←  Kapitel IX
Jenny
av Sigrid Undset
Översättare: Sigrid Elmblad

Kapitel X
Kapitel XI  →


[ 299 ]

X.

Utan att det blivit avtalat gingo de förbi den restaurang där de brukade äta och där det alltid var mycket skandinaver. De fortsatte att gå vidare i skymningen mot Tibern och över bron in i de gamla Borgo-kvarteren. I ett hörn alldeles vid Petersplatsen låg en liten restaurang, där de hade spisat ibland då de kommo från Vatikanen. Dit gingo de.

De åto utan att tala, Jenny tände en cigarrett då hon [ 300 ]var färdig. Och han läppjade på sitt rödvin och gnuggade de doftande mandarinskalen mellan fingrarna.

Heggen satt och rökte och stirrade framför sig. De voro så gott som ensamma i lokalen.

»Har du lust att läsa det brev som jag fick från Cesca här om dagen?» sade Jenny plötsligt.

»Tack! Jag såg att det låg ett brev till dig från henne, ja. Det var från Stockholm.»

»Ja. De äro där nu och kommer att bli där i vinter.» Jenny tog upp brevet ur sin handväska och räckte honom.


Kära söta Jenny min!

Du skall inte vara ond på mig för att jag inte har tackat dig ännu för ditt sista brev. Jag har tänkt var dag att jag skulle göra det, men det har inte blivit något av. Jag är så glad åt att du är i Rom igen och att du målar, och att du har Gunnar att vara tillsammans med.

Vi ha rest tillbaka till Stockholm nu och bor på det gamla stället. Det var omöjligt för oss att bo kvar i vårt torp, då det blev riktigt kallt, för där drog så och vi kunde egentligen bara få varmt i köket. Men bara vi en gång kan få råd att köpa den lilla stugan, men det blir för dyrt, för vi fick lov att rusta upp så mycket på den och göra om ladan till ateljé åt Lennart och sätta upp kakelugnar och en hel hop annat, men vi har hyrt den till nästa sommar, och det är jag glad åt för det är den plats, som jag tycker mest om i hela världen. Du kan inte tänka dig någonting så härligt som västkusten, det är så egendomligt där, så fattigt och väderbitet med de gråa klipporna och de stormhärjade busksnåren här och var i klyftorna och kaprifolierankorna och de fattiga små stugorna och havet och den underbara himlen. Och de tavlor som jag har målat därifrån påstår folk äro bra, och Lennart och jag har haft det så ljuvligt där, nu äro vi alltid vänner och när han tycker att jag är konstig nu, så bara kysser han mig och säger att jag är en liten sjöjungfru och sådana [ 301 ]där vackra saker och med tiden gror jag nog helt och hållet fast vid honom.

Men nu äro vi som sagt i staden igen och resan till Paris blir ingenting av den här gången och sak samma kan det vara. Jag tycker nästan det är hjärtlöst att skriva om det till dig, Jenny, för du är så mycket bättre än jag, och det var så förtvivlat grymt att du skulle mista din lille pys — och jag tycker inte att jag har förtjänat att jag skall bli så lycklig och få uppfyllt det, som jag har önskat mest av allting, men jag väntar en liten. Det är bara fem månader dit och — jag kunde nästan inte tro det själv först, men nu är det riktigt säkert. Jag försökte i det längsta att dölja det för Lennart — jag var så skamsen för de två gångerna som jag hade narrat honom med det, och jag var så rädd att jag tog fel, så jag nekade först, då han började att ana det, men så måste jag ju bekänna kort, men jag fattar för resten i alla fall inte ännu att jag verkligen skall få en liten gosse. Lennart säger för resten att han helst vill ha en liten Cesca till, men det är bara för att trösta mig på förhand, om det skulle bli så, för jag är viss på att i grund och botten vill han helst ha en son, men du förstår om det blir en flicka så blir vi väl lika förtjusta i henne och dessutom ha vi först en kan vi ju nog få flera.

