Jorden rundt på åttio dagar/2
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
Andra kapitlet.
På min ära, sade Passepartout för sig sjelf, litet flat
att börja med, har jag icke hos madame Tusseaud sett
hedersmän, som varit lika lefvande som min nya husbonde.
Det bör här upplysas, att »hedersmännen» hos madame Tusseaud äro vaxfigurer, som mycket begapas i London och hvilka det ej fattas något annat än att kunna tala.
Under de få ögonblick Passepartout hade samtalat med Phileas Fogg, hade han hastigt men omsorgsfullt studerat sin blifvande husbonde. Han var en karl, som kunde ha fyrtio år på nacken, med ädelt och vackert ansigte, präktiga tänder, hög till växten, som ej misskläddes af en treflig hullighet, blondt hår och blonda polissonger, hög panna utan några rynkor vid tinningarna, med blek ansigtsfärg. Han tycktes besitta i högsta grad hvad fysionomisterne benämna »hvila i handling», en egenskap som är gemensam för alla dem som arbeta utan att göra buller af sig. Lugn, flegmatisk, med klart öga, orörlig pupill, var han den fulländade typen för dessa kalla engelsmän, som man öfverallt möter i det Förenade konungariket och hvilkas något akademiska hållning deras landsmaninna Angelica Kauffmann alldeles ypperligt återgifvit med sin pensel. Då man såg denna gentleman under de olika faserna af hans uppträdande, kom man på den tanken, att han var en mycket väl afvägd varelse i alla sina delar, gående på pricken, alldeles som en kronometer af Leroy eller Earnshav. Det förhöll sig äfven så: Phileas Fogg var den personifierade noggrannheten, något som man också fann af »uttrycket i hans fötter och i hans händer,» ty hos menniskan äro, lika väl som hos djuren, sjelfva lemmarne uttrycksfulla organer för passionerna.
Phileas Fogg hörde till dessa matematiskt ordentliga menniskor, som, aldrig jägtade och alltid i ordning, spara på sina steg och sina rörelser. Han tog aldrig ett steg för mycket, han tog steget så kort som möjligt. Han gjorde ingen åtbörd, som var öfverflödig. Man hade heller aldrig sett honom upprörd eller förskräckt. Han var den minst brådskande man i verlden, men han kom dock städse tids nog. Men så lefde han ju också ensam och, så att säga, utanför alla sociala förhållanden. Han visste, att man i lifvet måste deltaga i friktionerna och då friktionerna icke infunno sig kom han icke i kontakt med någon.
Hvad angår Jean, kallad Passepartout, en riktig parisare från Paris, så hade han, efter de fem år, under hvilka han hållit till i England och i London var riktigt anställd som kammartjenare, förgäfves sökt en husbonde, vid hvilken han kunde innerligt fästa sig.
Passepartout var 30 år gammal, men han var derför alldeles icke någon af dessa herrar Frontin eller Mascarille, som, uppnästa och kutryggiga och med fånig blick, äro riktiga dårhushjon. Nej, Passepartout var en hederlig karl, med hyggligt ansigte, något utstående läppar, färdiga att läppja och kyssa, en beskedlig och tjenstaktig själ, med ett sådant der trefligt klotrundt hufvud, som man tycker om att se på en väns skuldror. Han hade blå ögon, liflig ansigtsfärg, ett fetlagdt ansigte med kindgropar, bredt bröst, stark, muskulös växt; också egde han en herkulisk styrka, som de gymnastiska öfningarna i hans ungdom på ett förvånande sätt utvecklat. Hans bruna hår var något motsträfvigt. Forntidens bildhuggare kände till tio sätt att ordna Minervas hår, men Passepartout kände icke mer än ett enda för att ordna sitt: tre hastiga kamsvängningar bara, och så var han gentilt klädd i håret.
Att bestämdt säga huruvida denna karls elastiska karakter skulle lämpa sig efter Phileas Foggs, det är någonting som icke den mest ursprungliga försigtighet vågar sig på. Var Passepartout i grund och botten en sådan ordningsmenniska af sig, som hans husbonde ville hafva? Man kunde ej säga det förr än man fått se det.
