Jenny/Del II/Kapitel 10
| ← Kapitel IX |
|
Kapitel I → |
X.
Jenny böjde ned ansiktet över Gert Grams krysantemumsbukett.
»Jag är mycket glad åt att du tycker så bra om mina tavlor.»
»Ja, jag tycker om dem. — I synnerhet porträttet av den där unga flickan med korallerna, som jag redan sagt dig.»
Jenny skakade på huvudet.
»Det är så utmärkt vackert i färg», sade Gram.
»Det är löst ser du, sjalen och dräkten. Det skulle vara genomfört på ett helt annat sätt. Men det var just medan jag höll på med det där, som det kom så mycket annat i vägen både för Cesca och mig», sade hon lågt.
Om en stund frågade hon.
»Hör ni något ifrån Helge? — Hur lever världen med honom?»
»Han skriver inte ofta. Han arbetar på sin doktorsavhandling — du vet den som han gjorde förarbetet till i Rom. Och han säger att han har det bra.»
Jenny nickade.
»Till sin mor skriver han inte alls. Och det tar hon naturligtvis mycket illa upp. Hon har inte blivit angenämare att leva tillsammans med just. Ja, stackare — hon har det nog för resten verkligen svårt nu.»
Jenny flyttade blommorna över på sitt skrivbord och började ordna på det.
»Jag är i alla fall glad åt att Helge arbetar igen. Gud skall veta att han inte fick tid till det i somras.»
»Det fick inte du heller, stackare.»
»Nej, det fick jag inte. Men det värsta är det Gert, att jag inte har kommit mig till att börja igen heller — inte ännu. — Och jag känner mig inte alls upplagd. Det vore ju meningen att jag skulle gå och radera i vinter, men —.»
»Tror du inte Jenny — det är ju naturligt med en sådan missräkning — att det kräver sin tid innan den är övervunnen. Men din utställning nu, den är ju så lyckad och har blivit så väl mottagen — tror du inte att det kommer att ge dig ny arbetslust. Du har ju förresten redan fått anbud på din Aventinertavla — tänker du för resten ta emot det?»
Hon ryckte på axlarna.
»Naturligtvis. Det måste jag ju. Hemma behöver de alltid pengar, som du vet. Dessutom — jag är tvungen att resa ut, det är inte bra för mig att gå kvar här hemma.»
»Jaså, du vill ut.» Gram sade det sakta och såg ned. »Ja, det vill du förstås. Det är ju naturligt.»
»Åh, den här utställningen. Alla mina tavlor — de nyaste i alla fall. Det är som om det vore en evighet sedan jag arbetade på dem. Aventinertavlan — studien till den blev färdig samma dag, som jag träffade Helge. Jag målade själva tavlan sedan, medan vi voro tillsammans — den av Cesca också. Och den ifrån Stenersgaten nere hos dig, medan jag väntade på honom.
Jag har ingenting gjort sen. — Ack ja. — Jaså Helge arbetar igen —.»
»Men det är ju givet, kära barn, att sådant sätter djupare spår hos en ung kvinna.»
»Åh, ja, ja, ja, ja — kvinna ja. Det är ju det som är hela eländet. Gå omkring missmodig och lat — stormlat! — För en kärleks skull som inte finns till en gång.»
»Kära Jenny», sade Gram lugnt. »Jag tycker det är så naturligt. Det måste ta sin tid, innan du kommer helt igenom det — och över på den andra sidan. För man kommer alltid över på den andra sidan, ser du — och då förstår man att man inte har haft en sådan upplevelse förgäves — på ett eller annat sätt får man alltid sin själ riktad genom sina erfarenheter.»
Jenny skrattade kort, men svarade ej.
»Det är i alla fall mycket som du inte skulle ha velat undvara — inte sant? Alla de lyckliga, varma solskensdagarna med din vän — där nere i det härliga landet, Jenny?»
»Vill du säga mig en sak, Gert — är det din personliga erfarenhet att du förmått rikta din själ, som du kallar det, genom dina upplevelser?»
