Jenny/Del III/Kapitel 09
| ← Kapitel VIII |
|
Kapitel X → |
IX.
Hon satt för honom nästa dag efter lunchen och ända tills det började skymma. Då hon vilade, växlade de några likgiltiga ord, medan han fortfor att arbeta på bakgrunden eller tvätta penslarna.
»Så där ja!» Han lade bort paletten och började att ordna i skrinet. »Nu kan du få slippa för i dag.»
Hon gick fram till honom och de stodo ett slag tillsammans och betraktade tavlan.
»Det svarta är ganska fint behandlat — tycker du inte det, Jenny?»
»Jo, jag tycker det gör sig riktigt bra.»
»Ja» — han såg på klockan. »Det är nästan tid på att gå och äta du — går vi tillsammans?»
»Gärna det. Jag skall bara gå och ta på mig promenaddräkten — väntar du så länge?»
En liten stund efteråt, då han knackade på hennes dörr stod hon färdigklädd och satte på sig hatten framför spegeln.
Vad hon är vacker, tänkte han, då hon vände sig om emot honom. Slank och ljus i det åtsittande stålgrå — hon, verkade så förnäm, fin och avmätt, kall och stilfull. — Och han ville inte tro det han själv hade tänkt.
»Var det för resten inte uppgjort att du skulle ut till fröken Schulin i eftermiddag och se på hennes arbeten?»
»Jo, men jag går inte.» Hon blev mycket röd. »Uppriktigt sagt så har jag inte lust att odla den bekantskapen — det är väl inte något vidare med vad hon gör heller.»
»Nej det skall Gud veta! — Jag begriper bara inte att du fann dig i hennes försök att närma sig i går kväll. Usch, jag skulle hellre äta en tallrik med levande metmask.»
Jenny skrattade litet. Så sade hon allvarligt:
»Stackare — hon är väl i grunden olycklig. —»
»Ähä — olycklig. Jag träffade henne i Paris 1905. Det värsta är att hon visst inte alls är pervers av naturen. — Bara dum — och fåfäng. Nu skulle det vara modernt. — Hade det varit på modet att vara dygdig så skulle hon ha suttit på en upphöjning nu och stoppat barnstrumpor — kanske pysslat lite med att måla rosor med daggpärlor på. — Och varit den anständigaste av alla Johanne Louisor i Dannevaag — och glad åt det till på köpet. — Men då hon slapp hit ned ifrån det där etatsrådsherrskapet, som är hennes dagars upphov så skulle hon följa med galoppen — frigjord och målarinna — och hon tyckte att hon måste skaffa sig en älskare för sin självaktnings skull. — Och så får hon olyckligtvis tag i en tölp, som skaffar henne ett barn på halsen och är gammalmodig nog att vilja att de helt urmodigt ska gifta sig och begär att hon skall sköta barn och hus.»
»Du vet inte — det kan nu också vara Paulsens fel att hon lämnade honom.»
»Ja visst var det hans fel. Han var som sagt gammalmodig och hade smak för huslig lycka och gav henne väl för mycket kärlek och inte något stryk alls. —»
Jenny smålog trist.
»Ja ja, Gunnar. Du vill nu ha det till att livet är så förbaskat lätt att överskåda —»
Heggen satte sig tvärs över en stol, med armarna om ryggen på den.
»Det är så lite visst som vi har att hålla oss till, vad livet beträffar, så det är nog överskådligt. — Man får göra sina uträkningar och döma efter dem. — Och reda upp allt det ovissa så gott man kan, allt efter som det dyker upp på tapeten.»
Jenny satte sig i soffan och stödde huvudet i händerna.
»Jag har inte längre förnimmelse av att det finns någonting i livet som jag kan överskåda så pass att jag kan begagna det till grundval för mitt omdöme eller göra uträkningar efter det», sade hon lugnt.
»Det tror jag inte du menar.»
Hon smålog bara.
»Inte alltid», sade Gunnar.
»Det finns väl ingen som alltid tycker detsamma —»
»Jo, alltid när man är nykter. Som du sade i natt så är man ju ibland inte nykter, till och med om man inte har druckit någonting.
»Nu — när jag för en gångs skull känner mig nykter —» Hon avbröt sig och tystnade.
»Du vet det samma som jag vet. Du har alltid vetat det. På det stora hela taget går det en människa, som hon själv har velat. Man är sitt eget ödes herre — som regel. Någon enstaka gång är man det inte — till följd av omständigheter, som man inte rår med. Men det är en kolossal överdrift att säga att det händer ofta.»
