Jenny/Del III/Kapitel 05

←  Kapitel IV

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel V

Kapitel VI  →

V.

Tio dagar därefter reste Jenny till Köpenhamn. Modern och Bodil Berner följde henne till stationen vid den tidiga morgontimman.

»Jo, du har det bra du, din rackarunge», sade Bodil och skrattade med hela sitt lilla mjuka bruna ansikte. Och så gäspade hon så att hon fick tårar i ögonen.

»Det skall någon ha det med.» Jenny skrattade också. »Du har det väl inte så illa du heller, tycker jag.»

Men hon kände gång på gång att hon var nära att brista i gråt, medan hon kysste modern till avsked. Och hon stod i kupéfönstret och stirrade på henne. Det var som om hon inte på Gud vet hur länge sett sin mor.

Den slanka och spensliga, något lutande gestalten. Det syntes knappast att håret hade grånat, så blond var fru Berner. Och hon hade något förundransvärt oberört, flickaktigt över sina drag, fastän de fått ganska mycket rynkor. Men det var som om bara åren och inte livet fårat detta ansikte. Trots allt vad hon genomgått.

När hon en gång skulle få veta det. — Nej, hon skulle aldrig haft mod att säga det och se på hur modern tog det slaget. Hon som ingenting vetat och inte skulle kunna begripa det. Om hon inte kunnat resa ifrån det — så visste Jenny att hon förr skulle ha tagit livet av sig. Det var inte kärlek — det var feghet. För en gång måste hon ju säga det, och där bortifrån kunde hon det nog.

I det samma som tåget ryckte till och började att glida ut, såg hon Gert. Han gick långsamt nedåt perrongen, och bakom de andra, modern och systern, som viftade med näsdukarna, hälsade han. Han var så blek —.

Det var första september. Jenny satt vid fönstret och såg ut.

En så vacker dag det blev. Luften var så klar och sval och himlen så mörkblå och skyarna så vita. Daggen låg tung och grå över de saftgröna ängarna, där prästkragarnas rena blom lyste. Efter den heta sommaren stodo björkarna redan gulnade i skogsbrynet, och inåt marken lyste blåbärsriset kopparrött. Rönnarnas klasar voro blodröda men där mullen var djupare var lövet ännu mörkgrönt. Vilka färger!

På de små ängshöjderna lågo gårdarna, gamla och silvergrå eller nya, vitskinande och gula, med röda uthus. Gamla knotiga äppelträd med gula och klargröna frukter i det mörka lövet stodo utanför.

Gång på gång bländade tårarna hennes ögon. När hon kom tillbaka — om hon någonsin kom tillbaka.

Fjorden lyste blå ovanför Moss. Staden låg med röda fabriksmurar längs kanalen och små glatt målade trähus i trädgårdarna. Hon hade ofta tänkt då hon reste förbi att hit skulle hon komma en sommar och måla.

Tåget susade förbi den lilla lokalstationen, där man steg ur till Tegneby. Jenny såg ut över nejden — där gick körvägen. Gården låg långt inåt, bakom den lilla granskogen.

Där var kyrktornet — den underliga lilla Cesca, hon gick så mycket i kyrkorna — satt där och kände sig gömd och trygg i en gammal stämning av någon överjordisk kraft. Hon trodde något — visste inte själv vad, men hon hade skapat sig ett slags Gud.

Hon var ändå glad åt att det lät som om Cesca haft det bättre tillsammans med mannen nu. Han hade inte förstått det, men han hade varit så söt och fin i alla fall, skrev hon, och han litade nog på att hon aldrig skulle göra något orätt med vilja.

Underliga lilla Cesca. Henne måste det gå bra för till slut. Cesca var rättskaffens och god. — Det var det hon själv inte var — ingendera delen i nämnvärd grad.

När hon bara slapp se moderns tårar, så kunde hon gott härda ut med att göra henne sorg. — Det betydde ju bara att hon var rädd för scener.

Och Gert. Hennes hjärta krympte samman. Det smög sig en sjuk, rent kroppslig förnimmelse över henne — förtvivlan, leda, så djup att hon kände sig nästan utsliten — på gränsen av fullständig liknöjdhet.

De förskräckliga sista dagarna i Kristiania med honom. Till sist hade hon gett efter.