Han ryckte till — litet smärtsamt och liksom häpen över hennes brutalitet. Och det dröjde ett ögonblick innan han svarade henne:
»Det är något annat, Jenny. De erfarenheter som äro syndens lön — du förstår jag menar inte i ortodox bemärkelse — jag menar följderna av att man handlar mot sitt bättre vetande, de äro alltid av bittert slag. Nå, i alla fall menar jag, att på sätt och vis ha mina erfarenheter kanske gjort mitt liv rikare och djupare än en mindre olycka skulle ha kunnat — eftersom det blev mitt öde att jag inte skulle uppleva den stora lyckan. Och en gång i tiden blir det kanske fallet i ännu högre grad — jag har en känsla av att det möjligen kan föra mig till den rätta förståelsen av den egentliga meningen med livet.
Men jag menade det på ett annat sätt vad dig beträffar, även om din kärlekslycka visade sig ohållbar — så var den dock ren och skuldfri så länge den varade — för så vitt att du med tillit och utan baktankar trodde på den. Du bedrog ingen utom dig själv.»
Jenny teg. En hel storm av motsägelseord reste sig inom henne; men hon hade en dunkel förnimmelse av att Gram inte skulle förstå dem.
»Minns du inte Ibsens ord:
Og har jeg end seilet min skude paa grund,
O, saa var det dog deiligt at fare —.»
»Å, att du gitter ta de där idiotiska orden i din mun, Gert. Det kan jag säga dig att nu till dags har i alla fall de flesta av oss för mycket både av ansvarskänsla och självaktning för att resonera på det sättet. Låt mig förlisa och gå till botten — jag skall försöka att inte blinka — om jag bara vet att det inte är jag själv, som har seglat min skuta på grund. Såvitt jag vet föredrar sjömän av äkta skrot och korn att sjunka själva med sitt skepp, om det är deras skuld — och att inte överleva det.»
»Ja, nu är jag ju visserligen av den meningen att man i grunden kan tacka sig själv för all motgång — i sista instansen.» Gert smålog. »Men att man som oftast också är i stånd att draga ut andliga värden av sin olycka.»
»Jag håller med dig om det första och om det sista med för resten. Men bara så framt olyckan inte består i minskning av ens egen självaktning.»
»Ja men, Jenny liten — då skulle du inte ta det här så hårt. Du är ju rent upphetsad — och bitter. Ja, jag minns nog vad du sade, den dagen då Helge reste. Men Herre Gud, barn, du kan väl inte begära att man utan pardon skall kväva varenda känsla i sin linda om man inte i samma ögonblick som den uppstår mäktar att garantera att den skall vara till döddar, tåla varje motgång och vara i stånd till varje offer. — Och att man ännu därtill som i en vision skall gripa och förstå sitt objekts personlighet — lysa upp dess hemligaste djup så att en längre fram ändrad syn på honom eller henne är absolut utesluten?»
»Jo», sade Jenny häftigt.
»Har du någonsin känt det själv?» frågade Gert Gram lågt.
»Nej, men jag vet det i alla fall. Jag har alltid vetat att det borde vara så.
Men då jag hade blivit tjuguåtta år och hade i perspektiv att bli en gammal mö och jag längtade efter att älska och bli älskad och Helge kom och blev förälskad i mig — då kastade jag alla krav på mig själv och min kärlek och tog det som jag kunde få — naturligtvis till en viss grad i god tro. — Det går nog, tänkte jag — det går säkert — men den inre trygga vissheten om att det går därför att det inte kan annat — den hade jag inte. —
Jag skall berätta dig vad min vän Heggen sade åt mig häromdagen. Han föraktar kvinnorna av hjärtans grund — och det gör han rätt i. Vi har inte den självaktning som vi skulle ha och dessutom äro vi så lata att vi aldrig på allvar kan besluta oss för att själva skapa vårt liv och vår lycka genom att arbeta och kämpa för den. I hemlighet går vi alla och hoppas på att en man skall komma och förära oss lyckan så vi slipper att anstränga oss för den. De mest kvinnliga av oss, som bara slår dank och lever för kläder och nöjen hänger sig på den man, som kan skaffa dem sådant i rikligaste mängd. Men det finns en och annan av oss, som verkligen har mänskliga känslor och längtan efter att bli fasta och fullgoda människor — försöker att bli det — men så hoppas vi i alla fall på att en man skall möta oss på halva vägen och att vi ska få leva, som vi helst vill, av hans kärlek.
