Jenny/Del III/Kapitel 02

II.

Jenny hade hämtat posten inne hos stationsinspektorn. Hon gav Fransiska tidningarna och hennes brev och öppnade det som var skrivet till henne själv. Stående mitt i solbaddet ute på perrongens grus ögnade hon igenom [ 234 ]Gerts långa skrivelse. De kärleksfulla orden i början och slutet läste hon, resten hoppade hon över. Det var bara långa betraktelser över kärleken, så där i allmänhet.

Jenny stack brevet i kuvertet och stoppade det i sin väska. Uff, de här breven från Gert — hon orkade knappast läsa dem. Orden bara visade henne hur litet de förstodo varandra. Hon kände det då de talade med varandra; när de skrevo blev det så pinsamt tydligt.

Och ändå famns det väsenslikhet mellan dem. Varför kunde de då inte harmoniera med varandra?

Var han starkare eller svagare än hon? Han hade förlorat och förlorat och resignerat och böjt sig på alla håll — och ändå fortfor han att hoppas, att leva och att tro. Var det vekhet eller livskraft? Hon förstod honom inte.

Var det kanske i alla fall åldersskillnaden? Han var inte gammal. Men hans ungdomskänsla var från en annan tid, hörde till en ungdom, som var utdöd nu — en ungdom med friskare tro — mera naivitet. Kanske hon var naiv hon med — med sin tro och sina mål. Men det var nu på ett annat sätt. Orden förlora betydelse under loppet av tjugu år — var det slutligen det?

Gruset glimtrade i rödviolett och stationsbyggnadens grågula målning slog blåsor i solsteket. Det svartnade för hennes ögon en sekund, då hon såg upp från marken. Det var märkvärdigt, men det var som om hon inte riktigt tålde hettan i år.

Utöver bygden darrade soldiset, över slåtterängar och glänsande åkrar ända bort till skogslinjen, som stod svartgrön mot den sommarblå himlen. De få lövträden vid gårdarna hade redan mörknat i kronorna.

Cesca läste ännu sitt brev. Det var från hennes man. Hon stod bländande vit i sin linneklänning mot perrongens blåa grus.

Gunnar Heggen hade anbragt sitt bagage på baksätet av trillan. Han smekte hästen och pratade med den medan han väntade på damerna.

[ 235 ]Cesca gömde sitt brev och lyfte huvudet — skakade litet på det som om hon velat jaga bort någonting.

»Ja, du får ursäkta min gosse — nu kör vi.» Hon och Jenny satte sig på framsätet: Cesca skulle köra själv. »Det var väldigt hyggligt av dig, Gunnar, att du kunde komma. Skall det inte bli livat att vara tillsammans vi tre igen, några dagar? Jag skall hälsa er båda två från Lennart!»

»Tack! Står det bra till med honom?»

»Ja då. Bara bra allting. Ja, men det var väl genialiskt av pappa och Borghild att de reste sin väg. Jag är ensam på gården med Jenny nu, ser du, och gamla Gina står på huvudet för oss — det är härligt.»

»Ja, det är roligt att se er igen, små flickor.»

Han log så öppenhjärtigt mot dem båda. Men Jenny inbillade sig att hon sett en underligt allvarlig liten glimt där bakom. Och hon visste att hon såg vissnad och trött ut, och Cesca i den billiga färdigköpta linnedräkten liknade en backfisch, som började att bli gammal utan att ha varit vuxen. Det var som Cesca blivit så liten på det här året — men hon kvittrade och pratade i ett om vad de skulle ha till middagen och om kaffet som de skulle dricka i trädgården och om all den likör och visky och selters, som hon hade köpt hem.

Då Jenny kom upp på sitt rum om natten satte hon sig vid fönsterkarmen och lät det friska luftdraget, som viftade mellan gardinerna stryka över sitt ansikte. Hon kände sig ganska full — alldeles obegripligt var det, men ett faktum.

Hon kunde inte förstå hur det hade gått till. Halvannan pjolter och ett par små glas likör var allt vad hon druckit, och det ovanpå kvällsmaten — hon hade visserligen inte ätit mycket, men hon hade ingen aptit på sista tiden, och starkt kaffe hade hon också fått.

