←  Gossen som ville fria till Mor i Hålets dotter
Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Jungfru Maria som gudmor
Björnen och räven  →


[ 123 ]

JUNGFRU MARIA SOM GUDMOR.

Långt bort i en stor skog bodde en gång ett fattigt par. Hustrun fick en dag en liten vacker dotter, men som de voro så fattiga visste de inte hur de skulle ha råd att få henne döpt. Mannen måste gå ut och leta efter faddrar, som kunde betala kalaset själva. Han gick hela dagen, både till den ena och till den andra och alla ville de gärna stå fadder men ingen hade råd att själv betala kalaset. När han gick hem mötte han en fin och vacker kvinna, som bar dyrbara kläder och som såg så innerligt god och snäll ut. Hon erbjöd sig att låta döpa barnet, men sedan ville hon behålla det. Mannen svarade att han först måste fråga sin hustru om hon ville gå in på det, men när han kom hem och berättade det sa hustrun tvärt nej. Dagen därpå fortsatte mannen att leta efter faddrar, men så snart de hörde att de skulle betala kalaset sa de nej, hur han än tiggde och bad. När han om kvällen gick hem igen mötte han den vackra kvinnan och hon upprepade sitt löfte. När han kom hem till hustrun sa hon, att om han inte heller den tredje dagen kunde få några andra faddrar, så skulle kvinnan få ta barnet. Den tredje dagen mannen gick ut, fann han heller inga faddrar, och när han på nytt mötte den vackra kvinnan, så sa han att hon nu skulle få ta [ 124 ]barnet, om hon bara lagade att det blev döpt och kristet. Morgonen därpå kom hon hem till mannen i sällskap med tvenne män, och så tog hon barnet och förde det till kyrkan och lät döpa det. Den lilla flickan stannade sedan hos sin goda fostermoder i många år och hade det gott och bra.

När flickan började bli så stor att hon kunde fatta och förstå, skulle fostermodern resa bort.

»Du får gå i alla rummen», sa hon till flickan, »men du får inte gå in i dessa tre rum som jag här visar dig.»

Och så reste hon. Men flickan var nyfiken och kunde inte låta bli att titta in i ett av rummen, och vips, flög en stjärna ur rummet. När fostermodern kom tillbaka och fick se att stjärnan flugit ut tog hon illa vid sig, och hon blev så ond på flickan att hon hotade jaga henne ur huset. Men barnet grät och bad att få stanna kvar, och så fick hon det.

Om en tid skulle fostermodern resa bort igen, och förbjöd flickan på nytt att gå in i de två rummen. Tösen lovade att lyda, men när hon en tid gått där i sin ensamhet och grubblat på vad det kunde finnas i det där rummet, så blev hon så nyfiken att hon inte kunde motstå frestelsen, och så vips, flög månen ut. När fostermodern kom tillbaka och såg att månen sluppit ut, blev hon mycket bedrövad och sa till flickan att nu kunde hon absolut inte behålla henne längre, nu måste hon ge sig i väg. Men flickan tiggde och bad för sig så länge, att hon till slut fick lov att stanna kvar.

En tid därefter skulle fostermodern återigen resa bort, [ 125 ]och då sa hon till flickan, som nu var vuxna människan, att hon måste lova att inte gå in i det tredje rummet. Men när fostermodern varit borta en tid och flickan började få tråkigt, tänkte hon att det i alla fall skulle vara bra roligt att kika in i det där rummet, bara ett litet tag. Först tänkte hon nog att hon borde låta bli, för den snälla fostermammans skull, men när hon för andra gången kom att tänka på saken, kunde hon inte motstå sin nyfikenhet längre, utan öppnade helt lite på dörren, och vips, så flög solen ut.

När fostermodern kom hem igen och fick se att solen flugit ut, blev hon så bedrövad och sa att nu hjälpte inga böner eller tårar längre, nu måste flickan lämna henne. Och hur flickan än tiggde och bad så hjälpte det inte, hon måste lämna huset.

»Jag måste straffa dig», sade den goda modern, »men du skall själv få välja ditt straff. Antingen skall du bli en strålande vacker kvinna som ej kan tala, eller också en rysligt ful kvinna som kan tala. Välj nu. Och bort härifrån måste du gå, vilketdera du än väljer.»

