för min entusiastiska beundran, och jag hade ofta bedt att få taga tallriken i min hand, i akt och mening att undersöka den nogare, men ända hittills blifvit ansedd ovärdig en sådan förmån. Detta dyrbara ting sattes nu i mitt knä, och Bessie bad mig hjertligt att äta litet af det läckra bakverket. Men förgäfves! Liksom mången annan länge uppskjuten och länge efterlängtad glädje, kom äfven denna för sent. Jag kunde ej smaka tårtan, och fogelns granna fjädrar och blommornas färgprakt tycktes mig sällsamt vissnade. Jag satte ifrån mig både tallriken och tårtan. Bessie frågade om jag ville ha någon bok; ordet bok verkade som en öfvergående retning, och jag bad henne från biblioteket hemta mig Gullivers resor. Denna bok hade jag med förtjusning läst och läst om igen. Jag fann den vara en berättelse om verkliga händelser och upptäckte i den en källa af djupare intresse, än hvad jag hade funnit i féesagorna. Ty hvad elfvorna beträffar, så hade jag, sedan jag förgäfves sökt dem bland öronklockornas blad och blå blommor, under svamparna och under murgrönan, som täckte de gamla murarna, slutligen kommit till den sorgliga öfvertygelsen, att de alla hade lemnat England och begifvit sig till något främmande land, hvarest skogarna voro vildare och tjockare och befolkningen fåtaligare. Lilliput och Brobdignag ansåg jag deremot vara verkliga delar af jordens yta, och jag tviflade ingalunda på att jag en dag skulle komma att företaga en lång resa och med mina egna ögon se de små fälten och husen och träden, det kortväxta folket, de små korna, fåren och foglarna i det ena riket samt de skoglika sädesfälten, de ofantliga hundarna, de vidunderliga kattorna och de kolossala männen och qvinnorna uti det andra. Och likväl, när jag nu hade den kära boken i min hand, under det jag vände dess blad och i dess underbara taflor sökte den tjusning, som jag ända till detta ögonblick alltid hade erfarit, föreföll mig allt ledsamt, ödsligt och tomt. Jättarne föreföllo mig som långa, magra spöken, dvärgarne som illvilliga och elaka tomtar, och Gulliver sjelf tycktes mig vara en fullkomligt öfvergifven vandrare i högst farliga och fruktansvärda trakter. Jag tillslöt boken, vågade ej längre se på den och lade den på bordet bredvid den orörda tårtan.
Bessie hade nu slutat att damma och städa i rummet, och sedan hon tvättat sina händer, öppnade hon en liten låda full af vackra och granna sidenlappar och började göra en ny hatt åt Georginas docka. Under tiden sjöng hon. Orden i versen började sålunda:
»Den tiden då vi vandrade omkring,
För långt, långt, långt tillbaka.»
Jag hade ofta förut hört denna sång och alltid med lifligaste förtjusning; ty Bessie hade en vacker röst, åtminstone tyckte jag så. Men nu, oaktadt hennes röst var lika vacker, fann jag i dess melodi en obeskriflig sorgsenhet. Ibland, med tankarna helt och hållet fästa vid sitt arbete, sjöng hon omqvädet mycket lågt och långsamt, och: »För långt, långt, långt tillbaka» lät som den sorgligaste kadens i en begrafningssång. Sedan hon slutat denna, gick hon öfver till en annan visa, denna gång en verkligt sorglig:
»Sårad är foten, snart dignar jag neder,
Vägen bland bergen är enslig och lång,
Skymningen dunkel kring nejden sig breder,
Men jag har ingen, som leder min gång!
Menskorna äro så kalla och hårda;
Viste bland hedar och klippor mig väg,
Dock uti skyn bo små englar som vårda
Värnlösa barnet och skydda dess stig!
Hör huru nattvinden susar i fjerran!
Himlen, så molnfri, är stjernig och klar —
Ja, jag vill glädjas och hoppas, ty Herran
Tröstar den hvarken har mor eller far!
Skulle jag, dårad af irrsken, förvilla
Mig ned ibland kärren, jag hviskar Guds namn,
Viss att till sluts dock den fattiga lilla
Trygg sjunker ned i hans skyddande famn.
Det bor en tanke inom mig, som gjuter
Mod uti själen och lifvar mig än,
Den: att om jorden den arma förskjuter,
Har hon i himlen ett hem och vän!»
»Gråt nu inte, miss Jane», sade Bessie, sedan hon slutat. — Hon kunde lika väl ha sagt till elden »brinn inte!» men huru kunde väl hon gissa till den bittra smärta jag led i detta ögonblick? Under förmiddagens lopp kom mr Lloyd.
»Hvad! redan uppe!» sade han, då han trädde in i barnkammaren. »Nå, Bessie, hur är det med henne?»
Bessie svarade, att jag mådde fullkomligt bra.
»Men i sådant fall borde hon se litet gladare ut. Kom hit, miss Jane; ni heter ju Jane, är det inte så?»
»Jo, Jane Eyre.»
»Nå, ni har gråtit, miss Jane Eyre; kan ni säga mig hvarföre? Har ni något ondt?»