Han kom till Köpenhamn. Och hon hade fått lov att stanna på landet i Danmark, där han kunde komma och se till henne. Gud vet om hon någonsin kom ur det.

Slutet blev väl att hon överlät barnet åt honom och reste ifrån det hela. Ja, för det var lögn allt det som hon hade sagt honom om att hon gladde sig och så vidare. På Tegneby hade hon ibland känt det så — för då hade hon bara tänkt på att det var hennes barn — inte hans. Men skulle det bli en levande länk mellan henne och hennes förnedring — då ville hon varken få eller ha det. Hon kom till att hata det — hatade det redan då hon tänkte på de sista dagarna i staden.

Den sjukliga lusten att gråta ut av hjärtans lust var borta. Hon kände sig så torr och hård, som om hon aldrig skulle kunna gråta mer.

En vecka senare kom Gert Gram. Då var hon så trött och liknöjd att hon skenbart var vid gott humör. Om han hade föreslagit henne att flytta över till hans hotell, så hade hon gjort det. Och hon fick honom att gå med henne på teatrarna och äta kväll ute tillsammans och att fara ut till Fredensborg en dag i det vackra vädret. Hon såg att det gjorde honom gott när hon föreföll munter och vid gott mod.

Hon tänkte knappast mer — det var utan ansträngning, som hon lät det gå. I verkligheten var hennes hjärna utsliten. Som en ständig gnagande påminnelse kände hon bara att hennes bröst voro ömma och svullna och att korsetten plågade henne.

Jenny hade hyrt hos en läraränka i en by på Vestsjælland. Gram följde henne ditut och reste tillbaka till Köpenhamn på kvällen. Så var hon då äntligen ensam.

Hon hade hyrt rummet obesett. Medan hon låg i Köpenhamn och målade, hade hon varit i denna by en dag med sina kamrater; de hade ätit och badat nere bland klitterna. Och hon mindes att där var vackert, och då en fru Rasmussen, som var bosatt där, på hennes annons erbjöd sig att hysa den unga dam, som väntade sin nedkomst, mottog hon anbudet.

I grunden trivdes hon. Visserligen bodde läraränkan i ett bedrövligt fult, mycket litet stenhus utanför bysamhället, bredvid landsvägen, där dammet yrde upp i det oändliga mellan åkerfälten. Men Jenny tyckte om sitt rum med de kornblå tapeterna och litografierna efter Exner på väggen och de vita, virkade dukarna överallt, på sängen och i den amerikanska gungstolen och på byrån, där fru Rasmussen hade satt en stor rosenbukett den dag då hon kom.

Utanför de två små fönsterna löpte landsvägen förbi huset, i vars lilla trädgård åt framsidan rosor och geranier och fuchsior blommade, obekymrade om dammet, som pudrade dem. På den andra sidan höjde sig en naken backsluttning inne bland fälten. Stengärden, där höstens stela bjärta blomster vällde fram mellan björnbärsrankor, delade backen i rutor av vit stubbåker, blågröna rovland och brungrön ängsmark och magra, vindslitna pilbuskar stodo utmed rågångarna. När aftonsolen lämnade Jennys kammare, flammade himlen i rött och guld över backens krön och pilarnas magra ris.

Bakom hennes rum låg det ett litet docknätt kök med rött tegelstensgolv ut mot gården, där änkans höns kacklade och duvorna kurrade. En liten korridor delade huset i två delar; på den andra sidan hade fru Rasmussen sitt rum, med blommor i fönsterna och virkade lappar överallt, daguerrotyper och fotografier på väggarna och ett litet bokskåp med religiösa böcker i svarta pärmar och några årgångar av Frems och Gyldendals serier i praktband. Där bakom sov hon själv i ett litet rum, där luften alltid var underligt tung och full av obestämbara dofter, ehuru det sken av renlighet. — Så kunde hon inte höra om hennes pensionär grät bort en och annan natt på andra sidan om gången.

