Jorden rundt på åttio dagar/25

[ 179 ]

Tjugufemte kapitlet.

En blick som hastigast på San Francisco.
Ett meeting der.

Klockan var sju på morgonen då Phileas Fogg, mrs Aouda och Passepartout satte foten på det amerikanska fastlandet — ifall man får gifva detta namn åt den landningsflotte, på hvilken de debarkerade. Dessa flottar, som höja och sänka sig med ebben och floden, underlätta betydligt lastning och lossning. Der ligga klipperfartyg af alla dimensioner förtöjda, ångare från alla länder och dessa äro ångare i flera våningar, som gå på Sacramento med dess bifloder. Der uppstapla sig produkterna af en handel, som sträcker sig till Mexico, Peru, Chili, Brasilien, Europa, Asien, till alla öarne i Stilla Oceanen.

Passepartout, som var så öfver sig glad att få sätta foten på amerikansk mark, hade ansett sig böra verkställa sin debarkering medelst ett djerft hopp i »den högre skolan.» Men när han kom ned på flotten, hvars plankor voro ruttna, var det som på ett hår, att han rännt tvärs igenom dem. Betydligt förlägen öfver det sätt, hvarpå han satt sin fot på den nya kontinenten, gaf den hederlige gossen till ett förfärligt skri, hvarvid en ofantlig massa cormoranter och pelikaner, vanliga gäster på de »flytande kajerna,» flögo upp.

Så snart mr Fogg kommit i land gjorde han sig underrättad om den timme då tåget afgick till Newyork. Det var klockan 6 på aftonen. Mr Fogg hade således en hel dag till sin disposition i den [ 180 ]Kaliforniska hufvudstaden. Han reqvirerade ett åkdon för sig och mrs Aouda. Passepartout steg upp på kuskbocken och vagnen styrde färden, mot tre dollars per »kurs,» till International Hotel.

Från den upphöjda plats som Passepartout innehade betraktade han med stor nyfikenhet den stora amerikanska staden: breda gator, låga hus i snörräta linier, kyrkor och tempel i anglo-sachsisk stil, ofantliga docks, varumagasiner stora som palatser, somliga af trä, andra af tegel; på gatorna såg han massor af vagnar och omnibusar och på trottoirerna hvimlade det af amerikanare och européer, men också af kineser och hinduer — med ett ord af menniskor, som bildade en befolkning af mer än tvåhundra tusen innevånare.

Passepartout var alldeles förvånad öfver hvad han såg. Här var nu den sagolika staden från 1849, banditernes, mordbrännarnes och mördarnes stad, dit detta utskum af menniskor samlats för att skrapa åt sig guld, der man spelade om guldsand med revolvern i ena handen och knifven i den andra. Men den tiden var försvunnen. San Francisco erbjöd nu anblicken af en handelsstad. Det höga tornet på rådhuset, i hvilket nattväktarne hålla till, beherrskade hela ensemblen af gator och avenyer med mellan dem liggande grönskande öppna platser; vidare en kinesisk stad, som tyckes ha blifvit importerad från det himmelska riket i en leksakslåda. Inga Sombreros, inga Indianer med fjädrar i hufvudet, blott silkesfelbhattar och svarta frackar, hvilka buros af gentlemen, som hade alldeles otroligt brådtom. Utefter åtskilliga gator, såsom Montgomery-street — Londons Regent-Street, Paris’ Boulevard des Italiens, Newyorks Broadway — sträckte sig tätt [ 181 ]intill hvarandra präktiga butiker, i hvilkas fönster produkter från hela verlden voro uppradade.

När Passepartout kom till International Hotel förekom det honom som om han ännu befunne sig qvar i England. Bottenvåningen i hotellet upptogs af en ofantlig bar, ett slags buffet, öppen gratis för hvarje förbipasserande. Torkadt kött, ostronsoppa, biscuits och chesterost serverades der, utan att konsumenten behöfde öppna sin börs. Han behöfde blott betala hvad han drack, öl, portvin eller Xeres, ifall han förfriskade sig med sådant. Detta tyckte Passepartout vara »alldeles på sin amerikanska.» Hotellets restaurant var comfortabel. Mr Fogg och mrs Aouda slogo sig ned vid ett bord och blefvo rikligt serverade på lilliputtiska fat och talrikar af kolsvarta negrer.

Efter frukosten begaf sig Phileas Fogg, åtföljd af mrs Aouda, från hotellet till engelska konsulatets kontor för att få sitt pass viseradt. På trottoiren träffade han sin betjent, som frågade honom om det ej vore klokast att innan man fore af på Pacific-banan köpa några dussin Enfieldgevär eller Colts revolvrar. Passepartout hade hört talas om Sioux- och Pawnies-indianer, som tvinga jernbantågen att stadna liksom simpla spanska tjufvar göra. Mr Fogg svarade, att det var ett alldeles onödigt försigtighetsmått, men Passepartout skulle dock få göra hur han ville. Mr Fogg begaf sig nu till konsulatets lokal.