»Nej.»
»Åh jag förmodar att hon gråter derföre att hon inte fått fara ut med nådig frun», inföll Bessie.
»Åh, det tror jag inte; hon är för gammal för sådana barnsligheter.»
Jag var äfven af samma tanke, och sårad af den orättvisa beskyllningen, svarade jag hastigt:
»Jag har aldrig i mitt lif gråtit för något sådant; jag afskyr att fara i vagn. Jag gråter derföre att jag är olycklig.»
»Åh, fy, miss!» sade Bessie.
Den goda apotekaren såg litet förvånad ut. Jag stod framför honom, han fäste sina ögon mycket stadigt på mig — de voro små och gråa till färgen och icke heller särdeles klara; men jag tror, att jag nu skulle finna dem fulla af skarpsinne och förstånd. Hans anletsdrag voro grofva, men han såg godsint ut. Sedan han betraktat mig en stund, sade han:
»Hur kom ni att må illa i går?»
»Hon föll omkull», skyndade Bessie att svara i mitt ställe.
»Föll! Alldeles som om hon åter vore ett litet dibarn. Är hon inte så gammal, att hon kan gå ordentligt? Hon är säkert åtta eller nio år.»
»Jag blef slagen till golfvet», sade jag helt tvärt, retad af detta andra stygn af sårad stolthet; »men det var inte det, som gjorde mig sjuk», tillade jag, under det mr Lloyd förhjelpte sig till en pris snus.
Då han åter stoppade ned snusdosan i rockfickan, ringde tjenstfolkets matklocka. Han visste hvad det betydde.
»Det der gäller dig, Bessie», sade han; »gå ned du, så skall jag hålla en liten föreläsning för miss Jane, tills du kommer tillbaka.»
Bessie skulle hellre stannat qvar; men hon var tvungen att gå, emedan punktlighet vid målen var strängeligen anbefald vid Gateshead Hall.
»Det var inte af fallet som ni blef sjuk; hvaraf var det då?» fortsatte mr Lloyd, då Bessie gått sin väg.
»Jag blef instängd i mörkret, i ett rum, der det spökar».
Jag såg mr Lloyd småle och rynka pannan på samma gång.
»Spökar! Ni är då verkligen ett litet barn! Är ni rädd för spöken?»
»Ja, för mr Reed. Han dog i det rummet, och der låg han på sin liksäng. Hvarken Bessie eller någon annan vill gå in dit om natten, om de kunna slippa det; och det var grymt att stänga in mig der alldeles ensam, utan något ljus — så grymt att jag aldrig kan glömma det.»
»Bah! Och det är då detta, som gör er så olycklig? Är ni rädd äfven nu på ljusa dagen?»
»Nej; men snart är det natt igen — och dessutom — det är för andra orsaker, som jag är olycklig — mycket olycklig.»
»Hvad är det för orsaker? Kan ni tala om för mig några utaf dem?»
Huru lifligt önskade jag icke rent ut besvara denna fråga! Men huru svårt var det icke att gifva ett sådant svar! Barn kunna känna, men de kunna ej reda sina känslor och om de också till en del i tanken kunna det, så förstå de dock ej att med ord uttrycka dem. Som jag emellertid fruktade att förlora detta första och enda tillfälle, att genom förtroligt meddelande lindra min sorg, försökte jag, efter en stund af förvirring, att gifva ett svar, hvilket, om det också icke sade allt, likväl var sanningsenligt.
»För det första, så har jag hvarken far eller mor, inga bröder eller systrar.»
»Men ni har ju en god tant och kusiner.»
Jag teg en stund, och svarade sedan:
»Men John Reed slog mig till golfvet, och min tant stängde in mig i röda kammaren.»
Mr Lloyd tog för andra gången fram sin snusdosa:
»Tycker ni inte att Gateshead Hall är ett mycket vackert ställe?» frågade han. «Är ni inte tacksam öfver att ega ett så vackert hem?»
»Det tillhör inte mig, sir, och Abbot säger, att jag har mindre rättighet att vara här än tjenstfolket.»
»Bah! ni kan inte vara nog enfaldig att önska att få lemna ett sådant präktigt ställe.»
»Om jag kunde komma till något annat ställe, skulle jag vara glad att få lemna det. Men nu kan jag aldrig komma härifrån förrän jag är fullväxt.»
»Kanhända likväl — hvem vet? Har ni några slägtingar, utom mrs Reed?»
»Jag tror inte det.»
»Ingen på er fars sida?»
»Jag vet inte. Jag frågade en gång tant Reed derom, och hon sade, att det var möjligt att jag hade några fattiga och simpla slägtingar med namnet Eyre, men hon visste ingenting om dem.»
»Och om ni hade några sådana, skulle ni då gerna vilja komma till dem?»
Jag besinnade mig en stund. Äfven äldre personer fasa tillbaka för fattigdomen, och ännu mera barn. De hafva ingen föreställning om en flitig, verksam och aktningsvärd fattigdom. De tänka på detta ord blott i sammanhang med trasiga kläder, knapp föda, en eldstad utan värme, råa seder och förnedrande laster. Fattigdom var för mig detsamma som förnedring.
