Kalevala/Sång 33
< Kalevala
| ← Sång 32. |
|
Sång 34. → |
TRETTIOTREDJE SÄNGEN.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tar sin vägkost i en väska,
Driver korna fram längs kärret,
Vandrar ensam själv på sandmon,
Säger, medan fram han skrider,
Yttrar detta under vägen:
»Ve mig, olycksfödde gosse,
Ve mig, djupt beklagansvärde!
Vad har det ej blivit av mig!
10. Lättingsvärv jag får förrätta,
Oxens svans jag har att valla,
Nödgas hava vård om kalvar,
Vada över kärr och mossar,
Släpa fram på svåra vägar!»
Plats han tager på en tuva,
Stannar på ett soligt ställe,
Kväder där och yttrar detta,
Fäller dessa ord i sången:
»Lys, du sol, som Gud har danat,
20. Herrens hjul, o sänd din värme
Ner på smedens boskapsherde,
På den arme herdegossen,
Ej på Ilmarinens stugor,
Och ej alls uppå värdinnan!
Ganska gott har hon att leva,
Vetebröd hon kan sig skära,
Kan piråger för sig taga,
Smör hon breda kan däröver;
Men den stackars herdegossen
30. Får en torkad brödkant gnaga,
Knaprar på en havrekaka,
Skär ett bröd, av sådor bakat,
Har ett halmbröd till förtäring,
Biter i ett bröd av tallbark,
Dricker ur sin riva vatten,
Från den sanka tuvan samlat.»
»Skrid, o sol! Sjunk, vetebulle!
Svinn, du tid, som Gud förlänat!
Sänk dig ned, o sol, i granskog,
40. Vetebröd, gå ned i lunden,
Skynda bort i enrissnåret,
Fly och göm dig bakom alar,
Låt till hemmet herden styra,
Där han får på smöret smaka,
Bryta sig ett stycke kornbröd,
Sönderskära varma bullar!»
Under tiden har värdinnan,
Medan herden detta sjunger,
Medan Kullervoinen kväder,
50. Låtit smöret väl sig smaka,
Brutit själv sitt färska kornbröd,
Skurit sina varma bullar;
Vattenvälling nu hon kokar,
Värmer kål åt Kullervoinen,
Varav hunden flottet slickat,
Musti redan fått sin frukost,
Merkki nyss sin mage mättat,
Halli tillfredsställt sin hunger.
Sjöng en fågel då i lunden,
60. Liten siska mellan löven:
»Tid det vore nu till kvällsvard
För den faderlöse trälen!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Såg att kvällens sol sig sänkte,
Tog till orda själv och sade:
»Nu är tid att äta kvällsvard,
Att sitt aftonmål begynna,
Att sin vägkost undersöka!»
Korna bragte han till vila,
70. Hjorden att på mon sig lägra,
Själv han satte sig på tuvan,
Tog sig plats på gröna lindan,
Spände väskan av från ryggen,
Tog sitt vägkostbröd ur väskan,
Vände på det och besåg det,
Yttrade till slut och sade:
»Månget bröd har fager yta,
Och dess skal är slätt och vackert,
Men av bark består dess inre,
80. Agnar döljas under skalet.»
Och han drog sin kniv ur slidan
För att brödet sönderskära:
Kniven stötte då mot stenen,
Träffade den hårda klumpen,
Och på kniven avbröts udden,
Brast itu det skarpa bettet.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Ser uppå sin goda täljkniv,
Brister slutligt själv i tårar,
90. Yttrar dessa ord och säger:
»Kniven var min ende broder,
Stålet var min enda kärlek,
Var ett arv utav min fader,
Var den gamles enda gåva:
Även den jag nu fördärvat,
Bruten är den mot en stenklump
I det bröd värdinnan bakat,
Som hon ondskefullt har gräddat!
»Hur skall hennes hån jag löna,
100. Hennes spott och spe betala,
Hur den arga kvinnans vägkost,
Den gemena skökans varmbröd?»
Kräkan kraxar från en rishög,
Kråkan kraxar, korpen sjunger:
»Du min guldbrisk, stackars gosse,
Kalervoinens ende ättling!
Varför är du så bedrövad,
Så betryckt uti ditt sinne?
Skaffa dig ett spö i lunden,
110. Bryt i skogig däld ett björkris,
Jaga hjorden ner i kärret,
Sprid din boskap ut på mossen,
Giv en hälft till pris åt vargar
Och åt björnar andra hälften!
