Jenny/Del III/Kapitel 11

←  Kapitel X

Jenny av Sigrid Undset Översättare: Sigrid Elmblad Kapitel XI

Kapitel XII  →

XI.

Det hade varit ruskigt väder hela dagen, med kalla, blekgråa skyar uppe på fästet. Nu mot kvällen kom det några tunna mässinggula strimmor över horisonten i väster.

Jenny hade gått upp på Monte Celio på eftermiddagen för att teckna. Men det hade inte blivit mycket av — hon hade bara suttit och hängt på den stora trappan utanför San Gregorio och sett ned i lunden där de stora träden började att vårligt knoppas under den blekgråa himlen och tusenskönorna lyste tätt på gräsmattan.

Hon gick inåt igen genom alléen som löper utmed sydsluttningen av Palatinen. Ruinmassorna sköto vissnat gråa upp mot klostrets palmer uppe på toppen. Nedför sluttningen hängde de evigt gröna buskarna, nästan svarta, pudrade med kalkdamm.

Utanför Konstantinsbågen på platsen med de öde ruinerna av Colosseum och Palatinen och Forum runt om drevo några frusna vykortsförsäljare omkring. Det var få turister ute i dag. Ett par små skinntorra damer, som köpslogo på en omöjlig italienska med en kringvandrande mosaikförsäljare.

En liten gosse, kanske tre år, grep tag i Jennys kappa och räckte upp en knippa med styvmorsblommor åt henne. Han var ovanligt svartögd och långhårig och utpyntad i nationaldräkt med spetsig filthatt, sammetsjacka och sandaler utanpå de vita ullstrumporna. Han kunde inte tala riktigt rent ännu, men han bad om en soldo.

Jenny gav honom myntet och modern seglade ögonblickligen fram vid sidan av honom och tog det tackande i förvaring, Hon hade försökt att ge sin dräkt en liten nationell anstrykning hon med — snört ett rött livstycke av sammet utanpå den smutsiga, rutiga blusen och brett en servet i fyrkant ovanpå håret. På armen bar hon ett spädbarn.

Det var nu tre veckor gammalt svarade modern, då Jenny frågade. Ja stackarn, han var sjuk.

Barnet var inte större än Jennys gosse hade varit vid födelsen. Huden var röd och sårig och full av fjäll. Han andades pipande, som om luftrören varit fulla av slem, och ögonen blickade glanslösa ut under inflammerade, halvslutna ögonlock.

Ja, hon gick med honom var dag, till kliniken, sade modern. Men de sade att han skulle dö. Det var nog bäst för den stackarn också. — Kvinnan såg trött och bedrövad ut — ful var hon och tandlös.

Jenny kände gråten komma upp i strupen. Stackars liten unge. — Ja, för honom var det bäst att dö. Stackars lilla kryp! Hon strök smekande över det lilla fula ansiktet.

Hon hade givit kvinnan några slantar och hon ville just gå vidare. I det samma gick en herre förbi. Han hälsade — stannade ett ögonblick — men gick vidare, då inte Jenny hälsade igen. Det var Helge Gram.

Hon hade inte funnit sans nog att hälsa. Hon böjde sig ned över den lilla gossen med blommorna och tog hans händer, drog barnet närmare till sig och pratade med honom, medan hon försökte få makt med den vanvettiga skälvning som löpte genom hennes kropp.

En gång vände hon huvudet och såg åt det håll dit han gått. Borta i trappan som förde från platsen runt Colosseum och upp till gatan stod han och såg över till henne.

Och sittande på huk fortfor hon att prata med kvinnan och barnet. Då hon såg upp igen hade han gått — men hon väntade en lång stund efter det hans gråa hatt och rock hade försvunnit.

Då nästan sprang hon hemåt — genom bakgator och gränder, rädd för vartenda hörn som hon vek om att han skulle stå där på lur.

Längst upp på baksidan av Pincio hamnade hon, och där åt hon kväll på en trattoria, där hon aldrig hade varit förut.

Då hon hade suttit och druckit ett par klunkar av vinet blev hon lugnare.

