Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 32
| ← Kap 31 |
|
Kap 33 → |
TRETTIOANDRA KAPITLET.
Passepartout vaknar
Klockan åtta på kvällen den 6 november gick ångaren Carnatic från Hongkong, till sista plats fylld med resande och fraktgods, och styrde mot Japan, det stora öriket öster om Kina. Endast två första-klass-hytter voro oupptagna, ehuru de blivit hyrda. Det var de, som beställts för Fileas Fogg och hans följeslagarinna.
Tidigt följande morgon sågo fördäckspassagerarna till sin stora förvåning en man komma upp från andra klassens avdelning. Han gick ostadigt, hans hår var rufsigt och tovigt, hans blick slö och stirrande. Han slog sig ned på en bänk och försökte synbarligen få klart för sig, var han kunde vara.
Det var Passepartout i egen hög person, han själv och ingen annan.
Vad hade hänt honom?
Så fort Fix hade givit sig i väg från opiumnästet, togo två uppassare med vanlig raskhet den stackars Passepartout, som sov som ett gott barn. och lade honom på britsen bland de andra offren för det sömngivande giftet. Här låg han i tre timmar. Men även under bedövningen förföljdes han i drömmen av en kvalfull oro, en oklar känsla, att han skulle uträtta något, och snart vaknade han. I början visste han varken ut eller in, men småningom kom han till insikt om, att han ej uppfyllt sin plikt att underrätta sin husbonde om ångbåtens avgång. Han steg upp och försökte gå. Visserligen måste han emellanåt stödja sig mot väggarna; väl stod han ibland på fotterna, ibland på huvudet, men han kom ut ur det ohyggliga kyffet, och livad av den friska luften, började han springa mot hamnen, under det han alldeles som i sömnen ropade: Carnatic! Carnatic!
Ångaren låg färdig att gå. Passepartout behövde icke taga många steg: han ilade ut på flottbron, tumlade över landgången och föll ned som en ullsäck i fören på ångbåten i samma ögonblick som förtöjningarna gjordes loss.
Matroserna voro vana att bevittna dylika uppträden. De togo helt vänligt hand om stackaren, buro honom ned under däck och instuvade honom i en andra klassens hytt. Där sov han på sitt gröna öra ända till ljusan dag och vaknade några mil från kinesiska kusten.
Nu dök han upp på ångarens däck och inandades i fulla drag den friska sjöluften. Det började efter hand klarna i hans minne. Han samlade sina tankar, och så småningom kom han ihåg föregående dagens händelser, den slipade Fix och dennes förtroenden, rökstugan o. s. v.
— Det är klart som dagen, att jag fått mej en förfärlig florshuva, sade han för sig själv. Vad ska min husbonde säja? Fy skäms, Passepartout — du har burit dej fasligt illa åt!
Ångern gjorde, att han kände sig ännu mer sjuk, ruskig och eländig. En sak tröstade honom dock något.
— I alla händelser kom jag med på ångaren; och det var ändå väl, mumlade han. Och vad den där juvelen Fix beträffar, så ska vi väl hoppas, att vi nu är honom kvitt. Efter sina snygga förslag till mej kan han väl inte ha panna att gå ombord på samma båt som vi! En polis i hälarna på min husbonde! Åh, det är nedrigt! Är herr Fileas Fogg en tjuv, så ska man få kalla mej mordbrännare.
Hans tanke flög tillbaka till den brinnande gaslågan — kanske hade den vållat explosion, kanske…
Nå, vid den saken var ingenting att göra. Men nu var det något annat, som bekymrade honom. Skulle han tala om för sin husbonde i vad ärende polisagenten reste! Skulle han inte hellre vänta, tills de kommit tillbaka till London? Då skulle det allt bli lustigt att tala om, hur en detektiv farit jorden runt för att gripa den förmente tjuven och bara fått en lång näsa för besväret? Jo, det skulle bli vida mera festligt.
Först och främst måste han emellertid gå och söka upp sin husbonde och ursäkta sig för den oförsvarliga dumhet, som han dagen förut låtit komma sig till last. Han steg därför upp och begav sig akterut, men havet var så oroligt och ångaren rullade så starkt, att han med sina osäkra ben hade mycket svårt att hålla jämvikten.
Varken hans husbonde eller fru Aoda syntes till på däck.
— Nå, vår vackra änka är väl ännu ej uppstigen, och min herre sitter troligen som vanligt och spelar schack med någon, tänkte han och slog sig till ro en stund.
Litet senare gick han ned i salongen — nej, inte heller där fanns herr Fogg. Det var då märkvärdigt!
Så gick han till förste styrman.
— Förlåt mej, vilken hytt har herr Fogg? sporde han.
— Känner ingen med det namnet! fick han till svar.
— Ursäkta, en stor, stel, mycket tystlåten herre, som i sitt sällskap har en ung dam, riktigt vacker…
— Finns ingen dam ombord!
Passepartout såg ut som ett levande frågetecken.
— För resten är här passagerarlistan — var så god och se efter själv!
Passepartout tog listan och genomögnade den. Där fanns icke hans husbondes namn, ej heller Aodas. Benen började skälva på honom, och det svartnade för hans ögon.
Då fick han en idé: han hade gått ombord på orätt fartyg!
— Är jag på Carnatic? sporde han.
— Ja visst.
— På väg till Jokohama?
— Naturligtvis.
Passepartout sjönk maktlös ned på en stol. Hans husbonde var således icke med! Och med ens stod det klart för honom, att det måste vara så. Ångbåtens avgångstid hade ju blivit ändrad!
Men därom hade hans husbonde inte fått bud. Det var sålunda just hans eget fel, att Fogg och Aoda försummat avgångstiden och troligen ej kommit ned till hamnen förrän dagen därpå! Och detta för hans dumhets och lättsinnes skull! Åh!!
Han bet samman tänderna av harm och förtvivlan, ja, han dunkade sig i pannan med knytnäven.
Visst var det hans fel! Men ändå mer den andres, skurkens, bedragarens, som med list förstått att berusa honom och skilja honom från hans husbonde, på det denne skulle bli försenad i Hongkong. Nu förstod han polismannens plan. Ordern skulle hinna fram, Fogg bli arresterad och ruinerad!
Passepartout slet sig i håret och svor en dyr ed, att om den eländige skurken än en gång kom i hans väg, skulle han — — — ja, han skulle mala honom till snus, om han så var polis femton gånger.