Nu är jag så glad, så jag tycker nästan det är det samma var vi äro; i alla fall längtar inte jag till Paris; tänk, fru Lundqvist frågade om jag inte var förargad för att den här ungen kom och hindrade hela pariserturen för oss, kan du förstå en sådan människa, och hon har världens två vackraste gossebarn — men de äro lämnade alldeles vind för våg när de inte äro borta hos oss — och Lennart säger att hon gärna skulle förära oss dem, och hade jag råd så tog jag dem. Då hade lillen strax två söta stora bröder att leka med, när han kom; det skall bli lustigt att visa dem lilla kusin — de säger tant till mig och det är ett så lustigt bruk, tycker jag.

[ 302 ]Men nu måste jag sluta. Vet du vad jag också är glad för. — Under nuvarande omständigheter kan då Lennart omöjligt bli svartsjuk? För resten tror jag inte att han blir det mera, för nu vet han gott att det är bara honom som jag i grunden har brytt mig om.

Tycker du det är illa att jag skriver så mycket till dig om det här och att jag är så lycklig? Men jag vet ju att du unnar mig allt gott.

Hälsa alla bekanta som du träffar där nere och Gunnar först och sist, många gånger. Du kan gärna berätta honom det här om du vill. Och lev så gott! I sommar kommer du till oss på besök.

Tusen hjärtliga hälsningar från din tillgivna och trofasta lilla väninna.

Cesca.

P.S. Nu vet jag: Blir det en flicka skall hon för död och pina heta Jenny, vad Lennart än må säga. Jag skulle för resten hälsa från honom.


Gunnar räckte brevet tillbaka till Jenny, som gömde det igen.

»Jag är så glad», sade hon sakta. »Jag är glad för varenda människa som jag vet är glad. Det åtminstone har jag i behåll av mig själv — om inte något annat.»

I stället för att gå tillbaka till staden vandrade de över Petersplatsen fram mot kyrkan.

I månskenet föllo skuggorna kolsvarta ut över torget. Vitt ljus och nattsvart mörker lekte spöklikt inne i den ena av de bågvälvda pelargångarna. Den andra låg helt i skuggan; bara raden med statyer på dess tak glindrade med ljus kring konturerna och kyrkans fasad låg likaledes i skugga, men uppe på kupolen glänste där till som vatten här och där.

De två fontänerna drevo sina vita strålar glimmande och skummande mot den månblå himlen. Virvlande drevs [ 303 ]vattnet i höjden, plaskade ned mot porfyrskålarna, sorlade och droppade tillbaka i bäckenet.

Gunnar och Jenny gingo långsamt fram mot kyrkan i skuggan utmed pelargången.

»Jenny», sade han plötsligt. Hans stämma var helt lugn och vardaglig: »Vill du gifta dig med mig?»

»Nej», sade hon lika lugnt och skrattade till litet.

»Det är mitt allvar.»

»Ja, men du kan väl begripa att det vill jag inte.»

»Ja, men varför inte?» De gingo vidare upp mot kyrkan. »Såvitt jag kan förstå tycks du för närvarande anse att ditt liv inte är något vidare värt. Du tänker till och med ibland, efter vad jag kan förstå, på att ta livet av dig. Men när du är så uppgiven — varför kan du då inte lika gärna gifta dig med mig? Du kunde väl försöka, vet jag.»

Jenny skakade på huvudet.

»Tack skall du ha Gunnar — men det tycker jag är att driva vänskapen mer än lovligt långt.» Hon blev med ens allvarlig. »För det första bör du då kunna tänka dig, att det tar jag inte emot. För det andra — om du skulle kunna få mig att ta emot dig som en räddningsplanka, så vore jag inte värd att du skulle göra dig omak med att räcka mig ett lillfinger.»

»Det är inte vänskap, Jenny.» Han dröjde ett ögonblick. »Det är det att jag — har fattat tycke för dig. Det är inte för att hjälpa dig — ja, jag vill nog också gärna hjälpa dig. Men det är därför att jag nu förstår — att om det gick galet med dig — så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag vågar inte tänka på det. — Det finns ingenting i världen som jag inte skulle vilja göra för att hjälpa dig — för att jag håller så mycket av dig, begriper du.»