Fru Rasmussen var inte så ryslig, hon heller. Lång och slankig, tassade hon stillsamt omkring i något slags filtskor; alltid hade hon samma bekymrade uttryck i sitt långa, gula hästansikte, över vilket håret låg gråstrimmigt och slätkammat i en lustig liten vinge över vardera örat. Hon talade nästan inte alls, med undantag av några bekymrade spörsmål om fröken var nöjd med maten och rummet — till och med när Jenny efter middagen ibland satte sig inne i vardagsrummet hos fru Rasmussen, med sitt handarbete, teg hon stilla. Jenny var henne särskilt tacksam för att hon aldrig nämnde något om hennes tillstånd; bara en gång, då Jenny gick ut med sina målargrejor, hade hon ängsligt undrat, om det kunde vara bra för fröken.

Hon arbetade ivrigt den första tiden — stod bakom ett stengärde med sitt staffli, som höll på att blåsa över ända hela tiden. Nedanför stengärdet sluttade den gula stubbåkern utmed ett oändligt rågfält ned mot en mosse, där kärrblomsterna lyste vita kring blåa vattengölar och sammetssvarta torvstackar stodo på den saftigt gröna gräsmarken. Bortom mossen böljade det av rovland och ängar och stubbade rågfält omkring kalkvita bondgårdar i yppiga mörkgröna dungar ned mot en frisk och blå havsvik. Stranden löpte ut i bågar och tungor, vitgula av sand och kort blekt gräs. Mot norr föll den ljungbruna backen med väderkvarnen på toppen i branta gula sandtag ned mot den blåa fjorden. Och ljus och skugga skiftade över den öppna slätten allt eftersom skyarna vandrade över det vida, evigt rolösa fästet.

När Jenny blev trött lade hon sig raklång utmed gärdet och stirrade upp mot himlen och ut över fjorden. Hon orkade inte att stå länge åt gången, men det eggade henne endast till att arbeta mera. Två mindre tavlor gjorde hon färdiga uppifrån gärdet och var nöjd med dem själv. Ett motiv målade hon nerifrån byn, där de låga vitkalkade husen med halmtaken, som hängde ned ända över fönsterna, stodo med klängrosor och georginer utanför kring sammetsgröna gräsplaner och en röd tegelstenskyrka höjde sitt trappgavelstorn över prästgårdens lövmassor. Men det gjorde henne nervös att folk kom bort och såg på — de vithåriga barnungarna stodo i klungor omkring henne medan hon målade. Och då tavlan var färdig flyttade hon åter sitt staffli ut till stengärdet mot sjön.

Men så kom regnet i oktober — det öste ned, en vecka eller två. Då och då klarnade det litet och där föll en svag, gul ljusstrimma ut mellan molnen över backen med de bedrövliga pilhäckarna och vattpussarna på landsvägen lågo blanka en stund. Så regnade det igen.

Jenny lånade fru Rasmussens böcker från Gyldendal och Frem och lärde sig de stickade spetsarna till den värda fruns gardiner. Men det blev inte stort varken av läsning eller stickning. Hon satt i gungstolen vid fönstret dagen lång, orkade inte så mycket som kläda ordentligt på sig en gång, kröp bara in i sin urtvättade kimono.

Hon led förfärligt av det, allt eftersom hennes tillstånd blev mer och mer synligt.

Så anmälde Gert Gram sitt besök. Redan två dagar därefter kom han körande tidigt en morgon i störtregn. Och han stannade en vecka — bodde på järnvägshotellet, en halv mil därifrån, men var hela dagen ute hos henne. Då han for, lovade han att komma snart igen — kanske redan om sex veckor.

Jenny låg vaken och brände lampan nätterna igenom. Hon visste bara att det här stod hon inte ut med längre. Det hade varit för rysligt.

Olidligt hade det varit alltsammans, från hans första deltagande, bekymrade blick, då han såg henne — i en ny mörkblå hängklänning, som en sömmerska i byn hade sytt. Vad du är vacker! hade han sagt — han hade funnit att hon liknade en madonna. Snygg madonna, jo — Hans försiktiga arm om hennes liv, hans långa, varsamma kyss på hennes panna — hon hade känt det, som om hon måste dö av skam vid det. Ja, vad han hade pinat henne med sina kärleksfulla omsorger för hennes hälsa — sina förmaningar att hon skulle sörja för att hon fick god motion. Den dagen då det var uppehållsväder hade han nästan släpat henne ut för att promenera — och hon måste äntligen hänga och stödja sig på hans arm. En afton hade han i smyg tittat på hennes handarbete — väntade väl att hon skulle vara i färd med att fålla blöjor.

