←  Kap 30
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

För sent!
Kap 32  →


[ 139 ]

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
För sent!

Men som alla andra tog den slut en gång. Just när stormen rasade som värst, gick vinden åter över på sydost. Det var en gynnsam förändring så till vida som Fiskmåsen ånyo fick förlig vind, men å andra sidan blev havet än mera upprört, då den nya vinden drev sina svallvågor mot de gamla. Kuttern var emellertid ypperligt byggd och klarade sig förträffligt.

Allt emellanåt skymtade kusten fram, då tjockan skingrades, men så långt blicken kunde nå, var ingen seglare att se. Fiskmåsen ensam trotsade vind och vågor. Mot middagen saktade sig stormen, och när solen sjönk vid synranden, blev vädret så drägligt, att de utmattade passagerarna kunde få sig litet mat och gå till vila. Det kunde behövas.

Natten blev ganska lugn. Skepparen hissade åter segel, och kuttern ilade ånyo mot målet under passagerarnas otåliga längtan. I gryningen den elfte hade man känning av kusten. Men ännu var det långt kvar till Shanghaj, och Fileas Fogg måste vara där samma kväll, om han ville tänka på att komma med Jokohamabåten. Stormen hade rövat flera timmar av hans dyrbara tid.

Vinden avtog allt mer, men lyckligtvis lade sig samtidigt sjögången. Alla segel sattes till, och skummet yrde kring stäven. Med var timme minskades avståndet — allt större blev passagerarnas och sjömännens spänning. Skulle det lyckas?

[ 140 ] Brisen blev allt mer oregelbunden, och från kusten komnio nyckfulla kastvindar, men strömmen var gynnsam. Fiskmåsen låg så lätt och dess segelyta var så stor, att klockan sex var båten blott tre sjömil från Shanghaj. Klockan sju var den tre kvarts sjömil från Shanghajflodens mynning…

Då syntes på avstånd en hög, svart skorsten, och från den höjde sig som en plym en mörk strimma [ 141 ]av rök. Det var den amerikanska postångaren, som på bestämd tid avgick mot Jokohama.

Skepparen drog till med en förfärlig ed — det var en vacker summa, som gick honom ur händerna: fyratusen kronor! Hela det belopp Fogg lovat honom i belöning, om han kom fram i rättan tid! Han släppte i harmen rorkulten.

Fogg rynkade ej ens ögonbrynen.

— Signalskott! sade han till skepparen.

I kutterns förstäv stod en liten kanon, med vilken det signalerades i dimmigt väder. Denna laddades ända till mynningen, men just som skepparen förde ett brinnande kol till fänghålet, ropade Fileas Fogg:

— Nödflagg!

Flaggan sänktes på halv stång.

— Fyr! kommenderade Fogg.

Skottet brann av, och dess knall dånade fram över oceanen.

Skulle postångaren stanna, förändra kurs och bispringa kuttern? De, som stodo på Fiskmåsens däck, kände hjärtat klappa våldsamt — det var som om tiden stått stilla.