Jenny/Del III/Kapitel 08
| ← Kapitel VII |
|
Kapitel IX → |
VIII.
Heggen satt vid yttersidan av marmorbordet och tog ringa del i samtalet. Då och då kastade han en blick över till Jenny, som satt inklämd i hörnet med whisky och selters framför sig. Hon pratade övermåttan muntert med en ung svensk fru, tvärs över bordet och tog inte ringaste notis om sina sidokamrater, d:r Broager och den lilla danska målarinnan Loullou von Schulin, vilka bägge försökte att tilldraga sig hennes uppmärksamhet. Heggen såg att hon hade druckit för mycket — nu igen.
Det var en liten flock skandinaver och ett par tyskar som sammanträffat på en vinkneipp och nu frampå natten hade hamnat i ett obskyrt kafé. Och i sällskapet voro allesammans tämligen påverkade av alkohol och mycket ovilliga att efterkomma värdens uppmaning att bryta upp — det var långt över den lagstadgade stängningstiden, han fick tvåhundra lires böter — ja, säkert.
Gunnar Heggen var den ende, som mer än gärna skulle ha sett att symposiet fått ett slut — han var den ende som var nykter och i dåligt humör.
D:r Broager placerade varje ögonblick sin svarta mustasch på Jennys hand. Om hon drog den åt sig försökte han sig bara på hennes nakna arm. Sin andra hand hade han lyckats anbringa bakom henne i soffan, och de sutto så trångt uppe i hörnet att det var fåfängt att försöka draga sig ifrån honom. För resten var också hennes motstånd tämligen slappt och hon skrattade utan harm åt hans närgångenhet.
»Isch då!» sade Loulou Schulin och drog upp skuldrorna. »Att ni bara tål det: Tycker ni inte att han är ett äckel Jenny?»
»Jo, det kan väl vara. Men ni ser ju — han är precis som en spyfluga — det tjänar ingenting till att jaga bort honom — usch, hör då upp, doktor …»
»Isch då!» sade Loulou som förut. »Att ni bara står ut med den karlen!»
»Strunt! Jag kan ju såptvätta mig, då jag kommer hem.»
»Så där!» Loulou von Schulin lade sig ned över Jennys knä och strök hennes armar. Nu ska ni vakta på de här stackars vackra händerna! Se!» Hon lyfte upp en av dem till beskådande för taffelrunden. »Är den inte vacker?» Hon löste sitt ärggröna automobilflor från hatten och svepte in armar och händer. »I flugnätet — se bara!» och hon räckte ut en blixtsnabb liten tunga mot Broager.
Jenny satt ett ögonblick med armarna invecklade i den gröna slöjan, så lindade hon av sig den och tog på sig koftan och handskarna.
Broager sjönk ihop i halvslummer, men fröken Schulin lyfte sitt glas.
»Skål, herr Heggen!»
Han låtsades, som om han inte hört det. Först då hon sade om det tog han sitt glas: »Pardon — jag såg inte —» drack och såg bort igen.
En och annan smålog. Eftersom Heggen och fröken Winge bodde dörr om dörr i översta våningen någonstans mellan Babuino och Corso tog folk för givet att de hade ett förhållande med varandra. Och vad fröken Schulin beträffade hade hon efter ett övergående legitimt äktenskap med en norsk författare rest ifrån honom och barnet ut i vida världen, där hon återtagit sitt flicknamn och titeln av fröken och målarinna, samt odlade kvinnliga vänskapsförbindelser, som det gick särdeles dunkla rykten om.
Värden kom tillbaka till sällskapet och parlamenterade enträget för att få dem på dörren. De två vaktmästarna släckte gaslågorna längst ute i lokalen och ställde sig avvaktande framme vid bordet. Det var således ingenting annat övrigt att göra än att betala och gå.
Heggen var bland de sista som kom ut. Borta på torget i månskenet såg han fröken Schulin ta Jennys arm och de löpte bort till en ledig droska, som de andra höllo på att storma. Han sprang dit bort och hörde på avstånd Jenny ropa: »Ni vet, den där på Via Paneperna —» Och hon hoppade upp i den överfyllda droskan och damp ned i någons sköte.
Men det var damer som ville ut igen, och damer som ville in — det hoppade oupphörligt folk in på den ena sidan och ut på den andra. Kusken satt orörlig på sin bock och väntade, och öket sov med huvudet ned mot stenläggningen.
Jenny var nere på gatan igen, men fröken Schulin räckte ut handen — där var god plats.
»Det är synd om hästen», sade Heggen kort. Så gav hon sig till att gå efter — vid sidan av honom, sist i flocken av dem som inte fått rum i droskan. Vagnen rullade långsamt i täten.
»Du menar väl inte att du gitter att vara samman med de där människorna längre — traska ända ut till Paneperna för den skull?» sade Heggen.
»Å, vi får väl alltid tag i någon ledig droska under vägen.»
»Att du gitter — stupfulla äro de ju också — allihop», återtog han.
Jenny skrattade slappt.
»Det är visst jag med —»
Heggen svarade inte. De hade kommit upp på Piazza di Spagna. Hon stannade.
»Du vill således inte gå med Gunnar?»
»Om du nödvändigt skall hålla på längre så — inte annars.»
»Du behöver inte göra det för min skull — jag kan nog ta mig hem, begriper du.»
»Om du går med, så gör jag det också. — Du får nämligen inte lov att dilla omkring med bara de där fulla människorna.»
Hon skrattade, samma slappa och liknöjda skratt.
»Fan också, du blir så trött i morgon att du inte orkar att sitta för mig heller.»
»Å, nog skall jag klara att sitta.»
