Jenny/Del III/Kapitel 01

←  Kapitel X

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel I

Kapitel II  →

I.

En sådan där ljus och ljum majeftermiddag fram emot kvällen föll solrök in över de svarta tomterna, och de nakna brandmurarna blevo rödgula och fabriksskorstenarna leverbruna i solglöden. Stadens kontur av höga tak och låga tak och stora hus och små hus stod mot en luft som var gråviolett och tung av damm och röd av dunster.

Det lilla trädet vid den röda muren hade små klart gulgröna blad, som dagern lyste igenom i år som i fjol.

Jenny lade märke till möglet på lumpbodarnas brädväggar — hur mjukt och lysande grönt det stod. Och sotflaken nedför murarna till affärshuset voro på sina ställen så djupsvarta och på några ställen hade de som en fin glänsande silverhinna över sig.

Hon såg upp i luften. Hela förmiddagen hade hon gått och drivit ute på Bygdö och därute hade himlen stått mörkblå och het över de olivgyllene grantopparna och lövträdens bärnstensfärgade knoppar. Men himlen här över de höga husen och telefontrådarnas nät blånade blekt bakom ett fint opalvitt flor av dis. I grunden var det för resten vackrare så. Gert kunde inte se det. Staden var alltid bara smutsig och grå och ful för honom — det var den stad där de gått och svurit ve och förbannelse alla de unga från åttitalet, som blivit insatta där på straffarbete. Nu stod han väl däruppe och såg ut i solen, och ljusets lek med linjer och färgtoner lade han knappast märke till, för det var bara en solglimt utanför fängelsegluggen för honom.

Hon stannade en bit ifrån hans port och såg sig av vana omkring på gatan. Där fanns inga bekanta — arbetsfolk som drogo ut till Vaterland och inåt staden. Klockan var således över sex.

Jenny sprang uppför trappan — den otäcka järntrappan som alltid gav genljud mellan de nakna stenväggarna, då de sakta smögo sig ned från hans rum däruppe — de sena nätterna i vintras. Det var som om det alltid suttit kvar köld och rå luft i de väggarna.

Hon gick fort igenom korridoren och knackade de tre slagen på hans dörr.

Gram öppnade. Han drog henne till sig med den ena handen och medan han kysste henne låste han dörren med den hand, som han hade fri.

Över hans skuldra såg hon de friska blommorna på det lilla bordet med vinkaraffen och utländska moreller i en slipad kristallskål. Det låg ett lätt töcken av cigarrök över rummet. Och hon visste att han suttit där sedan halvfyra och väntat på henne med allt detta, som han ställt i ordning för hennes skull.

»Jag kunde inte komma förr, Gert», viskade hon. »Jag var så ledsen för att du skulle vänta —»

Då han släppte henne gick hon fram till bordet och böjde sig ned över blommorna.

»Jag får lov att ta och pryda mig med dem — får jag inte det, du? Å, jag blir så bortskämd, Gert, när jag är hos dig.» Hon sträckte ut händerna emot honom.

»När måste du gå ifrån mig, Jenny», frågade han, medan han helt varsamt kysste hennes armar.

Jenny sänkte huvudet litet.

»Jag får lov att vara hemma till kvällen. Mamma sitter ju alltid uppe och väntar på mig ser du, och hon är så trött om dagarna. Hon behöver så väl att jag hjälper henne om kvällen med både ett och annat sade hon hastigt.

Det är inte så lätt att komma hemifrån förstår du», viskade hon bedjande.

Han böjde huvudet under hennes många ord. Då hon kom fram till honom, drog han henne till sig så att hennes ansikte vilade mot hans skuldra.

Hon kunde inte ljuga, stackarn — inte så väl att han en enda barmhärtig sekund trodde det. Den korta, korta tiden i vintras — de första blågröna vårkvällarna — då hade hon alltid kunnat vara hemifrån.

»Det är tråkigt för oss, Gert. Men det är så svårt nu när jag bor hemma kan du väl förstå. Och jag måste ju det, både för att mamma behöver pengarna och för att jag måste hjälpa henne. Du höll ju med mig om det att det var riktigast att jag flyttade hem.»