Han menade ju inte något ont med det. — Men så var det inte heller något hopp om att det skulle bli annorlunda, när han kom igen — tvärtom. Men hon stod som sagt inte ut med det längre.

En dag fick hon brev ifrån honom och han skrev att hon äntligen måste rådfråga en läkare.

Samma kväll skrev hon ett kort brev till Gunnar Heggen — sade att hon väntade ett barn i februari och frågade om han kunde ge henne anvisning på någon stillsam plats i Tyskland, där hon kunde vara tills det var över.

Heggen svarade med omgående post:

Kära Jenny!

Jag har annonserat i ett par tidningar härstädes och sänder dig alla svaren, så snart de kommit, så kan du skärskåda dem själv. Om du vill att jag skall resa någonstans och undersöka förhållandena innan du hyr, så vet du att jag gör det med nöje, och över huvud kan du disponera över mig på alla sätt. Säg när du reser och vilken väg och om du vill att jag skall komma och möta dig eller om det är något annat, som jag kan hjälpa dig med. Jag är visserligen ledsen för vad du har sagt mig, men jag vet ju att du är jämförelsevis väl rustad att stå mot en stöt. Vill du vara snäll och skriva till mig, om det är något mera som jag kan hjälpa dig med. Du vet att det skulle glädja mig om jag kunde vara dig till någon tjänst. — Jag hör att du har en bra tavla på statens — gratulerar.

Många hälsningar från din tillgivne vän

G. H.

Några dagar efteråt kom det en hel binge med svar. Jenny stavade sig igenom en del skrivelser, präntade med fruktansvärda tyska bokstäver. Till sist skrev hon till Frau Minna Schlessinger i närheten av Warnemünde och hyrde från den femtonde november, meddelade Gunnar sitt beslut och sade upp hos fru Rasmussen.

Först den sista aftonen skrev hon till Gert Gram.

Käre vän!

Jag har fattat ett beslut, som jag är rädd att du blir ledsen för, men du skall inte bli ond på mig. Jag är så trött och nervös, vet själv att jag var obehärskad och tråkig mot dig då du var här nere, och det vill jag inte. Därför vill jag inte heller träffa dig förrän det är överståndet och jag är normal igen. Jag reser härifrån till utlandet i morgon bittida — min adress ger jag dig tills vidare inte, men du kan skicka brev till mig genom fru Fransiska Ahlin, Varberg, Sverige. Jag skriver också att börja med via henne till dig. Du skall inte vara orolig för mig; jag är frisk och har det riktigt bra, men käre, försök inte att komma i förbindelse med mig på annat sätt tills vidare, jag ber dig så vackert. Och var inte alltför ond på mig, jag tror att det på det sättet är bäst för oss bägge. Och försök att vara så litet bedrövad och bekymrad för min skull, som du kan.

Din tillgivna

Jenny Winge.

Så flyttade hon in hos en ny änka i ett nytt litet hus — det var rött den här gången med vitkalkade fönsterkarmar. Det låg bakom en liten trädgård med stenlagda gångar och snäckor runt om rabatterna, där astrar och dalior stodo svarta och ruttna. En tjugu, trettio sådana hus lågo utmed en tyst gata från järnvägsstationen och ned till en fiskarhamn, där sjön bröt vit över de långa stenpirarna. Ett stycke längre bort på den vita strandbädden, där tången flöt in i massor låg ett litet badhotell med stängda luckor. Och inåt landet förde ändlösa vägar med kala, stretiga popplar, som böjde sig för vinden, förbi små stenhus med en liten trädgård framför, och ett par stora svarta höstackar — och bort över oändliga svarta marker och myrar. Ibland om morgnarna låg det fuktig grå spindelväv över hela nejden, men det gick bort längre fram på dagen.

Jenny vandrade omkring på vägarna, så långt som hon orkade och kom hem och satt i sitt lilla rum, som den här gången var överfullt av kostliga småsaker och färglagda gipsreliefer av riddarborgar och muntra värdshusscener i mässingsramar. Hon orkade inte en gång byta de våta skodonen, men fru Schlessinger tog av henne kängorna och strumporna och pratade under hela tiden oavbrutet och förmanade Jenny att vara vid gott mod. Och hon berättade om alla olyckskamrater till Jenny, som hon hade haft i huset — nu var både den och den gift och hade det bra — ja.