Han hade dock ej gått två hundra steg förrän han genom den mest förunderliga slump mötte Fix. Polisagenten visade sig utomordentligt öfverraskad. Hvad ville det säga! Mr Fogg och han hade tillsammans gjort resan öfver Oceanen och de hade icke sammanträffat med hvarandra ombord! Men i alla händelser [ 182 ]kunde Fix ej känna sig annat än glad öfver att återse denne gentleman, hvilken han hade att tacka för så mycket, och efter som hans affärer kallade honom tillbaka till Europa, så skulle han anse det för en ära att fortsätta sin resa i ett så angenämt sällskap.

Mr Fogg svarade, att äran vore på hans sida och Fix — som föresatt sig att ej släppa honom ur sigte — anhöll att i hans sällskap få företaga en utflykt i denna besynnerliga stad, en anhållan som beviljades.

Således gingo då mrs Aouda, Phileas Fogg och Fix och flanerade på gatorna. De befunno sig snart på Montgomery-Street, der tillströmningen af folk var ofantlig. På trottoirerna, midt på gatan, på spårvagnarnas räler hvimlade det, trots den oupphörliga strömmen af vagnar och omnibusar, af en oräknelig menniskomassa. Affisch-karlar vandrade omkring i grupperna, flaggor och vimplar svajade för vinden. Väldiga skri hördes från alla håll.

— Hurra för Kamerfield!

— Hurra för Mandiboy!

Det var ett meeting. Så trodde åtminstone Fix och han meddelade sin tanke åt mr Fogg och tillade:

— Vi göra kanske bäst i att icke tränga oss fram i denna bråkiga menniskomassa, örfilar och sparkar är det enda man får der.

— Ja, svarade Phileas Fogg, och örfilar, äfven s. k. politiska, äro icke dess mindre örfilar.

Fix ansåg sig böra skratta då han hörde denna observation. För att kunna se bra, utan att bli utsatt för obehag och trängsel, togo mrs Aouda, Phileas Fogg och Fix plats på högra afsatsen af en trappa, som ledde upp till en terrass, nedanför hvilken [ 183 ]Montgomery-Street låg. Framför dem på andra sidan af gatan mellan en kolhandlares upplag och en petroleum-försäljares magasin var uppförd en stor tribun i fria luften, mot hvilken menniskomassans strömningar tycktes löpa tillsammans.

Men hvarför var detta meeting tillställdt? Af hvilken orsak hölls det? Phileas Fogg kände det alls icke. Var det fråga om att tillsätta en hög civil eller militär embetsman, en guvernör i en stat eller en medlem af kongressen? Man kunde tro det, att döma af den utomordentliga liflighet, som bemäktigat sig hela staden.

I detta ögonblick upppstod en betydlig röra i folkmassan. Alla sträckte upp sina händer i luften. Somliga voro knutna och tycktes höja sig för att genast fällas ned med kraft, midt under skrik och rop — ett energiskt sätt, utan tvifvel, för att formulera ett votum. Folkmassan vaggade häftigt fram och tillbaka, flaggorna svängdes, de försvunno ett ögonblick, de syntes återigen, men då alldeles söndertrasade. Hopens vågformiga rörelser fortplantade sig ända fram till trappan, under det alla hufvudena höjde och sänkte sig liksom vågorna på ett plötsligt af en stormby upprördt haf. Antalet af svarta hattar minskades tydligen och största delen af dem tycktes ha förlorat sin normala höjd.

— Det är klart att det är ett meeting, sade Fix, och den fråga som föranledt det måste vara af högst vigtig beskaffenhet. Jag skulle icke alls bli förvånad om det återigen vore fråga om Alabama-frågan, ehuru den nu är arrangerad.

— Det kan hända, svarade Phileas Fogg torrt.

— I alla händelser, återtog Fix, ha vi här två kämpar, som stå mot hvarandra, the honourable Kamerfield och the honourable Mandiboy.

[ 184 ]Mrs Aouda stödde sig på Phileas Foggs arm och betraktade förvånad denna bullersamma scen och Fix frågade just en af sina grannar om anledningen till denna uppbrusning hos folket, då en ännu starkare rörelse uppstod. Hurraropen åtföljda af skällsord fördubblades. Flaggstängerna förvandlades till anfallsvapen. Från taken på vagnar som man stoppat, från omnibustaken haglade slag på skallar och axlar. Till projektiler togs hvad som var närmast till hands. Skor och stöflar beskrefvo långa banor i luften och det tycktes till och med att några revolvrar blandade så nationelt och hemtrefligt sina smällar med hopens skrål och larm.