Aldrig kommer vi kvinnor därhän att vårt arbete är oss nog.»
»Tror du arbetet ensamt är nog för en man — aldrig!» sade Gram lugnt.
»För Gunnar till exempel är det det. Du kan vara lugn för att han skall nog veta att hålla kvinnorna på sin rätta plats som bagateller.»
Gram skrattade:
»Hur gammal är egentligen din vän Heggen? — Jag vill hoppas för hans egen skull att han en gång med tiden kommer att se lite annorlunda på det avgörande i livet.»
»Det vill inte jag», sade Jenny häftigt. »Och jag vill hoppas att jag lär en gång jag också att sätta det där kärleksfåneriet på sin rätta plats.»
»Herre Gud, Jenny, så du pratar — jag hade så när sagt, som du har vett till — men du har bättre förstånd, så det vet jag.» Gram smålog tungsint. »Skall jag berätta dig lite om vad jag vet om kärleken, liten?
Trodde jag inte på den, hur skulle jag då kunna tro det minsta grand på människorna — och på mig själv. Begriper du inte Jenny — å Gud nåde oss — tror du kanske att det bara är kvinnorna, som finner livet meningslöst och känner hjärtat fruset och tomt, när de inte har annat att älska än sitt arbete — bara en utstrålning av sig själva — ingenting annat att stödja sig på. Tror du att det finns en enda själ, som inte har stunder av tvivel på sig själv. Nej, barn, det måste vara en annan människa, som man deponerar sitt bästa hos — sin kärlek och sin tillit — och den banken måste man kunna lita på.
När jag säger dig att mitt liv sedan jag gifte mig har varit ett helvete — så använder jag inte för starka ord. Och när jag ändå på sätt och vis har härdat ut med det, så kommer det sig delvis därav att jag har gått ut från det att Rebeckas kärlek till en viss grad har urskuldat henne. Jag vet att hon känner en låg och simpel glädje över sin makt att pina och förödmjuka mig — svartsjuka, förbittring — det är den karikatyr som en besviken kärlek förvandlats till. Förstår du inte att mitt rättfärdighetsbehov erfar ett slags tillfredsställelse av det — att det finns en orsak till min olycka. Jag svek henne, då jag tog emot hennes kärlek utan vilja att ge henne en hel kärlek tillbaka — med den hemliga beräkningen att jag kunde ge henne några smulor — kärlekens småmynt tillbaka, då hon bjöd mig det bästa av sig själv —
Men straffar livet så obarmhärtigt varje försyndelse mot kärlekens helgedom så är det för mig beviset för att den är livets allra heligaste — och att den som är trogen mot sin egen kärlekslängtan skall livet belöna med den renaste och skönaste salighet.
Jag har nämnt för dig en gång att det var en kvinna, som jag lärde att älska, då det var för sent. Hon hade hållit av mig från det vi voro barn utan att jag såg det eller brydde mig om att se det. Då hon hörde att jag var gift, tog hon en man, som svor på att hon skulle rädda och upprätta honom, om hon gifte sig med honom. Ja, jag vet att du ringaktar sådana slags räddningsförsök. Men jag säger dig, barn, du kan inte döma om det förrän du har sett den som du älskar i en annans armar, känt ditt eget liv värdelöst och hört en vilsefaren själ tigga om detta värdelösa liv till sin frälsning.
Nå, Helene blev olycklig och jag blev det också. Och vi träffade varandra och förstod varandra och det kom till förklaring emellan oss. Det blev inte till vad människor mena med lycka — och ändå. Vi voro bägge bundna med band, som vi inte vågade bryta. Och jag tillstår att alltefter som mitt hopp om att en gång kunna få henne till hustru långsamt dog bort, så förändrades min kärlek. Men ännu står som mitt livs skönaste klenod för mig minnet av henne, som nu sitter långt borta i en annan världsdel och lever för att lätta för sina barn den börda, som livet har blivit dem med en far, som går omkring som ett försupet vrak. För hennes skull har jag alla dessa år hållit fast tron på människosjälens renhet, skönhet och styrka — och på kärleken. Och jag vet att minnet av mig är det som ger Helene den hemliga kraften att kämpa och lida därborta på andra sidan havet. För hon älskar mig i dag som i vår barndom — och tror på mig, på min begåvning, på min kärlek — på att jag varit värd ett bättre öde. Och då är jag ju något för henne — inte sant, Jenny?»