»Skalla vargarna tillhopa,
Samla skogens alla björnar,
Tag i stället dem till boskap,
Nämn dem Pienikki och Kyyttä,
Kör dem som en hjord till gården,
120. Driv dem hem i brokig blandning;
Så kan hustruns hån du löna,
Kvinnans ondska vedergälla!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog till orda själv och sade:
»Vänta, vänta, Hiisis sköka!
Om min faders kniv jag sörjer,
Skall du själv ej mindre sörja,
Gråta åt de kor du mjölkar!»
Och ett spö han bröt i lunden,
130. Valde sig en en till vallkäpp,
Körde korna ner i kärret,
Oxarna i ödemarken,
Gav en hälft till pris åt vargar
Och åt björnar andra hälften,
Tog till kor en flock av vargar,
Sammandrev en hjord av björnar;
Pienikki han nämnde några,
Kyyttä fingo andra heta.
Solen lutade mot väster,
140. Bärgades till hälften redan,
Sänkte sig mot skogens toppar,
Nalkades till mjölkningstimmen,
Då den stygge herdeslyngeln,
Kullervo, Kalervo-sonen,
Körde hem sin hjord av björnar,
Vargaskaran in på gården,
Och till björnarna han talte,
Sade så till sina vargar:
»Riven låret av värdinnan,
150. Biten bort en hälft av vaden,
När hon kommer för att se er,
När till mjölkning hon sig hukar!»
Och en lur han gör av koben,
Gör en tut utav ett oxhorn,
Tar till vallhorn Kirjos skenben,
Tuomikkis till herdepipa,
Tutar ljudeligt i luren,
Blåser kraftigt i sitt vallhorn,
Trenne tag på gårdens backe,
160. Sex vid boskapstågets ända.
Ilmarinens gårdsvärdinna,
Smedens välerfarna hustru
Länge väntat har på mjölken,
Längtat efter sommarsmöret;
Klangen hör hon då från kärret,
Hornets gälla ljud från sandmon,
Och hon tager själv till orda,
Yttrar härvid så och säger:
»Dig, o Jumala, jag prisar!
170. Luren ljuder, hjorden kommer;
Men var tog vår träl ett vallhorn,
Var fick dagakarlen luren,
Då med sådant ljud han nalkas,
Tutar på så väldeliga?
Mina öron snart han spränger,
Bräcker med sitt skrål mitt huvud!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog till orda, gav till gensvar:
»Trälen har sin lur från kärret,
180. Hornet hämtat är från mossen;
Men din hjord, den står på tåget,
Nalkas ladugårdens åker:
Sörj då för, att elden tändes,
Skynda dig att mjölka korna!»
Smeden Ilmaris värdinna
Ber en gumma gå att mjölka:
»Gå du, gamla mor, att mjölka,
Gå att sköta kreaturen!
Själv jag icke därmed hinner,
190. Ty min deg jag har att knåda.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade och tog till orda:
»Varje duglig gårdsvärdinna,
Varje välförståndig husmor
Mjölkar korna själv i gården,
Sköter själv om boskapshjorden.»
Smeden Ilmarinens hustru
Tänder då en eld för korna
Och begiver sig att mjölka,
200. Tar sin hjord i ögnasikte,
Mönstrar hela boskapsdriften,
Yttrar därvid så och säger:
»Sköna äro kreaturen,
Slätt och frodigt hull de hava,
Lena äro de som lodjur,
Yviga som skogens tacka,
Stinna äro kornas juver,
Rikligt fyllda deras spenar!
Ner hon hukar sig att mjölka,
210. Sätter sig att juvren tömma,
Drager en gång, drager tvenne,
Drager slutligt tredje gången,
Då på henne vargen rusar,
Björnen över henne störtar.
Vargen henne rev kring munnen,
Björnen högg i benet baktill;
Hälften slet han av från vaden,
Ryckte hälen lös från foten.
Kullervo, Kalervo-sonen,
220. Lönar så sin matmors arghet,
Kvinnans hån, värdinnans löje,
Smedens hustrus onda uppsåt.
Ilmarinens stolta maka
Brister själv i högljudd jämmer,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ont du gjort, du usle herde,
Björnar har du fört till hemmet,
Drivit vargar in på gården!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
230. Yttrar dessa ord till gensvar:
»Ont jag gjort, jag usle herde,
Föga bättre du, min matmor,
Som en sten i brödet bakat,
Lagt en flinthård klump i kakan!