Folkmassan närmade sig trappan och de nedersta trappstegen blefvo strax fyllda. Det ena partiet hade tydligen blifvit tillbakadrifvet, utan att de som voro blott åskådare kunde bestämma om fördelen låg på Mandiboys eller Kamerfields sida.

— Jag anser det vara bäst att vi draga oss tillbaka, sade Fix, som icke var angelägen om att »hans klient» skulle råka i trassel. Ty, om old England kommer på tapeten här och man får veta hvilka vi äro, kunna vi råka illa ut i det här bråket.

— Åh, en engelsk medborgare... svarade Phileas Fogg.

Men gentlemannen fick ej säga ut hvad han ämnade. Bakom honom på terrassen hördes plötsligt förfärliga tjut; man skrek: Hurra! Hip! Hip! för Mandiboy. Det var en hop valmän som anlände till hans understöd, tagande i flanken Kamerfields anhängare.

Mr Fogg, mrs Auoda och Fix befunno sig således mellan två eldar. Det var för sent att komma undan. Denna ström af menniskor, beväpnade med tjocka käppar och slagträd med bly i ändarna, var oemotståndlig. [ 185 ]Phileas Fogg och Fix blefvo, under sina ansträngningar att skydda den unga qvinnan, svårt klämda och illa tilltygade. Mr Fogg, som var lika flegmatisk som vanligt, ville försvara sig med de naturliga vapen som finnas i hvarje engelsmans armar, men det var fåfängt. En storväxt bengel med rödt bockskägg och breda axlar och som tycktes vara chef för bandet lyfte upp sin förfärliga näfve öfver mr Fogg och skulle ha illa behandlat denne gentleman, om icke Fix i sin tillgifvenhet hade mottagit slaget i stället. En dugtig knöl uppstod genast under detektivens felbhatt, som blifvit platt som en pannkaka.

— Yankee! utropade mr Fogg, i det han på sin motståndare slungade en blick af djupt förakt.

— English! svarade den andra.

— Vi skola återse hvarandra!

— När ni behagar.

— Ert namn?

— Phileas Fogg. Ert då?

— Öfverste Stamp Proctor.

Folkströmmen passerade nu förbi. Fix blef omkullslagen, men reste sig igen; hans kläder hade blifvit sönderrifna, men några allvarsammare blodviten slapp han undan. Hans resrock hade blifvit sliten i två olika stycken och hans pantalonger liknade de plagg som åtskilliga indianstammar begagna, sedan de dock först — så bjuder modet hos dem — tagit bort bakstycket. Men mrs Aouda hade lyckligtvis blifvit skonad och knytnäfveslaget hade Fix som behållen gåfva.

— Tack, sade mr Fogg till polisagenten då de kommit ur folkhopen.

— Åh, ingen orsak alls, svarade Fix, men följ med mig.

[ 186 ]— Hvart?

— Till ett magasin för färdiggjorda manskläder.

Ett besök i ett sådant magasin var verkligen angeläget. Phileas Foggs och Fix’ kläder voro i trasor, precis som om de begge herrarne skulle ha slagits för de hedervärda gentlemennen Kamerfields och Mandiboys skull.

En timme derefter voro de hyggligt uppklädda och putsade igen och de kommo tillbaka till International Hotel.

Passepartout väntade på sin husbonde, beväpnad med ett halft dussin revolvrar med dolkbajonett. Då han fick se Fix i sällskap med mr Fogg förmörkades hans panna, men sedan mrs Aouda hade med några ord omtalat hvad som hade tilldragit sig, klarnade Passepartouts ansigte igen: Fix var tydligen ej någon fiende, utan en allierad. Han höll sitt ord.

Efter det man intagit middag körde en vagn fram för att forsla de resande och deras ressaker till bangården. Då man skulle stiga upp i vagnen sade mr Fogg till Fix:

— Ni har inte sett till den der öfverste Proctor?

— Nej, svarade Fix.

— Jag skall resa tillbaka till Amerika för att söka upp honom, sade Phileas Fogg kallt. Det passar inte för en engelsk medborgare att låta behandla sig på det sättet.

Polisagenten smålog, men svarade ingenting. Som man finner hörde mr Fogg till den sortens engelsmän, som, fastän de icke tåla dueller hemma hos sig, gerna slåss i utlandet när det är fråga om att upprätthålla nationens heder.

[ 187 ]Klockan tre qvart på sex anlände de resande till bangården och tåget stod i ordning att afgå.

Då mr Fogg skulle stiga in i kupén frågade han en jernvägstjensteman:

— Det har ju förefallit några stormiga uppträden i dag i San Francisco?

— Nej, svarade han, visst inte. Det har hållits ett meeting med anledning af ett val.

— Valet af en general en chef då, utan tvifvel? frågade mr Fogg.

— Nej, mr — af en fredsdomare.

Vid detta svar steg Phileas Fogg in i kupén och tåget brusade af.