Jenny/Del III/Kapitel 12

XII.

Gunnar gick fram på den smala gräsbevuxna vägen mellan de höga, vitkalkade trädgårdsmurarna. På den ena sidan låg kasernen, det måtte ha varit en terrass innanför den — högt över hans huvud stodo några soldater, som skrattade och pratade. På hörnet vippade en knippa gula blomster som växte i en springa i kanten av muren. Men på den andra sidan om vägen reste sig de väldiga gamla pinjerna med Cestiuspyramiden och den täta cypresskogen inne på kyrkogårdens nya del upp mot den blåa himlen med dess silverskyar.

Utanför gallerporten satt en halvvuxen flickunge i gräset och virkade. Hon öppnade för honom och neg till tack för slanten, som han gav henne.

Luften var vårligt fuktig, blank och len. Härinne på kyrkogården i den täta gröna skuggan blev den drivhusaktigt våt och varm. Och pingstliljorna i rabatten längs med gången doftade hett och kvalmigt.

De gamla cypresserna stodo tätt som en lund omkring gravarna, som mörka av vintergrönans och violernas dunkla, krypande grönska lågo i terrasser upp mot den murgrönsklädda gamla stadsmuren. De dödas minnesvårdar lyste — små marmortempel och vita änglastatyer och tunga stora sarkolager. Mossan grodde på dem och täckte cypressernas stammar. Där satt en och annan röd och vit blomma kvar i kameliaträdens mörkblanka kronor, men de flesta lågo bruna och vissna på den svarta, fuktiga mullen, som ångade rå och däven upp emot honom. Han kom att tänka på något som han hade läst — att japanerna inte tyckte om kamelian därför att dess blomster föllo av hela och friska som avhuggna huvuden.

Jenny Winge hade blivit begraven längst borta på [ 327 ]kyrkogården, nära intill kapellet. Det var i utkanten av en ljusgrön med tusenskönor översållad ängssluttning, där det bara fanns några få gravar ännu. Cypresser hade blivit planterade i kanten av gräsvallen, men de voro helt små ännu, liknade leksaker med de spetsiga, svartgröna kronorna på ranka, hoptvinnade, bruna stammar, som påminde om pelare i korsgången av ett kloster.

Hennes grav låg litet för sig själv ute på ängen, men torven hade tagits bort då den blev uppkastad, så det var mull över den. Den var ljusgrå, ty solen lyste på den och den mörka cypresslunden stod som en mur bakom.

Gunnar höll händerna för ansiktet och böjde sig ned på knä, tills han låg med huvudet nere på de vissna blomsterkransarna.

Han kände vårens trötthet i alla lemmar, och blodet rann sjukt av sorg och saknad vid vart och ett av hans hjärtas tunga slag. Jenny — Jenny — Jenny — hennes ljusa namn hörde han överallt i vårens fågellåt, och hon var död.

Hon låg därnere i mörkret. En lock av hennes ljusa hår hade han klippt av, och han bar den inne i plånboken. Han kunde ta upp den och låta den glänsa i solen — och de små fattiga gnistorna var allt vad solen nu mäktade att tända av hela hennes tunga, skimrande bår.

Hon var död och borta. Det fanns några tavlor efter henne och det hade stått en liten bit om henne i tidningarna. Och där fanns en mor och några systrar som sörjde sin Jenny — den verkliga hade de aldrig känt och de visste ingenting om hennes liv och hennes död. Det fanns andra — de stirrade förtvivlade efter den Jenny, som de hade känt — de visste något, men de förstodo ingenting.

Det var bara hans Jenny, hon som låg här.

Helge Gram hade kommit till honom. Han hade frågat och hade berättat och han hade jämrat och tiggt:

»Jag förstår ju ingenting. Vet du det — förklara [ 328 ]mig det, Heggen. Du vet det, kan du inte säga mig, vad du vet?»

Han hade inte svarat.

»Det var en annan. Hon sade det själv. Vem var det? Var det du?»

»Nej!»

»Vet du vem det var? —

»Ja, men jag vill inte säga det. Det tjänar ingenting till att du frågar, Gram.»

