Jenny/Del III/Kapitel 03

←  Kapitel II

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel III

Kapitel IV  →

III.

Heggen reste och överstelöjtnant Jahrmann och hans äldsta dotter kommo tillbaka. Och de reste igen till en gift syster till Fransiska.

Cesca och Jenny voro åter ensamma på Tegneby. De gingo där var för sig, försänkta i sina tankar.

Jenny var nu säker på att hon var havande. Men vad det egentligen betydde hade hon inte fullkomligt klargjort för sig. Försökte hon att tänka litet framåt strejkade hennes fantasi. Och egentligen var hon betydligt bättre till mods nu än under de förtvivlade veckor då hon väntade på att det skulle visa sig, att hon tagit fel.

Hon tröstade sig med att det blev väl råd för henne lika väl som för så många andra. Sin resa utomlands hade hon ju talat om ända sen i höstas. Som en vag möjlighet tänkte hon på Paris — att resa dit och gå till en sage femme. Men det brydde hon sig inte om att tänka närmare på.

Om hon på det hela taget skulle nämna till Gert hur det var fatt med henne, visste hon inte. Hon trodde inte, att hon ville det.

När hon inte tänkte på sig själv, tänkte hon på Cesca. Det var något med henne också, som inte var som det skulle. Fastän hon var säker på att Cesca höll av Ahlin. Var det han, som inte brydde sig om henne längre?

Cesca hade haft svårt under det år, som hon varit gift, det förstod Jenny. Hon hade blivit så liten och liksom kuvad. Förfärligt smått hade de haft det och Cesca satt timme efter timme på sängkanten inne hos Jenny och klagade sina husliga vedervärdigheter. Stockholm var så dyrt och billig mat var det svårt att få, då man inte hade lärt sig något sånt. Och allt husligt arbete blev så tungt, när man hade blivit så idiotiskt uppfostrad som hon. Och så var det så förtvivlat att man inte väl hade gjort ett arbete, innan det skulle göras om igen. — Genast som hon hade fått huset rent så var det smutsigt igen och genast som hon var färdig med maten skulle det diskas och så var det bara att laga mat igen och smutsa ner tallrikarna igen och diska igen — om Lennart försökte att hjälpa henne så var han lika tafatt och omöjlig som hon själv. Och så var det hennes bekymmer för honom, inte hade han fått monumentet, aldrig vann han erkännande, och han var då så begåvad, men han var bara för nobel både som konstnär och människa. — Och då fanns det ju ingen råd för hon kunde ju inte önska att han skulle vara annorlunda heller. Så var det hans långvariga sjukdom i våras — två månader hade han legat i scharlakansfeber och lunginflammation och följdsjukdomar — den tiden hade allt tagit förfärligt på Cesca.

Men det var något annat som Cesca inte talade om — det kände Jenny. Och Jenny visste att hon kunde inte vara mot Cesca som förr — hon hade inte det lugna hjärta och det öppna sinne, som kan ta emot andras sorger och trösta. — Och det gjorde henne så ont att hon inte kunde hjälpa Cesca.

Cesca hade rest till Moss en dag för att göra inköp. Jenny hade inte haft lust att följa med så hon blev hemma och fördrev dagen ute i trädgården — läste för att inte tänka och satte sig att sticka mönsterstickning för att hon inte kunde hålla tankarna samlade omkring romanen. Men hon räknade fel, räknade om igen och stickade och försökte tvinga sig att passa på.

Cesca kom inte hem till middagen, som hon hade sagt. Jenny åt till sist ensam och drev omkring efter middagen, rökte fast cigarretterna inte smakade och stickade fastän arbetet gled ned i skötet vart ögonblick.

Slutligen inemot klockan tio kom Cesca körande upp genom allén. Jenny hade gått henne till mötes, och hon förstod genast som hon satte sig upp i trillan att det hade hänt henne något, men ingen av dem sade något.

Först mot slutet av kvällsvarden, då de hade fått sin sista kopp te, sade Fransiska lågt utan att se på Jenny:

»Vet du vem jag träffade i staden i dag?»

»Nej.»

»Hans Hermann.

Han är på besök på Jelten. Det är en gammal rik fröken Øhrn, som han är hos. Hon protegerar honom visst helt och hållet nu.»

»Är hans hustru med?» frågade Jenny om en stund.

»Nej, de äro skilda nu. Stackare, hon miste sin lille gosse i våras, såg jag i tidningen.»