Hon svarade ej.
»Det är ju inte bara det att bli älskad, som är lyckan, Jenny. Den största delen av lyckan — det är att älska.»
»Hm. Det är visst en skral lycka, Gert, att älska — då man inte blir älskad tillbaka.»
Han satt tyst en stund och såg ned. Så sade han nästan viskande:
»Stor eller liten — det är en lycka. Att känna en människa, som man tror bara gott om — som man säger om till sig själv — Herre Gud, låt henne bli så lycklig som hon förtjänar! — för hon är ren och skön och varm och fin och begåvad och god. Så man kan be till Gud: Ge henne allt som jag inte fick! Jag tycker det är en lycka, lilla Jenny, att jag kan be så för dig. — Nej, det är inte någonting att bli förskräckt för, liten —.»
Han hade rest sig och hon reste sig och gjorde en rörelse, som om hon varit rädd för att han skulle komma närmare. Gram stannade och skrattade lågt:
»Hur kunde du tänka något annat — du som är en sådan klok liten flicka. Jenny, jag trodde att du hade förstått det, långt innan jag begrep det själv.
Hur skulle det kunna gå annorlunda? Mitt liv — nu skrider det mot slutet — mot ålderdomen, slöheten, mörkret, döden. Nu, nu vet jag det, att allt som jag har längtat till hela mitt liv — det når jag aldrig. Så möter jag dig. Jag tycker du är den härligaste kvinna jag har mött — och du ville detsamma som jag en gång har velat och var på väg att nå det. Kunde mitt hjärta annat än ropa: Gud låt henne nå det, Gud hjälp henne! Låt henne inte stranda som jag har strandat! —
Och så var du så söt mot mig, Jenny. Du kom ner till mig i min håla och berättade om dig själv — och du hörde på mig, och du förstod så väl och dina vackra ögon voro så fulla av sympati och så milda och varma —.
Men Herre Gud, gråter du?»
Han grep hennes händer och pressade sina läppar ned i dem.
»Det får du inte, Jenny — du får inte gråta så där — vad gråter du för — du skälver ju rent av. Vad gråter du så för?»
»För alltsammans», snyftade hon.
»Sätt dig — så!» Han lade sig på knä för henne — och en sekund sänkte han pannan mot hennes sköte. »Du får inte gråta för min skull, hör du det! Tror du jag önskar att jag inte hade mött dig? — Käraste vännen min — vore det någon, som du hade älskat och du skulle önska att det aldrig hade varit — då har du heller aldrig älskat — det kan du tro är sant. Å nej, Jenny, jag skulle inte vilja undvara det som jag känner för dig — inte för mitt liv.
Och du skall inte gråta för din egen skull. Du kommer att bli lycklig — det vet jag. En dag skall en av de män som kommer att älska dig ligga framför dig, så som jag nu gör, det är livet att ligga vid dina fötter så här, och du skall själv tycka att det är livet. Och då skall du förstå att det att sitta så tillsammans med honom — om det så vore i den fattigaste koja, en enda liten vilostund efter en dag full av det gråaste tyngsta slit — det är lyckan. Mycket, mycket större lycka än om du blev den största konstnärinna, som har levat eller om du nådde allt som kan nås av ära och berömmelse. Det är ju det du själv tror — inte sant?»
»Jo», viskade hon förgråten.
»Och du skall inte frukta för att inte den lyckan kommer dig till del. — Inte sant Jenny, det är det du känner att när du kämpar för att bli en god människa och en ärlig konstnär, så längtar du också efter att möta en som säger att det var riktigt att du kämpade så och att han älskar dig för det?»
Jenny nickade och Gram kysste vördnadsfullt hennes händer.
»Du är det ju — du är allt som är gott och fint och stolt och fagert. Jag säger det och en dag skall en man, som är yngre och bättre och starkare än jag säga detsamma — och du skall bli glad — glad ända in i själen. Är du inte en liten smula glad åt att jag säger det — åt att höra att du är den bästa och sötaste och vidunderligaste lilla flicka i världen — se på mig, Jenny, kan det inte göra dig litet glad, när jag säger dig att jag tror att du kommer att få livets rikaste lycka därför att du förtjänar det?»