»Ja, men jag blir galen, Heggen — jag blir galen av det, om du inte kan förklara för mig.»

»Du har ingen rätt till att känna Jennys hemligheter.»

»Men varför gjorde hon det då? För min skull — för hans skull — för din skull?»

»Nej. Hon gjorde det för sin egen skull.»

Så hade han bett Gram gå. Nu hade han rest. De hade inte sett varandra mera.

Det var uppe i Borgheserträdgården, som Gram hade kommit fram till honom. Ett par dagar efter begravningen. Han hade suttit där i solskenet. Han var så trött. Det var han som hade fått lov att ordna med alltsammans och ge nödiga förklaringar åt alla håll — i anledning av undersökningarna om självmordet — och med begravningen — till fru Berner hade han skrivit att hennes dotter plötsligt dött av hjärtslag. Men det hade varit något i allt detta som hade gjort honom gott. Det att ingen visste hans sorg. Det, att den stora förklaringen, som han visste var den sanna — den gömde han för sig själv. Det hade sänkt hans sorg så oändligt djupt ned i honom själv. Nu kom han aldrig till att säga den till någon människa. Den var ensamt hans. Och den skulle vara den innersta kärnan i hans själ i alla tider.

Den skulle färga hans väsen och färgas av det. Den skulle styra hans liv — och styras av det — skifta färg och form med det, men aldrig plånas ut. Var timme på [ 329 ]dagen under hela denna tid var den annorlunda — men den var alltid där, och så skulle det alltid vara.

Men han mindes att då på morgonen, då han sprang efter läkaren, medan den andre var ensam kvar hos henne — då hade han velat att Helge Gram skulle få veta det — och han hade velat säga det så att den andres hjärta skulle bli till aska — som hans eget var då.

Men under de dagar som lågo emellan hade allt vad han visste blivit till en hemlighet mellan den döda kvinnan och honom. Det var ingenting av alltsammans, som inte hänt därför att hon var som hon var och sådan som hon var hade han älskat henne. Och Helge Gram var en likgiltig och tillfällig främmande för honom och för henne, och han hyste inte något begär att hämnas på honom, lika litet som han kände medlidande med Helges sorg och skräck över det ofattbara som skett.

För de människorna voro ju något tillfälligt. Därför att hon var som hon var hade allting hänt. Hennes sinne kunde svikta och böjas villsamt för en il en gång därför att det skjutit upp så högt och sprött. Och han hade själv trott att hon kunde växa som ett träd växer och han hade inte förstått att hon grodde bara som en blomma, en skör och saftfull stängel som spirar upp för att få sol och slå ut i blomstring med alla sina tunga längtansfulla knoppar. Bara en liten flicka hade hon varit, hon med. Och det skulle vara den eviga sorgen i hans sinne att han inte hade sett det förrän det var för sent.

För hon kunde inte räta upp sig igen, då hon en gång blivit knäckt. Hon var som ett liljeblomster och de kunna ej skjuta upp från roten igen om den första stängeln blivit bruten. Det fanns intet som var smidigt och frodigt i hennes väsen, men sådan som hon var älskade han henne.

Och sådan som hon var var hon bara hans. Det var bara han som visste hur hon hade varit blond och skär, [ 330 ]så ivrig, stark och högvuxen och ändå så bräcklig och skör med en ömtålig ära, av det slag som inga fläckar kunna tvättas bort ifrån, därför att de sätta märken så djupt in.

Och nu var hon död. Och han hade varit ensam med sin kärlek i många dagar och nätter och han skulle vara ensam med den i alla sitt livs dagar och nätter.

Och det hade varit nätter då han kvävt sina förtvivlade skrik i sängkuddarna. Hon var död och han hade aldrig ägt henne. Och det var honom, som hon skulle ha älskat, och det var honom som hon skulle ha tillhört och hon var den enda, som han älskat. Hon var död och hennes vackra, slanka, vita kropp som slöt sig om hennes väsen som en sammetsslida om en smal och fin spröd klinga, den hade han aldrig rört, aldrig sett. Andra hade haft den och inte vetat vad det var för en underbar och sällsynt skatt som förirrat sig i deras händer. Och nu låg den nergrävd i jorden, och den skulle förändras ohyggligt, ohyggligt och förtäras och upplösas tills den blev en smula mull i mullen till slut.

