Jenny/Del III/Kapitel 04
| ← Kapitel III |
|
Kapitel V → |
IV.
Gert och Jenny gingo vid varandras sida nedför den sluttande stigen under de magra granarna. Han stannade ibland och plockade några små förtorkade smultron, sprang efter henne och stoppade dem i munnen på henne. Hon smålog litet till tack och han tog hennes hand, medan de gingo ned mot vattnet, som glindrade blått med solbryggan över sig, bakom träden.
Han såg glad och ung ut i ljusa sommarkläder. Panamahatten dolde hans hår.
Jenny satte sig i skogsbrynet och Gert sträckte ut sig framför henne i skuggan av de stora hängbjörkarna.
Det var stekhett och stilla. Grässluttningen ner mot vattnet var gulsvedd. Utöver Nesodlandet låg en metallblå bank av dis — framom randen av den seglade små halmgula och vitaktiga skyar. Fjorden var ljusblå med vattrade strömfåror, segelbåtarna ute på den lågo stilla och vita, och ångbåtsröken stod oändligt länge som gråa strimmor i den tunga luften.
Men vattnet plaskade smått mot strandbädden och hängbjörkarnas slanka kvistar rörde sig helt svagt över deras huvud, så att ett och annat löv, som var gult av torkan, singlade ned.
Gert tog bort ett som hade fastnat i hennes ljusa hårburr — hon hade lagt av hatten. Han såg på det.
»Är det inte besynnerligt att det inte kan regna i år, du? — Ni damer ha det bra, som kan gå så tunnklädda. Den där klänningen verkade för resten halvsorg — om du inte hade de ljusröda pärlorna — men den klär dig utsökt bra.»
Den var klarvit med små svarta blommor på, helt och hållet rynkad med ett svart åtsittande sidenskärp. Halmhatten, som hon höll i knät, var svart med svarta sammetsrosor på. Men de blekröda kristallpärlorna lyste mot halsens skära hud.
Han böjde sig fram så att han kunde nå att kyssa hennes fot alldeles över utskärningen av skon. Och han lät två fingrar glida upp över vristens båge i den genombrutna strumpan och grep tag om fotleden.
Efter ett litet tag flyttade hon varsamt hans hand, — och han grep och behöll hennes och log emot henne. Hon smålog tillbaka — så vände hon bort huvudet.
»Du är så tyst, Jenny — är det värmen, som plågar dig?»
»Åja», sade hon. Och så tego de igen.
Ett stycke längre bort, där en villaträdgård sträckte sig ned mot vattnet höllo några halvstora barnungar spektakel på en badhusbro. Och en grammofon uppe i huset sjöng snörvlande. Då och då kom en fläkt av musiken långt bort ifrån badorten.
»Du, Gert —» Jenny grep plötsligt hans hand; »När jag har varit de där dagarna hos mamma och kommer tillbaka till staden igen — så reser jag —»
»Vart då?» — han reste sig på armbågen. »Vart tänker du resa?»
»Till Berlin», sade Jenny. Hon kände själv att hennes stämma darrade.
Gert såg upp i hennes ansikte. Men han teg stilla. Inte heller hon sade något.
Till sist sade han:
»När har du bestämt det?»
»Egentligen har det ju varit min plan hela tiden, vet du — att jag skulle ut igen.»
»Javisst. Men jag menar, hur länge har du varit besluten — när har du bestämt att det skulle ske nu?»
»Jag bestämde mig i somras på Tegneby.»
»Jag skulle önska att du hade sagt mig det förr, Jenny», sade Gram och fast hans stämma var låg och lugn skar den igenom hennes själ.
Hon satt tyst litet.
»Jag ville säga dig det, Gert. Inte skriva — men säga det. Då jag skrev och bad dig komma upp till mig i går, så ville jag ha sagt det. Men jag kom mig inte för —»
Hans ansikte hade blivit askgrått:
»Jag förstår.
Men Gud i himmelen barn, så svårt du måtte ha haft det —» bröt han plötsligt ut.
»Ja», sade Jenny lugnt. »Mest för din skull, Gert. — Jag ber dig inte att du skall förlåta mig —»
»Du — mig? Å, du store Gud — kan du tillge mig, Jenny — för jag anade att denna dag måste komma —»
»Det gjorde vi väl bägge», sade hon som förut.
Han kastade sig plötsligt ned med ansiktet mot marken. Hon böjde sig fram och lade sin hand på hans nacke.
