Kalevala/Sång 36
< Kalevala
| ← Sång 35. |
|
Sång 37. → |
TRETTIOSJÄTTE SÅNGEN.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Nu till kamp och strid sig rustar,
Till ett krigståg sig bereder,
Slipar svärdet på en timme,
Vässer spjutet på en annan.
Men hans gamla moder säger:
»Ej må du, min arme gosse,
Draga bort i blodig härnad,
10. Ut i krig, där klingor rassla!
Den som självmant går i striden,
Opåkallat ut i härnad,
Han skall ock i härnad falla,
Skall sitt slut i striden finna,
Stupar snarligen för svärdet,
Och förgås för egna vapen.
»Med en get du styr i striden,
Drager på en bock i härnad:
Snart skall geten där besegras,
20. Ner i dyn skall bocken trampas;
Med en hund du återvänder,
Rider hemåt på en groda.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Icke på ett kärr jag faller,
Ej på öde mon jag stupar,
Ej på fält, där korpar dväljas,
Marker, som av kråkor skördas,
När på stridens fält jag faller,
30. Stupar död på blodig valplats.
Härligt är att dö i striden,
Skönt att falla under svärdsklang!
Ståtelig är krigets sjukdom,
Snabb är där en ynglings bortgång,
Bort han dör, ej kvald på sotsäng,
Faller, innan han förtvinat!»
Men hans moder tog till orda:
»Om du stupar uti striden,
Vad skall då din fader hava
40. Till sitt stöd på ålderdomen?»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Må han dö på hemmets sophög,
Stupa livlös ner på gården!» —
»Vad skall då din moder hava
Till sitt stöd på ålderdomen?» —
»Må hon dö i boskapsstallet
Med sin kärve uti famnen!» —
»Vad skall då din broder hava
50. Till sitt skydd i framtidsdagar?» —
»Må han få sin död i skogen,
Digna ner på åkerfältet!» —
»Vad skall då din syster hava
Till sitt värn i framtidsdagar?» —
»Må hon dö på gårdens brunnsväg,
Stupa då hon går att byka!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Reder sig till färd från hemmet,
Talar till sin gamle fader:
60. »Far nu väl, min gode fader!
Skall du väl din son begråta,
När du hör att död jag blivit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att ur släkten jag försvunnit?»
Fadern svarade och sade:
»Icke skall jag dig begråta,
Om jag hör att död du blivit:
Jag en annan son kan fostra,
En som bliver vida bättre
70. Och i allo mer förståndig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Jag ej heller dig skall sörja,
Om jag hör att du gått hädan;
Lätt jag får en dylik fader,
En som har en sten till huvud,
Mun av ler, av tranbär ögon
Och ett skägg av torra grässtrån,
Ben utav ett grenigt sälgträd,
80. Kött av någon murken stubbe.»
Till sin broder nu han sade:
»Far nu väl, min egen broder!
Skall väl du din bror begråta,
När du hör att död jag blivit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att ur släkten jag försvunnit?»
Brodern svarade och sade:
»Icke skall jag dig begråta,
Om jag får din död förnimma;
90. Jag kan få en annan broder,
En som bliver vida bättre,
Dubbelt mera skön och ståtlig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Jag ej heller dig skall sörja,
Om jag hör att du gått hädan;
Lätt jag får en dylik broder,
En som har en sten till huvud,
Mun av ler, av tranbär ögon,
100. Huvudhår av torra grässtrån,
Ben utav ett grenigt sälgträd,
Kött av någon murken trädstam.»
Till sin syster nu han sade:
»Far då väl, min egen syster!
Skall ej du din broder sörja,
När du hör att jag har fallit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att jag ur vår släkt försvunnit?»
Så hans syster tog till orda:
110. »Icke skall jag dig begråta,
Om jag får din död förnimma;
Jag kan få en annan broder,
En som bliver vida bättre
Och i allo mer förståndig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Dig ej heller jag skall sörja,
Om din bortgång jag förnimmer;
Lätt jag får en sådan syster,
120. En som har en sten till huvud,
Mun av ler, av tranbär ögon,
Huvudhår av torra grässtrån
Och av insjöns näckblad öron,
Kropp av någon lönnträdstelning.»
Till sin moder nu han sade:
»O min egen, hulda moder,
Du min fagra fostrarinna,
Du min gyllne ledarinna!
Skall väl du din son begråta,
130. När du hör att död jag blivit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att jag ur vår släkt försvunnit?»
Modern yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»Ej en moders håg du anar,
Känner ej ett modershjärta!
Bittert skall jag dig begråta,
När jag hör att död du blivit,
Att du trätt ur folkets leder,
140. Undanryckts vår släkt för alltid;
Floder gråter jag i stugan,
Vågor uppå golvets tiljor,
Gråter nedböjd uti skjulet,
Tyngd av sorg i boskapsstallet;
Snön jag gråta vill till glanskis,
Bringar markens is att smälta,
Gräs att skjuta fram ur marken,
Bäckar att bland gräset flöda.
»När jag saknar mod att gråta,
150. Icke vågar högljutt klaga,
Sörja uti mänskors åsyn,
Gråter jag i bastun hemligt,
Gjuter ut min sorg på laven,
Fuktar tiljorna med tårar.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Drog med högljutt spel i härnad,
Ut i krig med klang och jubel,
Spelade på kärr och marker,
160. Lät sitt horn kring heden skalla,
Kring de gröna fälten klinga,
Mäktigt ljuda över ljungen.