Hon hade bott där en månad, då fru Schlessinger kom intrillande, upphetsad och strålande — det hade kommit en herre, som ville hälsa på fröken.

Jenny satt förlamad av skräck. Så frågade hon slutligen hur herrn såg ut. Helt ung, sade fru Schlessinger, och hon smålog knipslugt: wundernett. Så föll det henne in att det kunde vara Gunnar. Och hon reste sig — men så kastade hon respläden över sig, svepte in sig i den och kröp ned i den djupaste länstolen.

Fru Schlessinger vaggade hänryckt ut för att hämta herrn. Och förde Gunnar in till Jenny och dröjde lyckligt leende i dörren ett ögonblick, innan hon försvann.

Han tryckte hennes händer så det gjorde ont. Men han log strålande.

»Ja, jag tyckte att jag måste hit upp och se hur du hade fått det. — Jag tycker nu att det är en trist del av världen, som du har valt ut, men här är då friskt i alla fall.» Han skakade litet vatten av sin filthatt, som han stod och höll i handen.

»Nu skall du få te — och mat.» Jenny gjorde en rörelse som för att resa sig, men blev sittande och sade rodnande: »Kanske du är snäll och ringer åt mig.»

Heggen åt som en varg och pratade oavbrutet hela tiden. Han var full av entusiasm över Berlin; han bodde borta i Moabit, i ett arbetarkvarter och han talade med samma hänförelse om tyska socialdemokrater och militarism — »ja, för det är någonting så härligt maskulint vid det, ser du. Och det ena är ju dessutom en betingelse för det andra.» Han hade fått se ett par stora fabriker, och nattlivet hade han fått lov att studera litet, därför att han träffat en norsk ingenjör, som var där på bröllopsresa och en norsk familj med ett par söta och behagliga döttrar, och de unga damerna brunno naturligtvis av begär att få se en smula lastbarhet på nära håll. Så de hade varit både på National och Riche och Amorsalarna och damerna hade roat sig storartat.

»För resten blev jag osams med dem. Jag föreslog fröken Paulsen, ser du, att följa med mig hem en afton, sent.»

»Nej, men Gunnar —»

»Ja för fan, jag var ju lite full förstås, och så var det ju bara skämt, begriper du. Det skulle bara ha felat att hon gått med på det — jo, det hade blivit en skön soppa. Kanske jag fått lov att gifta mig med en flickunge som roar sig med att nosa på sådana saker — nej tack! Nej, jag tyckte bara det var livat att se henne dygdigt förnärmad. — Nå, det var ju ingen fara — den sortens unga flickor ger inte bort sina klenoder utan att ha försäkrat sig om valuta.»

Han rodnade plötsligt. Han kom att tänka på att Jenny kanske kunde finna det taktlöst att han talat om sådant med henne nu. Men hon bara skrattade.

»Åh, vad du är för en galning!»

Den onaturliga, pinsamma skyggheten, hade så småningom lämnat henne. Heggen fortfor att låta munnen gå. — Ett par gånger, då hon inte såg det, häftade hans ögon oroligt vid hennes ansikte — Herre Gud så mager och hålögd hon var — med fåror kring munnen. Senorna på halsen hade framträtt, och hon hade fått ett par skarpa streck tvärs över strupen.

Det hade blivit uppehållsväder, och hon gick in på att ta en liten spatsertur med honom.

I havstjockan gingo de fram på den ödsliga landsvägen med de sönderblåsta popplarna, Jenny tung och trött.

»Vill du inte ta min arm», sade Gunnar en passant, och hon tog den.

»Jag tycker allt att det är gruvligt trist här, Jenny. Vet du — tror du inte det vore bättre att du reste till Berlin?»

Jenny skakade på huvudet.

»Du har ju museerna där — och en hel del annat också. — Någon att vara tillsammans med. — På National bryr du dig ju inte om att gå i alla fall. Men ta bara en tur dit ner för att friska upp dig med? — Jag tycker här måste vara outhärdligt.»

»Hu nej, Gunnar — du kan väl förstå — inte nu.»

»I den där ulstern är du så vacker», sade han efter ett litet tag försiktigt.

Jenny sänkte huvudet.

»Jag är en tölp», sade han plötsligt häftigt. »Förlåt. Du skall säga mig, Jenny, om jag plågar dig.»