Om hon nu träffade Helge och han tilltalade henne — så var det naturligtvis pinsamt. Det var självklart att hon helst ville undgå det. Men om det föll sig så, så var det ju inte något att vara så meningslöst rädd för. De två voro ju färdiga med varandra. Det som hade skett sedan de skilts åt ägde han inte någon rätt att kräva räkenskap för av henne. Om han gjorde det — var det utan all rätt. Vad han än visste — vad han än kunde säga — hon visste ju själv vad hon hade gjort. Sig själv hade hon nödgats stå till räkenskap för — och vad var allt annat mot det.

Behövde hon vara rädd för någon människa hon? — Ingen kunde göra henne något värre än vad hon gjort sig själv.

Men det hade varit en ond dag, det hade det. En av de dagar då hon inte kände sig nykter. Nu var det bättre.

Men hon hade inte väl kommit ut på gatan igen förrän den där vettlösa förtvivlade rädslan föll över henne på nytt. Och den jagade henne, så hon gick stormande fort utan att hon visste av det och hon knöt sina händer och talade halvhögt för sig själv.

En gång slet hon handskarna av sig för att hon var brännande het. Och hon erinrade sig först nu att hon hade sett att det blev en våt fläck på den ena, då hon klappade det sjuka barnet. Hon slängde handskarna ifrån sig med vämjelse.

Då hon kom hem stod hon ett ögonblick i gången. Så knackade hon på Gunnars dörr. — Men han var inte inne. Hon såg efter uppe på taket — där var ingen.

Hon gick in till sig själv och tände lampan. Med armarna korsade över bröstet satt hon och stirrade in i lågan — reste sig, vankade rolöst omkring på golvet och satte sig igen som förut.

Uppjagad lyssnade hon efter varje ljud från trappan. Åh, bara Gunnar ville komma — åh, bara inte den andra kom, — Men han visste ju inte var hon bodde, men han kunde träffa någon och fråga. — Åh, Gunnar, Gunnar kom!

Då ville hon gå rakt in till honom, kasta sig i hans armar och be honom taga henne.

För ifrån det ögonblick som hon åter mött Helge Grams gulbruna ögon, hade hela den tid av hennes förflutna, som börjat under blicken ur dessa ögon rest sig inför henne. Det var över henne igen, alltsammans, vämjelsen, tvivlet på hennes egen förmåga att känna och att vilja och välja — tvivlet på att det var hennes allvar att hon inte ville det som hon sade sig själv att hon inte ville. Och hon betraktade sig själv som hon gjort den gången — som lögnaktig, drömvillad, slapp — medan hon gick och låtsade för sig själv att hon fordrade att känna rent och starkt och helt och medan hon sade sig att hon ville vara ärlig, arbetsam, modig, offervillig, behärskad — så lät hon sig ryckas med av stämningar och drifter, som hon inte brydde sig om att kämpa emot fast hon visste att hon borde det — ljög kärlek för att lista sig till en plats bland människorna, som hon aldrig hade kunnat vinna så länge hon var ärlig.

Skapa om sig hade hon velat för att slippa in bland människor, där hon alltid hade vetat att hon måste förbli främmande, därför att hon var av en annan art. Men hon hade inte förmått att vara ensam, inspärrad i sin egen natur. Hon hade gjort våld på sin natur. Och motbjudande, onaturligt hade hennes förhållande blivit till de människor, som innerst voro hennes väsen främmande. Sonen och fadern. — Och nu efteråt — hennes eget innersta väsen hade blivit ödelagt av det — varje fast hållpunkt som hon ägt inom sig hade sviktat — fallit sönder. Hon upplöstes inifrån.

Om Helge kom — om hon mötte honom så visste hon att förtvivlan och livsledan skulle ta överhand hos henne. Hon visste inte vad som skulle komma att ske — bara — att måste hon stå ansikte mot ansikte med det där igen, så orkade hon inte mer.

Åh, Gunnar! Om hon älskade honom eller inte hade hon alls inte tänkt på under dessa veckor, som han hade tiggt om att få henne — som hon var. Och svurit på att han kunde hjälpa henne över — bygga upp igen allt som var ödelagt inom henne.

