Jorden rundt på åttio dagar/24

Tjugufjerde kapitlet.

Resan öfver Stilla Oceanen fullbordas.

Man förstår lätt hvad som inträffade då Shanghai kom i sigte. Nödsignalerna från Tankadère hade observerats från Yokohama-ångbåten. Kaptenen, som såg flaggan hissad i »schau», hade styrt ned mot kuttern. Några ögonblick derefter hade Phileas Fogg uppräknat den öfverenskomna summan för öfverfarten och skepparen John Bunsby hade stufvat in i sin ficka 550 pd. Sedermera hade den hedervärde gentlemannen, mrs [ 172 ]Aouda och Fix stigit ombord på ångaren, som genast fortsatte resan till Yokohama.

Samma morgon, den 14 november, då Phileas Fogg på utsatt tid anlände dit, begaf han sig ombord på Carnatic och fick veta der till mrs Aoudas stora glädje — kanske till sin egen också, men det lät han inte märka — att Passepartout verkligen hade föregående dag ankommit till Yokohama.

Phileas Fogg, som på aftonen skulle resa till San Francisco, satte sig genast i gång med att få rätt på sin betjent. Han vände sig till både de franska och engelska konsular-agenterna, men förgäfves och efter att ha sprungit härs och tvärs genom Yokohamas gator misströstade han alldeles om att få fatt i Passepartout, då slumpen eller kanske ett slags aning gjorde att han begaf sig till den hedervärde mr Batulcars theater. Han skulle säkert icke kunnat igenkänna sin betjent i hans löjliga utklädnad med vingar på ryggen. Men han deremot kände strax igen sin husbonde i logen. Han kunde ej låta bli att göra en rörelse; deraf stördes jemnvigten, pyramiden föll tillsammans, och man känner hvad sedan hände.

Passepartout fick nu från Mrs Aoudas läppar höra hur resan från Hongkong till Yokohama gått och hur man varit i sällskap med en mr Fix på kuttern Tankadère.

Då Fix’ namn utsades blinkade Passepartout ej mer än annars. Han ansåg att ögonblicket ännu icke var kommet att för sin husbonde omtala hvad som tilldragit sig mellan polisagenten och honom. Också, då Passepartout omtalade sina äfventyr, ursäktade han sig dermed, att han olyckligtvis blifvit berusad af opium inne på en rökstuga.

[ 173 ]Mr Fogg åhörde kallt denna berättelse, utan att säga ett ord; sedan gaf han sin betjent penningar på det han måtte kunna anskaffa sig mera lämpliga kläder. Efter en timme var också den hyggliga karlen tillbaka igen och då var näsan borta och vingarna likaså, och ingenting mera fanns qvar som erinrade om guden Tingous anhängare.

Paketångaren, som gjorde öfverfarten från Yokohama till San Francisco, hörde till »Pacific Mail Steam Company» och hade namnet General Grant. Det var en stor hjulångare om två tusen fem hundra tons, vackert bygd och hade en kraftig maskin, mycket snabbgående. General Grant hade tre master och kunde föra en stor segelarea, som betydligt underhjelpte ångkraften. Med tolf mil i timmen behöfde ångaren ej använda mer än tjugusex dagar för att passera Stilla Oceanen. Phileas Fogg var derför berättigad till den tron, att om han den 2 december vore i San Francisco skulle han den 10 vara i Newyork och den 20 i London — således skulle han ha vunnit några timmar innan den så afgörande 21 december inträdde.

Passagerarne ombord på ångaren voro mycket talrika, engelsmän, många amerikanare, en riktig emigration af kulis till Amerika, och ett antal officerare i indiska arméen, hvilka begagnade semestern för en tur kring jorden.

Under öfverfarten förekom ingen nautisk motighet. Paketångaren med sina kolossala hjul och sin segelmassa rullade obetydligt. Stilla Oceanen rättfärdigade fullkomligt sitt namn. Mr Fogg var lika lugn, lika litet meddelsam som vanligt. Hans unga följeslagerska kände sig allt mera dragen till denne man genom helt andra band än tacksamhetens, denna tystlåtna natur, [ 174 ]så ädelmodigt han uppträdde, gjorde på henne ett mäktigare intryck än hon kunde tro och det var nästan henne ovetande som hon röjde sina känslor, af hvilka dock den gåtlike mr Fogg ej på minsta sätt kände sig berörd.