Så började Cesca att tala om andra saker.

Men då Jenny hade lagt sig, kom hon insmygande. Hon kröp upp vid fotänden av sparlakanssängen, drog upp benen under sig och nattrocken ned över dem. Med armarna knäppta om knäna satt hon därinne i sängens vita skymning, med det svarthåriga lilla huvudet som en mörkare skuggfläck mot det ljusa omhänget.

»Du — jag reser hem i morgon. Jag telegraferar till Lennart tidigt i morgon bittida och så reser jag efter middagen.

Du förstår väl, Jenny, att du skall stanna här, så länge som du har lust. Du får inte tycka, att jag är hänsynslös, men jag vågar inte annat — jag reser genast.»

Hon andades tungt.

»Jag förstår det inte, Jenny. Jag har talat med honom och han har kysst mig och jag slog inte till honom. — Jag hörde på allt vad han sade, och jag slog inte till honom mitt i ansiktet. Jag tycker inte om honom. Det vet jag nu och ändå har han en sådan makt över mig. Vet du jag är rädd — jag törs inte stanna, för jag vet inte vad han kunde få mig till. När jag tänker på honom nu, så hatar jag honom, men jag blir som förstenad då han talar. För jag kan inte förstå, att en människa kan vara så cynisk — så brutal — så skamlös.

Det är absolut som om han inte kunde förstå att det finns någonting som heter ära och skam — han räknar inte med det och vill inte tro att andra gör det heller. Han går utan vidare ut ifrån att det är beräkning, när vi andra tänker på rätt och orätt. Det är rent som om jag blev hypnotiserad av det —

Ja, tänk, jag har varit tillsammans med honom hela eftermiddagen och jag hörde på allt vad han sade. Å, Gud, han sade något om att nu var jag gift, så nu behövde jag väl inte göra mig så rar för min dygds skull eller hur det nu var. För resten så antydde han att han var fri och att jag liksom kunde få lov att göra mig förhoppningar, tror jag. Han kysste mig i parken och jag hade velat skrika, men jag fick inte fram ett ljud. Å, Gud vad jag var rädd. Och han sade att han skulle komma hit ut i morgon — i morgon skulle de ha stor bjudning. — Och hela tiden så gick han och smålog med det där leendet, som jag var så rädd för förr i tiden —

»Skall jag inte resa, Jenny, då jag är sådan?»

»Jo, Cesca», sade Jenny.

»En gås är jag, det är då visst. — Men du förstår —», bröt hon plötsligt våldsamt ut. »Jag törs inte lita på mig själv. Men ett kan du vara viss på, att hade jag varit Lennart otrogen, så skulle jag vid Gud ha gått direkt till honom och sagt det, och sedan hade jag tagit livet av mig mitt för ögonen på honom med detsamma.»

»Älskar du din man?» frågade Jenny sakta.

Fransiska teg ett ögonblick.

»Det vet jag inte, du. — Om jag älskade honom riktigt som jag skulle, så kunde jag väl inte vara rädd för Hans Hermann. Tror du inte, då skulle jag väl ha smockat till Hans, när han bar sig åt så där och kysste mig.

Men det vet jag i alla fall, att om jag hade gjort något orätt mot Lennart, så skulle jag inte stå ut med att leva. Förstår du — då jag hette Fransiska Jahrmann var jag inte vidare försiktig med det namnet. Men nu heter jag Fransiska Ahlin. Och om jag hade satt så mycket som skuggan av en misstanke på det namnet — hans namn — ja, då förtjänade jag att han sköt mig som en galen hynda. Och det kan inte Lennart, men jag kan det, det vet jag.»

Hennes händer löstes plötsligt ur den höpknutna ställningen, och hon smög sig intill Jenny:

»Inte sant — du tror på mig — tror du att jag ville leva, om jag gjort något ärelöst?»

»Nej, Cesca.» Jenny drog henne till sig och kysste henne. »Det tror jag inte att du ville.»

»Jag vet inte vad Lennart tror. Han förstår mig inte, ser du. Men när jag kommer hem så säger jag honom allting alldeles som det är. Det får bli som det vill.»

»Cesca», sade Jenny blitt. Men så ville hon inte fråga i alla fall, om hon verkligen var lycklig.

Men Cesea började att berätta av sig självt:

»Jag har haft det svårt hela tiden, ser du. Det var inte gott för mig skall du tro. Jag var så oförståndig då jag blev gift — på många sätt.