Gunnar skakade av snyftningar där han låg.

Andra hade ägt henne. Och de hade besudlat henne och ödelagt henne, och de hade inte vetat vad de gjorde. Och han hade aldrig ägt henne.

Så länge han levde skulle det komma stunder då han våndades som nu, för att det var sålunda.

Och dock var det bara han, som ägde henne. Bara i hans hand kunde hennes gyllene hår glänsa nu. Hon själv, hon levde i honom — hennes själ och hennes bild stodo speglade i honom så klart och fast som i stilla vatten. Hon var död, hennes sorg var inte mera i henne men den var i honom — där levde den vidare, och skulle inte dö förrän han dog själv. Och därför att den var levande skulle den växa och förändras — han kunde inte [ 331 ]veta hur hans sorg skulle se ut om tio år — men den kunde växa till någonting stort och skönt.

Så länge han levde skulle det komma stunder då han skulle känna denna underliga tunga och djupa glädje för att det var sålunda.

Men de där morgontimmarna, då han gick på terrassen över hennes huvud medan hon slutade sitt liv. Han mindes dunkelt vad han hade känt. Rasat emot henne hade han visst. Att hon hade kunnat göra det. — Han hade tiggt och trugat bara om att få hjälpa henne — få bära henne bort från det stup, dit hon förirrat sig — och hon hade visat honom ifrån sig och kastat sig utför mitt för hans ögon — på kvinnovis, egensinnigt, ansvarslöst, förryckt, trotsigt.

Men då han hade sett henne ligga där — han hade ju rasat över det med, förtvivlad. — Han skulle ju inte ha släppt henne i alla fall. Vad hon än hade gjort — skulle han ha frikänt henne — hjälpt henne, bjudit henne sin tillit, sin kärlek ändå.

Så länge han levde skulle det komma stunder, då han förebrådde henne att hon hade valt att dö — Jenny, du skulle inte ha gjort det — och det skulle komma stunder, då han skulle tycka att hon måste göra det, sådan som hon var. — Det var för det också, som han älskade henne — evigt, så länge han levde.

Bara ett skulle aldrig ske — att han skulle önska att han aldrig kommit till att älska henne.

Så som han hade gråtit — förtvivlat — skulle han komma till att gråta igen: Över att han inte hade älskat henne förr. Över de år, som han levat vid sidan av henne och hon var hans vän och kamrat och han inte såg att hon var den kvinna, som skulle ha varit hans livs hustru.

Men aldrig skulle den dag komma att han skulle ön[ 332 ]ska att han inte blivit seende — om det också bara var för att se att det var för sent.

Gunnar reste sig upp på knä. Han tog en liten flat pappask upp ur fickan och öppnade den. Det låg en liten pärla ini den av Jennys ljusröda kristallhalsband. Då han ordnade hennes kvarlåtenskap fann han kedjan i lådan till nattduksbordet; snöret hade brustit. En pärla hade han tagit och gömt.

Han tog litet mull från graven och lade i asken. Pärlan trillade runt neri den och täcktes av grått stoft över det hela, men det klara rosa skimrade igenom och de fina sprickorna lyste och bröto sig i solljuset.

Alla hennes tillhörigheter hade han ordnat och sänt hem till familjen — noga samlat alla brev och bränt dem. I en förseglad pappask lågo hennes barnkläder. Han hade sänt dem till Fransiska, ty Jenny hade en dag talat om att hon ville göra det.

Hennes portföljer och skissböcker hade han bläddrat igenom och packat ihop efteråt. Men först hade han försiktigt skurit ut de par bladen med teckningarna av hennes lille pys och gömt dem i sin plånbok.

De voro hans. Allt som hon haft ensam med sig själv, det var hans nu.

Ute i gräset växte några rödvioletta anemoner. Han reste sig tanklöst och plockade dem. Åh våren! våren! Han mindes sista gången han hade varit hemma en vår. Det var för två år sedan.

