Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 33
| ← Kap 32 |
|
Kap 34 → |
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
Vad Passepartout såg i Japan.
Men efter denna första rådlösa förtvivlan
återfick Passepartout så småningom sin
kallblodighet och började överväga sin belägenhet, som för
övrigt inte alls var avundsvärd. Han var på väg
till Japan, det visste han, och dit skulle han
säkerligen komma, eftersom resan var betald. Men hur
skulle han komma därifrån? Hans ficka var tom
— han ägde inte ens en kopparslant!
Nå, resan och kosten voro ju i alla fall betalda i förskott, och han hade fem, sex dagar på sig att överlägga. Alltid skulle han väl hitta på någon utväg!
Under tiden åt och drack han så mycket han orkade; det tycktes vara hans föresats att äta även för sin husbonde och fru Aoda, som hade betalt men inte fingo någonting för sina pengar. Kanske hade han fått för sig, att Japan var en öken utan något ätbart. Kanske tänkte han blott, att man vet vad man har men inte vad man får, som ordspråket säger.
Vid inseglingen i Tokiobukten syntes i väster den snöklädda, oändligt praktfulla käglan av vulkanen Fusijama höja sig över ett kuperat skogsland. Sägnen berättar, att denna vulkan i en långt avlägsen forntid bildats genom ett underjordiskt utbrott under en enda natt. Många hundra tusen människor ha omkommit genom dess lavaströmmar.
Den 13 november på morgonen löpte Carnatic in i Jokohamas hamn. Denna är en av de största vid Stilla havet och besökes av alla ångbåtar, som föra post och passagerare mellan Nordamerika, Kina, Japan och Filippinerna. Vid samma vik och ej långt från Jokohama ligger Jeddo eller Tokio, som Mikadon eller Japans andlige härskare, vars ätt är den äldsta regentätt i världen, gjorde till rikets enda huvudstad, sedan han tvungit schogunen eller den världslige härskaren i Jeddo att nedlägga sin makt och jarlavärdighet.
Då ångaren lagt till vid kajen, steg Passepartout i land. Han var vid dåligt lynne och kände sig ej gladare vid anblicken av detta land, vars inbyggare kalla sig »solens söner». Han slog in på första bästa gata och drev omkring.
Först kom han till en stadsdel med fullkomligt europeisk prägel. Husen voro låga med vackra verandor, som vilade på pelare. Här rörde sig på gatorna en brokig blandning av alla folkslag; alla ville de köpa och sälja. Passepartout kände sig så främmande, som om han fallit ned i en hottentottby. Här tycktes ingen utväg erbjuda sig för honom att skära guld med täljknivar — inte ens att förtjäna torra brödet.
Han kunde förstås vända sig till någon av de franska eller engelska konsulerna i staden, men han drog sig för att berätta hur han låtit överlista sig av Fix, och han ville åtminstone försöka alla andra utvägar först. Han begav sig därför till den japanska delen av staden — Benten, som den kallas efter en havsgudinna.
Här vandrade han genom härliga alléer av cedrar och furor; allt emellanåt fängslades hans blickar av heliga portar, hållna i en sällsam byggnadsstil, av broar, som lågo undangömda bland vass, ormbunkar och bamburör, av tempel, som skuggades av tusenåriga träds mörka och dystra lövverk, och av helgedomar, i vilkas skumma innandöme buddapräster sitta och grubbla över tillvarons gåtor, över detta och det kommande livet, under det högbenta vadarfåglar i vackra färger kliva omkring i träsken med värdig hållning.
Gatorna voro långa, slingrande och tycktes aldrig vilja ta slut. Bland kortbenta hundar och gula, feta, svanslösa kattor myllrade en massa rödkindade barnungar, som sågo ut precis som de blivit klippta ut ur en japanesisk solfjäder. Åldringar, vuxna män och barn släppte upp pappersdrakar, och tycktes alla ha lika stort nöje av denna sysselsättning. Mitt på ljusa dagen avbrändes fyrverkerier, mestadels bomber, som sprungo sönder högt uppe i luften och därvid utstötte icke eld utan brokig rök i de präktigaste färger eller också kastade ned hopvecklade figurer av tråd och papper, vilka i luften blåstes upp och långsamt sjönko mot marken.
Präster gingo i långa processioner och slogo oupphörligen på sina tamburiner. Polisbetjänter skredo fram i spetsiga, lackerade hattar med två sablar i bältet, likaså soldater i uniform av vit- och blårandigt bomullstyg med flintlåsgevär på axeln och mikadons livvakt i vida, vita sidenjackor, kragar och pansarskjortor. Militärer av alla grader vandrade stolta fram, varthän Passepartout vände blicken. I Japan står nämligen krigarens yrke högt i anseende.