Jag tog ju Lennart, därför att Hans började att skriva till mig, då han blivit skild, och han skrev att nu ville han ha mig, och jag var rädd för honom och ville inte upp i det igen. — Ja, jag sade det till Lennart därför, och han var så fin och söt och förstod allting, och jag insåg att han var något av det mest storartade i världen — det är han, det vet jag så väl.

Men så gjorde jag någonting förskräckligt. Och Lennart kan inte förstå det, och jag vet att han har aldrig förlåtit mig det. Det är kanske orätt av mig att berätta det — men jag förstår det inte, Jenny. Jag måste fråga en människa om det är sådant, som en man aldrig kan förlåta. — Och du skall svara mig alldeles uppriktigt — om du tror att det är något, som aldrig kan bli gott igen.

Vi reste på eftermiddagen till Rocca di Papa, då vi blivit vigda. Och så vet du hur förskräckligt rädd jag har varit för det där och jag gruvade mig så. Så om kvällen då Lennart ledde mig in i rummet och jag såg den stora vita dubbelsängen som jag skulle upp i, så satte jag till att lipa, och Lennart var så söt — och sade att jag skulle få slippa tills jag själv ville.

Det var en lördag. — Och så hade vi det ju inte vidare trevligt — för Lennarts skull, förstår du. Eljest skulle jag ha varit himlaglad åt att få vara gift på det sättet. Och var morgon, som jag vaknade så var jag så tacksam. — Men jag fick nästan inte lov att kyssa min egen man.

Så på onsdagen hade vi gått upp på toppen av Monte Cavo. Och det var så vidunderligt vackert däruppe — det var i slutet av maj och ett sådant gudomligt solsken. Kastanjeskogen var alldeles ljusgrön och knappast utslagen och guldriset blommade alldeles vansinnigt utefter sluttningarna och längs med vägen var där en sådan massa av vita blomster och liljor. Och så var luften alldeles disig av sol, det hade regnat förut på dagen och Nemisjön och Albanosjön lågo silvervita nedanför under skogsåsen, med alla de små vita byarna omkring och hela Campagnan och Rom långt inne i en tunn töckenslöja och längst ut Medelhavet som ett matt guldband vid horisonten.

Å, det var så bedårande, så bedårande och jag tyckte att livet var underbart, och bara Lennart var trist — och jag tyckte att han var det mest storartade på jorden. Och jag var så gränslöst förtjust i honom, och det andra var bara fånigheter av mig — tyckte jag plötsligt. Så slog jag armarna om halsen på honom och så sade jag: ’Nu vill jag vara helt din, för jag älskar dig’.»

Cesca gjorde ett uppehåll och drog tungt efter andan.

»Å, Gud, Jenny, gossen min blev så glad stackare.» Hon svalde gråten. »Ja, han blev glad. ’Nu’, sade han, ’här?’ Och så tog han mig på armarna och ville bära in mig i skogen. Men jag stred emot och sade, i natt, i natt sade jag. Å, Jenny, jag förstår inte, varför jag gjorde det — i grund och botten ville jag det själv. — Det hade varit vackert — i den djupa skogen och solen — men jag låtsades som om jag inte ville — Gud må veta varför.

Och så om kvällen då jag hade lagt mig och jag hade haft alla de timmarna att gå och vänta på det och Lennart kom in — ja så gav jag mig till att tjuta igen.

Så rusade han ut, ser du, och var borta hela natten. Jag låg vaken, jag. — Jag visste inte vart han tagit vägen. Ja, så reste vi tillbaka till Rom nästa förmiddag och låg på hotell. Lennart tog två rum, men så gick jag in till honom. Men det blev bara galet.

Sedan har det aldrig varit bra mellan Lennart och mig. Jag förstår nog att jag har kränkt honom alldeles förfärligt. Men du skall säga mig om du tror att det är något som en man omöjligt kan glömma — eller förlåta.»

»Han borde väl ha kunnat se efteråt», sade Jenny sakta och famlande, »att du inte förstod den gången — de känslor, som du kränkte.»

»Nej.» Cesca skalv. »Jag gör det nu. Jag förstår att det var något — skärt och rent — och vackert, som jag sölade till. Men jag förstod det inte då. Jenny — kan en mans kärlek aldrig övervinna det?»

»Den borde det. Du har ju visat sedan, att du ville vara hans goda, trofasta hustru. I vintras, då du släpade och slet utan att klaga. Och i våras då han var sjuk — och du vakade natt efter natt och vårdade honom vecka efter vecka.»