Kniven har jag stött mot stenen,
Brutit mot den hårda klumpen
Enda arvet av min fader,
Stålet som min släkt har tillhört.»
Sade Ilmarinens maka:
240. »Ack min gode herdegosse!
Vik ifrån ditt onda uppsåt,
Tag besvärjelsen tillbaka,
Rädda mig ur vargens käftar,
Ryck mig lös ur björnens ramar!
Bättre skjortor vill jag ge dig,
Kläda dig i granna byxor,
Vetebröd och smör dig skaffa,
Och med spenvarm mjölk förse dig,
Sysslolös ett år dig föda,
250. Utan arbetstvång ett annat.
»Om du mig ej skyndsamt räddar,
Ej på stunden mig befriar,
Går jag snart min död till möte,
Sjunker livlös ner till jorden!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar då ett ord och säger:
»Om du dör, välan, så dö då!
Stupar du, så stupa gärna!
Plats har jorden för de döda,
260. Kalma vilorum tillräckligt,
Även för de mäktigaste,
De som mest av alla yvas!»
Sade Ilmaris värdinna:
»Ukko, högste gud i himlen!
Grip i hast din stora båge,
Välj ditt allra bästa armborst,
Lägg en väldig pil av koppar
På den eldomhöljda bågen,
Sänd din ljungeldsvigg med snabbhet,
270. Skjut din kopparpil från bågen
Genom mannens axelhåla,
Tvärt igenom skulderbladet!
Döda så Kalervo-sonen,
Skjut ihjäl den usle trälen
Med din åskviggs vassa stålspets,
Med den snabba kopparpilen!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog till orda själv och sade:
»Ukko, högste gud i himlen!
280. Icke må på mig du skjuta,
Skjut på Ilmaris värdinna,
Döda denna onda kvinna
Innan hon sig rör från stället,
Innan denna plats hon lämnar!»
Därpå Ilmaris värdinna,
Den förfarne hamrarns hustru
Sjunker död till jorden neder,
Faller ner som kittelsotet
Utanför sin egen stuga,
290. Uppå hemmets trånga gårdsplan.
Så förgicks den unga kvinnan,
Så den sköna hustrun omkom,
Hon som varit sökt så länge,
Under sex år efterfikad
Till en levnadsfröjd för smeden,
Ilmari till pris och heder.
Tar sin vägkost i en väska,
Driver korna fram längs kärret,
Vandrar ensam själv på sandmon,
Säger, medan fram han skrider,
Yttrar detta under vägen:
»Ve mig, olycksfödde gosse,
Ve mig, djupt beklagansvärde!
Vad har det ej blivit av mig!
10. Lättingsvärv jag får förrätta,
Oxens svans jag har att valla,
Nödgas hava vård om kalvar,
Vada över kärr och mossar,
Släpa fram på svåra vägar!»
Plats han tager på en tuva,
Stannar på ett soligt ställe,
Kväder där och yttrar detta,
Fäller dessa ord i sången:
»Lys, du sol, som Gud har danat,
20. Herrens hjul, o sänd din värme
Ner på smedens boskapsherde,
På den arme herdegossen,
Ej på Ilmarinens stugor,
Och ej alls uppå värdinnan!
Ganska gott har hon att leva,
Vetebröd hon kan sig skära,
Kan piråger för sig taga,
Smör hon breda kan däröver;
Men den stackars herdegossen
30. Får en torkad brödkant gnaga,
Knaprar på en havrekaka,
Skär ett bröd, av sådor bakat,
Har ett halmbröd till förtäring,
Biter i ett bröd av tallbark,
Dricker ur sin riva vatten,
Från den sanka tuvan samlat.»
»Skrid, o sol! Sjunk, vetebulle!
Svinn, du tid, som Gud förlänat!
Sänk dig ned, o sol, i granskog,
40. Vetebröd, gå ned i lunden,
Skynda bort i enrissnåret,
Fly och göm dig bakom alar,
Låt till hemmet herden styra,
Där han får på smöret smaka,
Bryta sig ett stycke kornbröd,
Sönderskära varma bullar!»
Under tiden har värdinnan,
Medan herden detta sjunger,
Medan Kullervoinen kväder,
50. Låtit smöret väl sig smaka,
Brutit själv sitt färska kornbröd,
Skurit sina varma bullar;
Vattenvälling nu hon kokar,
Värmer kål åt Kullervoinen,
Varav hunden flottet slickat,
Musti redan fått sin frukost,
Merkki nyss sin mage mättat,
Halli tillfredsställt sin hunger.
