Kalevala/Sång 35
< Kalevala
| ← Sång 34. |
|
Sång 36. → |
TRETTIOFEMTE SÅNGEN.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Börjar hädanefter leva
Under skydd av far och moder.
Men han lär ej att begripa,
Kan ej mannavett förvärva,
Ty förvänt han blivit fostrad,
Vrångt behandlad såsom liten
Av en hårdsint fosterfader,
10. Av en vettlös vårdarinna.
Gossen söker verksam bliva,
Företar sig att arbeta,
Giver sig åstad att fiska,
Att ro ut den stora noten,
Yttrar därvid själv och säger,
Talar, vilande på åran:
»Skall jag ro av alla krafter,
Draga på med all min styrka,
Eller skall jag ro med måtta,
20. Jämnt så mycket som behöves?»
Båtens styrman tog till orda,
Yttrade från akterstäven:
»Om du ror av alla krafter,
Drager på med all din styrka,
Kan du dock ej båten bräcka,
Ej dess tullar sönderbryta.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Rodde nu av alla krafter,
Lade ut sin hela styrka,
30. Rodde sönder båtens tullar,
Bräckte av dess enträdsvrängen,
Sprängde båten, gjord av aspträd.
Kalervoinen kom att skåda,
Yttrade ett ord och sade:
»Ej till roddare du duger!
Båtens tullar har du brutit,
Bräckt du har dess enträdsvrängen,
Sprängt min ökstock, gjord av aspträd,
Gå att pulsa framför noten,
40. Kanske är du därtill bättre!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gick att pulsa framför noten,
Talte, stödd emot sin pulsstång,
Yttrade ett ord och sade:
»Skall med all min kraft jag pulsa,
Med min hela mannastyrka,
Eller stöta till med måtta,
Pulsa så, som jämnt behöves?»
Svarar den som drager noten:
50. »Icke duger den att pulsa,
Som med all sin kraft ej pulsar,
Ej med all sin styrka stöter!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Pulsar då med all sin styrka,
Stöter med sin hela manskraft:
Vattnet rör han upp till välling,
Noten stampar han till blånor,
Krossar fisken till en mörja.
Kalervoinen kom att skåda,
60. Yttrade ett ord och sade:
»Icke duger du att pulsa!
Noten stampar du till blånor,
Slår i bitar alla flöten,
River kilarna i stycken:
Drag åstad att skatt betala,
Res att gälda jordaräntor!
Kanske du på väg är bättre,
Mer förståndig uppå resor!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
70. Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gula håret,
Med de vackra läderskorna,
Drog åstad att skatt betala,
Att erlägga räntespannmål.
När han avbetalat skatten,
När han erlagt räntespannmåln,
Slänger han sig ner i släden,
Tager plats uti sin skrinda,
Börjar att till hemmet färdas,
80. Styr till egna bygder åter.
Fram med gny och brak han åker,
Mäter sträckan av sin hemväg
Uppå Väinös vida moar,
Uppå fordom svedda marker.
Och en mö med gyllne lockar
Möter honom då på skidor
Uppå Väinös vida moar,
Uppå fordom svedda marker.
Kullervo, Kalervo-sonen,
90. Bringar strax sin häst att stanna,
Börjar att med flickan språka,
Bjuder henne, lockar henne:
»Stig, o jungfru, i min släde,
Kom att vila här på fällen!»
Jungfrun styr förbi och säger,
Skidar undan, svarar spefullt:
»Döden stige i din släde,
Sjukdomen på dina fällar!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
100. Gubbens son med blåa strumpor,
Slår sin raska häst med spöet,
Med den pärlbesatta piskan.
Fålen springer, färden lider,
Släden knarrar, vägen avtar,
Fram med gny och brak han åker,
Mäter längden av sin hemväg
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta.
Och en mö med snörda kängor
110. Kommer honom då till möte
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Hejdar strax sin häst i loppet,
Talar sirligt så och säger,
Ordnar sina ord med omsorg:
»Kom, du sköna, i min släde,
Följ med mig, du landets prydnad!»
Jungfrun giver då till gensvar,
120. Mön i kängor säger spefullt:
»Tuoni komme i din släde,
Manalainen må dig följa!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Ger sin häst ett slag med spöet,
Med den pärlbeprydda piskan;
Fålen springer, färden lider,
Släden skrider, vägen avtar;
Fram med brak och gny han åker,
130. Mäter längden av sin hemväg
Uppå Pohjas öde moar,
Invid Lapplands vida gränser.
