Kalevala/Sång 34
< Kalevala
← Sång 33. |
|
Sång 35. → |
TRETTIOFJÄRDE SÅNGEN.
Kullervo, Kalervos ättling,
Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gyllne håret,
Med de vackra läderskorna,
Börjar sig på väg begiva,
Lämnar Ilmarinens bostad,
Innan bud om hustruns bortgång
Hunne värdens eget öra,
Och av sorg han bleve gripen,
10. För en våldsam hämnd benägen.
Spelande han går från smeden,
Lämnar Ilmas gård med jubel,
Stöter i sitt horn på heden,
Blåser högt på svedjefältet;
Kärret dånar, marken skakar,
Och den vida mon besvarar
Kullervoinens jubeltoner,
Klangen av den stygges vallhorn.
Men till smedjan tränger ljudet:
20. Smeden stannar då i smedjan,
Går till tåget för att lyssna,
Ut på gården för att skåda
Vad för klang ur skogen höres,
Vad för toners ljud på heden.
Sanningen han här fick skåda,
Såg, vad mer ej stod att ändra:
Död han såg sin egen maka,
Fann sin fagra hustru fallen,
Sjunken ner på hemmets gårdsplan,
30. Livlös liggande på lindan.
Kvar på platsen stannar smeden,
Sorgbetyngd uti sitt sinne,
Gråter bittert hela natten,
Gjuter länge sina tårar,
Med en håg så mörk som tjära,
Med ett sinne svart som sotet.
Framåt vandrar Kullervoinen,
Irrar hit och dit allena,
Går en dag i ödemarken
40. Genom Hiisis timmerskogar,
Men om kvälln, vid mörkrets inbrott,
På en tuva plats han tager.
Här han satt, den faderlöse,
Så han tänkte, den förskjutne:
»Vem har kunnat ge mig livet,
Bragt mig, usling, fram till världen,
För att irra dar och nätter
Ständigt under bara himlen!
»Andra till ett hem få styra,
50. Vandra till en egen bostad:
Jag har min i ödemarken,
Äger blott på mon ett hemvist;
Vinden är min enda eldstad,
Och min bastuånga regnet.
»Gode Gud, o skapa icke,
Kalla aldrig mer till livet
Något barn så oomhuldat,
Så av alla övergivet,
Utan fader här i världen,
60. Utan någon egen moder,
Såsom du, o Gud, mig skapat,
Danat mig, beklagansvärde,
Liksom vor’ jag född bland måsar,
På en häll, bland havets örnar!
Dagen gryr ju ock för svalan,
Ljusnar till och med för sparven,
Fröjdar alla himlens fåglar,
Men för mig den icke ljusnar,
Randas aldrig här i tiden,
70. Skall ej någonsin mig fröjda!
»Ej jag känner vem mig fostrat,
Vet ej vem som gav mig livet,
Om en and mig fött på vägen,
Om mig knipan kläckt på kärret,
Eller årtan uppå stranden,
Skraken uti bergets skreva.
»Faderlös jag blev som liten,
Miste ren som späd min moder;
Fader, moder föllo undan,
80. Snart min stora släkt var utdöd,
Och med skor av is jag kvarblev,
Strumpor utav snö jag ärvde,
Lämnades på frusna stigar,
På en spång av hala stockar,
För att halka ner i kärret,
För att ner i dyn försjunka.
»Dock, vid denna levnadsålder
Ämnar jag ännu ej bliva
Någon trampad stock på kärret,
90. Vräkt i dyn till spång för vandrarn,
Störtar ej i kärr, så länge
Tvenne händer kvar jag äger
Och kan röra fem par fingrar,
Fritt begagna alla tio!»
Nu en plan han får i sinnet,
I hans hjärna föds en tanke
Att till Untamola styra,
Att sin faders smärtor hämna,
Gälda vad hans moder lidit,
100. Allt vad ont han själv fått röna.
Och han yttrar så och säger:
»Vänta, vänta, Untamoinen,
Bida, du de minas bane!
När jag ut i härnad tågar,
Skall ditt hem med eld förhärjas,
Skall din gård till aska brännas!»
Honom möter då en gumma,
Skogens fru i mörkblå mantel,
Och till honom så hon talar,
110. Yttrar dessa ord och säger:
»Vart skall Kullervoinen vandra,
Vartåt styr Kalervo-sonen?»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar dessa ord till gensvar:
»Jag har fått en plan i sinnet,
I mitt huvud bor en tanke
Att till andra länder vandra,
Att till Untamola styra
Och de minas ofärd hämna,
120. Fars och moders smärtor gälda,
Bränna gårdarna till aska,
Stugorna till stoft förvandla.»