»Gud skall veta att det inte har gått mig som jag velat, Gunnar. — Och jag hade velat i många år — och levat efter min vilja.»
De tego båda en stund.
»En dag», sade hon långsamt, »så förändrade jag kurs för ett litet ögonblick. Jag tyckte att det föll sig så strängt och hårt att leva det liv, som jag tyckte var det värdigaste — så ensamt, ser du. Så vek jag av åt sidan ett ögonblick — ville vara ung och leka lite. Och så kom jag ut i ett strömdrag, som drev mig — och jag slutade med ting, som jag aldrig en sekund hållit för möjligt att jag skulle komma i närheten av.»
Heggen satt tyst ett slag.
»Det finns en vers», sade han sakta. »Rosetti — han är nämligen mycket bättre diktare än målare, ser du —»
Was that the landmark? What, the foolish well
Whose wave, low down, I did not stoop to drink,
But sat and flung the pebbles from its brink
In sport to send its imaged skies pell-mell
(And mine own image, had I noted well!) —
Was that my point of turning? — I had thought
The stations of my course should raise unsought
As altarstone or ensigned citadel.
But lo! The path is missed, I must go back,
And thirst to drink when next I reach the spring
Which once I stained, which since may have grown black,
Yet though no light be left nor bird now sing
As here I turn. I'll thank God, hastening
That the same goal is still on the same track.
Jenny svarade ej.
»That the same goal is still on the same track», återtog Gunnar.
»Tror du», frågade Jenny »att det är så lätt att hitta tillbaka till målet?»
»Nej. Men måste man inte det?» sade han nästan barnsligt.
»Vad för mål hade jag för resten», sade hon plötsligt häftigt. »Jag ville leva så att jag aldrig skulle behöva blygas varken som människa eller som konstnär. Aldrig göra någonting som jag själv tvivlade på att det var riktigt. Rättskaffens ville jag vara och fast och god och aldrig ha en annan människas sorg på mitt samvete. — Och vad var sen hela den förbrytelse som var början till det som allt det andra kom av. Att jag längtade efter kärlek utan att det var någon bestämd man som jag längtade efter. Var det så underligt? Att jag så gärna ville tro då Helge kom att det var honom jag längtat efter, så jag till sist verkligen trodde det? Det var ju början, som det andra kom av. Gunnar jag har trott det att jag skulle kunna göra dem lyckliga — och bara ont gjorde jag.»
Hon hade rest sig och gick av och an på golvet.
»Tror du att den källan, som du talar om — tror du att den någonsin blir ren och klar igen för den som vet att han själv har grumlat den? Tror du jag har lättare för att resignera nu? — Jag längtade efter det som alla flickor längtar efter — och jag längtar nu efter detsamma. Bara det att jag vet att nu har jag ett förflutet bakom mig som gör att jag inte kan ta emot den enda lycka jag bryr mig om — för den skulle vara frisk och sund och ren — och det är jag ingetdera nu mera. — Jag kommer fortfarande att släpa på längtan till det som är omöjligt — mitt liv skall således det här betyda — det som jag har upplevat de här sista åren —»
»Jenny», Gunnar reste sig också. »Jag säger i alla fall att det kommer an på dig själv — för att det måste vara så. Om du vill att de här minnena ska ödelägga dig. Eller om du vill ta dem som en lärpenning, så hårt det än låter — att det mål som du hade före det här är det riktiga — för dig.»
»Kan du då inte förstå att det är omöjligt, Gunnar. Det har sjunkit ned i mig som en syra — det äter upp det som var mitt väsen en gång — jag känner själv att jag smulas sönder invärtes. — Åh. — Och jag vill inte, jag vill inte. Och jag får lust till — jag vet inte vad. Få alla tankar att höra upp. Dö — eller leva — någonting vanvettigt, avskyvärt — gå under i ett elände, som är ännu djupare än det här. Låta draga ner mig i dyn så grundligt så att jag vet att efter det är slutet. — Eller» — hon talade lågt och vilt som i kvävda skrik — »kasta mig under ett tåg — veta i de sista sekunderna att nu, nu strax är hela min kropp, nerver och hjärta och hjärna alltsammans söndermosat till en enda skälvande, blodig klump.»
»Jenny!» Han skrek till. Han hade blivit vit i ansiktet. Och han viskade mödosamt. »Jag står inte ut med att höra dig tala så.»
»Jag är hysterisk», sade hon lugnande. Men hon gick i alla fall till hörnet, där hennes dukar stodo och hon nästan slängde dem utefter väggen med målningen utåt.
