Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 27
| ← Kap 26 |
|
Kap 28 → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Passeportout blir både rådlös och redlös.
Hör nu noga på! sade Fix till Passepartout. Jag är alls inte den ni tror. Inte alls utsänd av »Framstegsklubben».
— Jaså, inte det! sade Passepartout och drog munnen till ett försmädligt leende.
— Nej, jag är polistjänstemän och utsänd av polisen i London.
— Ni? Polisagent?
— Ja, det ska jag strax bevisa er. Var så god — här är mitt förordnande, undertecknat av polismästaren. Tvivlar ni ännu?
Passepartout kunde inte få fram ett ord.
— Herr Foggs vad, varav ni och hans kamrater i »Framstegsklubben» låtit lura er, är bara en list. Han ville ha er till medbrottslingar utan att ni hade en aning därom!
— Men varför det? Jag begriper inte ett ord av allt det här.
— Vänta! Den 28 september detta år begicks i engelska banken en stöld på en och en halv million. Man har fått beskrivning på tjuvens utseende, och den stämmer till punkt och pricka in på er husbonde.
— Nej, hör nu. Dra så långt pepparn växer! Min husbonde är den hederligaste man, som går i ett par skor!
— Verkligen? Hur vet ni det, om jag får fråga? Ni känner honom ju inte ett dugg. Samma dag avresan skedde, kom ni i hans tjänst. Han for några timmar senare huvudstupa från London under en huvudlös förevändning. Han hade inte en gång tid att skaffa sig nödvändiga resförnödenheter utan tog blott med sig en oerhörd packe banksedlar! Och ni vågar gå i god för, att han är en hedersman? Ni är inte lite godtrogen, ni!
— Ja, men — — jo, jag försäkrar…
— Har ni lust att bli arresterad som hans medbrottsling kanske?
Passepartout var tillintetgjord — han vågade inte se på detektiven. Han grep krampaktigt med båda händerna om pannan. Skulle Fileas Fogg vara en tjuv? Den ädle, modige mannen, som räddat rajans änka, som betalt en stor summa pengar i böter för sin tjänares dumhet att gå in i pagoden i Bombay, och som alltid var lika lugn! Omöjligt! Men skenet tycktes i alla fall vara emot honom, och fåfängt sökte Passepartout kväva sina misstankar — »när allt kommer omkring, känner man inte sin bäste vän längre än till tänderna», säger ordspråket.
— Vad vill ni jag ska göra? sade han slutligen och försökte sansa sig.
— Jo, hör på! Från Suez och ända hit har jag förföljt er husbonde utan att kunna få i min hand den häktningsorder jag väntar från London. Ni måste hjälpa mig att kvarhålla honom här till dess ...
— Skulle jag? Jag — Passepartout…
— Ja, och jag ska ge er tredjedelen, hälften, hör ni: hälften av den belöning, som banken har utfäst!
— Nej, aldrig! ropade Passepartout.
Men just som han ville resa sig upp och skynda bort, föll han tungt tillbaka på stolen; krafter och medvetande sveko honom på en gång.
— Hör nu, herr Fi-fix! stammade han. Om det också sku-skulle vara sa-sant vad ni sä-säjer… om min he-herre skulle va-vara en tjuv — så är det lö-lögn lika väl, för ja-jag har sett honom ... han är go-god — och min hu-husbonde… och jag för-rå-råder honom aldrig! Inte för alla ba-banksedlar i vä-världen, för jag är hemmaifrån — och där bru-brukar vi inte va-vara nedriga!
— Ni vill således inte?
— Nähej! sade Passepartout eftertryckligt.
— Nå, då talar vi inte mer om den saken — det är som den aldrig hade varit på tal. Skål!
— Ja vi-visst, skål!
Han fumlade, innan han fick tag i glaset, och tömde det sedan i ett drag. Fix insåg, att han gått för långt för att kunna dra sig tillbaka, och beslöt att åtminstone skilja tjänaren och hans husbonde åt. På bordet lågo några opiumpipor. Fix tog en av dem, smög den omärkligt i munnen på Passepartout, som omedvetet drog några bloss därur, sedan han tänt den utan att tänka därpå. Om några ögonblick föll hans huvud tungt mot bordskivan, omtöcknat av sömngiftet.
— Äntligen! utbrast Fix jublande, när han såg Passepartout bedövad sjunka samman. Äntligen har jag min bov i nätet. Fileas Fogg får inte veta om båtens förändrade avgångstid förrän det är för sent. och skulle han ändå få nys därom och resa, är jag åtminstone av med den välsignade fransmannen. Det är lättare att reda sig med en än med två — helst sen Passepartout vet, vem jag är.
Och i största hast gjorde han upp med kyparen och gav sig i väg med ett skadeglatt leende.