Sjöng en fågel då i lunden,
60. Liten siska mellan löven:
»Tid det vore nu till kvällsvard
För den faderlöse trälen!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Såg att kvällens sol sig sänkte,
Tog till orda själv och sade:
»Nu är tid att äta kvällsvard,
Att sitt aftonmål begynna,
Att sin vägkost undersöka!»
Korna bragte han till vila,
70. Hjorden att på mon sig lägra,
Själv han satte sig på tuvan,
Tog sig plats på gröna lindan,
Spände väskan av från ryggen,
Tog sitt vägkostbröd ur väskan,
Vände på det och besåg det,
Yttrade till slut och sade:
»Månget bröd har fager yta,
Och dess skal är slätt och vackert,
Men av bark består dess inre,
80. Agnar döljas under skalet.»
Och han drog sin kniv ur slidan
För att brödet sönderskära:
Kniven stötte då mot stenen,
Träffade den hårda klumpen,
Och på kniven avbröts udden,
Brast itu det skarpa bettet.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Ser uppå sin goda täljkniv,
Brister slutligt själv i tårar,
90. Yttrar dessa ord och säger:
»Kniven var min ende broder,
Stålet var min enda kärlek,
Var ett arv utav min fader,
Var den gamles enda gåva:
Även den jag nu fördärvat,
Bruten är den mot en stenklump
I det bröd värdinnan bakat,
Som hon ondskefullt har gräddat!
»Hur skall hennes hån jag löna,
100. Hennes spott och spe betala,
Hur den arga kvinnans vägkost,
Den gemena skökans varmbröd?»
Kräkan kraxar från en rishög,
Kråkan kraxar, korpen sjunger:
»Du min guldbrisk, stackars gosse,
Kalervoinens ende ättling!
Varför är du så bedrövad,
Så betryckt uti ditt sinne?
Skaffa dig ett spö i lunden,
110. Bryt i skogig däld ett björkris,
Jaga hjorden ner i kärret,
Sprid din boskap ut på mossen,
Giv en hälft till pris åt vargar
Och åt björnar andra hälften!
»Skalla vargarna tillhopa,
Samla skogens alla björnar,
Tag i stället dem till boskap,
Nämn dem Pienikki och Kyyttä,
Kör dem som en hjord till gården,
120. Driv dem hem i brokig blandning;
Så kan hustruns hån du löna,
Kvinnans ondska vedergälla!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog till orda själv och sade:
»Vänta, vänta, Hiisis sköka!
Om min faders kniv jag sörjer,
Skall du själv ej mindre sörja,
Gråta åt de kor du mjölkar!»
Och ett spö han bröt i lunden,
130. Valde sig en en till vallkäpp,
Körde korna ner i kärret,
Oxarna i ödemarken,
Gav en hälft till pris åt vargar
Och åt björnar andra hälften,
Tog till kor en flock av vargar,
Sammandrev en hjord av björnar;
Pienikki han nämnde några,
Kyyttä fingo andra heta.
Solen lutade mot väster,
140. Bärgades till hälften redan,
Sänkte sig mot skogens toppar,
Nalkades till mjölkningstimmen,
Då den stygge herdeslyngeln,
Kullervo, Kalervo-sonen,
Körde hem sin hjord av björnar,
Vargaskaran in på gården,
Och till björnarna han talte,
Sade så till sina vargar:
»Riven låret av värdinnan,
150. Biten bort en hälft av vaden,
När hon kommer för att se er,
När till mjölkning hon sig hukar!»
Och en lur han gör av koben,
Gör en tut utav ett oxhorn,
Tar till vallhorn Kirjos skenben,
Tuomikkis till herdepipa,
Tutar ljudeligt i luren,
Blåser kraftigt i sitt vallhorn,
Trenne tag på gårdens backe,
160. Sex vid boskapstågets ända.
Ilmarinens gårdsvärdinna,
Smedens välerfarna hustru
Länge väntat har på mjölken,
Längtat efter sommarsmöret;
Klangen hör hon då från kärret,
Hornets gälla ljud från sandmon,
Och hon tager själv till orda,
Yttrar härvid så och säger:
»Dig, o Jumala, jag prisar!
170. Luren ljuder, hjorden kommer;
Men var tog vår träl ett vallhorn,
Var fick dagakarlen luren,
Då med sådant ljud han nalkas,
Tutar på så väldeliga?