Mrs Aouda kände sig för öfrigt ofantligt intresserad för vår gentlemans uppgift. Hon oroades lifligt af alla hinder, som kunde på något sätt försinka hans resa. Ofta pratade hon med Passepartout, som verkligen kunde läsa mellan raderna i mrs Aoudas hjerta. Den hygglige karlen upphörde heller icke med att utösa loford öfver sin husbondes heder, frikostighet, värdighet, och sedan lugnade han mrs Aouda rörande resans utgång; han upprepade att det svåraste var öfverståndet, att man hade lemnat de fantastiska länderna Kina och Japan, att man nu kom till civiliserade länder och att ett bantåg från San Francisco till Newyork och en transatlantisk tur från Newyork till London skulle vara alldeles tillräckliga, utan tvifvel, för att afsluta denna omöjliga färd jorden rundt.

Phileas Fogg hade, nio dagar efter det han lemnat Yokohama, gjort precis hälften af sin rundresa.

General Grant passerade nemligen den 23 november den 180:de meridianen, den på hvilken befinna sig i södra hemisferen Londons antipoder. På åttio dagar som Phileas Fogg fick disponera, hade han nu, det är sannt, användt femtiotvå och han hade icke mer än tjugoåtta qvar. Men man bör observera, att då vår gentleman befann sig halfvägs blott »genom meridianskillnaden», så hade han i verkligheten gjort öfver två tredjedelar af väglängden. Hvilka krokar också från London till Aden, från Aden till Bombay, från Calcutta till Singapore, från Singapore till Yokohama! Hade han utan afvikelse följt femtionde parallelen, som är [ 175 ]Londons, skulle afståndet icke varit mer än tolf tusen mil ungefär, under det Phileas Fogg var tvungen, till föjd af fortskaffningsmedlens anordning, att resa tjugosex tusen mil, af hvilka han hade tillryggalagt omkring sjutton tusen mil den 23 november. Men nu var färden klar och Fix fanns ej längre för att uppstapla några hinder!

Fogg kom också ganska riktigt fram den 23 november. Passepartout var ytterst glad härför. Man påminner sig, att den envisa karlen hade velat bibehålla London-tid på sin familjklocka och anse att klockan gick orätt i alla länder, genom hvilka han reste. Men den dagen, den 23 november, gick hans familjklocka, fastän hon hvarken skjutits fram eller tillbaka, alldeles precis som kronometrarne ombord.

Att Passepartout triumferade, förstås af sig sjelf. Han skulle bra gerna velat veta hvad Fix skulle kunnat säga, om han varit med.

— Den skurken, som rabblade upp för mig en hop smörja om meridianer, om solen, om månen! upprepade Passepartout. En sådan der karl, jo, om han finge göra som han ville skulle vi få snygga urmakare. Jag är alldeles säker på, att endera dagen skall solen besluta sig för att gå upp och ned efter min klocka!... Passepartout var okunnig derom, att om taflan på hans ur varit indelad i tjugofyra timmar, liksom de italienska klockorna, så hade han icke haft någon anledning att triumfera, ty visarne på hans skulle, då klockan var nio på morgonen ombord, ha visat nio på aftonen d. v. s. klockan tjugoett efter midnatt — en skillnad, som är precis lika med den som förefinnes mellan London och den hundraåttionde parallelen.

Men om också Fix varit i stånd att förklara [ 176 ]denna rent fysiska verkan, skulle dock Passepartout utan tvifvel ej kunnat fatta den, att icke säga vilja medgifva den. Och för resten, om polisagenten hade visat sig ombord i detta ögonblick är det antagligt, att Passepartout, som hyste agg till honom, skulle ha sysselsatt sig med honom rörande ett helt annat ämne och på ett helt annat sätt.

Men hvar befann sig då Fix i detta ögonblick?

Fix var verkligen ombord på »General Grant».