Ibland hade hon bara önskat att han ville ta henne med våld, så hon slapp att välja. För det var det samma vad han sade, valde hon att bli hans, då sade hennes sista stolthet henne att hon hade ansvaret. Då måste hon bli det som hon hade varit — det som han trodde hon var och det han trodde hon kunde bli. Vare sig hon orkade eller icke orkade måste hon arbeta sig upp ur allt det som hon nu låg nedsölad i — begrava, under ett helt nytt liv allt som hade varit, sedan hon gav Helge Gram den kyss, varmed hon förrådde all sin tro och hela sitt liv ända till den där vårdagen på Campagnan.

Om hon ville bli Gunnars — var det så att hon älskade honom då han var allt det som hon velat bli? När hela hans väsen kallade på allt det i henne som hon en gång hade valt att odla och vårda — all den förmåga hos henne, som hon funnit värd att styrka —?

Kärleken som hon hade sökt på villovägar dit hennes sjuka längtan och heta oro hade drivit henne — var den då bara det självgivna att sluta ögonen och ge sig hän åt honom, som var den ende som man kunde lita på — den ende som alla ens instinkter nämnde som samvete och den rätta domaren? —

Men hon hade inte kunnat göra detta — alla dessa veckor hade inte kunnat göra det. Hon hade bara tyckt att hon först med egen kraft måste försöka komma en smula upp ur den dy, som hon låg i. Hon måste bara känna att det var hennes egen vilja från, forna tider som tagit styret igen i hennes splittrade sinne, bara så att hon fick igen en smula självrespekt och själstillit.

Skulle hon leva vidare — så var Gunnar ju i sig själv allt som var livet för henne. — Åh, de par glosorna som han hade klottrat ned på ett stycke papper — en bok som burit bud till henne från något i hans väsen — det var ju det som väckt hennes sista flämtande längtan till livet, den tiden då hon släpade sig fram som ett lemlästat djur efter barnets död.

Kom han nu — så fick han ta henne. Bära henne över det första stycket. Sedan skulle hon nog försöka att gå själv.

Och för hennes själ, som förtärdes, där hon satt och väntade blev det till detta:

Kom han så skulle hon leva. Kom den andre, så måste hon dö.

Och då hon hörde steg i trappan, och det inte var Gunnar, och då det knackade på hennes dörr, böjde hon huvudet och gick skälvande bort och öppnade för Helge Gram. För henne syntes det bara som om hon öppnat dörren för det öde som hon själv frambesvurit över sig.

Hon stod och såg på honom, medan han gick fram i ljuset och lade hatten på en stol. Hon hälsade inte på honom nu heller.

»Jag visste inte att du var här i staden», sade han. »Jag kom hit i förrgår. Från Paris. Jag såg din adress i föreningen — jag hade tänkt att gå upp till dig en dag. Så mötte jag dig på gatan i eftermiddags. Jag kände igen ditt gråa pälsverk redan på långt håll.» Han talade fort — liksom andfått. »Vill du inte säga godafton till mig, Jenny — är du förargad för att jag har kommit upp till dig?»

»Godafton Helge!» sade hon och tog emot den hand som han räckte henne. »Var så god, vill du inte sitta ned?»

Hon satte sig själv i soffan. Hon hörde sin egen röst, ganska lugn lät den. Men i hjärnan hade hon den samma besynnerliga delirerade förnimmelsen av rädsla.

»Jag hade lust att hälsa på dig», sade Helge och satte sig i stolen bredvid henne.

»Det var snällt av dig», svarade Jenny.

De tego ett slag.

»Du bor i Bergen nu», sade hon. »Jag såg att du har tagit din doktorsgrad — gratulerar.»

»Tack!»

Så blev det en paus igen.

»Ja, du har ju varit utomlands ganska länge nu. — Ibland har jag tänkt på att skriva till dig — men det blev aldrig av. Heggen bor här i huset han också, ser jag.»

»Ja. Jag skrev och bad honom hyra åt mig — en ateljé, men de äro så dyra och svåra att få tag i här i staden. Men det här rummet har ju ganska bra belysning.»

»Jag ser att du har en del tavlor stående — ja.»

Han reste sig, gick bort över golvet ett slag, men kom strax tillbaka och satte sig som förut. Jenny sänkte huvudet. Hon kände att han oavbrutet stirrade på henne.