Han hade fått en kärra och en röd märr på gästgivargården. Han som rådde om den var en gammal skolkamrat till honom. Och han körde in på sockenvägen en solblank förmiddag i mars. Under den ljusblå himlen lågo gärdena med blekgult gammalt gräs. Där stenmarken stack upp genom mullen stodo små grupper av enar och björk och rönn, med nakna, blanka kvistar mot luften. Gödselhögarna på åkrarna lyste som gulbrun sam[ 333 ]met. Gårdarna döko upp, en efter en, med de kända konturerna av ladorna, med gula och grå och röda hus och trädgårdar med äpplen och syrenbuskar utanför. Runtom bygden låg skogen, olivgrön med ett vårligt violett skimmer över björkdungarna. En enstaka snöstrimma låg grönvit i skuggan mot norr.

Utöver hela nejden klingade det av lärkdrillar från osynliga fåglar den dagen.

Han körde fatt två vithåriga småttingar, som traskade längs vägkanten med ett bleckspann. Fattigt klädda, i skidpjäxor plumsade de i sörjan.

»Vart ska ni ta vägen små barn?»

De stannade och sågo misstroget på honom.

»Ska ni med mat till far, kanske?»

De medgåvo det dröjande — litet överraskade av att den främmande mannen kunde veta det.

»Kravla er opp då, så ska ni få åka.»

Han hissade upp dem i kärran.

»Var arbetar far er, då?»

»På Brustad.»

»Brustad, jaså — är det inte borta vid skolan det?»

Så fortgick samtalet. Den dumme, vuxne, ovetande mannen frågade och frågade — som vuxna alltid tala med barn. De vuxna fråga och de små sitta inne med så mycket vetande, de konferera med stumma ögonkast och ge förbehållsamt till bästa så mycket som de finna lämpligt.

Hand i hand tassade de bort över gärdet under de rödbruna pilträden, längs en brusande bäck, efter det han satt av dem. Han såg efter dem en stund, vände kärran och körde dit han skulle.

Hemma var det läsarmöte om kvällen. Ingeborg, hans syster satt borta vid det gamla hörnskåpet av björk och följde med exstatiskt blekt ansikte och skinande stålblå ögon en skomakarmästare från Fredriksstad, som talade [ 334 ]om nåden. Så spratt hon upp och vittnade, darrande av lidelse.

Ingeborg, hans vackra, käcka syster. Så yster som hon hade varit en gång och förtjust i att läsa och lära. Medan hon var på arbete i staden måste han skicka henne böcker och broschyrer och Socialdemokraten, i packor, två sånger i veckan. Allt ville hon veta och lära. Men så när hon var trettio år blev hon väckt. Nu talade hon med tungor.

Hela sin kärlek hade hon kastat på deras lilla brorson, Anders, och den lilla flickan som de tagit till fosterbarn — ett oäkta barn från Kristiania. Med tindrande ögon berättade hon dem om Jesus, barnens vän.

Dagen efter snöade det. Han hade tagit ungarna med sig på en kinematograf i den lilla småstaden, en halv mil därifrån.

De traskade utmed ett stengärde, mellan granskogen och åkrarna. Allt var gråvitt av vattnig marssnö — bara deras fotspår stodo mörka bakom dem. Han försökte att konversera med barnen — frågade och de avgåvo sina betänksamma och förbehållsamma svar.

Men på hemvägen var det barnen, som frågade och han svarade oförbehållsamt, vidlyftigt, smickrad. De hade sett bilder av cowboys i Arizona och kokosskörd på Filipinerna. Och han var ivrig och bemödade sig att ge ordentligt besked och att inte staka sig på någon punkt.

Å, våren våren —

Och det var en vårdag. som han hade rest upp till Viterbo med dem, Jenny och Fransiska.

Hon hade suttit svartklädd och slank och stirrat ut genom fönstret. Så grå och stora hennes ögon varit — han mindes det.

Över Campagnan — här, där inga ruiner funnos, som turisterna kommo för att bese utan bara en och annan formlös och namnlös murmassa, med långa mellan[ 335 ]rum, och en och annan liten arrendegård med två pinjer och ett par spetsiga halmstackar vid byggnaden — kastade stormbyarna gråsvarta, trasiga regnslöjor hit och dit över de öde bruna vidderna. Fårhjordarna kröpo samman nere i dalen, där det växte några törnsnår utmed randen av en bäck.