»Det var ingenting», sade Cesca ivrigt. »Han var så snäll och tålig — och han hjälpte vad han kunde med slitet, som du kallar det. Och när han var sjuk kom det ibland några vänner till oss och hjälpte mig med att vaka. Den veckan som han höll på att dö, hade vi för resten sjuksköterska också, men jag vakade ju i alla fall, därför att jag ville det, förstår du, men jag hade inte alls behövt det.»

Jenny kysste Cesca på pannan.

»Det är en sak, som jag inte har talt om för resten, Jenny. — Ja, du hade ju varnat mig för det där, som det felades mig instinkt för, och Gunnar grälade på mig, och fröken Linde, minns du, sade en gång rent ut, att när man hetsade upp en man, så gick han till en annan.

Jenny stelnade av skräck där hon låg.

Cesca nickade ner i kuddarna.

»Ja, jag frågade honom därför om något sådant — den där morgonen —»

Jenny låg där mållös.

»Jag förstår nog att det kan han inte glömma. Och inte förlåta. Men om han bara kunde urskulda mig liten smula — tänka hur gränslöst dumt jag uppfattade det där. — Men alltsedan dess», hon stapplade på orden, »har det blivit så — oharmoniskt emellan oss — med allting. Det är som om han inte ville röra mig. Sker det, så är det som mot hans vilja och efteråt är han ond på sig själv och mig. — Och ändå, har jag försökt att förklara det för honom. Uppriktigt sagt så begriper jag inte vad det är för märkvärdigt nu heller. Men jag har ingenting emot det mera. — Om jag kunde glädja honom med det — allt som kan göra Lennart glädje är gott och vackert för mig. Han tror att det är ett offer, men det är det inte, tvärtom. Å, jag har gråtit natt efter natt och dag efter dag, inne på mitt rum, därför att jag förstod att han längtade efter mig, och jag har försökt att fresta honom, Jenny, det lilla jag förmår — men han stöter mig tillbaka.

Jag tycker så mycket om honom, Jenny. Säg, kan man inte älska en man på det viset också? Kan jag inte gott säga, att jag älskar Lennart?»

»Jo, Cesca.»

»Å, vad jag har varit förtvivlad, du. Men jag kan ju inte rå för att jag har blivit skapad på det viset? Och så när vi voro ute med de andra konstnärerna så blev han vid dåligt humör. Han säger ju ingenting, men jag förstår, att han tycker jag koketterar med dem. Det är ju sant att jag blev vid gott humör när jag fick äta ute och slapp jobbet med mat och disk en kväll och inte behövde vara rädd för att fördärva någon mat, som Lennart i alla fall måste äta, för vi har inte råd att kasta bort den, och ibland var jag glad också för jag slapp att vara ensam med Lennart — fast jag håller av Lennart och han av mig, det vet jag han gör, och frågar jag honom om det, så säger han: det vet du väl och ler så egendomligt och bittert. Men han litar inte på mig, för att jag nu inte kan älska så där sinnligt och är kokett i alla fall. En gång sade han åt mig att jag hade inte en aning om vad kärlek var, och det var väl hans fel, som inte hade kunnat väcka mig, och det kom väl en annan — å Gud, så jag grät!

Och så i våras då. Ja, du vet vi har det smått. Gunnar lagade att jag fick sälja stillebenet som jag hade på utställningen för tre år sen. Jag fick trehundra kronor för det. Vi levde av de pengarna i flera månader, men Lennart tyckte inte om att vi skulle använda de pengar, som jag hade förtjänat. Jag begriper nu inte vad det skulle göra, då man håller av varandra. Men han gick och dillade om att han hade dragit mig i elände. Skulder har vi naturligtvis också. Jag ville skriva till pappa och be om några hundra kronor, men det fick jag inte lov till. Jag tyckte det var så orimligt. Borghild och Helge har bott hemma och fått allting av pappa, och han har hållit dem i utlandet, medan jag har slitit och strävat mig igenom för den där smulan efter mamma ända från det jag blev myndig, för jag ville inte ta emot ett öre av pappa efter det som han sade mig då jag slog upp med löjtnant Kaasen och det blev prat om Hans och mig. Men han har tagit reson nu och han medger att jag hade rätt. Det var skamligt både av Kaasen och dem där hemma att vilja tvinga mig, för att jag låtit narra mig till den där förlovningen, då jag var sjutton år och inte visste att giftermål var något annat än det som står i de där fördömda backfischböckerna. Och då jag började att förstå det, visste jag att jag hellre hade dödat mig än gift mig med honom. — Och hade de tvingat mig till det, jo det skulle ha blivit trevligt, jag skulle ha tagit alla älskare, som jag kunnat få fatt i, bara på trots, för att hämna mig på dem allesamman. — Pappa förstår det nu och han har sagt att jag kan få pengar av honom, när jag vill.