Gert nickade. De hade satt sig i soffan tätt intill varandra. Jennys huvud låg mot hans bröst så att han inte kunde se hennes ansikte.

»Du, jag var på Bygdö i dag, Gert. Jag gick där vi voro tillsammans sist. Vi far ditut tillsammans snart igen — vill du inte — ska vi göra det i övermorgon om vädret håller sig? Och så hittar jag väl på något att säga därhemma, så vi kan få vara tillsammans hela kvällen — vill du? Du är visst ledsen för att jag måste gå strax igen — är du inte?»

»Kära Jenny min, har jag inte sagt dig det tusen gånger —» och hon hörde på hans stämma att han satt där igen med sitt sorgmodiga leende, »att jag är dig tacksam för varenda sekund av din tid, som du skänker din vän».

»Du får inte säga så, Gert!» bad hon plågad.

»Varför får jag inte säga så, när det är fallet. Min älskade lilla flicka, tror du någonsin att jag glömmer, att allt vad du har givit mig det har varit en furstlig nåd, som jag aldrig kommer att förstå att du kunde ge mig.»

»Gert — i vintras, då jag förstod hur mycket du höll av mig — och på vad sätt — sade jag till mig själv att det måste bli slut. Och så förstod jag att jag inte kunde undvara dig och så blev jag din. Var det någon nåd? När jag inte kunde släppa dig?»

»Det är just det — att du kunde komma till att älska mig så — som jag kallar en ofattbar nåd.»

Hon smög sig intill honom.

»Du unga fagra Jenny liten.»

»Jag är inte ung, Gert! Då du träffade mig, hade jag redan börjat att bli gammal, och jag hade aldrig varit ung. Jag tyckte du var ung, mycket yngre i ditt hjärta än jag, ty du trodde ännu på allt som jag skrattade åt och kallade barnsliga drömmar, ända tills du fick mig att tro att de fanns till — kärleken och värmen och allt det där.»

Gert Gram skrattade lågt som för sig själv. Så viskade han:

»Kanske mitt hjärta inte var äldre än ditt, du. Jag tyckte i alla fall att jag ingen ungdom haft ännu och jag hoppades som på trots djupast inom mig att en gång, en enda, skulle den röra mig — ungdomen — men mitt hår har under tiden blivit vitt.»

Jenny skakade hastigt på huvudet. Och hon lyfte sin ena hand och lade den på hans hjässa.

»Är liten trött? Skall jag ta av dig skorna? Vill du lägga dig ned och vila?»

»Nej. Jag vill ligga så här. Jag har det så bra.»

Hon drog upp benen under sig och nystade ihop sig i hans famn.

Gert lade sin ena hand om henne. Med den andra skänkte han i vin och höll glaset till hennes läppar. Hon drack begärligt. Så tog han körsbär och gav henne — tog kärnorna, från hennes mun och lade dem på assietten.

»Mera vin?»

»Tack! Du, jag vill stanna hos dig. Jag skickar bud hem med en springpojke att jag har träffat Heggen. Han är visst i staden. Men jag måste hem innan sista spårvagnen har gått — dess värre.»

»Jag skall styra om det. Han lät henne glida ned i soffan. Du skall ligga och vila du. Åh, barnet mitt!»

Då han gått knäppte hon upp skorna och sköt dem av sig. Hon drack litet mera vin. Så kröp hon helt upp i soffan, borrade huvudet ned i kuddarna och drog bordduken över sig.

Hon älskade honom ju i alla fall. Hon ville vara hos honom. När hon fick sitta så där och krypa ihop hos honom och vila sig i hans armar, så hade hon det gott. Han var ju den enda människa i världen, som tagit henne i sin famn och värmt henne och gömt henne och kallat henne en liten flicka. Ja han var den enda människa, som hade stått henne verkligt nära. — Så skulle han väl ha henne.