»Lilla, lilla, lilla Jenny — åh, lilla Jenny — vad har jag gjort emot dig?»
»Käre —»
»Lilla vita fågeln min — har jag tagit på dig med mina stygga lystna nävar — fläckat dina vita vingar —»
»Gert», hon tog hans händer och talade fort och häftigt. »Hör på mig. Du har ju inte gjort mig annat än gott — det är ju jag som —. Jag var så trött och du gav mig vila, och jag frös och du värmde mig — jag måste vila och jag måste värmas och jag måste känna att någon höll av mig. — Herre Gud, Gert, jag ville inte bedraga dig, men du kunde inte förstå — jag kunde aldrig få dig till att begripa att jag älskade dig på ett annat sätt — så fattigt liksom. Kan du inte förstå —»
»Nej Jenny, jag tror inte att en ung oskyldig flicka ger sig åt en man när hon inte tror att hennes kärlek skall vara.»
»Det är ju det som jag ber dig förlåta — jag visste att du inte förstod, och jag tog emot allt vad du gav mig i alla fall. Och så blev det en pina för mig själv — värre och värre och jag såg att jag inte kunde fortsätta. Jag håller ju av dig Gert, men när jag bara kan ta emot och ingenting har att ge, som är äkta.»
»Var det det, som du hade velat säga mig i går?» frågade Gert om en stund.
Jenny nickade.
»Och i stället —»
Hon blev blodröd.
»Jag förmådde inte Gert. Du kom så glad. Och jag förstod att du hade längtat och väntat.»
Han lyfte hastigt huvudet.
»Det skulle du inte ha gjort Jenny. Nej. Inte ha gett mig — en sådan — allmosa.»
Hon hade dolt sitt ansikte. Hon mindes de kvalfulla timmar, då hon gått däruppe i sin neddammade ateljé, i den glödheta instängda luften och rastlöst röjt undan och ställt i ordning under väntan på honom, medan hennes hjärta krympt samman av smärta. Men hon mäktade inte att säga det:
»Jag var inte säker på mig själv heller — då du kom — jag trodde ett ögonblick — jag ville pröva —»
»Allmosor.» Han vaggade med huvudet som i pina. »Det var det ju hela tiden, Jenny — allt, som du gav mig.»
»Gert — det är ju det att jag har tagit emot allmosor av dig alltid — förstår du inte?»
»Nej», sade han häftigt och borrade återigen ansiktet i marken.
Om en stund lyfte han huvudet.
»Jenny — är det — någon annan?»
»Nej», sade hon häftigt.
»Tror du att jag skulle förebrå dig, om det vore någon annan — en ung man — din like? Jag kunde förr fatta det.»
»Kan du inte förstå. Jag tycker inte det behöver vara någon annan.»
»Nej, nej.» Han gled ned igen. »Fast jag skulle ha tyckt att det hade varit naturligare. Därför kom jag att tänka på det som du skrev — att Heggen hade varit på Tegneby och att han rest till Berlin »
Jenny blev blodröd igen.
»Tror du då att jag skulle — i går?»
Gert teg ett slag. Så sade han trött:
»Jag förstår dig ju i alla fall inte.»
Och plötsligt sköt det upp i henne en lust att göra honom ont:
»På sätt och vis kan man ju säga att det är en annan eller tredje person.»
Han såg spörjande upp. Så grep han plötsligt tag i henne:
»Jenny — Herre Jesus — vad menar du?»
Hon ångrade sig redan. Het om kinderna, sade hon hastigt:
»Ja — mitt arbete — konsten förstås.»
Gert Gram hade rest sig på knä framför henne.
»Jenny — är det något — särskilt — du skall säga mig sanningen — du skall inte ljuga — är det något — å färde med dig? Säg det!»
Ett ögonblick försökte hon att frimodigt möta hans blick. Så böjde hon huvudet. Och Gert Gram sjönk framstupa med huvudet i hennes knä.
»Åh Gud! Åh Gud! Åh Gud, Gud, Gud!»
»Gert! käre, käre. — Åh nej men Gert. Du retade mig med det där om en annan», sade hon ödmjukt. »Jag skulle inte ha sagt det. Jag hade inte tänkt att säga dig det — inte förrän efteråt.»
»Det hade jag aldrig förlåtit dig», sade Gram. »Om du inte hade sagt mig det —.