»Nej, jag skulle inte tycka om att komma till fattigt folk.»
»Inte en gång om de voro goda och vänliga emot er?»
Jag skakade nekande på hufvudet. Jag kunde ej förstå, huru fattigt folk kunde ha råd att vara goda och vänliga. Och sedan att lära mig tala som de, att antaga deras sätt, att blifva utan uppfostran, att växa upp likt en af dessa fattiga qvinnor, som jag ibland sett amma sina barn eller tvätta sina kläder vid stugdörrarna i Gatesheads by — nej, jag hade icke mod att köpa friheten för detta pris.
»Men äro då edra slägtingar verkligen så fattiga? Äro de arbetsfolk?»
»Jag vet inte; tant Reed säger, att om jag har några, så måste det vara ett tiggarfölje, och jag skulle inte tycka om att gå och tigga.»
»Skulle ni då vilja gå i skola?»
Återigen besinnade jag mig. Jag visste knappt hvad skola var. Bessie brukade väl ibland att tala om den såsom ett ställe, hvarest unga flickor fingo stå i skamvrån och bära »åsneöron,» och der de fingo lära sig att vara öfvermåttan artiga och belefvade. John Reed afskydde skolan och hatade sin lärare, men John Reeds smak var ej någon regel för mig, och om också Bessies skildringar af skoltukten, hvilka hon hade samlat från de unga flickorna i en familj, der hon hade tjenat innan hon kom till Gateshead, voro något afskräckande, så voro deremot hennes berättelser om vissa talanger, som de unga flickorna derstädes förvärfvat sig, i lika mån lockande. Hon plägade i svassande ord utbreda sig öfver taflor med sköna landskap och blommor målade af dem; hon talade om sånger, som de kunde sjunga och om stycken som de kunde spela, om börsar, som de kunde virka och fransyska böcker, som de kunde öfversätta; och ju mera jag lyssnade, desto mera intogs jag af afund och längtan. Dessutom skulle det ju blifva en fullkomlig förändring att få komma i skolan; det medförde en lång resa, en fullkomlig skilsmessa från Gateshead, ett inträde i ett helt och hållet nytt lif.
»Jag tror, att jag skall tycka om att få komma i skola,» var mitt slutliga svar.
»Nåväl, hvem vet hvad som kan inträffa?» sade mr Lloyd, då han steg upp. »Barnet bör ha en förändring af luft och bostad,» tillade han för sig sjelf; »hennes nerver äro inte i bästa skick.»
Bessie kom nu tillbaka, och i samma ögonblick hörde vi vagnen rulla fram i alléen.
»Är det din matmor?» frågade mr Lloyd Bessie. »Jag skulle önska att få tala med henne innan jag går.»
Bessie bad honom stiga in i salen och visade honom vägen dit. I det samtal, som följde mellan honom och mrs Reed, förmodar jag, efter hvad som sedan hände, att apotekaren rådde henne att skicka mig i skola. Och utan tvifvel antogs hans råd villigt nog, ty en afton, då Abbot och Bessie sutto i barnkammaren och sydde och samtalade om detta ämne, hörde jag den förra säga, då jag gått till sängs och de trodde mig sofva:
»Frun skulle säkert vara mycket glad att bli af med ett så odrägligt och illasinnadt barn, som alltid ser ut som om hon spionerade på alla och i hemlighet gjorde upp intriger.»
Vid samma tillfälle erfor jag för första gången, af miss Abbots samtal med Bessie, att min far hade varit en fattig prestman. Min mor hade gift sig med honom mot sina anhörigas vilja, hvilka ansågo detta parti alldeles för simpelt för henne. Min morfar hade blifvit så uppretad af hennes olydnad, att han gjorde henne arflös. Sedan min far och mor hade varit gifta ett år, fick den förre en nerffeber vid ett af sina besök hos de fattiga i en stor fabriksstad, der hans pastorat var beläget och der denna sjukdom då var gängse; min mor blef smittad af honom, och båda dogo inom en månad.
Då Bessie hörde denna berättelse, suckade hon och sade:
»Stackars miss Jane! Hon är ändå att beklaga.»
»Ja,» svarade Abbot, »om hon vore ett litet snällt och vackert barn, kunde man känna medlidande med hennes öfvergifna ställning; men en sådan groda, som hon är, kan man verkligen inte hysa någon känsla för.»
»Nej, inte mycket, det är då sant,» sade Bessie. »En vacker flicka deremot, som miss Georgina, skulle under sådana förhållanden vara någonting riktigt rörande.»
»Ack ja! I miss Georgina är jag då riktigt kär,» sade Abbot med värma. »Den lilla älsklingen! — med sina långa lockar och sina blå ögon och en så vacker hy sedan! alldeles som om hon vore målad! — Vet du, Bessie, ett par dubbla smörgåsar med kött emellan skulle allt smaka godt till qvälln.»
»Ja, minsann — med litet stekt rödlök till. Kom, så skola vi gå ner.»
De gingo.