Hon såg ned i hans ansikte och försökte få fram ett fattigt leende. Så böjde hon huvudet och strök med sina händer över hans hår.
»Å, Gert — å Gert — jag rår ju inte för det. Jag har inte velat göra dig något ont. Jag kunde inte hjälpa det — kunde jag det?»
»Det skall du inte vara bedrövad för — liten — jag håller av dig därför att du är sådan som du vill vara — och som jag ville vara en gång, jag med. Du skall inte vara bedrövad — inte ens om du tror att du har gjort mig sorg. Det finns sorger som äro goda, välsignat goda, skall jag säga dig.»
Hon satt och grät sakta.
Om en stund viskade han:
»Får jag komma och hälsa på dig ibland. När du är ledsen — kan du inte skicka bud efter mig då? Jag vill så gärna pröva om jag inte kan hjälpa min lilla flicka lite, Jenny.»
»Jag törs inte, Gert».
»Kära lilla vän, jag är ju en gammal man — kunde vara din far.»
»För — för din skull, menar jag. Det är inte riktigt av mig mot dig.»
»Jo, Jenny. Tror du jag tänker mindre på dig, när jag inte ser dig. Jag önskar ju bara att få se dig — tala med dig, försöka att vara lite för dig. — Vill du ge mig lov till det? — Å, ge mig lov!»
»Jag vet inte, Gert — jag vet inte. Å, kära då — gå — du måste gå nu — jag kan inte — det är så svårt — kära då, gå!»
Han reste sig stilla.
»Så går jag väl då. Farväl Jenny! — — men barn, du är ju rent ifrån dig —»
»Ja», viskade hon.
»Jag skall gå då. Får jag komma igen en gång och — se dig, innan du reser, ville jag gärna, När du har blivit lugn och det här inte skrämmer dig. Det finns inte något skäl till det, Jenny —»
Hon stod tyst litet. Så drog hon honom plötsligt till sig ett ögonblick och snuddade vid hans kind med sin mun.
»Gå, nu Gert!»
»Tack! Gud välsigne dig, Jenny!»
Hon vankade efteråt av och an på golvet. Och hon
begrep inte själv varför hon darrade så. Och så kände hon
allra innerst — ja, det kunde väl inte vara glädje — men
hon tyckte att det hade gjort henne så gott att höra, det
som han hade sagt, då han låg på knä framför henne.
Å Gert! Gert! Hon hade alltid betraktat honom som en svag människa — en som hade låtit besegra sig och som blivit neddragen, som de besegrade bli. Och så hade hon plötsligt fått veta att han i sitt innersta ägde en djup styrka och säkerhet — och han hade stått där som den rike, vilken visste att han kunde hjälpa och gärna ville det. Medan hon däremot var förvirrad och oviss och sjuk av längtan i det innersta av sitt väsen, bakom den rustning av meningar och tankar, som hon hade gjort sig.
Och så hade hon bett honom gå — Varför —? För att hon själv var så gränslöst fattig och för att hon klagat sin nöd för honom, som hon trodde var lika fattig som hon själv — och så hade han visat henne att han var rik och villigt erbjudit henne en liten skärv av sin rikedom. Så hade hon känt sig förödmjukad och bett honom gå. Det var utan tvivel fallet.
Ta emot hjälp av en kärlek utan att kunna ge något i gengäld, det hade hon alltid funnit uselt. För hon hade aldrig tänkt att hon skulle behöva en sådan hjälp.
Inte hade han fått utföra det arbete som han velat. Den kärlek som han burit på hade inte fått leva sitt liv. Och ändå var han inte förtvivlad. Det var väl däri lyckan att vara troende bestod — sak samma vad man trodde, bara man hade något utöver sig själv att sätta lit till.
För det var omöjligt att leva, när man bara hade sig själv att tro på — sig själv att älska.