När han bara tog henne till sig och gömde henne så hon ingenting såg men bara kände att han höll omkring henne och värmde henne. — Då hade hon det gott. Ånej hon kunde nog inte mista honom. Och då måste hon väl ge honom det lilla, hon hade, när hon fick något av honom som hon inte kunde undvara.

Han fick kyssa henne, göra med henne vad han ville. Bara han inte talade. För han talade om kärlek. Men hennes kärlek såg inte ut som han trodde. Och hon kunde inte förklara den med ord. Hon bara hakade sig fast vid honom, och det var ingen nåd och ingen furstlig gåva — det var bara en liten, fattig, tiggande kärlek, och han skulle inte tacka för den men bara hålla av henne och inte säga någonting.

Då han kom tillbaka igen låg hon och såg framför sig med stora vidöppna ögon, men hon slöt dem igen under hans stilla vördnadsfulla ömhetsbetygelser och log sakta. Så slog hon armarna omkring honom och tryckte sig in till honom. — Den svaga violparfym, som han begagnade, kändes så mild och frisk. Och hon nickade litet, då han spörjande lyfte upp henne. Han ville säga något, men hon lade handen över hans mun och så kysste hon honom så han inte fick tala, tala medan han varsamt bar henne in i rummet bredvid kontoret.

Gert följde henne till spårvagnen. Ett ögonblick blev Jenny stående ute på plattformen och såg efter honom, där han stod borta på gatan i den blå majnatten. Så tog hon plats inne i vagnen.

Gram hade flyttat från sin hustru vid jultiden. Han bodde ensam nere vid Stenersgaten nu — hade ett rum till utom kontoret. Jenny förstod att han tänkte söka hemskillnad då någon tid förgått och Rebecka Gram hade lärt sig inse att han inte skulle komma tillbaka. Det var väl hans natur att göra det på det sättet. Tvinga fram en brytning med detsamma mäktade han inte.

Vad han egentligen tänkte vidare om framtiden, vågade hon ej att efterforska. Kunde han mena att de skulle gifta sig.

Hon kunde inte neka till inför sig själv att hon aldrig en sekund hade velat binda sig vid honom för alltid. Och det var därför hon kände den bittra, hopplösa förödmjukelsen och skammen, när hon tänkte på honom och hon inte var hos honom och kunde dölja sig i hans kärlek. Hon hade bedragit honom, hela tiden hade hon bedragit honom.

»Det är just det, Jenny — att du har kommit till att älska mig — som jag kallar en ofattbar nåd.»

Ja, men vad kunde hon rå för att han såg det på det sättet.

Ja, han hade inte gjort henne till sin älskarinna, om hon inte hade velat det själv — låtit Gert känna att hon ville det. Å, men Gud. När hon förstod att han längtade — när det pinade henne var gång de voro samman att veta sig begärd och se att han kämpade för att dölja det som han var alltför stolt att visa. Jo, hon hade sett att han var stolt, kanske också för stolt att vilja utsätta sig för ett avslag. — Och när hon visste med sig själv att hon inte kunde visa ifrån sig hans kärlek, inte kunde mista den enda människa, som älskade henne — kunde hon då göra annat än bjuda honom vad hon hade, när hon tog emot något av honom som hon inte kunde undvara — om hon ville känna sig ärbar?

Men så var det ju det att hon hade fått lov att säga ord, som voro starkare och hetare än det som hon kände. Och han hade trott henne och tagit henne på orden.

Och det hände om och om igen. När hon kom till honom utan lust, modlös och trött av att tänka på hur allt skulle sluta och hon såg att han förstod, så sade hon igen samma varma ord och hycklade något mycket starkare än vad hon kände. Och han trodde strax.

Han kände ingen annan kärlek än den vars väsen var lycka. Olyckan i kärleken den kom utifrån av ödets ondska eller av en hård rättfärdighet, som hämnades begången orätt. Hon visste vad han fruktade — att hennes kärlek skulle dö en dag, när hon såg att han var för gammal att vara hennes älskare. Men aldrig hade han anat att hennes kärlek var född sjuk, med fröet till sin död i sig själv.

Det skulle inte tjäna något till om hon försökte att förklara det för honom. Gert kunde inte förstå det.