»Å nej, Gunnar —» Hon stannade och såg skrämd på honom.

»Ja, naturligtvis vet jag att du inte är förälskad i mig. Men därför skulle du väl gott kunna gifta dig med [ 304 ]mig — likaväl det som något annat — när du i alla fall är trött på det hela och tycker att du har uppgivit dig själv.» Hans stämma blev het och rörd och han brast ut: »För du måste komma att tycka om mig, det vet jag så säkert — så mycket som jag tycker om dig.»

»Du vet nog att jag tycker om dig», sade hon allvarligt. »Men det är inte en känsla, som du kunde nöja dig med i längden. — En hel och stark känsla har jag inte längre förmåga till.»

»Visst har du det. Det har alla människor. Jag har ju varit så säker på att jag aldrig skulle komma att uppleva annat än — de där småhistorierna. Jag trodde i grunden inte på att det fanns något annat —» Han sänkte rösten. »Du är ju den första som jag älskar.»

Hon stod stum och stilla.

»Det ordet, Jenny, har jag aldrig sagt någon förr. Jag har haft ett slags skygg vördnad för det. Jag har aldrig förr älskat en kvinna.

Det var något annat som jag beständigt var förälskad i — ett eller annat hos dem. — Cescas mungipor, då hon smålog — det omedvetet raffinerade hos henne — ett eller annat som satte min fantasi i rörelse, som kom mig att dikta äventyr om dem — äventyr som jag ville uppleva. En dam blev jag förälskad i för att hon hade en sådan underbar djupröd sidenklänning på sig, då jag såg henne — alldeles svart i vecken som de mörkaste rosor — jag tänkte mig henne alltid i den. Och dig, den där gången i Viterbo. — Du var så fin och stilla och reserverad liksom behandskad ända ut i fingerspetsarna både ut- och invändigt — och med en glimt i ögat när vi andra skrattade, som om du velat leka med, men inte kunde och inte tordes. — Då blev jag förälskad i tanken att se dig lössläppt och leende.

Men aldrig förr har jag älskat en annan levande människa.»

Han såg bort ifrån henne ett ögonblick — stirrade [ 305 ]på springbrunnens vattenpelare, som glindrade i månljuset. Och han kände den nya känslan stiga och glindra på samma sätt inom sig själv — och hans sinne var fullt av nya ord, som sprungo i extas över hans läppar:

»Förstår du, Jenny — jag älskar dig så, att jag tycker att allt annat är likgiltigt. Jag sörjer inte över att du inte älskar mig — för jag vet att du skall komma att göra det en dag — jag känner att min kärlek är av sådant slag, att den skall få det att ske. — Jag har tid att vänta för det är underbart att älska dig så.

Då du sade det där om att låta draga ned dig — kasta dig under lokomotivet — då var det något som hände med mig. Jag visste inte själv vad det var, jag visste bara att jag inte stod ut med att höra dig tala så — jag visste att jag inte kunde låta det ske. Det var som om det gällt mitt eget liv. Och då du talade om barnet — det gjorde så vanvettigt ont i mig, att du hade lidit och att jag inte kunde hjälpa dig — ja, jag visste det inte då, men det var visst det också, att jag ville att du skulle hålla av mig — och jag förstod det alltsammans, Jenny, den gränslösa kärleken och den förfärliga saknaden — för just så håller jag ju av dig. Och medan vi gick upp här, och medan vi satt därborta — så förstod jag det hela — hur gränslöst kär och dyrbar du är mig.

Nu tycker jag ju att det alltid har varit så, förstår du. Allt som jag minns om dig, hör ihop med — att jag håller av dig. Nu förstår jag varför jag har varit så nedstämd sedan du kom hit. Jag såg att du hade det svårt — det var det, både att du var så tyst och så sorgsen den första tiden, och så de där vildhetsanfallen sedan. — Jag minns den dagen på landsvägen vid Warnemünde, då du stod där och grät — det hör också ihop med att jag älskar dig.