Och en mö med brisk vid bröstet
Hastar honom då till möte
Uppå dessa Pohjas moar,
Invid Lapplands vida gränser.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Hejdar strax sin häst i farten,
Talar sirligt så och säger,
140. Lägger orden med all omsorg:
»Stig, o jungfru, i min släde,
Kom, du väna, under fällen,
Äpplen skall du få förtära,
Nötter skall du här få knäcka!»
Spefullt svarar honom jungfrun,
Så den tennbriskprydda säger:
»Spotta må jag i din kälke,
I din släde, usle lätting;
Kallt det är inunder fällen,
150. Vedervärdigt i ditt åkdon!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Rycker jungfrun i sin skrinda,
Slänger flickan in i släden,
Sätter mön på sina fällar,
Tager henne under täcket.
Harmsen tager mön till orda,
Yttrar så den tennbriskprydda:
»Släpp mig, släpp mig ut ur släden,
160. Låt mig, arma barn, få slippa
Att ditt djärva tilltal höra,
Att uppå din fräckhet lyssna,
Eljest sönderslår jag bottnen,
Sparkar lös din spjälträdsmatta,
Trampar slädens korg i stycken,
Slår i kras ditt usla åkdon!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Öppnar då sin penningkista,
170. Slänger upp det granna locket,
Visar henne allt sitt silver,
Tar ur kistan klädesstycken,
Strumpor ock, med gyllne kanter,
Gördlar, smyckade med silver.
Klädet fängslar flickans sinne,
Myntet ändrar tärnans tankar,
Silvret jungfruns håg betager,
Guldet möns fördärv bereder.
Kullervo, Kalervo-sonen,
180. Gubbens son med blåa strumpor,
Leker med den unga flickan,
Kysser henne, smeker henne,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid flickans barm den andra.
Så förförde han den unga,
Kränkte här den tennbriskprydda,
Under kopparsmyckat täcke,
Vilande på spräcklig slädfäll.
Morgon skänkte Gud ånyo,
190. Lät en annan dag begynna;
Sade då den unga jungfrun,
Tog till orda själv och sporde:
»Vadan leder du din härkomst,
Djärve, säg, vad ätt dig fostrat?
Stor är visst den släkt du tillhör,
Och din fader vida frejdad?»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Stor är ej den släkt jag tillhör,
200. Icke stor, ej heller liten,
Endast mitt emellan båda:
Son jag är av Kalervoinen,
Är en stackars håglös gosse,
En förvänd och vettlös sälle.
Men förtälj din egen härkomst,
Nämn den höga ätt dig fostrat:
Stor är väl den släkt du tillhör,
Och din fader vida frejdad?»
Flickan giver då till gensvar,
210. Yttrar dessa ord och säger:
»Stor är ej den ätt jag tillhör,
Icke stor, ej heller ringa,
Endast mitt emellan båda:
Jag är Kalervoinens dotter,
Är en stackars tanklös flicka,
Blott ett barn, förvänt och vettlöst!
»En gång i min barndoms dagar,
Hemma hos min goda moder,
Gick jag ut att plocka hallon,
220. Bär vid bergets fot i skogen;
Smultron sökte jag på tuvan,
Hallon invid bergets sluttning,
Plockade i tvenne dagar,
Sov om nätterna i skogen,
Men uppå den tredje dagen
Väg ej mer jag fann till hemmet;
Vägen ledde in i skogen,
Stigen bort i ödemarken.
»Där jag satt, och grät så bittert,
230. Grät en dag och grät en annan,
Men uppå den tredje dagen
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den högsta toppen,
Ropte där av alla krafter,
Men ur skogen hördes ljuda,
Moarna till gensvar gåvo:
»Ropa ej, du dumma flicka,
Väsnas ej så oförståndigt;
Ropet höres dock av ingen,
240. Kan i hemmet ej förnimmas!»
»När då tre till fyra dagar,
Fem, och sex, till ända lupit,
Gav jag slutligt mig förlorad,
Gjorde mig beredd på döden:
Det oaktat dog jag icke,
Omkom ej, jag olycksfulla.
