Jorden rundt på åttio dagar/19
| ← Adertonde kapitlet |
|
Tjugonde kapitlet → |
Nittonde kapitlet.
Passepartout hyser ett allt för lifligt intresse för sin husbonde, och hvad sedan följde.
Hongkong är en ö, om hvars besittning England
försäkrades genom fördraget i Nanking vid krigets slut
1842. På några år hade Storbritannien med sin
fallenhet för kolonisation der anlagt en betydande stad och
skapat en hamn, Victoria-hamnen. Denna ö är belägen
vid utloppet af Kanton-floden, och blott sextio mil skilja
den från den portugisiska staden Macao, som ligger på
andra stranden. Hongkong måste ovilkorligen besegra
Macao i en kommersiell strid och för närvarande går
största delen af den kinesiska transito-handeln genom
den engelska staden. Docks, hospitaler, varf, magasiner,
en kyrka i göthisk stil, ett Government House,
macadamiserade gator — allt ter sig såsom om någon af
handelsstäderna i grefskapen Kent eller Surrey i England
hade blifvit förflyttad till denna plats i Kina, nästan
på motsatt sida af jordklotet.
Passepartout vankade med händerna i fickorna till Victoriahamnen, bekikande palankinerna, kärrorna med tälttak, och hela massan af kineser, japaneser och européer, som hvimlade på gatorna. Nästan allt hvad han såg var detsamma som den hyggliga karlen sett i Bombay och Calcutta, — det var som om ett bälte af engelska städer blifvit spändt rundt kring jorden.
Han kom till Victoria-hamnen; der vid Kanton-flodens utlopp låg det fullt med fartyg, engelska, franska, amerikanska, holländska, örlogs- och handelsfartyg, japanesiska eller kinesiska, djonker, senipas, tankas, o. s. v. Under sin promenad lade Passepartout märke till en hop infödingar klädda i gult, bara gamla karlar. Han gick just in till en barberare för att bli äkta kinesiskt rakad och fick veta af rakstugans Figaro, som talade mycket väl engelska, att de der gubbarna voro minst åttio år gamla och att de vid den åldern egde privilegier på att bära kläder i gul färg, som just är den kejserliga färgen. Passepartout tyckte att det der var mycket lustigt, utan att just veta hvarför.
Sedan han blifvit rakad begaf han sig till Carnatics tilläggningsplats och der fick han sigte på Fix, som spatserade fram och tillbaka, hvaröfver han icke det minsta förundrade sig. Polisagentens ansigte visade tydligen att han hade mycket missräknat sig.
— Godt! tänkte Passepartout, det går illa för herrarne i Reformklubben, men för oss går det mycket bra.
Han gick fram till Fix gladt småleende, utan att synas uppmärksamma sin reskamrats betryckta utseende.
Agenten hade sina goda skäl att vara vid dåligt lynne med anledning af den otur, som förföljde honom. Ingen arresteringsorder hade kommit! Det var klart, att ordern kom löpande efter honom, men kunde icke hinna upp honom så vida han icke dröjde qvar i denna stad några dagar. Men som Hongkong var den sista engelska marken under mr Foggs resa, så skulle han bestämdt undkomma, om han ej lyckades qvarhålla honom der.
— Nå, monsieur Fix, har ni beslutit er för att komma med oss ända till Amerika? frågade Passepartout.
— Ja, svarade Fix med sammanbitna tänder.
— Bravissimo! ropade Passepartout, i det han brast ut i ett skallande skratt. Jag visste väl jag, att ni inte skulle kunna skilja er från oss. Kom och skaffa er plats! Gör det!
Begge gingo de in på ångbåtskontoret och köpte hytter för fyra personer. Men biljettförsäljaren underrättade dem om, att som reparationen på Carnatics panna var slutad, så skulle ångaren afgå samma afton klockan 8, och icke följande dagen på morgonen, såsom det varit tillkännagifvet.
— Präktigt! sade Passepartout, det der skall min husbonde tycka om och jag skall underrätta honom.
I detta ögonblick tog Fix sitt parti. Han beslöt att säga Passepartout allt. Det var enda medlet, kanske, som funnes för att kunna hålla Phileas Fogg qvar några dagar i Hongkong.
När Fix kom ut från biljettförsäljningskontoret bjöd han Passepartout att intaga några förfriskningar på ett café. Passepartout hade god tid dertill och han antog derför Fix’ bjudning.
Ett café eller rökstuga låg vid ångbåtskajen. Der såg mycket inbjudande ut. De gingo in dit. Längst fram i den väl dekorerade salen stod en rad af uppbäddade tältsängar, i hvilka flera personer lågo och sofvo. Omkring trettio gäster sutto vid små runda bord i salen. Somliga drucko engelskt öl eller porter, andra gin eller konjak; nästan allesammans rökte ur långa lerpipor fyllda med små kulor af opium, försatt med rosen-essence. Då och då sågs en rökare falla ned under bordet och strax skyndade ställets uppassare fram och togo honom i axlarne och i benen och buro honom fram till sängraden och lade honom bredvid en annan sofvande. Tjugo sådana berusade lågo der tätt intill hvarandra.