Så talade han igen — de försökte att få ett samtal i gång. Han frågade om Fransiska Ahlin och andra gemensamma bekanta. Men samtalet dog strax bort och han satt tyst igen och såg på henne som förut.

»Vet du att mina föräldrar äro skilda?» frågade han plötsligt.

Hon nickade.

»Ja.» Han skrattade till. »De höll ju ihop i det längsta, för vår skull. Gick där och gnavde och gnisslade mot varandra, som två kvarnstenar, tills allt var malt till pulver emellan dem. Nu fanns det väl inte mer som kunde malas sönder — och då stannade kvarnen.

Å, jag minns, när jag var pojke. När de talade med varandra — de slogs inte precis. Men det var någonting i deras stämmor — mor stormskällde för resten och brukade mun — grät till slut. — Far var bara lugn, stillsam men det var en klang i rösten, ett hat så kallt och hårt, så det skar. — Jag låg inne i sängkammaren och pinades av — en tvångsföreställning får jag väl kalla det — att det skulle vara en ren förnöjelse att ta en strumpsticka och sticka tvärs igenom huvudet, in genom det ena örat och ut genom det andra. — De där rösterna gjorde rent fysiskt ont i trumhinnorna — med en smärta som liksom fortplantade sig in i hela hjärnan, förstår du.

Ja, det var alltså i början. Nu har de två gjort sin plikt som föräldrar. Och så är det nu slut.»

Han nickade ett par gånger som för sig själv.

»Det är så styggt. Hatet menar jag — allt blir så styggt, som kommer i närheten av det. Jag har varit på besök hos min syster i somras. Vi sympatiserade ju aldrig — men. Det var avskyvärt att se henne tillsammans med mannen. Ibland gick han fram och kysste henne — tog pipan ur den tjocka, våta munnen och kysste hustrun. En sådan där påve på predikstolen och en sådan vällusting i hemmet. Sofie blev alldeles vit ibland, då han rörde henne.

Och du och jag. Jag tyckte att det var så självklart efteråt att det måste gå i stycken allt det fina, mjuka, ljusgröna mellan oss — frysa bort i den luften där. Då jag hade rest ifrån dig den där gången, ångrade jag det. Jag gick och tänkte att jag skulle skriva — men vet du varför jag inte gjorde det? Jo, jag fick ett brev från far — han berättade att han hade varit uppe hos dig. Det var en förmaning, förstår du, att jag borde, försöka att återknyta förbindelsen med dig — därför skrev jag inte — jag hade en vidskeplig rädsla för att följa något råd från det hållet.

Så har jag gått och längtat och drömt om dig hela tiden bara, Jenny. Levat om och om igen i alla minnena. — Vet du vilket det första ställe var som jag uppsökte här i Rom — i går? Jag var ute på Montagnola. Jag fann rätt på våra namn i kaktusbladet.»

Jenny satt blek med sammanpressade händer.

»Du ser alldeles likadan ut som förr. Och du har levat tre år, som jag inte vet någonting om», sade Helge sakta. »Nu då jag kommit samman med dig igen, kan jag inte fatta det. Det är alldeles som om det inte vore sant, allt det som ligger emellan sedan vi skildes här i Rom.

Och så är du kanske en annans nu?»

Jenny svarade ej.

»Är du — förlovad?» frågade han sakta.

»Nej.»

»Jenny —» Helge böjde huvudet så att hon inte kunde se hans ansikte. »Vet du — alla de här åren — jag har tänkt — drömt om — att få dig tillbaka. Jag har gått och utmålat för mig, att vi två möttes igen — och att vi kom att förstå varandra. — Du sade ju att jag var den förste som du hade tyckt om Jenny — är det omöjligt?»

»Ja», sade hon.

»Heggen?»

Hon svarade inte genast.

»Jag har alltid varit svartsjuk på Heggen», sade Helge sakta. »Jag var rädd att det var han som var den rätte. — Då jag såg att han bodde tillsammans med dig —

Och nu äro ni således — förtjusta i — varandra?»

Jenny teg fortfarande.

»Är du kär i honom?» frågade Helge igen.