Därefter körde tåget in mellan åsar och skog, rank, högstammig ekskog, där det blommade vitt och blått och gult över det gamla vissna lövet, alldeles som hemma. Vita anemoner och blå och svavelgula primulor. Och hon längtade efter att komma ut och plocka dem, sade hon — samla och samla, medan regnet föll, under de droppande grenarna i det dyvåta lövet. »Det är alldeles som våren därhemma», sade hon.

Det hade snöat här — det låg vattengrå vårsnö i dikena — utmed de nedfallna kvistarna kröp den ihop i ljusa strimmor. Blommorna stodo och lutade med sammanklibbade kronor, våta och tunga av sörja.

Små ystra bäckar yrde ned för branterna och sipprade fram under banan. Det var bara det att de voro roströda av jordmånen här.

Så piskade en by mot kupéfönsterna och gjorde dem blinda. Snön pressade lokomotivröken mot marken. Och så lättade det litet och det kom glimtar över dalar och skogklädda höjder, där dimman vältrade ned för åsarna.

Han hade haft några av sina saker i en av de unga flickornas koffertar. Om kvällen då han erinrade sig det hade de redan begynt att kläda av sig. De skrattade och pratade därinne, då han kom och knackade på deras dörr. Och Jenny gläntade på den och räckte ut det han bad om — hon hade en ljus kamkofta med korta ärmar så den slanka vita armen var bar. Och den hade frestat honom till aldrig så många kyssar men han vågade bara en enda helt flyktig och på skämt som om den bett om ursäkt för sig själv.

[ 336 ]Då hade han varit förälskad i henne — berusad som han var av vår och vin och det muntert piskande regnet och de snabba solglimtarna och sin egen ungdom och sitt övermått av liv. Han hade sport lust till att få henne med och dansa, den högresta ljusa flickan, som skrattade så försiktigt som om hon prövat en ny aldrig förut övad konst … Hon som stirrade gråögd, allvarlig och längtansfylld på alla de blomster de foro förbi — som hon så gärna velat plocka.

Åh, Herre min Gud — allt det som kunnat vara. — De torra, bittra snyftningarna skakade honom igen.

Den dagen som de begett sig till Montefiascone regnade det också — så det stänkte upp från stenläggningen kring de båda kvinnornas upplyfta kjolar och smala vrister och fötter. Men vad de hade skrattat de tre, då de vadat uppför den branta, trånga gatan, där regnvattnet strömmade emot dem som en fors.

Och då de hade kommit upp på la Rocca, bergklippan, mitt i den gamla småstaden så lättade molnen.

De hängde över bröstvärnet alla tre och sågo på Bolsenersjön, som låg svart, djupt nedanför de gröna sluttningarna med olivlunderna och vingårdarna. Molnen vilade lågt över åsarna, runt sjön. — Men så flög där en silverblank ilning över den mörka vattenspegeln och den bredde ut sig och blånade och dimman rullade tillbaka och sjönk in i klyftor och skrevor allteftersom berglinjen omkring sjön framträdde. Solen bröt igenom skyarna och de sjönko ned och lågo gyllene och ljusblå runt foten av små kullar krönta av stengrå borgar. Mot norr dök en hög kägelformig topp upp, som var långt borta — Cesca påstod det var Monte Amiata.

Över den nytvättade, blåa vårhimlen rullade de sista resterna av regnmolnen — tunga och silverbrämade, smältande bort för solen — ovädret flyktade västerut och gjorde det mörkt, där den etruriska högslätten sänkte [ 337 ]sig, brunsvart och ödslig ned mot medelhavets avlägsna, vitgula glansstrimma.

Ödsligt stort och strängt var landskapet — som en högfjällsvy därhemma — trots de gråa olivlunderna och vinrankorna, som hängde mellan raderna av almar nedför de gröna sluttningarna kring sjön.