Hon hade sökt skydd i hans armar därför att han var den ende som erbjudit henne det. Hon hade varit så förtvivlat ensam. Då han bjöd henne kärlek och värme — mäktade hon inte visa bort det.

Fastän hon borde ha vetat att hon inte skulle ta emot det — hon var inte värd denna kärlek. Nej, han var inte gammal. — Det var en tjuguårings lidelse och barnsliga tro och andäktiga tillbedjan — och det var en vuxen mans värme och godhet — det var all den kärlek en mans liv kunde rymma, som flammade upp nu på gränsen till ålderdomen. Och den borde ha fallit på en kvinna, som kunde älska tillbaka — som kunde leva igenom med honom, under de korta år som det varade, hela det liv, som han hade längtat efter och drömt om och hoppats på — levat med honom så att hon varit bunden vid hans sida av tusen lyckominnen, när ålderdomen kom — i trofast kärlek, som om hon varit hans ungdoms och hans mannaålders hustru och nu åldrades med honom.

Men hon — om hon ville försöka att bli det — vad kunde hon ge honom även om hon ville det. Aldrig hade hon ju kunnat ge honom något — bara ta emot. Om hon också skulle försöka, skulle hon aldrig kunna narra honom att tro att hennes livslängtan blivit stillad för alltid i deras ungdomskärlek.

Han skulle säga att hon skulle gå. Hon hade älskat och givit och nu älskade hon inte mera och skulle vara fri igen. Så skulle han se det — aldrig förstå att han sörjde för det att hon intet, intet, intet kunnat ge.

Å han pinade henne då han talade om vad hon givit honom. Ja, hon var jungfru, då hon blev hans. Han dröjde därvid som om han därmed mätt hur oändligt djup och stor hennes kärlek var. Då hon skänkte honom sin ungdoms renhet.

Sina tjugunio års renhet. Åja, hon hade gömt den som en vit bruddräkt, och den var inte använd och inte fläckad — och i längtan och ängslan att aldrig få bära den, i förtvivlan över sin isande ensamhet och över sin oförmåga att älska hade hon hållit fast om den och skrynklat och förstört den med sina tankar. Var inte den kvinna, som hade levat kärlekens liv, renare än hon, som bara hade grubblat och grubblat och spanat och längtat tills all förmåga blivit lamslagen av denna längtan.

Och då hon blivit hans — hur föga intryck det gjort på henne. Dock hade hon inte varit alldeles kall. Ibland hade hans kärlek betagit henne. Men hon hycklade hetta, då hon endast var ljum. Och när hon inte var hos honom tänkte hon knappast på det — och biktade en falsk längtan för att glädja honom. Ja, hon hycklade och hycklade gentemot hans ärliga lidelse.

Det hade visserligen varit en tid, då hon inte hycklade — eller ljög hon för Gert då — i så fall ljög hon också för sig själv. Hon hade känt en storm inom sig — det var väl medlidande med honom och hans öde och uppror mot hennes eget, som gjorde att de två förtärdes å ömse håll av längtan till det omöjliga — och det var den gryende ångesten för vart detta skulle bära hän som hon kastat sig in i — då hade hon jublat att hon älskade honom. Ty hon hade tvingats att kasta sig i denne mans armar, så vanvettigt hon än visste att det var.

Då hade hon suttit i spårvagnen om kvällarna och sett på alla de sömniga lugna borgarfysionomierna, stoltserat över att hon kom från sin älskare och att om honom och henne virvlade ödets stormar — de hade nödgats att ge sig ut i dem och de visste inte vart dessa skulle driva dem och hon hade känt sig stolt över sitt öde därför att olycka och mörker hotat det.

Och nu satt hon bara och längtade efter ett slut. Gjorde upp planer för en resa utomlands — flykten från det hela. Hade tagit emot Cescas inbjudan till Tegneby till förberedelse av brytningen.

Det var då i alla fall bättre för Gert att han blivit ensam. Hade hon vållat att han nu fått slut på samlivet med henne — så hade hon ändå gjort honom något gott.