Skogsfrun tager då till orda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ännu är din släkt ej dödad,
Kalervo är icke fallen:
Kvar du har din far i livet,
Och din moder välbehållen.» —
»Du min kära, goda gumma,
130. Säg mig, o du goda skogsfru,
Var jag kan min fader finna,
Var min fagra fostrarinna!» —
»Där kan du din fader finna,
Där din fagra fostrarinna:
Invid Lapplands vida gränser,
På en fjärran strand av fisksjön.» —
»Du min kära, goda gumma,
Säg mig, o du goda skogsfru,
Huru jag dit bort skall komma,
140. Hur jag finner rätta vägen —
»Lätteligen dit du kommer,
Om ock obekant med vägen:
Skogsmons krökning bör du följa,
Hålla dig vid denna älvstrand.
Vandra så en dag och tvenne,
Vandra hela trenne dagar
Framåt i nordvästlig riktning
Ända tills ett berg du möter,
Gå då vid dess fot allt längre,
150. Tätt vid bergets vänstra sida
Och till slut en älv du varsnar,
Som du finna skall till höger.
Vandra nu vid älvens strandbrädd
Långsmed trenne vilda forsar
Tills ett långsträckt näs du hinner,
Stannar på en spetsig udde;
Där på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja,
Och i stugan bor din fader,
160. Lever kvar din fostrarinna,
Där skall även dina systrar,
Tvenne fagra mör du finna!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Börjar sig på väg begiva,
Vandrar en dag, vandrar tvenne,
Vandrar hela trenne dagar
Framåt i nordvästlig riktning
Ända tills ett berg han möter.
Långsmed bergets fot han framgår,
170. Tätt invid dess vänstra sluttning
Och en älv till slut han varsnar,
Skrider utmed älvens strandbädd,
Följer flodens vänstra sida
Långsmed trenne vilda forsar,
Tills ett långsträckt näs han hinner,
Stannar på en spetsig udde,
Och på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja.
In i stugan nu han träder,
180. Stiger okänd in i hyddan:
»Vadan kommer vilsne vandrarn,
Från vad hemvist bortom havet?» —
»Känner icke du din gosse,
Ej din egen son numera,
Som av Untamoinens kämpar
Fördes bort till deras hemland,
Lika lång som faderns spannmått,
Knappt så hög som moderns slända?»
Modern tager strax till orda,
190. Så den gamla honom svarar:
»Ack du olycksfulle gosse,
Du min egen, arme guldbrisk!
Vandrar du då verkeligen
Levande ännu i världen?
Dig jag ren som död begråtit,
Som för alltid hädangången!
»Tvenne söner förr jag ägde,
Hade tvenne sköna döttrar,
Men jag arma moder miste
200. Snart de bägge äldsta barnen,
Sonen i det stora kriget,
Och på okänt sätt min dotter:
Nu är sonen återfunnen,
Dottern återvänder aldrig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Sporde genast av sin moder:
»Säg mig, vart din dotter kommit,
Hur försvann min unga syster?»
Modern tager då till orda,
210. Yttrar själv och svarar detta:
»Så jag mistat har min dotter,
Så försvann din stackars syster:
Ut hon gick att plocka hallon,
Bär vid bergets fot i skogen;
Där förgicks den vackra duvan,
Omkom fågeln oförmodat,
Gick en onämnd död till mötes,
Fick ett slut, som ingen känner.
»Vem är den som saknar flickan,
220. Vem, om icke hennes moder?
Främst av alla saknar modern,
Efterspanar hon sin dotter;
Ut jag gick, jag arma moder,
För att söka upp min dotter,
Lopp som björn i ödemarken,
Såsom utter genom skogen,
Letade en dag och tvenne,
Letade i trenne dagar,
Men då trenne dagar svunnit,
230. När en vecka slutligt skridit,
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den höga toppen;
Där jag ropade min dotter,
Kallade den svunna åter:
»»O min dotter, säg var är du!
Kom, min flicka, kom till hemmet!»
»Så jag ropade bedrövad,
Kallade den svunna åter,
Men från bergen hördes ljuda,
240. Moarna till gensvar gåvo:
»»Kalla icke mer din dotter,
Ropa icke, gör ej väsen!
Aldrig kommer hon tillbaka,
Återvänder ej i livet
Till sin forna moders hemvist,
Till sin gamle faders båtstrand!»
Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gyllne håret,
Med de vackra läderskorna,
Börjar sig på väg begiva,
Lämnar Ilmarinens bostad,
Innan bud om hustruns bortgång
Hunne värdens eget öra,
Och av sorg han bleve gripen,
10. För en våldsam hämnd benägen.
Spelande han går från smeden,
Lämnar Ilmas gård med jubel,
Stöter i sitt horn på heden,
Blåser högt på svedjefältet;
Kärret dånar, marken skakar,
Och den vida mon besvarar
Kullervoinens jubeltoner,
Klangen av den stygges vallhorn.
Men till smedjan tränger ljudet:
20. Smeden stannar då i smedjan,
Går till tåget för att lyssna,
Ut på gården för att skåda
Vad för klang ur skogen höres,
Vad för toners ljud på heden.
Sanningen han här fick skåda,
Såg, vad mer ej stod att ändra:
Död han såg sin egen maka,
Fann sin fagra hustru fallen,
Sjunken ner på hemmets gårdsplan,
30. Livlös liggande på lindan.
Kvar på platsen stannar smeden,
Sorgbetyngd uti sitt sinne,
Gråter bittert hela natten,
Gjuter länge sina tårar,
Med en håg så mörk som tjära,
Med ett sinne svart som sotet.
Framåt vandrar Kullervoinen,
Irrar hit och dit allena,
Går en dag i ödemarken
40. Genom Hiisis timmerskogar,
Men om kvälln, vid mörkrets inbrott,
På en tuva plats han tager.
Här han satt, den faderlöse,
Så han tänkte, den förskjutne:
»Vem har kunnat ge mig livet,
Bragt mig, usling, fram till världen,
För att irra dar och nätter
Ständigt under bara himlen!
»Andra till ett hem få styra,
50. Vandra till en egen bostad:
Jag har min i ödemarken,
Äger blott på mon ett hemvist;
Vinden är min enda eldstad,
Och min bastuånga regnet.
»Gode Gud, o skapa icke,
Kalla aldrig mer till livet
Något barn så oomhuldat,
Så av alla övergivet,
Utan fader här i världen,
60. Utan någon egen moder,
Såsom du, o Gud, mig skapat,
Danat mig, beklagansvärde,
Liksom vor’ jag född bland måsar,
På en häll, bland havets örnar!
Dagen gryr ju ock för svalan,
Ljusnar till och med för sparven,
Fröjdar alla himlens fåglar,
Men för mig den icke ljusnar,
Randas aldrig här i tiden,
70. Skall ej någonsin mig fröjda!
»Ej jag känner vem mig fostrat,
Vet ej vem som gav mig livet,
Om en and mig fött på vägen,
Om mig knipan kläckt på kärret,
Eller årtan uppå stranden,
Skraken uti bergets skreva.
»Faderlös jag blev som liten,
Miste ren som späd min moder;
Fader, moder föllo undan,
80. Snart min stora släkt var utdöd,
Och med skor av is jag kvarblev,
Strumpor utav snö jag ärvde,
Lämnades på frusna stigar,
På en spång av hala stockar,
För att halka ner i kärret,
För att ner i dyn försjunka.
»Dock, vid denna levnadsålder
Ämnar jag ännu ej bliva
Någon trampad stock på kärret,
90. Vräkt i dyn till spång för vandrarn,
Störtar ej i kärr, så länge
Tvenne händer kvar jag äger
Och kan röra fem par fingrar,
Fritt begagna alla tio!»
Nu en plan han får i sinnet,
I hans hjärna föds en tanke
Att till Untamola styra,
Att sin faders smärtor hämna,
Gälda vad hans moder lidit,
100. Allt vad ont han själv fått röna.
Och han yttrar så och säger:
»Vänta, vänta, Untamoinen,
Bida, du de minas bane!
När jag ut i härnad tågar,
Skall ditt hem med eld förhärjas,
Skall din gård till aska brännas!»
Honom möter då en gumma,
Skogens fru i mörkblå mantel,
Och till honom så hon talar,
110. Yttrar dessa ord och säger:
»Vart skall Kullervoinen vandra,
Vartåt styr Kalervo-sonen?»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrar dessa ord till gensvar:
»Jag har fått en plan i sinnet,
I mitt huvud bor en tanke
Att till andra länder vandra,
Att till Untamola styra
Och de minas ofärd hämna,
120. Fars och moders smärtor gälda,
Bränna gårdarna till aska,
Stugorna till stoft förvandla.»