»Man kan då inte gå omkring och leva för att göra sådant där. — Smeta oljefärg på lärft — du ser ju att det blir ingenting annat nu mera — döda färgklickar. Du store Gud, du såg väl hur jag arbetade de första månaderna — som en slav — jag kan ju inte måla en gång längre.»
Heggen såg på bilderna. Det var i alla fall som om han känt fast grund under fötterna igen.
»Du kan gärna säga din uppriktiga mening om — det där svineriet», sade hon utmanande.
»Ja, de äro ju inte så framstående — det medger jag.» Han stod med händerna i byxfickorna och såg på dem. »Men det är ju någonting som kan hända lite var av oss — perioder, då vi inte kan. För den sakens skull — det förstår du väl att det är något övergående för dig. Jag tror inte att man kan förlora sin talang, om man är aldrig så olycklig annars. — För resten du har ju varit borta från ditt arbete så länge. — Man måste ju först arbeta upp sig igen, få tillbaka herraväldet över verkningsmedlen begriper du väl. — Bara modellstudiet, förstår du min flicka — det är väl snart tre år sen, du tecknade en akt. Man gör inte sådant ostraffat, det vet jag av egen erfarenhet.»
Han gick bort till hyllan och rotade bland Jennys gamla skissböcker.
»Tänk bara på hur du arbetade upp dig i Paris. — Jag skall be att få visa dig.»
»Nej, nej — inte den», sade Jenny hastigt och räckte ut handen efter boken.
Heggen stod kvar med boken hopslagen och såg förvånad på henne. Så vände hon bort ansiktet.
»Ja, du kan för resten gärna se — jag försökte bara att teckna pysen en dag —»
Heggen vände bladet långsamt. Jenny hade satt sig i soffan som förut. Han såg en stund på de små blyertsteckningarna av det sovande spädbarnet. Så lade han varsamt ifrån sig boken.
»Det var allt synd att du skulle mista din lilla pys», sade han sakta.
»Ja.
Hade han levat så hade ju allt det andra varit likgiltigt, förstår du. Du talar om vilja, men ens vilja kan inte hålla liv i ens barn och då så.
Och jag förmår inte försöka att bli till något mer, Gunnar, för jag tyckte det var det enda jag dög till — och brydde mig om — att vara min lilla gosses mor. Ja, honom kunde jag älska. Kanske jag är egoist i grund och botten, för var gång jag försökte att älska de andra, så var mitt eget jag som en mur mellan oss. — Men pysen var min, han. — Hade jag haft honom, då kunde jag ha arbetat — åh, vad jag skulle ha arbetat.
Jag gjorde upp planer. — Jag tänkte på det nu i höstas, då jag reste hit ned — jag hade ju bestämt att jag skulle bo i Bayern med honom i sommar. Jag var rädd att sjöluften där uppe skulle vara för skarp för honom. — Han skulle ligga i sin vagn och sova under äppelträden — och jag skulle ha arbetat. Ser du jag vet inte någon plats i världen, som jag kunde resa till, som jag inte har drömt om att jag skulle komma till med pysen. Det fanns ingenting gott och vackert i världen, som jag inte tänkte, medan jag hade honom, att han skulle lära känna och att han skulle se. Jag har inte en sak, som inte var hans också — den röda pläden brukade jag svepa in honom i — den svarta klänningen, som du målar mig i, lät jag sy i Warnemünde, då jag kommit upp, jag lät sy den så där för att det skulle vara bekvämt att lägga honom till bröstet. — Det är fläckar ini fodret av mjölken.
Jag kan inte arbeta för jag är som förhäxad av honom. Jag längtar efter honom så jag är som om jag vore lamslagen. Om natten rullar jag ihop huvudkudden och tar den i mina armar och kvider efter lillpysen. Jag kallar på honom och talar med honom, när jag är ensam. Jag hade tänkt att måla honom, så jag skulle haft bilder av honom vid alla åldrar. — Nu hade han snart varit ett år, tänk — haft tänder och kunnat krypa — rest sig upp och kanske gått lite. Varenda månad, varenda dag så tänker jag: så och så gammal — undrar på hur han hade sett ut. Alla käringar, som går med en bambino på armen — alla ungarna jag ser på gatan, så tänker jag på hur min skulle ha sett ut när han var så stor.»
Hon tystnade. Heggen satt stilla, framåtlutad.
»Jag tänkte inte att det var så, Jenny», sade han lågt och hest. »Jag förstod nog, att det var svårt. Men jag tänkte ju — på ett sätt — att det var bäst så. Hade jag förstått hur det var, så hade jag rest upp till dig.»