»Om jag hade dött, jag arma,
Om jag usla fallit undan,
Kanske att på andra året,
250. Kanske under tredje sommarn
Som ett gräs jag grönskat hade,
Blomstrat som en vacker blomma,
Vuxit som ett bär på marken,
Som ett lingon, rött, på tuvan,
Obekant med dessa öden,
Främmande för dessa sorger!»
Knappast har hon yttrat detta,
Knappast dessa ord hon utsagt,
Innan hon ur släden ilar
260. Och i strömmens djup sig störtar,
Ner i forsens vilda vågsvall,
I dess skumbetäckta virvel;
Så hon gick sin död till möte,
Fick på detta sätt sin bane,
Fann i Tuonela en tillflykt,
Ro bland strömmens djupa vågor.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Reste sig utur sin släde,
Började att bittert gråta,
270. Utbrast nu i högljudd klagan:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Ve mitt hårda olycksöde!
Kränkt jag har min egen syster,
Skändat själv min moders livsfrukt!
O min fader, o min moder,
O I kära ålderstigna!
Varför gåven I mig livet,
Vartill fostrades jag arme?
Vida bättre hade varit
280. Att ej födas, att ej växa,
Att ej alstras fram i ljuset,
Tvingas fram till denna världen.
Icke väl har döden handlat,
Rätt har ingen sjukdom hittat,
Då de icke bort mig rövat,
Dödat mig, två nätter gammal!»
Med sin kniv han löste redet,
Avskar remmarna med stålet,
Och han hoppade på hästen,
290. På den goda bläsens länder,
Färdades ett stycke framåt,
Red en obetydlig sträcka,
Höll invid sin faders gårdar,
Vid sin egen faders marker.
Uppå gården stod hans moder:
»O min moder, som mig fostrat!
O att du, min arma moder,
Då du bragte mig till världen,
Hade fyllt med rök din bastu,
300. Skjutit bommen till för dörren
Och i röken kvävt ditt foster,
Ombragt mig, två nätter gammal,
Fört i sjön mig i ett lakan,
Dränkt mig, insvept i ett täcke,
Kastat vaggan uppå elden,
Bränt den på din härd till aska!
»Om i byn man hade frågat:
»»Vart är vaggan förd från stugan?
Varför hålles bom för bastun?»»
310. Hade du ju kunnat svara:
»»Vaggan har jag bränt till aska,
Offrat den åt härdens lågor;
Malt bereder jag i bastun,
Söker bringa säd till groning.»»
Skyndsamt frågar då hans moder,
Spörjer så den ålderstigna:
»O min son, vad är å färde,
Vilka under hava timat?
Lik en Tuonis gäst du talar,
320. Liksom komme du från Mana!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Under ha i sanning timat,
Svårt ett brott är nu begånget:
Kränkt jag har min egen syster,
Skändat själv min moders livsfrukt!
»Skatten hade jag betalat,
Erlagt alla jordaräntor,
Mötte då en mö på vägen,
330. Smekte henne, kränkte henne:
Och det var min egen syster,
Barnet av min egen moder.
»Döden har hon ljutit redan,
Gått sin sista stund till möte
Uti forsens vilda vågsvall,
I dess skumbetäckta virvel.
Endast jag ännu ej känner,
Anar ej och fattar icke
Hur jag skall mitt liv få sluta,
340. Var jag kan få dö, jag arme:
Om i ulvens glupska käftar,
Uti björnens gap, den vildes,
Uti buken av en valfisk,
Eller mellan gäddans tänder!»
Modern tager då till orda:
»Giv dig ej, min egen gosse,
Uti glupska ulvars käftar,
Uti gap av vilda björnar,
Eller till ett rov för valar,
350. För den grymma gäddans tänder!
Suomis stora udde finns ju,
Vida äro Savos gränser,
Där en man sitt brott kan dölja,
Gömma skammen av sin illbragd,
Dölja sig i fem och sex år,
Ja, med ens i hela nio,
Tills att tiden lindring skänker,
Åren lätta sorgens börda!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
360. Yttrade ett ord och sade:
»Ej jag går att mig fördölja,
Vill ej undanfly, jag usle;
Inför dödens gap jag träder,
Kalmas portar vill jag nalkas,
Styr till krigets vida valplats,
Till de fält där männer stupa:
Än står Untamoinen upprätt,
Än ej fälld är denne niding;
Hämnat är ej vad min fader,
370. Icke vad min moder lidit,
Oberäknat andra smärtor,
Och hur väl man mig behandlat!