Skogsfrun tager då till orda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Ännu är din släkt ej dödad,
Kalervo är icke fallen:
Kvar du har din far i livet,
Och din moder välbehållen.» —
»Du min kära, goda gumma,
130. Säg mig, o du goda skogsfru,
Var jag kan min fader finna,
Var min fagra fostrarinna!» —
»Där kan du din fader finna,
Där din fagra fostrarinna:
Invid Lapplands vida gränser,
På en fjärran strand av fisksjön.» —
»Du min kära, goda gumma,
Säg mig, o du goda skogsfru,
Huru jag dit bort skall komma,
140. Hur jag finner rätta vägen —
»Lätteligen dit du kommer,
Om ock obekant med vägen:
Skogsmons krökning bör du följa,
Hålla dig vid denna älvstrand.
Vandra så en dag och tvenne,
Vandra hela trenne dagar
Framåt i nordvästlig riktning
Ända tills ett berg du möter,
Gå då vid dess fot allt längre,
150. Tätt vid bergets vänstra sida
Och till slut en älv du varsnar,
Som du finna skall till höger.
Vandra nu vid älvens strandbrädd
Långsmed trenne vilda forsar
Tills ett långsträckt näs du hinner,
Stannar på en spetsig udde;
Där på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja,
Och i stugan bor din fader,
160. Lever kvar din fostrarinna,
Där skall även dina systrar,
Tvenne fagra mör du finna!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Börjar sig på väg begiva,
Vandrar en dag, vandrar tvenne,
Vandrar hela trenne dagar
Framåt i nordvästlig riktning
Ända tills ett berg han möter.
Långsmed bergets fot han framgår,
170. Tätt invid dess vänstra sluttning
Och en älv till slut han varsnar,
Skrider utmed älvens strandbädd,
Följer flodens vänstra sida
Långsmed trenne vilda forsar,
Tills ett långsträckt näs han hinner,
Stannar på en spetsig udde,
Och på udden står en stuga,
Undangömd en fiskarkoja.
In i stugan nu han träder,
180. Stiger okänd in i hyddan:
»Vadan kommer vilsne vandrarn,
Från vad hemvist bortom havet?» —
»Känner icke du din gosse,
Ej din egen son numera,
Som av Untamoinens kämpar
Fördes bort till deras hemland,
Lika lång som faderns spannmått,
Knappt så hög som moderns slända?»
Modern tager strax till orda,
190. Så den gamla honom svarar:
»Ack du olycksfulle gosse,
Du min egen, arme guldbrisk!
Vandrar du då verkeligen
Levande ännu i världen?
Dig jag ren som död begråtit,
Som för alltid hädangången!
»Tvenne söner förr jag ägde,
Hade tvenne sköna döttrar,
Men jag arma moder miste
200. Snart de bägge äldsta barnen,
Sonen i det stora kriget,
Och på okänt sätt min dotter:
Nu är sonen återfunnen,
Dottern återvänder aldrig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Sporde genast av sin moder:
»Säg mig, vart din dotter kommit,
Hur försvann min unga syster?»
Modern tager då till orda,
210. Yttrar själv och svarar detta:
»Så jag mistat har min dotter,
Så försvann din stackars syster:
Ut hon gick att plocka hallon,
Bär vid bergets fot i skogen;
Där förgicks den vackra duvan,
Omkom fågeln oförmodat,
Gick en onämnd död till mötes,
Fick ett slut, som ingen känner.
»Vem är den som saknar flickan,
220. Vem, om icke hennes moder?
Främst av alla saknar modern,
Efterspanar hon sin dotter;
Ut jag gick, jag arma moder,
För att söka upp min dotter,
Lopp som björn i ödemarken,
Såsom utter genom skogen,
Letade en dag och tvenne,
Letade i trenne dagar,
Men då trenne dagar svunnit,
230. När en vecka slutligt skridit,
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den höga toppen;
Där jag ropade min dotter,
Kallade den svunna åter:
»»O min dotter, säg var är du!
Kom, min flicka, kom till hemmet!»
»Så jag ropade bedrövad,
Kallade den svunna åter,
Men från bergen hördes ljuda,
240. Moarna till gensvar gåvo:
»»Kalla icke mer din dotter,
Ropa icke, gör ej väsen!
Aldrig kommer hon tillbaka,
Återvänder ej i livet
Till sin forna moders hemvist,
Till sin gamle faders båtstrand!»
← Sång 33. | Upp till början av sidan. | Sång 35. → |