Hon svarade inte — så tog hon vid igen:
»Och så dog han — den lille stackarn. Det är ju bara egoism av mig att jag inte unnar honom det — att dö, innan han börjat att förstå det allra minsta. Han kunde titta efter ljuset — och skrika när han ville att man skulle byta på honom eller när han var hungrig. Och han nafsade likaså gott efter kinden som efter bröstet. — Han kände mig inte ännu — inte ordentligt i alla fall. Det hade väl börjat att vakna några små glimtar av medvetande i det lilla huvudet — men tänk på det att han aldrig har vetat att jag var hans mor.
Inte något namn har han haft stackare. Inte något minne av honom har jag utom sådana där rent lekamliga.» Hon lyfte händerna som om hon tagit barnet till sig. Så föllo de dött och tomt ned på bordet.
»Den första förnimelsen då jag rörde vid honom, då jag kände hans hud mot min. — Den var så mjuk, lite fuktig — som någonting invändigt — luften hade ju knappast rört vid den ännu, förstår du. Det kändes så att jag tror att man skulle tycka att ett nyfött barn vore motbjudande att komma nära om det inte är ens eget kött och blod. — Och hans ögon — de hade inte någon bestämd färg ännu — de voro mörka — jag tror att de hade blivit gråblå för resten. De äro så underliga, sådana där småbarns ögon — mystiska, hade jag så när sagt. — Och det lilla huvudet — när han låg och fick bröstet hos mig och klämde nästippen flat och det bultade uppe i den där fontanellen, och det tunna duniga håret — han hade ganska mycket hår, då han föddes — mörkt. — Jag tyckte han var så underbar, jag.
Åh, hela den lilla kroppen. Jag tänker ju aldrig på annat. Jag kan känna den i mina händer. Sidorna voro så runda — han var tjockast på mitten ser du. — Och bakdelen var så komiskt sammanklämd till en liten spets — jag tyckte naturligtvis att den var bedårande, den med. Ack, ja, vad jag tyckte han var söt min lilla unge. —
Och så dog han. — Jag hade glatt mig så åt allt det, som skulle komma, så jag tyckte nästan inte att jag hunnit lägga märke till allt som var, den tid jag hade honom — eller att jag hade kysst honom tillräckligt eller sett tillräckligt på honom — fast jag gjorde ju inte annat de där veckorna.
Och så var det bara saknaden kvar — du kan inte förstå hur det kändes. Det var som om hela min kropp värkt av saknad efter honom. — Jag fick inflammation i bröstet, och smärtan och febern kändes bara som om det varit saknaden som brutit ut. — Jag saknade honom i mina armar och mellan händerna och mot kinden. — Ett par gånger de sista veckorna knep han ihop handen om mitt finger, när jag stack det till honom. — En gång hade han av sig själv fått tag i lite av mitt hår, som kommit loss. — De söta, söta små händerna.»
Hon lade sig fram över bordet och snyftade lågt och våldsamt, så hon skalv.
Gunnar hade rest sig — stod litet villrådig, med gråt i strupen. Så gick han plötsligt bort till henne och fort och förläget kysste han henne häftigt ovanpå hjässan.
Hon låg stilla en stund och grät. Men till slut reste hon sig, gick bort till lavoaren och började badda sitt ansikte.
»Å Gud, ja, vad jag längtar efter honom», — sade hon förgråtet därunder.
»Åh Jenny» — Han fann inte på att säga något annat: »Åh Jenny!
Jag visste ju inte att du hade det så, kan du veta —»
Hon kom tillbaka — lade ett ögonblick sina händer på hans skuldror.
»Ja, ja Gunnar. Du skall inte så noga räkna med vad jag sade förut. Ibland så vet jag nästan inte till mig. Men du kan förstå, bara för pysens skull om inte annat — att rent ut hänge mig åt utsvävningar, det gör jag i alla fall inte.
I grund och botten vill jag naturligtvis försöka att göra det bästa jag kan av livet — det vet du väl. Försöka att arbeta igen — om det också inte blir så mycket bevänt med det till en början. Man har ju alltid den trösten att man lever inte längre än man själv vill.»
Hon satte på sig hatten igen och letade fram ett flor:
»Då går vi väl och äter — du måste ju vara hungrig så sent som det är.»
Gunnar Heggen blev blodröd över hela sitt unga ansikte. Nu då hon sade det, kände han sig plötsligt hungrig som en varg. Och han blygdes för att han kunde känna något sådant nu. Han torkade tårarna av sina våta, heta kinder och tog sin hatt på bordet.