Mitt emot Jenny sutto två unga fruar. De voro kanske inte äldre än hon själv, bara medfarna av att tassa omkring i äktenskapet några år. För tre, fyra vintrar sen hade de kanske varit ett par prydliga kontorister eller bodfröknar, som vårdat sin klädsel och sportat med sina kamrater i Nordmarken. Ja, nu var hon viss på det, hon kände igen den enas ansikte därifrån; de hade övernattat tillsammans på Hakloa en påsk. Jenny hade lagt märke till henne därför att hon gick så bra på skidor och för att hon sett så käck och chick ut i sin sportdräkt, med den svarvade gestalten.

Hon lade ju på sätt och vis an på klädseln ännu. Promenaddräkten var modern, men den satt inte väl. Figuren hade ingen fasthet längre — hon hade blivit slappt fläskig på samma gång som skuldror och höfter blivit kantiga. Och ansiktet var gammalt med misslynta veck kring munnen under en stor hatt med många plymer. Hon pratade och väninnan lyssnade intensivt, medan hon satt slö och i framskridet tillstånd med utspärrade knän och händerna i en kolossal muff på magen. Egentligen var henne ansikte vackert men fett och rödsprängt med flera isterhakor.

Ja, osten måste jag låsa in i byffén — kommer den ut i köket så är det bara kanten kvar nästa morgon — en stor ost, på nära tre kronor.»

»Jag säger väl det.»

»Och kan ni tänka, ägg är hon efter som jag vet inte vad. Häromdagen kom jag in i jungfrukammaren — hon är en sådan gris — ja, det luktar sannerligen i den kammaren som i en stia. Sängen inte bäddad på jag vet inte när. ’Nej, men Solveig då’, sa jag, och så lyfte jag på täcket och då låg där tre ägg och en påse med socker mitt i den smutsiga sängen — vad ger ni mig för det? Ja, hon sa att hon hade köpt det själv, och det hade hon gjort med sockret också.»

»Ja, tro det!» sade den andra.

»Jaha. Jo, sockret var i en påse — men äggen hade hon tagit. Jag sa ifrån må ni tro. Men nu skall ni få höra. I lördags kom jag ut i köket. Vi skulle ha risgrynsgröt. Jo då, grytan stod på gasen och brände vid och slynan satt i kammarn och virkade, och jag ropade på henne och så rörde jag i grytan under tiden, och vad tror ni jag fick i sleven — jo ett ägg. Kan ni tänka, hon kokade ett ägg till sig i risgrynsgröten. Ja, jag måste skratta, men har ni nånsin hört ett sådant svineri. Att jag sa henne min mening, det kan ni vara lugn för. Men vad säger ni om något sådant?»

»Usch ja, pigor — Vet ni vad min tog sig för häromdagen —»

De hade väl också gått som unga flickor och längtat efter kärlek — sin kärlek. En käck och duktig fyr med fast anställning — en man, som tog dem från kontorets eller butikens enformiga arbetsdagar och satte dem in i ett litet hem, där tre rum voro fulla av deras egna tillhörigheter och där de kunde plantera ut alla de små broderade lapparna med nyponblommor och blåklockor, som de hade sytt in alla sina flickdrömmar i.

Flickdrömmar hade de väl haft om kärlek. Den logo de nu överlägset åt och konstaterade med tillfredsställelse för dem, som nu drömde samma drömmar, att något sådant existerade inte. De kände sig stolta över att höra till de invigda, som verkligen visste hur det var. De voro kanske till freds.

Det var i alla fall lyckligt att vara otillfredsställd. Lycklig den som inte tackade och lät sig nöjas när livet bjöd en fattigkost. Som ännu kunde säga: jag tror på mina drömmar, jag kallar ingenting lycka utom den lycka som jag krävt — är den inte till för mig — så är det jag som har felat, jag har varit den fåvitska jungfrun, som inte orkat vaka och vänta på brudgummen, men de kloka jungfrurna skola se honom och ingå i hans hus och dansa —.