De andra männen, som du har känt, Jenny — barnets far också — å, jag vet hur det har varit. Du har talat och talat med dem om allt, som du har tänkt, och [ 306 ]det har bara blivit till prat om tankar, till och med när du har försökt att få dem att begripa hur du kände — för de kunde inte förstå hurudan du var. — Men jag vet det. — Det som du sade den där dagen i Warnemünde, och det som du har sagt i dag, — du vet, att det kunde du bara säga till mig — det är saker, som bara jag kan förstå — är det inte sant?»

Hon böjde överraskad, samtyckande huvudet. Det var sant.

»Jag vet att jag är den enda som förstår dig i grund och botten, och jag vet precis hurudan du är. Åh, och sådan älskar jag dig.. Om du vore full av fläckar och blodiga sår i ditt sinne så kan jag bara älska dig och kyssa bort alltsammans, till du blir ren och sund igen. Jag vill ju inte annat med min kärlek, Jenny, än att du skall bli som du ville vara och måste vara för att känna dig lycklig. Vilka galenskaper du än kunde finna på så skulle jag tro att du var sjuk, att det var något främmande, som hade trängt sig in i ditt väsen. — Om du bedrog mig — om jag fann dig full i en rännsten — du är min egen älskade Jenny i alla fall — hör du det.

Kan du inte bara bli min — bara komma över till mig, lägga dig i mina armar och låta mig göra dig till min. — Du skall bli sund och lycklig igen — jag vet inte riktigt nu hur jag skall göra det, men jag vet att min kärlek skall finna på det — så att du skall vakna lite gladare för var morgon och var dag skall bli lite ljusare och gladare än gårdagen och din sorg lite mindre tung. — Kan vi inte resa upp till Viterbo, du — eller någon annanstans? Å, låt mig få dig — jag skall vårda dig, som ett litet sjukt barn. Och när du har blivit frisk igen så har du lärt dig att älska mig och vet att vi två kan inte leva utan varandra.

Hör du, Jenny — du är sjuk — du kan inte reda dig själv. — Slut bara dina ögon och räck mig händerna, så tar jag och älskar dig frisk — åh, jag vet jag kan.»

[ 307 ]Jenny vände sitt vita ansikte emot honom. Hon hade lutat sig mot en pelare — stod där och smålog sjukt i månljuset.

»Hur skulle jag kunna göra något så ont och synda mot Gud —»

»Menar du, för att du inte älskar mig? Ja, men jag säger dig ju, att det gör inte något. För jag vet att min kärlek är så beskaffad att du kommer att göra det, bara du har levat gömd inne i den en tid.»

Han tog om henne — kysste hela hennes ansikte, badade det med kyssar. Hon stod viljelös. Men hon viskade i alla fall om en stund:

»Gör det inte Gunnar — är du snäll —»

Han släppte henne dröjande.

»Varför får jag inte göra det?»

»För att det är du. — Hade det varit en annan — som var mig likgiltig — vet jag inte om jag gitte att göra motstånd.»

Gunnar tog hennes hand och de gingo fram och tillbaka i månskenet.

»Jag förstår dig. — Då du hade lillpysen din så tyckte du att det hade blivit mening med ditt liv igen — efter allt det meningslösa. För du älskade honom och han behövde dig. Och då han dog blev du likgiltig för dig själv, därför att du tycker att du är överflödig.»

Jenny nickade.