När polisagenten kom till Yokohama lemnade han mr Fogg, ty han visste att han skulle träffa tillsammans med honom under dagens lopp, och begaf sig strax till den engelske konsuln. Der erhöll han ändtligen ordern, som lupit efter honom ända från Bombay och nu var fyrtio dagar gammal — ordern, som hade blifvit expedierad till honom från Hongkong just med ångaren Carnatic, på hvilken man trodde att han befann sig. Man kan lätt döma om detektivens missräkning! Ordern dugde till ingenting! Mr Fogg hade lemnat de engelska besittningarna! Ett utlemningsdokument behöfdes nu för att kunna arrestera honom.

— Ja, må så vara! tänkte Fix, sedan han urladdat sig sin första ilska. Min order duger inte här, men den blir bra i England. Den bofven tycks vilja återvända till sitt fädernesland och tror, att han lurat polisen! Bravo! Jag skall följa honom ända dit! Hvad pengarne angår, så måtte Gud laga så att det må finnas några qvar! Men på resan, på rättegången, på böter, på elefanten, på utgifter af alla slag har min man redan depenserat mer än fem tusen pund! Jo, banken blir just fet på den här affären!

Mr Fix fattade sitt beslut, han gick ombord på »General Grant». Han var ombord då mr Fogg och [ 177 ]mrs Aouda kommo dit. Till sin ytterligaste förvåning kände han igen Passepartout i hans kuriösa japanska utstyrsel. Han gick ned i sin hytt och gömde sig der, för att undvika en förklaring, som kunde kompromettera alltsammans — men tack vare det stora antalet af passagerare räknade han på att icke bli bemärkt af sin fiendtligt sinnade vän, då just samma dag han befann sig ansigte mot ansigte med honom på fartyget.

Passepartout störtade sig genast öfver Fix, utan någon förklaring och till synnerlig förnöjelse för åtskilliga amerikanare, som genast parerade på honom. Han gaf polisagenten en sådan genomgående svår »skalle», att den visade öfverlägsenheten hos de franska »skallarne» framför de engelska.

När Passepartout slutat blef han liksom lugnare och mera tröstad. Fix reste sig upp, han var illa tilltygad, och kastande en blick på sin motståndare, sade han:

— Nå, är det slut nu då?

— Ja, för den här gången.

— Jag har någonting att säga er....

— Mig, ska’ jag? ...

— Jo, det är i er husbondes intresse.

Passepartout blef liksom slagen af polisagentens köld och begge två följdes åt fram till fören på ångaren och slogo sig ned der.

— Ni har gifvit mig dugtigt på huden, sade Fix. Godt, jag väntade mig det. Men hör nu hvad jag har att säga. Ända till den här stunden har jag varit mr Foggs fiende, men nu står jag på hans sida.

— Så, ändtligen! utropade Passepartout, ni anser således, att han är en hederlig karl?

— Nej, svarade Fix kallt, jag anser honom för en skurk... men tyst... låt mig få yttra mig vidare. Så [ 178 ]länge mr Fogg befann sig på engelskt område hade jag intresse af att försöka hålla honom qvar, i afvaktan på en arresteringsorder. Jag har gjort allt möjligt för den saken. Jag har skickat på honom presterna i Bombay, jag har berusat er i Hongkong, jag har skiljt er från er husbonde, jag ställde så till att han kom för sent med Yokohama-ångbåten...

Passepartout åhörde alltsammans med knutna näfvar.

— Nå, nu tyckes mr Fogg skola återvända till England? återtog mr Fix. Ja, det må han göra, jag skall följa honom ända dit. Men hädanefter skall min uppgift bli att lika mycket som jag hittills uppställt hinder på hans väg, skall jag hädanefter söka aflägsna dem. Jo, ser ni, min uppgift har blifvit en annan, ty mitt intresse har blifvit ett helt annat. Jag vill bara tillägga, att ert intresse är detsamma som mitt, ty det är först i England ni skall få veta om ni är i tjenst hos en brottsling eller hos en hederlig karl.

Passepartout hade mycket uppmärksamt lyssnat till hvad Fix hade pratat.

— Äro vi vänner nu då? frågade Fix.

— Vänner inte, svarade Passepartout, men allierade, ja, det äro vi; men det får jag säga, att det första jag upptäcker att ni är en förrädare, så stryper jag er.

— Afgjordt! svarade poliskarlen lugnt.

Elfva dagar derefter, den 3 december, löpte »General Grant» in i San Franciscos hamn.

Mr Fogg hade icke vunnit, men heller icke förlorat en enda dag.