Gubbens son med blåa strumpor,
Börjar hädanefter leva
Under skydd av far och moder.
Men han lär ej att begripa,
Kan ej mannavett förvärva,
Ty förvänt han blivit fostrad,
Vrångt behandlad såsom liten
Av en hårdsint fosterfader,
10. Av en vettlös vårdarinna.
Gossen söker verksam bliva,
Företar sig att arbeta,
Giver sig åstad att fiska,
Att ro ut den stora noten,
Yttrar därvid själv och säger,
Talar, vilande på åran:
»Skall jag ro av alla krafter,
Draga på med all min styrka,
Eller skall jag ro med måtta,
20. Jämnt så mycket som behöves?»
Båtens styrman tog till orda,
Yttrade från akterstäven:
»Om du ror av alla krafter,
Drager på med all din styrka,
Kan du dock ej båten bräcka,
Ej dess tullar sönderbryta.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Rodde nu av alla krafter,
Lade ut sin hela styrka,
30. Rodde sönder båtens tullar,
Bräckte av dess enträdsvrängen,
Sprängde båten, gjord av aspträd.
Kalervoinen kom att skåda,
Yttrade ett ord och sade:
»Ej till roddare du duger!
Båtens tullar har du brutit,
Bräckt du har dess enträdsvrängen,
Sprängt min ökstock, gjord av aspträd,
Gå att pulsa framför noten,
40. Kanske är du därtill bättre!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gick att pulsa framför noten,
Talte, stödd emot sin pulsstång,
Yttrade ett ord och sade:
»Skall med all min kraft jag pulsa,
Med min hela mannastyrka,
Eller stöta till med måtta,
Pulsa så, som jämnt behöves?»
Svarar den som drager noten:
50. »Icke duger den att pulsa,
Som med all sin kraft ej pulsar,
Ej med all sin styrka stöter!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Pulsar då med all sin styrka,
Stöter med sin hela manskraft:
Vattnet rör han upp till välling,
Noten stampar han till blånor,
Krossar fisken till en mörja.
Kalervoinen kom att skåda,
60. Yttrade ett ord och sade:
»Icke duger du att pulsa!
Noten stampar du till blånor,
Slår i bitar alla flöten,
River kilarna i stycken:
Drag åstad att skatt betala,
Res att gälda jordaräntor!
Kanske du på väg är bättre,
Mer förståndig uppå resor!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
70. Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gula håret,
Med de vackra läderskorna,
Drog åstad att skatt betala,
Att erlägga räntespannmål.
När han avbetalat skatten,
När han erlagt räntespannmåln,
Slänger han sig ner i släden,
Tager plats uti sin skrinda,
Börjar att till hemmet färdas,
80. Styr till egna bygder åter.
Fram med gny och brak han åker,
Mäter sträckan av sin hemväg
Uppå Väinös vida moar,
Uppå fordom svedda marker.
Och en mö med gyllne lockar
Möter honom då på skidor
Uppå Väinös vida moar,
Uppå fordom svedda marker.
Kullervo, Kalervo-sonen,
90. Bringar strax sin häst att stanna,
Börjar att med flickan språka,
Bjuder henne, lockar henne:
»Stig, o jungfru, i min släde,
Kom att vila här på fällen!»
Jungfrun styr förbi och säger,
Skidar undan, svarar spefullt:
»Döden stige i din släde,
Sjukdomen på dina fällar!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
100. Gubbens son med blåa strumpor,
Slår sin raska häst med spöet,
Med den pärlbesatta piskan.
Fålen springer, färden lider,
Släden knarrar, vägen avtar,
Fram med gny och brak han åker,
Mäter längden av sin hemväg
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta.
Och en mö med snörda kängor
110. Kommer honom då till möte
Ute på det vida havet,
På dess breda, öppna yta.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Hejdar strax sin häst i loppet,
Talar sirligt så och säger,
Ordnar sina ord med omsorg:
»Kom, du sköna, i min släde,
Följ med mig, du landets prydnad!»
Jungfrun giver då till gensvar,
120. Mön i kängor säger spefullt:
»Tuoni komme i din släde,
Manalainen må dig följa!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Ger sin häst ett slag med spöet,
Med den pärlbeprydda piskan;
Fålen springer, färden lider,
Släden skrider, vägen avtar;
Fram med brak och gny han åker,
130. Mäter längden av sin hemväg
Uppå Pohjas öde moar,
Invid Lapplands vida gränser.