Det brann ljus i moderns sängkammare då hon kom hem och Jenny måste in och berätta litet om sällskapet på Ahlströms ateljé och om Heggen.

Ingeborg och Bodil sovo borta i halvmörkret med de svarta flätorna ut över kuddarna.

Det bekom inte Jenny något att stå där och berätta modern lögner. Hon hade alltid gjort det — från det hon som skolflicka måste berätta muntert om barnbjudningar, där hon suttit ensam och övergiven och sett de andra dansa — olycklig och ensam, en liten flicka, som inte kunde dansa med och inte prata något, som gossarna tyckte var roligt.

När Ingeborg och Bodil kommo från en bal, satt modern upprätt i sängen och frågade och lyssnade och skrattade — röd om kinderna och ung i lampskenet. De kunde alltid säga modern sanningen ty den var munter och skrattväckande. Kanske gömde de undan en och annan liten detalj, som var så lustig, att de ville ha den för sig själva. Men vad gjorde det, ty deras leende var uppriktigt.

Jenny kysste modern och sade godnatt. I förmaket kom hon till att draga ner en fotografi. Hon tog upp den och visste i mörkret vad det var för en. Det var en bror till hennes riktiga far, med sin hustru och sina små flickor. Han hade bott i Amerika och hon hade aldrig sett honom, och han var död, och porträttet stod där, och ingen tänkte på det, och hon torkade dammet av det var dag och såg inte på det och det var som en av de andra prydnadssakerna.

Hon gick in i sitt lilla rum och började att taga ner håret.

Ljugit för sin mor hade hon alltid. För när skulle hon ha kunnat vara ärlig utan att göra modern sorg — till ingen nytta?

Aldrig hade modern kunnat förstå henne. Hon hade haft lycka och sorg från det hon var helt ung — varit lycklig med Jennys far och sörjt över hans död och levat vidare för sitt barn och varit till freds. Och så hade hon mött Nils Berner och han hade fyllt hennes tillvaro med ny lycka och ny sorg. Och så levde kon återigen för barnen. Det var moderskapets lycka — barnen, det var en tomhet som handgripligt blivit utfylld, en lycka som var köpt med för reellt lidande, som hade varit alltför lekamligt liten och mjuk att hålla i sin famn för att kunna betvivlas. Ja, sitt barn måste det kännas gott att få älska. Den kärleken var så given av naturen att det var ingenting att grubbla över. En mor tvivlade inte på att hon älskade sitt barn, inte på att hon ville dess bästa och handlade till dess väl, inte på att det höll av henne tillbaka. Och så rik är naturens nåd mot mödrarna att det är mot ett barns innersta instinkt att anförtro sina bittraste och mest oläkliga sorger till sin mor. Det är inte stort annat än sjukdom och penningbekymmer som de få veta om. Aldrig det obotliga — skammen, nederlagen i livet — om hennes barn är i nöd, det är så — en mor tror inte att det är ohjälpligt.

Ingenting kunde mamma få veta om hennes sorger — naturen själv hade rest en mur därför. Aldrig skulle Rebecka Gram få veta tiondelen av vad hennes barn lidit för hennes skull. Hur hade inte fru Lund gråtit över sin vackra Einar, då han förolyckades. Ännu sörjde hon djupt och vemodigt sin gosse och drömde om den rika framtid, som han blivit bortryckt ifrån. Hans mor var den enda som inte visste att han skjutit sig, därför att han fruktade för hjärnuppmjukning.

Och inte stod moderskärleken i vägen för ny lycka heller. Hon visste om flera mödrar, som hade älskare och trodde att barnen inte sågo det. Där voro också de som skildes och blevo lyckliga på annat håll. Det var bara om den nya kärleken blev en besvikelse, som de ångrade och jämrade sig. Hennes mor hade avgudat henne — och ändå hade hennes kärlek haft rum för Berner också. och hon hade varit lycklig med honom. Gert hade hållit av sina barn — och en fars kärlek var dock mera reflekterad, mera förstående, mindre instinkt än en mors. Och ändå hade han väl knappast kommit ihåg Helge under denna vinter.