Fix och Passepartout förstodo, att de kommit in på en af dessa rökstugor, som flitigt besökas af stackars förslöade och utmagrade varelser, riktiga idioter, sådana åt hvilka krämarelandet England årligen säljer för två hundra sextio millioner francs af den olycksbringande artikeln opium! Ohyggliga millioner, samlade genom en af menniskonaturens hemskaste laster!
Kinesiska regeringen har visserligen försökt att göra slut på ett sådant missbruk genom stränga lagstadganden, men förgäfves. Ifrån det bruket af opium först var ensamt de förmögna klasserna förbehållet, har detsamma spridt sig ned till de lägsta, och nu är det för sent att hämma härjningarna bland dessa.
Man röker opium öfver allt och alltid i det kinesiska riket.
Män och qvinnor öfverlemna sig åt denna förskräckliga njutning och sedan de blifvit vana vid inandningen af bedöfningsmedlet kunna de ej mer undvara det, utan att få en ohygglig kramp i magen.
En stark rökare kan röka ända till åtta pipor om dagen, men han dör också efter fem år.
Det var således i en af dessa rökstugor, så talrika äfven i Hongkong, som Fix och Passepartout inträdt för att förfriska sig. Passepartout hade inga pengar på sig, men han antog sin kamrats artighet, som han skulle återgälda när det så fölle sig.
Två buteljer portvin reqvirerades och fransmannen var alls ingen kostföraktare; Fix var mera återhållsam och observerade Passepartout med största uppmärksamhet. Man pratade om hvarjehanda, isynnerhet om den förträffliga idéen af Fix att taga passagerarebiljett på Carnatic. Just när man talade om denna ångare, som skulle afgå mycket tidigare än ämnadt var, steg Passepartout upp, ty buteljerna voro tömda, för att härom underrätta sin husbonde.
Fix höll honom qvar.
— Ett ögonblick till, sade han.
— Hvad är det ni vill säga, monsieur Fix?
— Jo, jag har någonting allvarsamt att meddela er.
— Någonting allvarsamt! utbrast Passepartout, som hällde i sig några droppar vin som funnos qvar i hans glas. Om allvarsamma saker kunna vi tala i morgon. I dag har jag icke tid.
— Åh jo, sade Fix, det är fråga om er husbonde.
Passepartout såg skarpt på sin interlokutör vid dessa ord.
Uttrycket i Fix’ ansigte föreföll honom besynnerligt. Han satte sig igen.
— Nå, hvad är det ni har att säga mig? frågade han.
Fix lade sin hand på sin reskamrats arm och sänkte sin röst.
— Ni har väl gissat hvem jag är? sade han.
— Parbleu! sade Passepartout och skrattade.
— Nå, jag skall omtala för er alltihop.
— Jag känner till hela tutten förut, min gubbe lilla! Men i alla fall gå på ändå! Men det får jag säga, att de der herrarna ha kastat bort sina pengar för rakt ingenting.
— För ingenting! Jo, ni pratar, ni! Det hörs tydligt, att ni inte vet hur betydlig summan är.
— Jo, gubevars! Tjugo tusen pund!
— Femtiofem tusen, återtog Fix, kramande fransmannens hand.
— Hvafalls? utbrast Passepartout, mr Fogg skulle ha vågat... Femtiofem tusen pund!... Skönt, ett skäl till att icke förlora ett ögonblick, tillade han och steg upp ånyo.
— Jo, femtiofem tusen pund! återtog Fix, som tvingade honom att sätta sig igen, sedan han reqvirerat en butelj konjak. Och om jag lyckas, så erhåller jag en belöning af två tusen pund. Vill ni ha femhundra för att ni hjelper mig?
— Hjelpa er! utropade Passepartout, hvars ögon blefvo onaturligt stora.
— Ja, hjelpa mig att hålla qvar er Fogg några dagar här i Hongkong!
— Hvad är det ni föreslår mig ? sade Passepartout. Jaså, ni är inte nöjd med att förfölja min husbonde, att göra hans hederliga beteende misstänkt, utan dessa gentlemen vilja samka ytterligare hinder på hans väg? Jag riktigt skäms på deras vägnar.
— Såå! Hur menar ni? frågade Fix.
— Jag menar, att ett sådant handlingssätt är högst ogrannlaga. Att på det viset vilja plundra mr Fogg, att vilja taga penningarna ur fickan på honom!
— Men det är just dit vi vilja komma.
— Det är ju ett riktigt försåt! ropade Passepartout, som blef allt mer lifvad af konjaken, som Fix slog i och som han drack, utan att känna af den, ja ett riktigt försåt och det af gentlemen, af umgängesvänner!
Fix började att inte begripa någonting alls.
— Jaha, just umgängesvänner! upprepade Passepartout, medlemmar af Reformklubben! Var så god och kom ihåg det, monsieur Fix, att min husbonde är en hederlig karl och när han ingått ett vad, så är det alldeles i sin ordning att han söker vinna det!
— Men hvem tror ni då att jag är? frågade agenten och fixerade Passepartout.