Och en mö med brisk vid bröstet
Hastar honom då till möte
Uppå dessa Pohjas moar,
Invid Lapplands vida gränser.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Hejdar strax sin häst i farten,
Talar sirligt så och säger,
140. Lägger orden med all omsorg:
»Stig, o jungfru, i min släde,
Kom, du väna, under fällen,
Äpplen skall du få förtära,
Nötter skall du här få knäcka!»
Spefullt svarar honom jungfrun,
Så den tennbriskprydda säger:
»Spotta må jag i din kälke,
I din släde, usle lätting;
Kallt det är inunder fällen,
150. Vedervärdigt i ditt åkdon!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Rycker jungfrun i sin skrinda,
Slänger flickan in i släden,
Sätter mön på sina fällar,
Tager henne under täcket.
Harmsen tager mön till orda,
Yttrar så den tennbriskprydda:
»Släpp mig, släpp mig ut ur släden,
160. Låt mig, arma barn, få slippa
Att ditt djärva tilltal höra,
Att uppå din fräckhet lyssna,
Eljest sönderslår jag bottnen,
Sparkar lös din spjälträdsmatta,
Trampar slädens korg i stycken,
Slår i kras ditt usla åkdon!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Öppnar då sin penningkista,
170. Slänger upp det granna locket,
Visar henne allt sitt silver,
Tar ur kistan klädesstycken,
Strumpor ock, med gyllne kanter,
Gördlar, smyckade med silver.
Klädet fängslar flickans sinne,
Myntet ändrar tärnans tankar,
Silvret jungfruns håg betager,
Guldet möns fördärv bereder.
Kullervo, Kalervo-sonen,
180. Gubbens son med blåa strumpor,
Leker med den unga flickan,
Kysser henne, smeker henne,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid flickans barm den andra.
Så förförde han den unga,
Kränkte här den tennbriskprydda,
Under kopparsmyckat täcke,
Vilande på spräcklig slädfäll.
Morgon skänkte Gud ånyo,
190. Lät en annan dag begynna;
Sade då den unga jungfrun,
Tog till orda själv och sporde:
»Vadan leder du din härkomst,
Djärve, säg, vad ätt dig fostrat?
Stor är visst den släkt du tillhör,
Och din fader vida frejdad?»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Stor är ej den släkt jag tillhör,
200. Icke stor, ej heller liten,
Endast mitt emellan båda:
Son jag är av Kalervoinen,
Är en stackars håglös gosse,
En förvänd och vettlös sälle.
Men förtälj din egen härkomst,
Nämn den höga ätt dig fostrat:
Stor är väl den släkt du tillhör,
Och din fader vida frejdad?»
Flickan giver då till gensvar,
210. Yttrar dessa ord och säger:
»Stor är ej den ätt jag tillhör,
Icke stor, ej heller ringa,
Endast mitt emellan båda:
Jag är Kalervoinens dotter,
Är en stackars tanklös flicka,
Blott ett barn, förvänt och vettlöst!
»En gång i min barndoms dagar,
Hemma hos min goda moder,
Gick jag ut att plocka hallon,
220. Bär vid bergets fot i skogen;
Smultron sökte jag på tuvan,
Hallon invid bergets sluttning,
Plockade i tvenne dagar,
Sov om nätterna i skogen,
Men uppå den tredje dagen
Väg ej mer jag fann till hemmet;
Vägen ledde in i skogen,
Stigen bort i ödemarken.
»Där jag satt, och grät så bittert,
230. Grät en dag och grät en annan,
Men uppå den tredje dagen
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den högsta toppen,
Ropte där av alla krafter,
Men ur skogen hördes ljuda,
Moarna till gensvar gåvo:
»Ropa ej, du dumma flicka,
Väsnas ej så oförståndigt;
Ropet höres dock av ingen,
240. Kan i hemmet ej förnimmas!»
»När då tre till fyra dagar,
Fem, och sex, till ända lupit,
Gav jag slutligt mig förlorad,
Gjorde mig beredd på döden:
Det oaktat dog jag icke,
Omkom ej, jag olycksfulla.
»Om jag hade dött, jag arma,
Om jag usla fallit undan,
Kanske att på andra året,
250. Kanske under tredje sommarn
Som ett gräs jag grönskat hade,
Blomstrat som en vacker blomma,
Vuxit som ett bär på marken,
Som ett lingon, rött, på tuvan,
Obekant med dessa öden,
Främmande för dessa sorger!»