Där gingo tiggare, som ej genom jämmer och suckan sökte väcka medlidande utan genom gyckel och utklädnader gjorde allt för att framkalla de mötandes löje och på så sätt deras givmildhet. Där tågade pilgrimer i långa rockar, vanliga kortväxta medborgare med slätt hår, svart som ebenholts, stort huvud, lång överkropp, spinkiga ben och en hudfärg, som kan växla från vaxvit till kopparröd men aldrig är gul som kinesernas.
Mellan ryttare, vagnar, skottkärror, som dragas av två infödingar efter varandra, och å vilkas säte två passagerare sitta sammanklämda, sängbårar av bamburör och ett slags bärstolar, som hänga å en bambustång, trippade kvinnorna kring i träskor, halmsandaler eller tygtofflor. Passepartout fann dem icke synnerligen vackra. De hade små ögon och sammantryckt bröst. Landets sed kräver dessutom, att en nygift kvinna skall svärta sina tänder och raka av sina ögonbryn. Mödrarna bära sina späda barn i en bindel på ryggen och lyfta ej ens ned dem vid sitt arbete. Men alla bära med smak den vanliga dräkten, ett slags nattrock, »kimonon», och över denna är bunden en gördel av sammet eller siden, vars båda ändar snos ihop till en stor fyrkantig knut, som av ogifta kvinnor bäres på ryggen.
Passepartout blev nästan vimmelkantig av allt detta. Han började sedan studera de stora, fina butikerna och basarerna, där lysande prov på de japanska guldsmedernas häpnadsväckande konstfärdighet blända betraktarens blickar, de många värdshusen, på vilka flaggor, standar och vimplar vaja
och där en europé endast sällan får inträda och då blott på villkor att han avtager sina skor; tehusen, där man serverar stora, bräddfulla koppar av den doftande drycken eller den rislikör, som kallas »saki», samt de bekvämt inredda rökstugorna, där män och kvinnor röka fin tobak men aldrig opium som kineserna. Aldrig såg han någon begagna näsduk utan alla putsade näsan med en papperslapp, som de sedan kastade bort. Det fann Passepartout kostligt.
Utanför staden fann sig Passepartout omgiven av ofantliga risplanteringar och trädgårdsland, som prunkade av färgrika blommor med behaglig doft; lysande kamelior växte på träd, och bakom häckar av bamburör stodo körsbärs-, plommon- och äppelträd, som i Japan mera odlas för blommornas skull än för fruktens, men dock genom fågelskrämmor voro skyddade mot sparvar, korpar och andra skadedjur. I cederns väldiga krona tronade örnen, och under tårpilen stod hägern på ett ben och såg levnadstrött ut. Kråkor, fiskörnar, vildgäss, ankor och sparvhökar vimlade överallt, och i långa rader stodo vid bäckarna dessa tranor, som japanerna kalla »ers nåd» och anse som sinnebilder av långt liv och lycka.
Efter den långa promenaden kände sig emellertid Passepartout ganska matfrisk; han tog ett par äpplen, som stucko fram mellan löven, men de voro omöjliga att äta. Vad skulle han få till kvällsvard? Får, get och svin funnos ingenstädes i matvarubodarna, och nötkreatur användas i Japan blott som dragare, enär det anses för ett helgerån att döda dem. Gärna skulle han hållit till godo med ris, fågel eller fisk, vildsvin eller dovhjort — japanernas vanligaste föda. Men »den intet har i pungen får intet i munnen», och Passepartout strövade i brist på mat omkring i staden, som nu var upplyst med mångfärgade papperslyktor, såg på de förundransvärt skickliga jonglörerna, som kastade kulor, knivar, fat och facklor, eller blandade sig i folkhoparna, som stodo och kikade i de överallt uppställda teleskopen. Omsider gick han ner till redden, där vattenytan glimmade av fiskarbåtarnas bloss. Här slog han sig ner, stödde ryggen mot en stenpelare och somnade, i det han mumlade:
— Lyckligtvis åt jag en duktig frukost i morse! I morgon ska man väl skaffa sig mat.
Men han sov oroligt. Ena stunden tyckte han sig sitta till bords med sin husbonde och äta den läckraste rostbiff, och ögonblicket därefter hade han fått tag i den skurken Fix, och de slogos på liv och död om en ansjovis. Men Passepartout segrade den gången.