»Ja, men jag vill inte gifta mig med honom.»

»På det sättet», sade han hårt.

»Nej.» Hon smålog flyktigt. Och trött och uppgiven sänkte hon huvudet. Jag orkar inte med något förhållande till någon — nu mera. Jag orkar ingenting. Jag skulle önska att du ville gå, Helge.»

Men han blev sittande.

»Jag kan inte fatta att allt skulle vara förbi. Jag trodde det aldrig och nu då jag ser dig.

Jag har tänkt och tänkt att det var nog min egen skuld — jag var så försagd, visste aldrig vad som var det rätta. Det kunde ha varit annorlunda. — Jag har tänkt på den sista aftonen, som jag var tillsammans med dig i Rom. Jag har alltid tyckt att det ögonblicket måste komma tillbaka. För jag gick den gången därför att jag trodde det var riktigast av mig. — Då kan jag väl inte ha mist dig för det.

Den gången» — han såg ned — »hade jag aldrig rört en kvinna ännu. — Jag hade blivit skrämd av det som jag såg hemma. — Drömmar och fantasier — det var ett rent helvete ibland — men alltid var rädslan starkast.

Åh! Nu är jag tjugunio år du. Och ingenting vackert och lyckligt har jag upplevat utom den korta våren med dig. Kan du inte förstå att jag aldrig har kunnat släppa tanken på dig —?

Begriper du inte hur jag älskar dig — den enda lycka som jag vetat om? Jag kan inte släppa dig — nu kan jag inte.»

Hon hade rest sig skälvande, och han reste sig han också. Hon vek ovillkorligen några steg tillbaka.

»Helge — det har varit en annan.»

Han stod stilla och såg på henne.

»Såå — har det varit en annan, du. — Det kunde ha varit jag — och så blev det en annan. — Ja, men jag vill ha dig — jag bryr mig inte om det — nu vill jag ha dig för du har lovat mig det en gång».

Då hon förskrämd sökte glida förbi honom drog han henne våldsamt till sig.

Det var som om det tagit några ögonblick innan hennes hjärna kom till medvetande om att han kysst hennes mun. Hon trodde att hon gjorde motstånd, men hon låg nästan passiv i hans armar.

Hon ville säga att han inte fick — hon ville säga vem som var den andre. Men hon kunde inte ty då skulle hon ha sagt att hon haft ett barn. Men då hon tänkte på den lille kände hon att hon inte förmådde att nämna hans namn — i sammanhang med detta. Sitt barn måste hon hålla utanför den undergång, som hon nu visste skulle komma. — Och hon kände det nästan som ett ömhetsbevis från den lille döde och det värmde henne och gjorde henne gott — så att hennes kropp ett ögonblick blev mjuk och eftergivande i hans armar.

»Du är min — det är min du är, Jenny — ja, ja, ja —» viskade Helge ned över henne.

Hon såg ett ögonblick upp i hans ansikte — så slet hon sig lös ifrån honom och rusade mot dörren. Hon ropade i det samma högt på Gunnar.

Han var efter henne och tog henne på nytt.

»Han får dig inte — du är min, min —»

De brottades utan ord nere vid dörren. För Jenny syntes det som om alltsammans kom an på om hon kunde få upp den och komma in i Gunnars rum. Och allt efter som hon kände Helges kropp mot sin, hetare och starkare än hennes egen, och han höll henne fast med armar och knän, så var det som det skulle så vara att hon måste ge sig hän. Och till sist kastade hon sig godvilligt i hans armar.

I gryningen medan han gick och klädde på sig kom han varje ögonblick fram till hennes säng och kysste henne.

»Underbara du! Vad du är vidunderligt vacker, Jenny!

Nu är du min. Nu blir alltihop gott igen — inte sant? Åh, jag älskar dig.

Du är trött. Nu skall du sova — nu går jag. Jag kommer upp till dig på förmiddagen. — Sov gott, älskade Jenny min. Är du så trött?»

»Ja, mycket trött, Helge.» Hon låg med halvslutna ögon och såg mot den bleka morgondagen, som Helge släppt in genom spjälluckorna.