Knappast har hon yttrat detta,
Knappast dessa ord hon utsagt,
Innan hon ur släden ilar
260. Och i strömmens djup sig störtar,
Ner i forsens vilda vågsvall,
I dess skumbetäckta virvel;
Så hon gick sin död till möte,
Fick på detta sätt sin bane,
Fann i Tuonela en tillflykt,
Ro bland strömmens djupa vågor.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Reste sig utur sin släde,
Började att bittert gråta,
270. Utbrast nu i högljudd klagan:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Ve mitt hårda olycksöde!
Kränkt jag har min egen syster,
Skändat själv min moders livsfrukt!
O min fader, o min moder,
O I kära ålderstigna!
Varför gåven I mig livet,
Vartill fostrades jag arme?
Vida bättre hade varit
280. Att ej födas, att ej växa,
Att ej alstras fram i ljuset,
Tvingas fram till denna världen.
Icke väl har döden handlat,
Rätt har ingen sjukdom hittat,
Då de icke bort mig rövat,
Dödat mig, två nätter gammal!»
Med sin kniv han löste redet,
Avskar remmarna med stålet,
Och han hoppade på hästen,
290. På den goda bläsens länder,
Färdades ett stycke framåt,
Red en obetydlig sträcka,
Höll invid sin faders gårdar,
Vid sin egen faders marker.
Uppå gården stod hans moder:
»O min moder, som mig fostrat!
O att du, min arma moder,
Då du bragte mig till världen,
Hade fyllt med rök din bastu,
300. Skjutit bommen till för dörren
Och i röken kvävt ditt foster,
Ombragt mig, två nätter gammal,
Fört i sjön mig i ett lakan,
Dränkt mig, insvept i ett täcke,
Kastat vaggan uppå elden,
Bränt den på din härd till aska!
»Om i byn man hade frågat:
»»Vart är vaggan förd från stugan?
Varför hålles bom för bastun?»»
310. Hade du ju kunnat svara:
»»Vaggan har jag bränt till aska,
Offrat den åt härdens lågor;
Malt bereder jag i bastun,
Söker bringa säd till groning.»»
Skyndsamt frågar då hans moder,
Spörjer så den ålderstigna:
»O min son, vad är å färde,
Vilka under hava timat?
Lik en Tuonis gäst du talar,
320. Liksom komme du från Mana!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Under ha i sanning timat,
Svårt ett brott är nu begånget:
Kränkt jag har min egen syster,
Skändat själv min moders livsfrukt!
»Skatten hade jag betalat,
Erlagt alla jordaräntor,
Mötte då en mö på vägen,
330. Smekte henne, kränkte henne:
Och det var min egen syster,
Barnet av min egen moder.
»Döden har hon ljutit redan,
Gått sin sista stund till möte
Uti forsens vilda vågsvall,
I dess skumbetäckta virvel.
Endast jag ännu ej känner,
Anar ej och fattar icke
Hur jag skall mitt liv få sluta,
340. Var jag kan få dö, jag arme:
Om i ulvens glupska käftar,
Uti björnens gap, den vildes,
Uti buken av en valfisk,
Eller mellan gäddans tänder!»
Modern tager då till orda:
»Giv dig ej, min egen gosse,
Uti glupska ulvars käftar,
Uti gap av vilda björnar,
Eller till ett rov för valar,
350. För den grymma gäddans tänder!
Suomis stora udde finns ju,
Vida äro Savos gränser,
Där en man sitt brott kan dölja,
Gömma skammen av sin illbragd,
Dölja sig i fem och sex år,
Ja, med ens i hela nio,
Tills att tiden lindring skänker,
Åren lätta sorgens börda!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
360. Yttrade ett ord och sade:
»Ej jag går att mig fördölja,
Vill ej undanfly, jag usle;
Inför dödens gap jag träder,
Kalmas portar vill jag nalkas,
Styr till krigets vida valplats,
Till de fält där männer stupa:
Än står Untamoinen upprätt,
Än ej fälld är denne niding;
Hämnat är ej vad min fader,
370. Icke vad min moder lidit,
Oberäknat andra smärtor,
Och hur väl man mig behandlat!
| ← Sång 34. | Upp till början av sidan. | Sång 36. → |