Jul-Kalender 1889/Elna
| ← Svalornas aftåg. |
|
Jul. → |
Elna.
Skizz af V. L.
Ett stenkast från sjelfva grefvegodset stod
inspektorsbostället högt uppe på en trädbevuxen
kulle.
Det var här man plockade de första blåsipporna, då det mesta af vinterns snötäcke försmultit och de första smultronen, då högsommaren var inne.
Huru mången stadsbo hade ej i den lilla gulmålade träbyggnaden, inbäddad der den stod bland björk och gran och med vikens lefnadsglada böljor strax nedanför, drömt sig ett paradis.
Men det var nu en gång så, att de tre anspråkslösa rummen redan hade full besättning, ty Persson med hustru hade logerat här i minst tre decennier och Elna, den yngsta i familjen, hade helt nyss firat sin sjuttonde födelsedag på ort och ställe,
Elna. Ja „det var en håken till tös att kunna vara rar“ plägade allmogesvennerna säga, då de ute på höslåttern eller skördeåkern fingo se henne arbeta med som ett dagverkshjon ― och då den fine grefvesonen någon gång råkade stöta på henne under sina strapatser i skog och mark, kunde också han ej låta bli att erfara en känsla af någonting ovanligt under den fina sammetsrocken.
Men af allt det der hade Elna ej den minsta aning. Hon nickade gladt åt alla vänliga ögonkast och njöt af lyckan att se sig omtyckt af hög och låg. Sin enda, odelade kärlek skänkte hon den allsmäktiga försynen der uppe och de två, som arbetade för hennes framtida väl ― far och mor ―, af någon annan visste hon ej, och aldrig hade hon heller kunnat drömma att denna tillgifvenhet kunde störas af något annat än döden.
Dock ― det går ej alltid som vi tänka och drömma, det fick också Elna med tiden erfara. Men hon kunde trösta sig med att hon ej var den första, som sett sina luftslott ramla.
Hon hade ej ännu hunnit sitt tjugonde är, då hennes hjerta redan var deladt mellan dem, som förr hade oinskränkt besittningsrätt till detsamma och den rike grefvesonen.
Visst var hon lycklig äfven nu, mången gång lyckligare än någonsin förut, men ibland i enslighetens stunder föreföll det dock henne som något af barndomens forna rena, oförfalskade tillfredsställelse nu hade flytt för något annat ― hon visste ej hvad ― och detta gjorde, att hon ej mera kände sig lika lugn, lika frimodig som förr. Och då hon tillika kom att tänka på den gränslösa skilnaden i stånd och börd mellan honom och henne, tyckte hon som en bottenlös klyfta öppnade sig mellan dem och deras kärlek, Men då kom der åter ett något och jagade bort dessa mörka tankar och gjöt en stråle af hopp och förtröstan öfver svalget till den dystra afgrunden ― han hade ju svurit henne evig trohet.
Och vår och vinter vexlade, sommar efter sommar kom med nytt lif och ny fogelsång, för att sedan åter lemna rum för höstens stormar och hotfulla skyar ― och allt gick Elna och bar på sin kärlek och gladde sig åt hoppet att helt snart få odeladt njuta af medvetandet om ett eget hem, der hon fick ordna allt, såsom hon och han allena ville ha det, och der de fingo lefva ett lif af ostörbar sällhet och frid. ―
Adolf hade i flere års tid vistats utomlands, men nu hade han kommit hem, drifven, hon visste det så väl, af en outsäglig längtan efter henne.
Och hon hade nog delvis rätt deri, han hade verkligen kommit, dock ej mer som den förr i landtlifvets lugn okonstlade ynglingen, utan som den erfarne, utbildade verldsmannen. Han hade återvändt, drifven, låt så vara, af längtan att få återse henne; men ej för att föra henne som sin maka i ett välbergadt hem ― nej, blott för att med henne njuta af återseendets förtjusning i fulla drag och sedan lemna henne allena åt sitt öde ― för alltid.
Sådant är lifvet. Menniskans lott är att se sig i sina skönaste drömmar störas af ett oväntadt uppvaknande till den nakna verkligheten. Af ostörda drömmar få vi njuta först, då vi hunnit till ro under den gröna torfvan.
Men „stackars Elna“, som hon numera allmänt kallas, har ej ännu efter alla sorger och umbäranden hunnit detta fridens hemvist. Som en skugga skrider den engång sköna ungmön ännu fram bland de lefvande.
Men derborta på grefvegodset sitter Adolf och gör sig glada dagar på sitt rundliga fädernearf, och hennes nåd småler stolt öfver lyckan att ega den allmänt hyllade, högborne mannen som sin make.
Men någon gång, då han trött efter nöjenas brus kommer att rigta sin blick tillbaka på framfarna dagar, möter honom der bland alla dess många ljusa dagrar dock städse en mörk punkt, som framlockar ett drag af bitterhet i hans sköna, manliga anlete och fårar för stunden hans panna.
Det är medvetandet om ett ännu oförsonadt brott ….