En frivillig död, det hade hon alltid räknat med. Om hon dog nu —. Ja, då vore det många som hon höll av och som skulle bli bedrövade, men ingen som inte kunde undvara henne. Inte en enda, som hon var så omistlig för, att hon kunde ha förpliktelse till att släpa på sitt liv för den sakens skull. Modern och syskonen, om de bara inte fingo veta att hon gjort det själv, så skulle deras sorg om ett par år vara förvandlad till mild melankoli, då de tänkte på henne. Cesca och Gunnar skulle kanske sörja mest, för de skulle kanske förstå att hon hade varit olycklig, men hon stod ju bara i utkanten av deras liv. Den som höll mest av henne skulle väl sörja henne mest — men honom hade hon ju ingenting att ge åt. Så han kunde ju älska henne likafullt om hon var död. — Det var det att han älskade henne, som var hans lycka. — Han ägde lyckan i en förmåga hos sig själv.
Om det var så att den förmågan felades henne så hjälpte ju ingenting. Arbetet kunde inte fylla henne så att hon inte längtade till någonting utom det. Och varför skulle hon då leva bara därför att de sade att hon var talangfull. — Det var ingen som hade så mycken glädje av att se hennes konst, som hon av att utöva den. Och den glädjen var inte så stor att den tillfredsställde henne.
Och det var inte bara det som Gunnar sagt henne, att hennes dygd måste plåga henne därför att den var brutal. Det kunde det ju lätt nog bli råd för. Men det tordes hon inte, därför att hon var rädd för att efteråt möta det som hon längtade till. Och det var ju omöjligare än något annat att leva nära samman med en annan människa och så kanske i sitt innersta vara lika ensam. — Hu, nej, nej! Tillhöra en man med all den intimitet till kropp och själ som följde därav — och så kanske finna en dag, att hon aldrig hade känt honom, och att han aldrig hade känt henne, och att den ene aldrig hade förstått ett ord av den andres språk.
Ack nej! Hon levde därför att hon väntade. Hon ville inte ha en älskare därför att hon väntade på sin herre. Och hon ville inte dö nu, därför att hon väntade.
Nej. Hon ville inte spilla sitt liv ännu, varken på det ena eller andra sättet. Hon kunde inte dö så — så fattig att hon inte hade ett enda älskat ting att säga farväl åt. Hon tordes inte — ty hon måste ju tro att det en gång skulle bli annorlunda.
Så fick hon försöka att klämma i med målningen igen. Förmodligen gick det väl rent åt fanders för resten sen hon gick här och var sjuk av kärlekstrånad.
Hon skrattade.
Det var just det hon var. Föremålet existerade tills vidare inte — men kärleken den fanns där.
Mot snedfönstret började himlen att mörkna violblått. Jenny gick fram till det och såg ut. Skiffertaken och skorstenarna och telefontrådarna — den tysta världen därute sträckte sig grå av rimfrost in i skymningen. Och från gatorna steg ett rödaktigt sken upp och färgade frosttöcknet. Vagnskramlet och spårvagnens gnisslande mot skenorna lät så hårt på den barfrusna gatan.
Hon kände ingen lust att gå hem och äta middag hos modern. Men hon hade lovat. Jenny skruvade till kaminen, tog på sig sina ytterkläder och gick.
Det var rått och gråkallt ute — dimman luktade av sot och gas och fruset damm. Så hopplöst trist denna gata i grunden var. Den kom nedifrån centrum, där trafiken larmade och där butikerna, som människorna strömmade ut och in igenom, lågo och lyste med spegelfönster, men den förde ned till fästningens livlösa gråa murar och dess egna husväggar voro gråa och döda — vare sig nu det var nya affärshus av sten och glas, där brådskan stillsamt fladdrade ut och in på papper, dem stillsamma unga människor sysslade med inne i det lugna vita ljuset, bakom de stora fönsterna och folk talade med annat folk i telefonrör, eller det var de gamla husen, som stodo kvar från den tid då staden var liten — låga och gråbruna med släta fasader och hårduk för kontorsfönsterna och en och annan liten ruta där det fanns gardiner och krukväxter och någon smålägenhet bakom dem — underliga ensamma hem i detta kvarter, där husen mest lågo öde om natten.
Till och med butikerna voro inte av det slag, som folk strömmade ut och in igenom. Det var bodar där de sålde tapeter och gipsornament till tak och kakelugnar och järnspisar och möbelaffärer med fönsterna fulla av tomma mahognysängar och fernissade ekstolar, som sågo ut som om aldrig någon skulle komma att sitta på dem.