Kanske att det just var kaffet — och cigarretterna. [ 236 ]Fast hon rökte mindre nu för tiden än hon hade gjort förut.

I alla fall hade hon hjärtklappning och en vämjelig känsla av hetta som sköljde över henne i böljor så att hon svettades. Landskapet därute vände sig långsamt för hennes ögon — fram och tillbaka — de gråaktiga sandplanerna och de blekskimrande blomsterrabatterna och trädgårdens mörka trädkronor mot den vitaktiga sommarnattshimlen. Och rummet därinne gick runt för henne. Pjolter och likör ville upp i halsen på henne. Äsch!

Hon skvalpade över då hon fyllde handfatet med vatten. Ostadig i sina rörelser var hon också. Men detta är ren skandal, Jenny min. Det går baklänges med dig min flicka — tål du inte alkohol mera? Förr hade hon då kunnat dricka det dubbla utan att det bekom henne något.

Först höll hon ned händerna i vattnet med pulsarna under det. Så baddade hon länge ansiktet, rev av sig kläderna och lät det skölja från den fulla svampen över hela kroppen.

Gud vet om Gunnar och Cesca hade märkt det. Fast det var ju först sedan hon kommit hit upp som hon märkt det själv. Gudskelov ändå att överstelöjtnanten och Borghild voro borta.

Det hjälpte då hon hade tvättat sig en stund. Hon tog på sig nattrocken och satte sig vid fönstret igen.

Tankarna tumlade oredigt omkring bland brottstycken av dagens samtal med Gunnar och Cesca. Mitt i detta blev hennes förvåning klarvaket kvarstående över att hon blivit full. Hon hade då verkligen aldrig varit det förr — brukade ju knappast att känna det, till och med om hon drack åtskilligt mer.

Men nu var det nog för resten förbi — hon kände sig matt och sömnig och kall. Och hon steg upp och tumlade ned i den stora sparlakansbädden. Tänk om hon vaknade [ 237 ]med — dagen efter i morgon. Det skulle i alla fall vara en ny erfarenhet.

Men hon hade inte väl lagt sig tillrätta på kudden och slutit ögonen förrän den vämjeliga kväljande hettan kom sköljande, så att svetten bröt ut över hela kroppen. Och sängen gungade som ett skepp i sjögång och hon blev sjösjuk. Hon låg en stund och försökte att bli herre över den motbjudande förnimmelsen — vill inte, vill inte. Men det hjälpte inte — hon fick munnen full av vatten. Det var knappt att hon hann fram till toaletthinken förrän hon måste kasta upp.

Men du store Gud, var hon verkligen så full. Nu blev det sannerligen genant. Men så var det väl över också. Hon ordnade efter sig därborta, drack vatten och lade sig igen. Nu kunde hon väl sova då.

Men då hon hade legat litet med slutna ögon började sjögången igen och svetten och kväljningarna. Det var förbryllande, ty nu var hon verkligen alldeles klar i huvudet. I alla fall måste hon upp ännu en gång.

Då hon gick tillbaka till sängen slog i detsamma tanken ned i henne —.

Vänta! Hon lade sig och borrade ned nacken i kudden. Det var ju omöjligt. Hon ville inte tänka på det. Men hon kunde inte låta bli, låg och tänkte efter: Hon hade inte känt sig frisk på sista tiden —.

Trött och sliten var hon naturligtvis. Utpinad och nervös. Det var väl också därför som hon inte hade tålt att dricka den där smulan i kväll. Hon begrep sannerligen att folk kunde bli absolutister — efter sådana nätter.

Det där ville hon inte tänka på. Var det på tok med henne så fick hon väl tids nog veta det. Bara inte plåga sig med ängslan innan det var av nöden.

Jenny öppnade nattrocken och strök sig omkring brösten.

Hon ville sova — Nu kunde hon naturligtvis inte låta [ 238 ]bli att tänka på de där dumheterna — usch! Och så trött som hon var.