Efter att i sin ungdom ha fört ett kringstrykande lif, såsom kändt är, längtade han nu efter ro; efter att ha hört engelska gentlemens ordentlighet och till ordspråk blifna likgiltighet prisas, ville han försöka sin lycka i England. Men dittills hade lyckan icke varit honom bevågen. Han hade ej kunnat få fast fot någonstädes. Han hade varit anstäld i tio hus. I dem alla hade man varit besynnerlig, ojemn, sprungit efter äfventyr eller spatserat på gatorna, något som Passepartout icke kunde förlika sig med. Hans första husbonde, den unga lord Longsferry, medlem af parlamentet, blef ofta, sedan han tillbragt sin natt i ostronkällarne vid Hay Market, buren hem af poliskonstaplar. Passepartout, som framför allt önskade hysa respekt för sin husbonde, vågade sig fram med några vördsamma anmärkningar, hvilka upptogos illa, och han gick ur sin tjenst. Han fick emellertid reda på att mr Phileas Fogg esq. ville ha en domestik och han förskaffade sig närmare upplysningar om denne gentleman. En person, hvars lif var så regelbundet, som aldrig låg borta om nätterna, som aldrig var ute på resor, som aldrig var borta en hel dag, en sådan person kunde ej annat än vara i hans smak. Han infann sig hos honom och blef antagen på det sätt man redan känner.
Passepartout befann sig nu — klockan hade länge sedan slagit half tolf — alldeles ensam i huset vid Saville-row. Han började genast att taga det i närmare skärskådande. Han sprang och undersökte det från vinden till källaren. Han tyckte riktigt om detta hus, så snyggt, så väl försedt, så putsadt, så puritanskt och så väl inrättadt för uppassningen. Han tyckte att huset var en snigels skal, men ett skal som var väl upplyst och uppvärmdt af gas. Passepartout hittade utan möda reda på det rum, som var bestämdt åt honom. Han tyckte om det. Elektriska ringklockor och ropare-rör satte rummet i förbindelse med entresoln och första våningen. På kaminkransen stod ett elektriskt ur, som stod i förbindelse med pendylen i Phileas Foggs sängkammare och begge apparaterna angåfvo samtidigt samma sekund.
— Det der tycker jag om, ja, det tycker jag om, sade Passepartout för sig sjelf.
Han lade märke till, der han stod i sitt rum, ett anslag som var uppsatt ofvanför uret. Det var »ordningen» för uppassningen om dagen. Denna »ordning» innehöll — från klockan åtta på morgonen, det reglementerade klockslag då mr Phileas Fogg steg upp, ända till klockan half tolf, den tid då han gick från sitt hem för att gå och äta frukost på Reform-klubben — alla detaljer af uppassningen: thé och skinka klockan 8,23, rakvatten klockan 9,37, hårets kamning och borstning klockan 9,40 o. s. v. Sedan var allt antecknadt från klockan 11,30 på förmiddagen till midnatt — då denne gentleman reguliert gick till sängs — allt var upptecknadt, förutsedt, anordnadt. Passepartout blef riktigt glad då han genomgick detta program och han inristade alla dess punkter djupt i sitt minne.
Hvad husbondens garderobe angick, så var den ytterst väl fournerad och reglementerad. Pantalonger, frackar, rockar, västar, alla hade de ett ordningsnummer, beräknad allt efter som husbonden var på utgående eller på hemgående, angifvande derjemte datum då, allt efter årstiden, kläderna voro i tur att begagnas. Dylikt reglemente fanns också för skodonen.
Med ett ord, detta hus vid Saville-row — som varit ett oordningens tempel, under den tid den illustre Sheridan bodde der — var högst komfortabelt inredt och möbleradt och det såg mycket trefligt ut. Intet bibliotek, inga böcker funnos; de skulle också ha varit utan något gagn för mr Fogg, ty Reform-klubben lemnade ju till hans disposition två biblioteker, det ena egnadt åt litteraturen, det andra åt juridik och politik. I sängkammaren stod ett skåp af medelstorlek, så konstrueradt, att det skyddade både för eldsvåda och stöld. Inga vapen funnos i huset, ingenting heller som var afsedt för jagt eller krig. Allt angaf, att de mest fredliga vanor der voro rådande.
Efter att ha undersökt detta hemvist i detalj, gnuggade Passepartout sina händer, hans hela figur växte och han upprepade muntert:
— Det här tycker jag om, det här är just för mig! Vi skola fullkomligt förstå hvarandra, mr Fogg och jag! En husbonde som sitter hemma, och är så ordentlig af sig! En riktig mekanik-gubbe! Nå, inte mig emot att passa upp på en mekanik-gubbe!