Det stod ett litet barn i en portgång — en liten blåfrusen parvel med en stor korg på armen. Han såg på ett par hundar, som slogos mitt på gatan så att det våta frusna dammet rök om dem. Han hajade till, då hundarna kommo tumlande bort mot hans håll.
»Är du rädd för hundarna kanske?» frågade Jenny.
Först svarade gossen ingenting, men så sade hon:
»Skall jag följa dig förbi dem kanske? —» Och då kilade han över till hennes sida men sade inte något.
»Vilken väg skall du? Var bor du?»
»Vid Voldgaten».
»Har du gått ärende? Ända hit bort — du som är så liten — det var en duktig gosse det.»
»Vi handlar hos Aases vid Strandgata, för pappa känner’n», sade pojken. »Den är så tung denna hära korgen.»
Jenny såg sig om på gatan åt båda håll — där var nästan inga människor.
»Ge hit, min pys, jag skall bära den åt dig ett stycke jag —»
Gossen gav en smula ängsligt korgen ifrån sig.
»Ta mig i hand du, så skall jag följa dig förbi de där hundarna. Nej men så kall du är då. Har du inga vantar?»
Pojken skakade på huvudet.
»Se här stoppa den andra handen in i min muff —— vill du inte? Du tycker kanske inte att det går an med muff, du som är pojke?»
Hon tänkte på Nils, då han var liten. Honom hade hon längtat efter så ofta. Nu var han stor och hade så många kamrater — var i den åldern då det inte passade sig att traska med stora syster. Han kom sällan upp till henne. Det där året som hon varit ute och så de månader som hon levat upp i allt detta med Helge var det som om de kommit så långt ifrån varandra. — Längre fram, då han blev större skulle de kanske bli vänner som förr — det skulle de nog, för hålla av varandra, det gjorde de ju. Men nu i den åldern som han var i visste hon att han hade det så bra, henne förutan. Åh, men om Nils varit en liten unge nu — så att hon kunnat få ta honom i knät och berätta sagor för honom, medan hon tvättade och klädde och kysste honom — eller lite större, som den tiden då hon gick med honom i Nordmarken och ’sotaren’ var långt borta och vägen full av äventyr och märkliga händelser.
»Vad heter du då, liten?»
»Ausjen Torstein Mo.»
»Hur gammal är du då, Ausjen?»
»Sex år.»
»Då går du väl inte i skolan ännu.»
»Nää, men jag ska börja te april månad.»
»Tycker du det skall bli roligt att börja skolan då?»
»Nää, för fröken är så ilsk’ så. Oskar går förn’a — och så kommer jag inte i klassen me honom, för Oskar skall, börja i en annan klass han se.»
»Oskar, är det din kamrat det?» sporde Jenny.
»Ja, dom bor i samma gård som vi dom.»
Det blev en liten paus. Jenny återtog därefter:
»Är det inte nedrigt du, att vi inte får snö? Ni har ju backar neråt Pipersviken att åka på. Har du kälke?»
»Nää, men jag har skridskor och skidor också —»
»Ja, då vore det nog bra om det kom snö.»
De hade kommit in på Stortingsgaten. Jenny släppte hans hand och såg på korgen — men den var så tung och Ausjen var så liten. Så behöll hon den — fast det såg ju så äckligt tillgjort ut att gå så där med en liten trasunge. Egentligen hade hon haft lust att ta honom med sig på kondis men hon tyckte att det var genant om hon träffade någon som hon kände.
Men inne på den mörka Voldgaten tog hon hans hand igen och bar korgen åt honom ända till det lilla hus där han bodde och gav honom tio öre till avsked.
I Homansbyen köpte hon choklad och ett par röda vantar, som hon ville skicka till Ausjen.
Herre Gud om hon bara kunde göra någon människa en liten glädje. — En liten oväntad glädje.
Hon kunde försöka att få honom till modell ett par timmar om dagen. Fast han var väl bra liten att stå ännu.
Stackars lilla tass — den hade blivit varm ini hennes hand. Och det var som om det gjorde henne gott att hålla den.
Jo. Hon ville försöka att måla honom. Ett levande ansikte hade han. Och så skulle han få mjölk med en skvätt tunt kaffe i och goda smörgåsar och så skulle hon arbeta och prata med Ausjen.