Jerusalem/Kapitel 28

←  Barbro Svensdotter

Jerusalem av Selma Lagerlöf Ingmars brev

Dervischen  →

INGMARS BREV.

Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem satt Karin Ingmarsdotter som vanligt ensam på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att återse Ingmar stannat i församlingssalen och tagit del i samtalet. Men nu hade försteningen åter fallit över henne, hon satt stel och rak i Halvors länstol och stirrade rätt framför sig utan att syssla med något arbete.

Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han stod alldeles bredvid henne. Hon blev förlägen över att brodern hade fått se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden steg upp i hennes ansikte, och hon grep ivrigt efter en stickstrumpa.

Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det for nu för henne, att de i går kväll endast hade talat med honom om hur de själva hade det här ute i Jerusalem, och att ingen hade fått veta något om honom, Ingmar, eller varför han hade uppsökt dem. ”Det är väl detta han nu vill tala om för mig”, tänkte Karin.

Ingmar rörde läpparna ett par gånger som för att börja ett samtal, men inte ett ljud kom fram. Karin satt under tiden och betraktade honom. ”Det är rent förfärligt vad han har åldrats”, tänkte hon. ”Far hade knappast djupare rynkor i pannan, han, så gammal han var. Antingen har Ingmar varit sjuk, eller också har han måst gå igenom något bra svårt, sedan jag sist såg honom.”

Karin började undra vad det kunde vara, som hade hänt Ingmar. Hon hade ett dunkelt minne av att systrarna en gång hade läst upp något, som rörde honom, ur ett brev, men hon hade varit så nergrävd i sin sorg, att allt, som hade skett i yttervärlden, hade gått henne förbi som något, varmed hon inte hade att skaffa.

Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå Ingmar att tala om hur han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.

— Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på hur det står till i hemtrakten, sade hon.

— Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som du vill veta besked om.

— Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade långsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit länge borta ur tankarna, att de har velat ha någon att rätta sig efter. Än var det far, och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?

Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar, förrän han fällde ner ögonlocken och blev sittande tyst utan att ändra en min.

— Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit den styrande? gissade Karin.

Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ingenting.

— Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, som är den ypperste mannen i hela socken, envisades Karin, men även denna gång blev hon utan svar.

— Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden på Ingmarsgården, men ingen kan begära, att de ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar gav nu äntligen ett svar.

— Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.

— Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.

— Ja, svarade Ingmar, det kan man.

När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. ”Ack, inte frågar jag numera efter allt detta!” tänkte hon, men hon kunde i alla fall inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.

— Jag kunde nog tro, att människor skulle vara förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.

Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under hennes ord. Hon hade nog fruktat, att han skulle ha blivit utsatt för sockenbornas förakt, därför att han hade övergett Gertrud.

— Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.

”Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har övergått honom”, tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och fundera en lång stund. Hon levde sig med stort besvär in i de tankar och känslor hon hade haft i det gamla landet.

— Jag undrar om det finns någon i socken, som har hållit fast vid vår lära? frågade Karin.

— Det är kanske en eller två, fler är det inte.

— Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot Guds kallelse och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar en forskande blick.

— Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.

— I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds nåd, sade Karin.

— Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.

Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina frågor. Hon började nu mera skyggt, liksom rädd för det svar hon kunde få.

— Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?

På detta svarade Ingmar åter med en viss förlägenhet.

— Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.

— Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en lättnad att bli av med oss.

— Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, innan folk, som hade varit era grannar, blev vana vid dem, som hade flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit Persdotter, som var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i vintras och smög sig runtom huset, där de hade bott.

Karin kom mycket sävligt fram med nästa fråga.

— Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla?

— Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en annan, som passade på var kväll i höstas, då det var mörkt och svart, och rodde neråt älven till skolmästarns och satte sig på den där stenen vid älvbrädden, som Gertrud förr i världen brukade slå sig ner på, då hon satt och såg på solnedgången.

Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.

— Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.

— Ja, svarade Ingmar.

— Hon är en god husmor? fortfor Karin.

— Ja, svarade Ingmar än en gång.

Karin strök med handen neråt förklädet, innan hon sade något mer. Hon tyckte sig nu minnas, att systrarna hade berättat, att det inte hade varit något gott förhållande mellan Ingmar och hustrun.

— Har ni några barn? frågade hon till sist.

— Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.

Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det bar henne emot att fråga Ingmar rent ut varför han hade kommit. Sådant hade aldrig varit sed på Ingmarsgården. Så kom Ingmar själv henne till hjälp.

— Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.

Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än sina gamla tycken och känslor.

— Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon, aldrig har någon i vår släkt låtit skilja sig!

— Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig skilsmässa.

— Vad har du då emot henne? frågade Karin. Du kan aldrig få någon, som är mer förmögen och ansedd.

— Inte har jag något emot henne, sade Ingmar undvikande.

— Är det hon, som vill skiljas?

— Ja, sade Ingmar, det är hon, som vill skiljas.