— Naturligtvis en agent för medlemmarne af Reformklubben med uppdrag att kontrollera min husbondes resa. Ett högst förnedrande uppdrag, det må jag säga. Jag har nog gissat mig till hvem ni var, men det har jag aktat mig för att tala om för mr Fogg.
— Vet han då ingenting ? frågade Fix lifligt.
— Nej, ingenting! svarade Passepartout och tömde åter sitt glas.
Fix strök med handen öfver sin panna. Han tvekade ett ögonblick att åter taga till orda. Hvad skulle han göra? Passepartouts misstag tycktes vara alldeles verkligt, men det gjorde hans plan svårare. Det var klart, att den hyggliga karlen talade fullt uppriktigt och att han alldeles icke var sin husbondes medbrottsling — något som Fix hade kunnat tro.
— Godt, sade han för sig sjelf, efter som han icke är hans medbrottsling, så skall han hjelpa mig.
Fix hade för andra gången tagit sitt parti, han hade för öfrigt ej tid att vänta länge. Till hvarje pris måste han arrestera Fogg i Hongkong.
— Hör på, sade Fix hastigt, hör på mig riktigt. Jag är icke den ni tror mig vara eller en agent för medlemmarne af Reformklubben.
— Bah! sade Passepartout och betraktade honom med skämtsam min...
— Jag är en polisagent, som fått i uppdrag af hufvudstadens polisstyrelse...
— Ni, polisagent!...
— Ja, och se här beviset derpå, sade Fix, se här min fullmakt.
Agenten tog härvid fram ett papper ur sin plånbok och visade för sin följeslagare en fullmakt, undertecknad af direktören för centralpolisen. Passepartout blef förbryllad och betraktade Fix, utan att förmå få fram ett enda ord.
— Mr Foggs vad, återtog Fix, är blott en förevändning, med hvilken han lurat er och sina umgängesvänner i Reformklubben, ty han hade intresse af att försäkra sig om er, att göra er till sin medbrottsling, utan att ni visste af det.
— Men hvarför det då? frågade Passepartout.
— Hör mig! Den 28 sistlidne september begicks en stöld af femtiofem tusen pund i Englands bank af en person, hvars signalement man uppgifvit. Se här är signalementet — drag för drag mr Fogg.
— Det är omöjligt, skall jag säga er! utbrast Passepartout och slog sin dugtiga knytnäfve i bordet. Min husbonde är den hederligaste menniska i verlden.
— Hur kan ni veta det? svarade Fix. Ni känner ju honom icke en gång! Ni kom i hans tjenst samma dag han reste och han for sin väg brådstörtadt under en vanvettig förevändning, utan ressaker och förde med sig en stor summa i banknoter! Och ni vågar påstå, att han är en hederlig karl!
— Ja, ja, upprepade den stackars gossen som en maskin.
— Kanske ni vill bli arresterad som hans medbrottsling?
Passepartout stödde sitt hufvud i sina båda händer. Han var knappt igenkänlig. Han vågade icke kasta en blick på polisagenten. Phileas Fogg en tjuf! Han, Aoudas räddare! Han, den frikostige, dugtige karlen! Och ändock sådana antaganden om honom! Passepartout försökte bortjaga de misstankar, som smögo sig in i hans själ. Han ville icke tro på sin husbondes brottslighet.
— Nå, men hvad vill ni då att jag skall göra? sade han till polisagenten med verklig ansträngning.
— Jo, svarade Fix, jag har följt efter mr Fogg ända hit, men jag har ännu icke erhållit arresteringsordern. Ni skall derför hjelpa mig att hålla honom qvar i Hongkong...
— Jag! skulle jag...
— Och då delar jag med er premien på två tusen pund, som utfästats af Englands bank!
— Aldrig! svarade Passepartout, som ämnade resa sig men föll ned igen, han kände att hans förstånd och hans krafter på en gång sveko honom.
— Monsieur Fix, sade han, sluddrande på målet, om också allt det der som ni nu sagt mig skulle vara sannt... om min husbonde skulle vara tjufven som ni letar efter ... som jag säger nej till... så har jag... så är jag i hans tjenst... jag har sett honom vara en god och ädelsinnad man ... Förråda honom ... aldrig ... nej, icke för allt guld i verlden... Jag är från ett land... från ett land... der man icke äter den sortens bröd...
— Ni afslår då?
— Ja, jag afslår.
— Låtsas då som om jag ej sagt någonting och låtom oss dricka!
— Ja, låtom oss dricka!
Passepartout kände, att han allt mer och mer blef öfverväldigad af ruset. Fix, som beslutit att till hvad pris som helst skilja honom från hans husbonde, ville göra saken grundligt. På bordet lågo några pipor, stoppade med opium. Fix stack en af dem i handen på Passepartout, som tog den, förde den till sina läppar, tände den och drog några bloss och hans hufvud, ytterligare nedtyngdt genom det narkotiska ämnet, föll ned mot hans bröst.
— Nu, sade Fix, då han betraktade den redlöse Passepartout, blir mr Fogg ej underrättad om tiden för Carnatics afresa, och om han reser, så skall han åtminstone få resa utan den fördömda fransmannen.
Efter att ha betalt hvad han tagit in, gick han sin väg.