Flickan valde att bli vacker och stum. Det blev hon också.

När hon lämnat fostermodern gick hon genom en stor skog, och hur länge hon än gick så kom hon aldrig till slutet. När kvällen kom klättrade hon upp i ett högt träd, under vilket det fanns en klar källa, och där satte hon sig att sova. Alldeles i närheten fanns ett slott och tidigt om morgonen kom en tjänstepiga från slottet för att hämta friskt vatten ur källan till prinsens te. Pigan [ 126 ]fick se det vackra ansiktet spegla sig i källan, och hon trodde del var hennes egen bild, så hon kastade vattenhinken och sprang hem till slottet och väsnades och skrek:

»Nej, vet ni vad, är jag så vacker, så vill jag inte tjäna längre.»

Då skulle en annan tjänstepiga gå efter tevattnet, men det gick på samma sätt för henne. Hon såg den vackra bilden i vattenspegeln och trodde att det var hon själv, och så ville hon inte tjäna längre, därför att hon var så vacker. Då gick prinsen själv till källan, för nu ville han se hur detta hängde ihop. När han kom fram till källan såg han också det vackra ansiktet spegla sig, men han såg upp i trädet och fick så se flickan som satt där. Han lockade ner henne och förde hem henne till slottet och förklarade att henne ville han ha till drottning, henne och ingen annan.

Men hans mor ville inte höras talas därom, eftersom flickan inte kunde tala var hon säkert en trollpacka, menade drottningen. Prinsen lät emellertid inte tala med sig, och så blevo de då gifta. När hon så skulle få sitt första barn lät prinsen sätta en stark vakt omkring henne, men just som barnet föddes somnade hela vakten, och när barnet var fött kom fostermodern, skar barnet i lillfingret och smorde prinsessan kring munnen med barnets blod, och sade:

»Må du nu bli lika bedrövad som jag blev när du släppte ut stjärnan», och så försvann hon med barnet.

När vakten vaknade och fick se att prinsessan var [ 127 ]
Den minsta höll hon på armen.
[ 128 ]blodig kring munnen, trodde de att hon ätit upp sitt

barn, och den gamla drottningen ville att hon skulle brännas. Men prinsen, som höll innerligt av sin gemål, bad om nåd för henne, och så slapp hon straff, fastän det var med näpp och nöd. När prinsessan skulle få sitt andra barn sattes det dubbel vakt omkring henne, men vad hjälpte det, det gick precis på samma sätt som förra gången. När fostermodern smetat barnets blod kring prinsessans mun, sade hon:

»Må du denna gång bli lika bedrövad som jag blev när du släppte ut månen», och så gick hon med barnet.

Prinsessan grät och bad om förskoning, ty när fostermodern var hos henne så kunde hon tala, men det hjälpte inte. Och denna gång fordrade den gamla drottningen att prinsessan skulle brännas på bål som en trollpacka. Men hur prinsen bar sig åt, så fick han nåd för prinsessan också den gången.

När det tredje barnet skulle födas sattes en tredubbel vakt kring slottet, men vad hjälpte det. Hela vakten sov när fostermodern kom och tog barnet och strök blod kring prinsessans mun. Och när hon gick sa hon:

»Må du den här gången bli lika bedrövad som jag blev när du släppte ut solen.»

Och nu kunde prinsen inte längre få nåd för henne, nu skulle hon brännas levande. Men i samma stund som de förde henne upp på bålet fingo de se den vackra, goda fostermodern komma och de två äldsta barnen ledde hon vid handen och den minsta höll hon på armen. Hon gick fram till prinsessan och sade:

[ 129 ]»Här äro dina tre barn och nu skall du återfå dem. Jag är Jungfru Maria, och lika sorgsen som du nu varit, lika sorgsen var jag när du släppte ut solen, månen och stjärnan. Men nu har du lidit ditt straff och hädanefter skall du återigen kunna tala.»

Man kan nog tänka sig hur glada prinsen och prinsessan blevo, och sedan levde de lyckliga i många år, och den gamla drottningen höll också av prinsessan efter detta.