I den lilla anläggningen däruppe omkring borgruinen tappade stenekarna de gamla järnsvarta bladen från grenarna, som buro nya, fina skott. Där stodo häckar av någon slags evigt gröna buskar med läderartade blad. De nya från i vår voro onaturligt glänsande guldgröna.

Tillsammans med henne hade han hukat sig ned i lä av häcken och hållit ut sin rock, så att hon kunde tända en cigarrett. Vårvinden var isande skarp och ren här uppe, hon huttrade litet i sina våta kläder och hon var röd om kinderna och solen lyste över det fuktiga gyllene håret, som hon strök bort från ögonen med ena handen.

Dit upp ville han resa. — I morgon reste han dit.

Där ville han möta våren — den frysande, nakna, förväntningsfulla våren, med alla blomsterögonen bländade av väta, skälvande av kyla för vinden — och blomstrande i alla fall.

Våren och hon — nu voro de två ett för honom. Åh ja — hon som stod och frös och skrattade i det skiftande vädret och ville samla alla blommorna i sitt fång.

Ack, du min lilla Jenny, du fick inte plocka de blomster du ville, och dina drömmar slogo aldrig ut — och nu drömmer jag dem.

Och när jag levat länge nog att bli så fylld av längtan som du — kanske jag gör som du och säger till mitt öde: ge mig lite av mina blomster, jag skall nöja mig med mycket mindre än jag begärde, då jag började att leva. Och jag dör i alla fall inte som du dog, därför att du i alla fall inte kunde nöja dig — jag bara minns dig och kysser din pärla och ditt gula hår och tänker: Nej, hon kunde inte leva om hon inte kunde vara den bästa [ 338 ]och kräva det bästa som sin rätt — och då säger jag kanske: himlen vare tack att hon valde att dö hellre än att leva vidare som det var.

Men i natt går jag ut på Petersplatsen och hör på springbrunnarnas exstatiska musik, som aldrig tiger och drömmer min egen dröm.

Ja, Jenny, för nu är du min dröm och jag har aldrig haft någon annan.

Ack, drömmen, drömmen.

Men om ditt barn hade levat, så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar och gav honom ditt bröst, Jenny. Något gott och vackert kunde han ha blivit. — eller något ont och styggt — det enda han inte blivit, det var vad du drömde.

Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. — Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. — Och vi leva sommar efter sommar, men ingen är den som vi längtade till då vi böjde oss ned och plockade de vita blomstren under vårens stormbyar.

Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gång. — Om du och jag hade levat samman — vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga, vi skulle ha kunnat gjort varandra så outsägligt mycket gott eller ont. — Nå får jag aldrig veta hur vår kärlek hade blivit, om du blivit min. — Det enda jag vet är att såsom jag drömde den, den där natten, då jag stod samman med dig och springbrunnen plaskade i månskenet — sådan hade den inte blivit. Och det är bittert.

Men ändå —

Herre min Gud — jag ville inte att jag inte skulle ha drömt den drömmen. Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu.

Jenny, jag ville ge mitt liv om du kunde möta mig däruppe på borgklippan och vara som den gången och kyssa [ 339 ]mig och älska mig — ett dygn, en timme. Tänka och tänka på hur det hade varit om du blivit min en gång — det måste jag ju beständigt. Jag tycker Jenny att det är en så gränslös lycka som, blivit tillspillogiven. — Åh, du är död, och jag är så fattig, så fattig för den skull. Bara de stackars drömmarna om dig har jag. — Men ändå —. Mäter jag den med de andras rikedom, då är min fattigdom så överdådigt strålande rik. — Inte om jag kunde frälsa mitt liv med det ville jag att jag inte skulle älska dig och drömma om dig och sörja, så som jag sörjer nu.

Gunnar Heggen visste inte av att han i sitt hjärtas gränslösa uppror lyfte sina armar mot himlen och viskade halvhögt för sig själv. Anemonerna som han hade plockat, höll han ännu i handen men han visste det inte.

Soldaterna uppe på kasernmuren skrattade åt honom, men han såg det inte. Han pressade blommorna mot sitt bröst och han viskade sakta för sig själv, medan han från solskenet vid graven långsamt gick inåt den mörka cypresslunden.