»Jag vet några som jag tycker så mycket om att det skulle göra mig ont om jag visste att de voro bedrövade och glad när det gick dem väl. Men jag kan varken göra dem större sorg eller glädje. Det har alltid varit så. Och det var det som i hemlighet gjorde mig så olycklig och längtande förr — att jag gick där och att det inte var till någon människas lycka jag var till. Det var det som jag vill vara, Gunnar — lyckan för en annan människa. Jag har aldrig trott på annan lycka. Du talade om mitt arbete, men jag trodde aldrig på att det var nog för det [ 308 ]var så egoistiskt. Den djupaste glädjen av det är ju ens egen, medan man håller på med det — och den kan man inte dela med någon. Men det är ju ingen glädje, som är lycka, om man inte kan dela den med andra. — Utom det man kan känna för ögonblicket, då man är ung. Det har jag nog känt —, då jag tyckte att jag hade blivit lite mera som jag ville. Men det är ju bara de abnorma, som samlar på någon slags rikedom för annat än att begagna den. En kvinna i alla fall — jag tycker att en kvinnas liv är meningslöst, när hon inte är till någons glädje. — Men jag har aldrig varit det, bara till sorg för några — den lilla fattiga glädje jag gav kunde nästan vilken annan som helst ha givit, för de älskade mig bara, därför att de såg något annat i mig än det jag var.

Och efter sen lillpysen dött så tyckte jag det var bra att ingen stod mig så nära att jag kunde göra dem en riktigt allvarlig sorg. Det var ingen som jag var omistlig för.

Och nu säger du mig det här. Du har kanske alltid varit den som jag allra minst skulle ha velat draga in i mitt förvirrade liv — på sätt och vis har jag alltid hållit mest av dig — av alla som jag känt. Jag tyckte det var så gott att vi voro vänner, så som vi voro det — så att inte kärlek och allt sådant där farligt och oroväckande kunde komma emellan oss. Jag tyckte du var för god till annat. Åh, Herre Gud, vad jag skulle önska att det inte blivit annorlunda.»

»Nu har jag ingen känsla av att det någonsin varit annorlunda», sade han sakta. »Jag älskar dig. Och jag tror att du behöver mig. Jag är säker på att jag kan få dig till att bli lycklig igen, och bara du blir det så har du gjort mig lycklig.»

Jenny skakade på huvudet.

»Hade jag bara haft det minsta kvar av tro på mig själv. — Hade jag inte känt mig så obotligt färdig — då kanske. — Men Gunnar — när du talar om att du älskar [ 309 ]mig, så vet jag att det som du håller av hos mig är dött och ödelagt. — Och så är det ju det samma igen — du är förälskad i något, som du drömmer dig till hos mig. — kanske något som jag har varit eller kunnat bli. — Men i alla fall — en dag kommer du att se mig, som jag är nu och så blir du bara olycklig, du också.»

»Hur det än går, så kommer jag aldrig att betrakta det som en olycka, att jag älskar dig. Jag vet mycket bättre än du själv att så som du nu har det behövs det bara en knuff och du stupar — i något alldeles vanvettigt. Men jag älskar dig — för jag kan se hela den väg, som har fört dig dit och om du stupade, så följde jag bara efter dig och försökte att bära dig tillbaka på mina armar och älska dig i alla fall.»


Då de stodo uppe i gången framför deras rum på natten tog han hennes händer:

Jenny — vill du inte hellre att jag skulle sova hos dig i natt — än ligga ensam? Skulle du ändå inte tycka att det vore gott att somna in i armarna på en som höll av dig mer än allt i världen, och vakna på samma sätt i morgon?»

Hon såg upp och smålog sällsamt i det gula skenet från vaxstapeln.

»Kanske i natt. Men jag tror inte i morgon.»

»Åh, Jenny.» Han gjorde ett häftigt kast med huvudet. »Det är mycket möjligt att jag går in till dig i natt. Jag tycker att jag har lov till det — det skulle inte vara något orätt av mig. — Jag vet att det vore det bästa för dig att bli min.

Blir du ond — blir du bedrövad — om jag kommer?»

»Jag tror att jag skulle bli bedrövad — efteråt. För din skull. — Åh nej, gör det inte, Gunnar! Jag vill inte bli din — när jag själv vet att jag lika gott kunde bli någon annans.»

[ 310 ]Han skrattade kort — begärande och smärtsamt på samma gång.

»Då borde jag göra det — blir du först min, så blir du inte någon annans — det känner jag dig för väl till, Jenny min. — Men när du ber — jag kan ju gärna vänta.

Men lås din dörr då!» sade han med samma skratt.