»Tro inte det. Och för resten så kan i alla fall inte jag arbeta något ordentligt om vi ska rumla omkring på det här viset hela natten.»
Jenny ryckte på axlarna. Men hon började att gå nedåt Babuino, i motsatt riktning till de övriga.
Två guardiarer i sina slängkappor passerade dem. Eljest fanns det inte ett liv på den ödsliga platsen. Vattnet i springbrunnen plaskade framför Spanska trappan som låg vit i månljuset med planteringarnas evigt gröna buskar svarta och silverblänkande omkring.
Jenny sade plötsligt hårt och hånfullt:
»Jag vet att du menar väl, Gunnar. Det är vackert av dig att du försöker passa på mig. Men det tjänar ingenting till.»
Han gick och teg ett slag.
»Nej, om du inte själv vill», sade han om en stund.
»Vill», härmade hon.
»Ja, jag sade vill.»
Jenny andades kort och häftigt, som ville hon svara — men så besinnade hon sig. Vämjelsen vaknade hos henne — halvfull var hon, det visste hon gott själv. Det felades bara att hon skulle ge sig till att skrika — jämra sig, förklara, tjuta och gråta kanske — full. Inför Gunnar. — Hon bet ihop munnen över orden.
De voro framme vid deras port. Heggen låste upp, tände en vaxsticka och började att lysa dem uppför den ändlösa mörka stentrappan.
Deras två små rum lågo ensamma i en entresolvåning vid trappans slut. Förbi dörrarna löpte en liten gång som slutade med en marmortrappa upp till husets flata tak.
Kommen till sin dörr räckte hon handen åt honom.
»Godnatt då, Gunnar — tack för i kväll!» sade hon lågt.
»Tack själv! Sov gott!»
»Likaledes!»
Han öppnade fönstret inne hos sig. Mitt emot sken
månen på en ockergul mur med stängda fönsterluckor och
svarta järnbalkonger. Pincio reste sin höjd bakom med
vasst blänkande mörka lösvmassor mot den månblå
himlen. Nedanför låga gamla mossgrodda tak — där husets kolsvarta skugga upphörde hängde likblek tvätt till tork
på en lägre terrass.
Gunnar låg lutad över fönsterkarmen — trist och led till mods. För fan, han var annars inte pryd av sig — men att se Jenny sådan — nej, fy!
Och det var han själv som först hade dragit henne med på det. För att pigga upp henne — hon hade gått omkring så nere och modstulen som en sjuk fågel de första månaderna. Ja, han hade naturligtvis tänkt att de två överlägset skulle ha roat sig med att se på de andra — apekattorna. Han hade ju aldrig kunnat ana att det skulle verka så.
Han hörde att hon gick ut ur sitt rum — upp på taket. Heggen stod ett ögonblick villrådig. Men så följde han efter ditupp.
Hon satt på den enda stolen däruppe, bakom det lilla
lusthuset av korrugerad plåt. Duvorna kurrade i sömnen
i duvslaget ovanpå dess tak.
»Har du inte gått till sängs ännu?» sade han lågt. »Du blir kall.» Han hämtade hennes sjal från lusthuset, räckte henne den och satte sig därefter på murkanten mellan blomsterkrukorna.
En stund sutto de tysta och stirrade ut över staden, vars kyrkkupoler simmade i måndiset. De avlägsna höjdernas linjer voro alldeles utplånade.
Jenny rökte. Gunnar tände också en cigarrett.
»Jag märker för resten att jag tål ingenting nu mera — att dricka, menar jag. Det verkar med detsamma», sade hon liksom ursäktande.
Han märkte att hon var fullkomligt nykter igen.
»Jag tycker du skulle låta bli det ett slag, Jenny. Och inte röka heller — i alla fall inte så mycket. Du har ju klagat över ditt hjärta.»
Hon svarade inte.
»I grunden håller du ju med mig i fråga om de där människorna. Jag förstår inte att du vill nedlåta dig till att vara tillsammans med dem — på det viset.»
»Ibland», sade hon sakta, »så behöver man rent ut sagt bedövningsmedel. Och vad det angår, att nedlåta sig. —» Han såg ned i hennes vita ansikte. Det bara blonda håret glänste i månljuset. »Ibland tycker jag inte det. — Fast nu för ögonblicket — skäms jag. Nu är jag ovanligt nykter, ser du.» Hon skrattade till. »Men ibland är jag det inte — till och med om jag inte har druckit någonting. Det är då som jag får lust till att vara med om det där.»
»Det är farligt, Jenny», viskade han. Och om en stund: »Jag kan inte säga annat, jag tycker det är vämjeligt, sånt som i afton. Jag har sett ett och annat du — hur det går till — jag ville inte se dig plumsa ner — sluta som något sådant som den där Loulou —»
»Du kan vara lugn, Gunnar. Det blir inte på det sättet jag slutar. I grunden orkar jag ju inte med det där. — Jag skall nog sätta punkt för det.»
Han satt stilla och såg på henne.
»Jag vet, vad du menar», sade han till sist sakta. »Men Jenny — det är andra, som har tänkt detsamma. Men då man börjar att glida neråt först, sen gör man inte det, som du kallar att sätta punkt.»
Han slank ner från murkanten, gick bort och tog hennes hand.
Du Jenny — sluta med det där du — vad?»
Hon reste sig upp och skrattade litet.
»Tills vidare i alla fall. Jag är visst kurerad för rummellusten för en god stund nu, tror jag.»
De stoda kvar litet. Så skakade hon hans hand.
»Godnatt då med dig, min gosse! Jag sitter för dig i morgon då!» sade hon i trappan.
»Ja tack!»
Heggen satt kvar litet ännu och rökte och småfrös och tänkte, innan han gick ner till sig själv.