Han kysste henne. Han hade fått på sig ytterrocken och stod med hatten i hand. Ännu en gång lade han sig på knä framför sängen och sköt armen in under hennes skuldror.

»Tack för i natt, Jenny — kan du minnas att det sade jag den första morgonen i Rom — därute på Aventinen — Minns du det?»

Jenny nickade nere i kuddarna.

»Sov gott då! — Får jag en kyss till — så godnatt då, min fagra Jenny!»

I dörren stannade han.

»Det är sant du — porten — behövs det någon nyckel? Eller är det en sådan där av sedvanligt gammaldags slag med klinka på insidan?»

»Ja, det är av det vanliga slaget — du kan öppna inifrån utan vidare.»

Hon blev liggande med slutna ögon. Men hon såg sin egen kropp sådan som den låg under täcket, vit, vacker, naken — ett ting som hon redan kastat bort så som hon kastat den fläckade handsken i eftermiddags. Den var inte hennes mera.

Plötsligt klack det till i henne — hon hörde Heggen komma i trappan — långsamt — öppna sin dörr. Han gick fram och tillbaka därinne en stund — så ut igen, uppför trappan till taket. Nu hörde hon hans hastiga steg fram och tillbaka över sitt huvud.

Hon var viss på att han visste. Men det gjorde i alla fall inte vidare intryck på hennes trötta hjärna. Hon kände inte smärta längre. Det förekom henne som om allt måste synas honom lika självklart och oundvikligt som det stod för henne själv.

Det som hon skulle göra hade hon ingen känsla av beslut vid. Det måste ske, som det, andra hade skett — som en oundviklig följd av att hon låst upp dörren för Helge i går afton.

Jenny stack fram en fot under täcket — låg och såg på den som på ett främmande ting, något som ej var hennes. — Den var vacker. Hon krökte den så att vristen spändes. Vacker var den, vit och blåådrad, med fint rött vid hälen och tårna.

Hon var så trött. Det var gott att vara så trött. Liksom om hon haft smärtor och de gått över. Medan han varit hos henne, hade hon bara haft känslan av att hon blivit pressad ned i mörker, att hon sjönk och sjönk — och att det var vällust att förgås på det sättet. — Berövad all vilja lät hon sig sänkas bort från livet — ned till botten, där allt var stilla. Hon hade en dunkel förnimmelse av att hon besvarat hans smekningar, tryckt sig intill honom. — Nu var hon trött, och det som nu återstod henne att göra, gjorde hon mekaniskt.

Hon steg upp och klädde på sig. Då hon fått på sig strumporna, underlivet och underkjolen, stack hon fötterna i ett par bronsskor, som hon gick med hemma. Hon tvättade sig och satte upp det utslagna håret framför spegeln — utan att veta att hon såg sitt eget ansikte i den.

Så gick hon bort till det lilla bordet, där hon hade sina målargrejor. Hon letade i lådan med raderverktygen. Den spetsiga trekantiga sikeln hade hon kommit att tänka på under natten. Förut hade hon ibland, halvt på lek, satt den mot pulsådern.

Jenny tog upp den, såg på den och prövade den mot fingret. Så lade hon tillbaka den och tog upp en fällkniv. Hon hade köpt den i Paris — den hade korkskruv, konservöppnare och många blad. Ett var kort, spetsigt och brett — det öppnade hon.

Så gick hon tillbaka och satte sig på sängen. Hon lade huvudkudden över kanten av nattduksbordet, stödde den vänstra handen på den och skar igenom pulsådern.

Blodet kom upp i en liten stråle, som träffade en liten akvarell på väggen över sängen. Då hon såg det, flyttade hon handen. Hon lade sig ned — sköt ovillkorligt med fötterna skorna av sig och lade sig helt upp i sängen och då hon såg hur blodet sprutade upp, stack hon den sårade handen under täcket.

Hon hade ingen tanke och ingen ångest — kände det bara som om hon fogat sig i det oundvikliga — själva smärtan i snittet var inte svår — skarp och klar och liksom samlad på ett ställe.