Men — du måste ju ha vetat det en tid», sade han plötsligt. »Vet du hur långt det har gått?»
»Tre månader», sade hon kort.
»Men Jenny», han grep förfärad hennes händer. »Nu kan du ju inte bryta med mig — så utan vidare menar jag. Nu kan vi ju inte skiljas.»
»Jo.» Hon strök smekande över hans ansikte. »Jo, du. Om inte det här kommit skulle jag kanske ha fortsatt — lite till. Men nu måste jag ju se det i ögonen — få allting på det klara.»
Han låg tyst en stund.
»Hör på mig, liten! Du vet att jag har fått hemskillnad förra månaden. Om två år är jag fri. Då kommer jag till dig. Jag ger dig — det också — mitt namn. Jag begär ingenting förstår du, ingenting. Men jag fordrar min rätt att ge dig den upprättelse som jag är dig skyldig. Gud skall veta att jag kommer att lida tillräckligt för att det inte kan ske förr. — Men jag begär ingenting — givetvis. Du skall inte på minsta sätt vara bunden vid mig gamle man.»
»Gert. Jag är glad åt att du blir skild från henne. Men det säger jag dig en gång för alla — jag gifter mig inte med dig, om jag inte kan bli din verkliga hustru. Det är inte för de år som ligger emellan oss, Gert. Kände jag inte det, Gert, att jag aldrig har varit helt din, som jag skulle — så stannade jag hos dig, som din hustru medan du var ung, din väninna när åldern kom — din sjuksköterska gärna — villig och lycklig — men jag vet att jag kan inte vara för dig vad en hustru bör vara. Och för andras skull går jag inte åstad och lovar något som jag inte kan hålla — varken inför präst eller borgmästare.»
»Å, men Jenny — det är ju vanvett —»
»Du får mig aldrig till det», sade hon hastigt.
»Ja men, vad vill du göra, barn? — Nej, jag kan inte tillåta det. — Hur skall det gå för dig då? Liten, du förstår väl att du måste låta mig få hjälpa dig. Jenny, Herre Gud — —»
»Sch då, käre vännen min. Du ser ju att jag tar det ganska lugnt. Det är väl inte så farligt, när det kommer till kritan, som man inbillar sig. Lyckligtvis har jag ju lite pengar ännu.»
»Ja men Jenny — människorna — som kommer att bli hårda mot dig — kanske skam på dig —»
»Det kan ingen. Det är ett som är min skam Gert och det är att jag har låtit dig ödsla bort din kärlek på mig —»
»Åh, sådant prat! — Nej men — du vet inte du hur hjärtlösa folk kan vara — hur de kommer att misshandla dig med sin illvilja, kränka dig och såra dig.»
»Det bryr jag mig så lite om, Gert.» Hon skrattade till. »Jag är ju konstnärinna för resten, Gudskelov. De väntar snart inte annat av oss du, än att vi ska ställa till någon liten skandal då och då.»
Han skakade på huvudet. Och i plötslig förtvivlan och ånger över vad hon sagt honom och att hon gjort honom ont, drog hon honom till sig.
»Käre du — du får inte vara så olycklig, hör du? Jag är det inte, ser du väl. Tvärtom — ibland är jag glad. När jag riktigt försöker att tänka mig in i vad det betyder att jag skall ha ett barn — mitt eget lilla söta vackra barn, så kan jag rakt inte fatta det. Jag tror att det måste bli en lycka så stor, att jag inte riktigt kan föreställa mig det nu. En levande liten människa, som bara hör mig till — som jag skall älska och leva för och arbeta för. Vet du, jag tänker ibland att då först blir det mening med mitt liv och mitt arbete. Tror du kanske inte att då skall jag kunna skapa mig ett namn, som är gott nog till barnet mitt, Gert. Det är ju bara det att jag ännu inte riktigt kan fatta hur det skall bli, som gör att jag är lite modlös nu — och så det att du är bedrövad.
Å Gert — jag är väl ganska arm och torr och egoistisk och allt sådant — men jag är i alla fall en kvinna — och jag måste vara glad för att jag skall bli mor —»
»Jenny.» Han kysste hennes händer. »Stackars lilla tappra Jenny! Det är nästan värre för mig, att du tar det på det sättet», sade han sakta.
Jenny smålog svagt.
»Å, det vore väl värre för dig, om jag tog det på ett annat sätt.»