— Om du hade varit sådan mot henne, som du hade bort vara, så hade hon inte begärt skilsmässa, sade Karin häftigt.

Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor.

— Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om detta, sade hon.

— Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.

— Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.

Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.

— Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.

— Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården.

— Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, innan du har fått riktig skilsmässa från den förra?

— Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt, jag fick lov att fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att hon höll på att bli tokig.

— Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här finns nog de, som tar bättre vård om Gertrud, än du kan.

Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp.

— Jag hade väntat mig en annan utgång av det här samtalet, sade han och lade nu in så stor värdighet i sättet, att Karin ovillkorligen kände en liknande vördnad för honom, som hon hade känt för fadern. Jag har gjort stor orätt mot Gertrud och mot Storms, som har varit som far och mor för mig. Nu trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra det onda ogjort.

— Du vill väl göra ont värre, då du överger din lagvigda hustru, sade Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle förmå henne att se saken på hans sätt.

Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:

— Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.

— Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?

Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives av en stor och obändig kärlek.

— Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och försona dig med din hustru, sade Karin.

— Jag har allt slutat opp att handla efter människors råd, sade Ingmar.

Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt, därför att Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.

— Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for hon ut.

— Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermål, sade Ingmar, men jag ville i alla fall försöka.

— Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till samfundet, har lovat varandra, men jag tänker, att du fäster mer vikt vid om jag säger dig, att det nog är så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en annan.

Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta, blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka.

— Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en köttslig kärlek, sade hon, men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.

Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg.

Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.

Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen. Hon rådde föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte ville mista en av systrarna. Men nu hände det så, att medan Karin talade, satt mrs Gordon vid fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin. Det flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte.

Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon, så borde de väl vakta sig för att inte låta henne genomgå den.

Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var, som denna stod och log åt. Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.

— Nå ja, sade hon, ni kan likaså gärna låta honom stanna, för han ställer i alla fall om så, att det går, som han vill.

På kvällen denna dag voro de flesta av kolonisterna samlade i den stora salen. De hade det där mycket behagligt och angenämt. Somliga sutto och sågo på barnen, som roade sig med att leka, andra samtalade om det, som hade hänt dem under dagen, en del flyttade sig undan i en vrå och läste högt ur amerikanska tidskrifter. När Ingmar Ingmarsson såg det stora, väl upplysta rummet och de många glada och förnöjda människorna, kunde han inte låta bli att tänka: ”Det är säkert, att dalbönderna är lyckliga här, och att de inte längtar hem. De här amerikanarna förstår sig mycket bättre på att ställa det trevligt för sig och andra, än vi gör. Jag förstår, att det är för det goda hemlivets skull, som kolonisterna kan bära alla sorger och försakelser. Det är sant, att de, som förr ägde en hel gård, nu får nöja sig med ett rum, men så får de till gengäld mycket mer glädje och munterhet än förr. Och så har de fått se och lära en otrolig mängd saker. De vuxna vill jag inte tala om, men det förefaller mig rentav, som om här inte skulle finnas ett så litet barn, att det inte vet mycket mer än jag.”

Flera av bönderna kommo fram till Ingmar och frågade honom om han inte tyckte, att de hade det bra.

— Jo, sade Ingmar, han kunde inte säga annat.

— Du trodde väl, att vi bodde i jordkulor, sade Ljung Björn.

— Å nej, nog visste jag, att det inte var så illa, svarade Ingmar.

— Vi har hört sägas, att de skulle ha spritt ut sådant där hemma.

Denna kväll blev Ingmar mycket utfrågad om hur det stod till i hemsocknen. En efter annan kom fram, satte sig bredvid honom och sporde om sina närmaste. Nästan alla frågade efter gamla Eva Gunnarsdotter.

— Hon är kry och rask, sade Ingmar, och aldrig råkar hon en människa, utan att hon talar illa om Hellgumianerna.

Ingmar lade märke till att det var två, som hela kvällen undveko att komma i hans närhet, och dessa två voro Gabriel och Gertrud. Han undrade mest på att Gabriel inte kom och frågade honom efter sin far. Vad Gertrud angick, kunde han nog förstå varför hon höll sig undan. Han såg inte heller, att de talade med varandra, men han tyckte sig märka, att Gabriel följde Gertrud med ögonen, vart hon gick. Ingmar förvånade sig med detsamma över hur präktig Gabriel såg ut. Han hade alltid varit en vacker gosse, men nu hade han både vuxit och lagt ut, så att han hade blivit en ståtlig karl. Dessutom hade det kommit ett liv och en vakenhet över hans anletsdrag, som alls inte funnos där förut.

”Om nu Gabriel komme hem, så tror jag, att han skulle bli hållen för en mycket förnämligare man än jag”, tänkte Ingmar.

Nästan i samma ögonblick, som Ingmar hade kommit på dessa tankar, gick han litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om denne kunde skaffa honom papper och penna. Björn såg en smula förvånad ut. Ingmar strök sig över pannan och sade, att han hade ett angeläget brev att skriva. Han hade rent glömt av det förut på dagen, men om han kunde få skriva nu på kvällen, skulle han sända av det med första tåget på morgonen.

Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och för att Ingmar skulle få vara i fred, förde han honom ner i snickarverkstaden. Där tände han en lampa och satte fram en stol invid hyvelbänken.

— Här kan du sitta och skriva i god ro hela natten, sade han, då han gick.

Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut armarna, som man gör, då man erfar en stor längtan, och ett stönande steg upp genom hans strupe.

— Å, jag tror inte, att jag står ut, sade han. Jag står rakt inte ut med det, som jag har åtagit mig.

— Inte kan jag tänka på någon annan än henne, som jag har lämnat, varken natt eller dag, fortfor han. Och det värsta är, att jag inte tror, att jag kan göra Gertrud någon nytta.

Han satt en stund och funderade. Så smålog han litet åt sig själv.

— Det tycks, som om jag borde ha lättare för att göra det, som är rätt, jag, än andra, därför att jag är son till Stor Ingmar. Men det är ingen hjälp. Jag är en lika stor stackare i alla fall.

Det brevet, som Ingmar nu ämnade skriva, hade han tänkt på varje dag, alltsedan han for hemifrån. Under hela resan hade det förefallit Ingmar, som om han aldrig hade fått tala ut med hustrun, och att han ändå borde försöka att riktigt låta henne veta hur han hade det. Han hade inte så lätt för att skriva heller, men han tyckte ändå, att om han skrev, skulle han lättare komma över blygheten, som eljest hindrade honom från att orda om sig själv.

Ingmar skrev till Barbro och talade om för henne allt det, som hade rört sig i hans själ, alltsedan de hade blivit gifta, påminde henne om de viktigaste händelserna under deras äktenskap, sade henne vad han hade känt vid de olika tillfällena och hur han så småningom hade kommit att tycka om henne. Han skrev länge och fyllde väl ett par ark. Alltsammans var inte annat än en lång bön till Barbro, att hon skulle avstå från sin fordran, att han skulle gifta sig med Gertrud, och låta honom komma tillbaka till henne.

Hon borde ju förstå, att det var omöjligt för honom att återgå till det, som var dött och borta. Att nu närma sig Gertrud med falsk kärlek, det var ju att bedra henne för andra gången.

Då Ingmar skrev ner dessa ord, tänkte han på vad hustrun hade sagt, då hon talade vid honom om skilsmässan. ”Du ska göra det för min skull, så att jag får tillbaka min sinnesfrid.”

Han tyckte, att han på nytt satt där i skogsbacken och hörde Barbro tala. ”Du ska vara glad, att du får göra det gott igen, som du ställde galet.” Han hörde detta och allt annat, som hon hade sagt.

Hans hjärta svällde av kärlek och stor beundran för henne. ”Vad är det, som hon begär att jag ska göra, för svårt i jämförelse med den olycka, som hon själv bär på?” tänkte han.

Plötsligen syntes det honom, att han minst av allt ville, att det där brevet skulle komma under hennes ögon. Å nej då, inte skulle Barbro få veta, att han tyckte, att han inte kunde härda ut. Skulle han så där ömkligt be henne att få slippa undan bot och straff?

Hon hade inte tvekat, hon, en sekund, sedan hon hade tyckt sig kunna följa sin egen vilja. Hon hade måst tvinga honom hela tiden. Och nu skulle hon än en gång få höra, att han inte mäktade föra verket igenom!

Ingmar samlade ihop de skrivna sidorna och stoppade dem på sig.

— Det kan visst vara onödigt att skriva färdigt det här brevet, sade han.

Han skruvade ner lampan och gick ut ur snickarverkstaden. Alltjämt såg han betryckt och olycklig ut, men fast besluten var han nu att följa hustruns vilja.

Han kom ut och såg tätt bredvid sig en liten bakport, som stod öppen. Det var redan strålande morgon. Han ställde sig i porten och sög in den friska luften. ”Det är visst ingen tid att lägga sig”, tänkte han.

Solstrålarna kommo silande och smygande utför kullarna. Dessa blevo som överdragna med ett brunrött skimmer, för resten ändrade allt, som han kunde se, färg i var minut.

Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget, såg Ingmar Gertrud komma gående. Solstrålarna följde henne och omsnärjde också henne. Hon gick lätt, som vore hon lycklig och glad, och Ingmar tyckte, att det såg ut, som om det strålande skenet utginge från henne.

Och bakom Gertrud såg Ingmar en lång karl komma gående. Han följde henne på avstånd, stannade ibland och såg åt annat håll, men det var tydligt, att han vaktade på Gertrud.

Ingmar kände snart igen vem karlen var, och i samma ögonblick sänkte han blickarna mot marken och funderade.

Så tyckte han sig förstå en del, som han hade lagt märke till under gårdagen, och en stor glädje steg upp till hans hjärta.

— Nu börjar jag tro, att Gud vill hjälpa mig, sade han.