Mina öron snart han spränger,
Bräcker med sitt skrål mitt huvud!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog till orda, gav till gensvar:
»Trälen har sin lur från kärret,
180. Hornet hämtat är från mossen;
Men din hjord, den står på tåget,
Nalkas ladugårdens åker:
Sörj då för, att elden tändes,
Skynda dig att mjölka korna!»
Smeden Ilmaris värdinna
Ber en gumma gå att mjölka:
»Gå du, gamla mor, att mjölka,
Gå att sköta kreaturen!
Själv jag icke därmed hinner,
190. Ty min deg jag har att knåda.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade och tog till orda:
»Varje duglig gårdsvärdinna,
Varje välförståndig husmor
Mjölkar korna själv i gården,
Sköter själv om boskapshjorden.»
Smeden Ilmarinens hustru
Tänder då en eld för korna
Och begiver sig att mjölka,
200. Tar sin hjord i ögnasikte,
Mönstrar hela boskapsdriften,
Yttrar därvid så och säger:
»Sköna äro kreaturen,
Slätt och frodigt hull de hava,
Lena äro de som lodjur,
Yviga som skogens tacka,
Stinna äro kornas juver,
Rikligt fyllda deras spenar!
Ner hon hukar sig att mjölka,
210. Sätter sig att juvren tömma,
Drager en gång, drager tvenne,
Drager slutligt tredje gången,
Då på henne vargen rusar,
Björnen över henne störtar.
Vargen henne rev kring munnen,
Björnen högg i benet baktill;
Hälften slet han av från vaden,
Ryckte hälen lös från foten.
Kullervo, Kalervo-sonen,
220. Lönar så sin matmors arghet,
Kvinnans hån, värdinnans löje,
Smedens hustrus onda uppsåt.
Ilmarinens stolta maka
Brister själv i högljudd jämmer,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ont du gjort, du usle herde,
Björnar har du fört till hemmet,
Drivit vargar in på gården!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
230. Yttrar dessa ord till gensvar:
»Ont jag gjort, jag usle herde,
Föga bättre du, min matmor,
Som en sten i brödet bakat,
Lagt en flinthård klump i kakan!
Kniven har jag stött mot stenen,
Brutit mot den hårda klumpen
Enda arvet av min fader,
Stålet som min släkt har tillhört.»
Sade Ilmarinens maka:
240. »Ack min gode herdegosse!
Vik ifrån ditt onda uppsåt,
Tag besvärjelsen tillbaka,
Rädda mig ur vargens käftar,
Ryck mig lös ur björnens ramar!
Bättre skjortor vill jag ge dig,
Kläda dig i granna byxor,
Vetebröd och smör dig skaffa,
Och med spenvarm mjölk förse dig,
Sysslolös ett år dig föda,
250. Utan arbetstvång ett annat.
»Om du mig ej skyndsamt räddar,
Ej på stunden mig befriar,
Går jag snart min död till möte,
Sjunker livlös ner till jorden!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar då ett ord och säger:
»Om du dör, välan, så dö då!
Stupar du, så stupa gärna!
Plats har jorden för de döda,
260. Kalma vilorum tillräckligt,
Även för de mäktigaste,
De som mest av alla yvas!»
Sade Ilmaris värdinna:
»Ukko, högste gud i himlen!
Grip i hast din stora båge,
Välj ditt allra bästa armborst,
Lägg en väldig pil av koppar
På den eldomhöljda bågen,
Sänd din ljungeldsvigg med snabbhet,
270. Skjut din kopparpil från bågen
Genom mannens axelhåla,
Tvärt igenom skulderbladet!
Döda så Kalervo-sonen,
Skjut ihjäl den usle trälen
Med din åskviggs vassa stålspets,
Med den snabba kopparpilen!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog till orda själv och sade:
»Ukko, högste gud i himlen!
280. Icke må på mig du skjuta,
Skjut på Ilmaris värdinna,
Döda denna onda kvinna
Innan hon sig rör från stället,
Innan denna plats hon lämnar!»
Därpå Ilmaris värdinna,
Den förfarne hamrarns hustru
Sjunker död till jorden neder,
Faller ner som kittelsotet
Utanför sin egen stuga,
290. Uppå hemmets trånga gårdsplan.
Så förgicks den unga kvinnan,
Så den sköna hustrun omkom,
Hon som varit sökt så länge,
Under sex år efterfikad
Till en levnadsfröjd för smeden,
Ilmari till pris och heder.
| ← Sång 32. | Upp till början av sidan. | Sång 34. → |