Men om en stund smög det sig en okänd, besynnerlig förnimmelse över henne en ångest som växte och växte. Inte ångest för något — det var bara känslan av en fruktansvärd ångest omkring hjärtat — som om hon höll på att kvävas. — Hon öppnade ögonen — men det drev svarta flak förbi hennes syn. Och hon kunde inte andas — rummet föll ned över henne från alla håll — hon tumlade ner ur sängen, raglade mot dörren och trappan till taket, i blindo, tills hon sjönk ihop på dess översta steg.

Helge hade mött Gunnar Heggen, just som denne kommit ut från porten. De hade sett på varandra — medan de lyft på hatten. Så hade de gått förbi varandra utan ett ord.

Men det mötet hade gjort Helge nykter. Och efter kvällens rus slog hans stämning plötsligt om, och det som han hade upplevat syntes honom plötsligt otroligt, obegripligt — och hemskt.

Detta möte med henne som han drömt om alla dessa år. Henne som han drömt om. Hon hade nästan inte talat — suttit stum och kall, och så plötsligt kastat sig i hans armar. Vild och galen, men utan ett ord. Nu mindes han plötsligt att hon ingenting sagt — ingenting till alla hans kärleksord i natt.

En främmande, skrämmande. — Hans Jenny. Han visste med ens att hon aldrig varit det.

Helge gick och gick på de morgontysta gatorna. Upp och ned på Corson.

Han försökte att minnas henne. Skilja minnen och drömmar åt. Minnas henne från den tid då de voro förlovade. Men han fick inte tag i henne — visste plötsligt att han aldrig hade haft det. Alltid hade det varit något bakom, som han inte kunde se, men han hade känt att det var där.

Ingenting visste han om henne. — Heggen kunde vara hos henne nu — han visste det ej. — Det hade varit en annan hade hon själv sagt — vilken annan — vilka andra, vad för andra, som han inte kände till men alltid känt.

Och nu efter detta — han kunde inte släppa henne nu heller — han visste det. Nu mindre än någonsin förr. — Och han kände henne inte. Vem var hon, som hade honom i sin makt — och som han tillhört i tre år med varenda tanke.

Och det var rädsla och det var raseri, som drev honom, då han rusade tillbaka till hennes port. Den stod öppen. Han sprang upp för trapporna — hon skulle svara honom — hon skulle inte komma undan, innan hon sagt honom allting.

Hennes dörr var öppen. Han såg in — den tomma sängen och de blodiga lakanen och blodet över golvet. Och han vände sig om och såg att hon låg sammanfallen överst på trappan och att det var blod på de vita marmorstegen.

Helge sprang till med ett anskri — lyfte upp henne, höll henne i sina armar. Han kände hennes bröst slappa mot sin hand och en sista ljum rest av livsvärme, som hade gömts bakom korsettens rand. Men armar och händer föllo kalla ned. Och han förstod med en lekamlig rysning, att denna kropp som han för några få timmar sedan hade hållit i sina armar, het och skälvande av liv, den var ett lik och skulle snart vara ett kadaver.

Han segnade ner på knä med henne och skrek vilt.

Heggen ryckte upp dörren till terrassen. Hans ansikte var vitt och förstört. Så såg han Jenny.

Han grep Helge och slängde honom åt sidan — föll ned på knä bredvid henne.

»Hon låg här — då jag kom tillbaka låg hon här.»

»Spring efter en läkare — fort!» Gunnar hade slitit upp hennes linne — känt innanför — tog omkring hennes huvud — lyfte armarna och såg såret. — Han slet ur det ljusblåa sidenbandet ur hennes underliv och band det hårt om handleden.

»Ja, ja, var bor —»

Gunnar skrek plötslig till i raseri. Så sade han halvhögt:

»Jag skall gå. Bär in henne då —» Men han tog henne själv i sina armar och gick mot hennes dörr. Då han såg den blodiga sängen förvreds hans ansikte. Han vände om stötte upp dörren till sitt rum, lade henne på sin egen orörda säng — och sprang ut.

Helge hade följt med honom, med munnen halvöppen som i ett stelnat skrik. Men han hade stannat i Gunnars dörr. Då han blev ensam med henne, smög han sig fram och rörde med fingerspetsarna vid hennes hand. Så sjönk han ihop på golvet med huvudet mot sängkanten och grät skrikande, krampaktigt av fasa.