Jul-Kalender 1889/Ur den finska sången

←  Bevingad.

Jul-Kalender 1889 Översättare: Lily Saxén Ur den finska sången.

I Töfsala kyrka.  →

Ur den finska sången.

Öfvers. af Fågel Blå.

---

Kantele.

Orätt säga de för visso,
Fara visst betydligt vilse,
Hvilka tro att Väinämöinen
Timrat sköna strängaspelet,
Kantele, af gäddans hufvud
Och att han dess strängar spunnit
Hop af Hiisi-hästens tagel;

Kantele af nöd är timrad,
Fogad samman af bekymmer,
Strängarne af sorger spunna
Och af bitter saknads tårar.
Derfor sköna strängaspslet
Sällan jublar eller glädes;
Hellre det i smärta smälter
Och i sorgens veka vemod.

---

Folkvisor.

Vacker är mitt hjertas vän som solens egen blomma:
Lena lockar, silkeskind och ögon barnafromma.

Sörj ej du, min väna mö, att än du andra tjenar;
Sex år flyga nog sin kos, när hoppet tröst förlänar.

Sex år gå nog fort sin rund, och när de äro flydda,
Hemtar jag mitt hjertas vän till egen härd och hydda.

---

Der vexte i sin faders gård
En flicka, mild och skön,
Liksom en ros i skuggans vård
På fagra ängen grön.

Vi lekte samman gladt, vi två,
Den sälla barndomstid;
Min bästa vän hon var mig då,
Min älskling vän och blid.

Men se’n på verldens villa stig
Vi skiljdes från hvarann; ―
Dock, om du än förgätit mig,
Jag dig ej glömma kan.

Jag bär din bild uti mitt bröst,
En fridens engel blid;
Den ger mitt hjerta ro och tröst
I lifvets hårda strid.

---

Hvarför sjunger du, min fogel glad när dagen randas,
Sjunger än, när qvällens vind med blomstersuckar blandas?

Är det för att fri du sväfvar kring den vida verlden,
Ser så mycket skönt och stort på luftigt sälla färden?

Eller för att bortom skyn du någon skönhet finner,
Dit ej våra blickar nå, vår svaga tanke hinner?

Himmelens och jordens prakt sig för ditt öga breda;
Huru skulle, lilla fogel, du dig då ej gläda!

---

Sparfven.

(Suonio).

Om lärkans ton jag hade
Och näktergalens röst,
I sångens jubel lade
Jag känslan i mitt bröst.

Att Finlands skönhet prisa
Jag höjde då min sång
Och qvittrade min visa
All sommardagen lång.

Och om min vinge räckte
Allt upp till himlens zon,
Min flygt jag arla sträckte
Till Skaparns högsta tron.

När se’n hans vishet tänder
De milda himlaljus,
Jag satt på jordens stränder
Och sjöng om Fadrens hus. ―

Men näktergalens toner
Ej fallit på min lott;
Till molnens regioner
Ej sparfvens vinge nått.

Likväl må ingen klandra
Att nu han höjt sin röst,
När här ej foglar andra
Man hör i kulen höst.

En nyväckt sångarskara
Med våren kommer nog;
Då stum skall sparfven vara
Och gömd i öde skog.

---

Runans ursprung.

Ej jag vet hvar först jag föddes,
Känner ej hvem först mig fostrad
Och i verlden ut mig sände;
Kanske växte jag vid vägen,
Lik ett skogens blyga blåbär,
Som den förste vandrarn plockat.
Kanske var min vagga vågen
Vid de tusen sjöars stränder,
Der en and min saga suckat;
Eller var det dunkla skogen,
Der i månens sken en afton
Eko mina visor samlat.

---

Den olycklige ynglingen.

(Kanteletar).

Ack hur bittert sorgen bränner i mitt hjertas djup ändå!
Bort jag måste från min älskling, bort i vida verlden gå.

Lent med ljufva band du fängslat detta stackars hjerta här,
Med din milda skönhet bundit mina tankar der du är.

Dig att glömma, ljufva flicka, skall väl aldrig lyckas mig,
Ej för andras skönhet nånsin kunde jag förgäta dig.

Hellre jag invid din sida källans vatten dricka vill,
Än i stolta, gyllne salar höra någon annan till.

O, ditt namn jag ville rista in i guld och ädelsten,
Men din bild den skall sig spegla i mitt hjertas djup allen’.

Nu for all din godhet tacka vill jag och ditt tålamod;
Fastän ofta nog jag felat, var du städs mig huld och god.

O, låt ej min ovän draga dig, du ljufva, från mitt bröst,
Ej de onda, skarpa tungor röfva bort min enda tröst.

Gud skall nog min farkost leda åter hit till hemmets strand,
Gud skall sist oss nog förena, om vi älska blott hvar ann.

Skulle någon önska veta hvem som visan diktat har:
Det en ensam, värnlös gosse, en olycklig yngling var.

---

Slutsång.

(Oksanen).

I bedjen mig att sjunga mer,
Att stämma än en visa opp;
I sägen: solen åter ler,
Så sjung den nya vårens hopp!

Men ack, ej samma vår det är,
Som väckte toner i mitt bröst;
Min barm ej flere sånger bär.
Ej kan jag höja mer min röst.

I veten, när ur musslans hus
En liten perla stiger skär
Och glimmar klar i solens ljus,
Dess skimmer musslans tårar är.

Så ock i sångarhjertats qval
De fagra sånger ha sitt hem,
Och sorgetårar utan tal
I dagens ljus ha bringat dem.

En fremling här i verlden är
Den unge sångarn mången gång,
Den sorg, som då hans sinne tär,
Den bryter sjelfmant fram i sång.

Så sjöng ock förr min smärta jag
Och qvad min sorg i lifvets vår,
Men nu de flyktat, vårens dar,
Och nu de helnat, hjertats sår.

---