Den första tiden hade hon givetvis inte kunnat låta bli att tänka på om det skulle få följder; varit ängslig ett par gånger. Och hon hade tagit sig egen fruktan i nacken och tvingat sig till att se förnuftigt på den — om det nu också var så? För en stor del var det ju meningslös vidskepelse, denna ängslan för att få ett barn. Sådant hände ju rätt som det var. Skulle hon vara sämre än alla de arbeterskor som klarade sig ensamma med sitt barn? Största delen av skräcken satt ju i från den tiden då en ogift kvinna måste gå till sina föräldrar eller släkt och vänner och bekänna att hon roat sig att nu måste de betala fiolerna — till på köpet med utsikt att aldrig få hennes försörjning överflyttad på någon annan, varför de med skäl kunde bli förargade.

Men ingen hade rätt till att förarga sig över henne. Illa var det naturligtvis med mamma. Men Herre Gud när en vuxen människa försökte att leva livet efter sitt samvete så fingo föräldrarna tiga stilla. Hon hade försökt att hjälpa sin mor med vad hon kunde, aldrig plågat henne med sina sorger — aldrig skämt ut sitt rykte heller för något lättsinnes skull — flams och rummel. Men där hennes egen mening om rätt och orätt skilde sig från gott folks i allmänhet fick hon följa den — till och med om det skulle göra mamma ont om gott folk talade illa om henne.

Och var hennes förhållande till Gert syndigt så var i alla fall inte synden den att hon givit för mycket utan för litet. Och hur det än slutade så fick hon lida för det — och hade inte lov att knota.

Försörja ett barn måtte hon väl kunna lika bra som andra flickor, vilka inte hade tiondelen så mycket som hon. Litet pengar hade hon då i behåll så att hon kunde resa bort. Var det än ett skralt levebröd hon valt — många av hennes kamrater måste ju ändå försörja hustru och barn [ 239 ]på det. — Dessutom, nästan från det hon blev vuxen hade hon själv fått lov att hjälpa andra.

Naturligtvis skulle det vara bäst att slippa. Hittills hade det ju gått bra.

Hon ville inte tänka på det.

Gert skulle väl bli förtvivlad.

Å men Gud i himmelen — om det var så — nu! Hade det ändå kommit den gången då hon älskade honom eller trodde att hon älskade honom och hon kunnat resa ifrån honom i den tron. Men nu — nu då allt som varit mellan dem hade fallit i smulor, förtärt av hennes tankar och grubbel.

Hon hade känt det här på Tegneby, de här veckorna att hon inte ville och inte kunde fortsätta. Hon hade längtat ut till nya förhållanden, nytt arbete. Ja, arbetslängtan hade kommit tillbaka — hon var färdig med detta sjukliga begär att klamra sig fast vid någon, bli kelad med och ompysslad och kallad liten flicka.

Hon hade krympt samman av smärta, då hon tänkte på brytningen. Att hon skulle göra honom ont. Men Gud — hon hade ju givit honom så länge hon kunde. Och han hade i alla fall sluppit ifrån det förnedrande slavlivet med henne — hustrun.

Och hon hade resignerat för sin egen del. Arbetet och ensamheten fick bli hennes liv. Stryka ut dessa månader av sitt liv visste hon att hon inte kunde. Hon ville minnas dem och den bittra lärdom de hade givit henne — den kärlek som skulle ha varit nog för många var inte nog för henne. För henne var det bättre att undvara än att låta sig nöja.

Åh ja, minnas dem ville hon nog. Men dämpat och omdiktat i minnet av den korta, smärtblandade lyckan och de bittra ångerfyllda kvalen. Med tiden skulle det kanske lyckats henne att delvis utplåna minnet av den man, som hon utövat en så blodig orätt mot.

Och nu bar hon kanske på hans barn —.

[ 240 ]Men det var ju omöjligt. Det var ju meningslöst att ligga och grubbla på det —.

Men om det var sant —.

Jenny somnade till sist — det var redan alldeles ljust ute då. Hon sov tungt och drömfritt. Men då hon for upp klarvaken, var det inte stort ljusare. Himlen var litet gulare ute över trädgårdens trädkronor och fåglarna kvittrade sömnigt därute.

Och samma tankar voro där i samma ögonblick. Jenny insåg att hon knappast skulle få sova mer den natten. Och resignerat gav hon sig på nytt till att tänka igenom dem.