Men då Lennart hade varit så sjuk och var så eländig och de sade att han måste på landet och måste leva gott — och jag var så trött och eländig själv. Då sade jag till honom att jag måste på landet och vila för jag skulle ha ett litet barn, sade jag. Då fick jag lov att be pappa om pengar, och vi kom dit upp till Värmland och hade det så härligt och Lennart blev så frisk, och jag började på att måla igen. Men så begrep han ju, att jag inte skulle ha något i alla fall, och då han frågade om jag inte hade tagit fel, så sade jag att jag hade hycklat, för jag ville inte ljuga för Lennart. Men det är han ond för, det märker jag.

Jag ser att han inte tror riktigt på mig, och det är så förskräckligt. — Om han förstod mig så måste han ju tro på mig, tycker du inte det?»

»Jo, Cesca.»

»Ja, jag har ju sagt det en gång förr — att jag skulle ha en liten — i höstas, då han var så ledsen och vi hade det så svårt. Det var för att han skulle bli glad och vara snäll mot mig — och hän var det — å, du kan inte tro vad det var ljuvligt. Jag hade ljugit, men tänk att jag trodde själv till sist nästan att det var sant. Jag tyckte att Gud måste låta det bli så för att jag skulle slippa att göra honom besviken. Men det gjorde han inte.

Jag är så förtvivlad över att jag inte får någon. Jenny, tror du det är sant — somliga påstår det», hon viskade bävande, »att en kvinna inte kan få barn om hon inte känner sann lidelse?»

»Nej», sade Jenny hårt. »Det är bara prat, det är jag viss på.»

»Jag är säker på att allting skulle bli bra då. Lennart önskar det så förfärligt. Och — ja, jag tror att jag skulle bli rentav en ängel, av bara förtjusning, om jag hade mitt eget lilla barn. Kan du tänka dig något så vidunderligt härligt, som det måste vara?»

»Nej», viskade Jenny mödosamt. »När ni tycker om varandra, det hjälper över många svårigheter.»

»Ack ja, då. — Om det inte vore så genant skulle jag gå till en doktor. För resten tror jag att jag gör det en vacker dag. Tycker du inte att jag skall det? Bara jag inte vore så generad. — Men det är förstås dumt. Det är för resten min plikt rätt och slätt. När jag är gift. — Jag kan ju gå till en kvinnlig — en som är fru och har barn och allting. Å, tänk, en liten, liten unge, som är ens egen — så glad som Lennart skulle bli!»

Jenny bet ihop tänderna i mörkret.

»Tycker du inte att jag skall resa i morgon?»

»Jo.»

»Och jag säger Lennart allting. Jag vet inte om han kan förstå det — inte för att jag gör det själv. Men jag vill säga honom sanningen, alltid. Skall jag inte det, Jenny?»

»När du tycker det är riktigt skall du göra det. Å, Cesca — man skall alltid göra det som man tycker är riktigt — och aldrig det som man inte är säker på om det är riktigt, Cesca.»

»Ja, det är säkert! Godnatt då, Jenny min — tack för den här gången.» Hon kramade plötsligt väninnan häftigt. »Det är så gott att få tala med dig. Du vet så väl hur du skall ta mig du. Du — och Gunnar, ni får mig alltid på den rätta vägen. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.»

Hon stod ett tag framför sängen.

»Kan du inte resa över Stockholm i höst? Å, gör det! Du kan bo hos oss — jag får tusen kronor av pappa nu, för det skall Borghild ha att resa till Paris för.»

»Jag vet inte riktigt du — nog för att jag hade lust —»

»Å, gör det! — Är du sömnig? Skall jag gå?»

»Ja, jag är nog lite trött.» Hon drog Cesca ned till sig och kysste henne: »Gud välsigne dig, ungen min!»

»Tack!» Cesca tassade över golvet på sina bara fötter. Borta vid dörren sade hon med en liten bedrövad barnastämma:

»Jag önskar så förfärligt, att Lennart och jag kunde bli lyckliga, du.»