»Nej, det gör du inte», sade hon och såg upp. »Jag är glad att du kom.»

»Jag förstår ju, att det måste vara svårt.» Hans stämma hade blivit en helt annan. »Ja, Jenny, jag förstår det. Men det är mitt allvar — att skall du gå här — under den här tiden — jag tror bara att du gör det värre för dig själv. Jag tycker du borde resa till någon annan plats, som vore mindre tröstlös.» Han såg ut över de mörka ängsmarkerna och raderna av popplar, som förlorade sig i dimman.

»Fru Schlessinger är ju så snäll så», sade Jenny undvikande.

»Ja, stackare, det är hon visst.» Han brast ut i skratt. »Hon misstänker visst mig för att vara missdådaren.»

»Ja», sade Jenny och skrattade litet hon med.

»Nåja — fan också» De gingo ett stycke. »Du — har du tänkt något på hur du skall ordna det — för framtiden?»

»Jag vet inte riktigt ännu. Du menar väl med — barnet. Jag låter det kanske vara hos fru Schlessinger tills vidare, Hon skulle nog sköta om det ordentligt. — Eller kanske jag adopterar det», sade hon skrattande. »Man adopterar ju ibland sådana barn. Jag kunde ju kalla mig fru Winge och strunta i vad folk tänker.»

»Du är således fast besluten — som du skrev — att avbryta all förbindelse med — vederbörande person.»

»Ja», sade hon hårt. »Det är inte han — som jag var — förlovad med», tillade hon om en stund.

»Nå, gudskelov!» Det kom så från hjärtat att hon ovillkorligen smålog litet. »Ja, vet du vad, Jenny. Han var sannerligen inte någonting att reproducera — i alla fall inte för dig. Han har för resten tagit sin doktorsgrad såg jag nyligen. — Nåja, det kunde således ha varit värre — jag var rädd, ser du —»

»Det är hans far», sade hon plötsligt.

Heggen tvärstannade.

Då hon brast ut i gråt, vilt och skärande, tog han om henne och lade sin hand om hennes kind, medan hon fortfor att snyfta mot hans skuldra.

Så gav hon sig till att berätta medan de stodo sålunda. En gång såg hon upp i hans ansikte — det var alldeles blekt och förvridet så grät hon igen.

Då det var över, lyfte han hennes huvud ett ögonblick.

»Herre Jesus, Jenny — har du haft det på det sättet. Jag förstår inte —»

De gingo tysta tillbaka till staden igen.

»Ta och res med mig till Berlin!» sade han plötsligt bestämt. »Jag kan inte lida att tänka på — det går inte för sig, att du skall gå ensam här och grubbla på allt detta.»

»Jag har nästan upphört att grubbla», viskade hon trött.

»Det är ingen mening i det!» Han bröt ut så häftigt att hon stannade. »De bästa av er går det på det sättet. Och vi anar inte hur ni har det. Det är ingen mening i det.»

Heggen stannade tre dar i Warnemünde. Jenny begrep knappast själv varför hon var så mycket bättre till mods efter hans besök. Men den olidliga känslan av förödmjukelse var borta — hon kunde ta sin belägenhet mycket lugnare och naturligare nu.

Och fru Schlessinger gick omkring och myste glatt och småslugt, trots det att Jenny förklarat för henne att den där herrn var en kusin till henne.

Han hade erbjudit att skicka sina böcker till henne och det kom en hel binge av dem och blommor och konfekt till jul. Varenda vecka skrev han långa brev om ditt och datt med urklipp ur norska tidningar. Till hennes födelsedag kom han själv och stannade i två dar och lämnade kvar ett par av julens norska böcker.

Men strax efter hans sista besök blev hon sjuk. Och hon var eländig, dålig, utpinad och sömnlös hela den sista tiden. Förut hade hon knappast ägnat en tanke åt själva förlossningen och inte heller gruvat sig för den. Nu under de ständiga smärtorna greps hon av en förfärlig rädsla för det, som hon måste genomgå. Så då den tiden kom att hon blev liggande, var hon alldeles utsliten av ångest och sömnlöshet.

Det blev en svår förlossning. Och Jenny var närmare död än liv, då läkaren, som blivit efterskickad från Warnemünde, äntligen stod med hennes gosse i sina blodiga händer.