I hans spår då hann ett budskap,
Till hans öron kom en sägen:
»Död där hemma är din fader,
Hädangången är den gamle:
Återvänd för att beskåda
Hur den döde sänks i graven!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
170. Yttrade till svar och sade:
»Om han dött, må död han vara;
Hemma bör en valack finnas,
Varmed han i grav kan föras,
Under Kalmas tak förflyttas.»
Glatt han spelade på kärret,
Framgick tutande på sveden;
I hans spår då hann ett budskap,
Till hans öron kom en tidning:
»Död i hemmet är din broder,
180. Somnad sonen av din fader;
Vänd tillbaka för att tillse
Hur den döde sänks i graven!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade till svar och sade:
»Om han dött, må död han vara;
Finnas bör en hingst där hemma,
Varmed han i grav kan föras,
Under Kalmas tak förflyttas.»
Glatt han spelade på kärret,
190. Blåste högt bland skogens granar;
I hans spår då kom ett budskap,
Till hans öron hann en tidning:
»Död i hemmet är din syster,
Somnad är din moders dotter;
Vänd tillbaka för att tillse
Hur den döda skall begravas!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade till svar och sade:
»Om hon dött, må död hon vara!
200. Finnas bör ett sto där hemma,
Varmed hon i grav kan föras,
Under Kalmas tak förflyttas.»
Fram han gick med spel på fältet,
Lät sitt horn på ängen skalla;
I hans spår då kom ett budskap,
Till hans öron hann en tidning:
»Död är nu din goda moder,
Död din hulda fostrarinna;
Vänd tillbaka för att skåda
210. Hur av främlingar hon jordas!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Ve mig, olycksfödde gosse!
Hädangången är min moder,
Död är hon, som rett mitt läger,
Som mitt granna täcke stickat,
Som de långa vävar spunnit,
Som den stora sländan vridit,
Och jag var ej där tillstädes,
220. Säg ej hur hon uppgav andan!
Kanske att av köld hon omkom,
Eller att hon dog av hunger!
»Må den döda uti hemmet
Tvättas väl med tvål från Tyskland,
Svepas in i sidentyger,
Lindas uti linnelakan
Och till slut i graven sänkas,
Under Kalmas tak förflyttas,
Bäras bort med klagosånger,
230. Jordas under sorgekväden;
Hem jag själv ännu ej hinner,
Har ej än på Unto hämnats,
Ej den onde mannen slagit,
Icke nedgjort denne niding.»
Spelande han drog till striden,
Bort till Untola med jubel,
Yttrade ett ord och sade:
»Ukko, högste gud i himlen!
O, att du ett svärd mig gåve,
240. Skänkte mig den skönsta klinga,
Som förmådde hopen trotsa,
Som mot hundratal försloge!»
Och han fick det svärd han önskat,
Fick den allra bästa klinga,
Därmed folket allt han dräpte,
Nedslog hela Unto-skaran,
Brände stugorna till aska,
Lät dem uti gnistor uppgå;
Lät blott härdens stenar kvarstå,
250. Och den högsta rönn på gården.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Återvänder nu till hemmet,
Till sin forna faders stugor,
Till föräldragårdens åkrar:
Tom är stugan vid hans ankomst,
Öde, då han öppnar dörren;
Ingen träder fram att hälsa,
Ingen räcker honom handen.
Handen räckte han åt härden:
260. Kallnat hade härdens kolhög.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans moder levde.
Handen höll han nu mot ugnen:
Kallnat hade ugnens stenar.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans fader levde.
Blicken sänkte han mot golvet:
Städat var ej golvet mera.
Alltför väl han då förmärkte
270. Att ej mer hans syster levde.
Ner han gick till hemmets båtstrand:
Ej en båt låg kvar på stranden.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans broder levde.
Och då brast han ut i tårar,
Grät en dag och grät en annan,
Tog till orda själv och sade:
»O min egen, goda moder!
Vad har kvar åt mig du lämnat,
280. Medan du på jorden levde?
»Dock, du torde mig ej höra,
Om ock på den grav jag gråter,
Som ditt ögonpar betäcker,
Som din hjässa överhöljer!»
Modern vaknade i graven,
Hov sin stämma upp ur mullen:
»Hunden Musti kvar jag lämnat,
Så att du på jakt kan draga:
Tag då hunden med på färden,
290. Och begiv dig ut i skogen,
Vandra uppåt ödemarken,
Till den gård, där skogens tärnor,
Där de blåa jungfrur dväljas;
Gå till granrisslottets sluttning,
För att någon näring söka,
Att ett villebräd begära!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog då hunden med på färden
Och begynte utåt vandra,
300. Styrde ut i ödemarken.
När en liten stund han vandrat,
Gått på vägen fram ett stycke,
Kom han till den plats i skogen,
Nådde han det olycksställe,
Där han kränkt den unga jungfrun,
Där sin moders barn han skändat.
Och där grät den gröna lindan,
Genom lunden ljöd en klagan,
Alla örter små, de sörjde,
310. Ljungens blommor fällde tårar
Över jungfrun, som förfördes,
Moderns frukt, som här förstördes.
Gräset reste sig ej längre,
Ljungens blommor hade vissnat,
Höjde sig ej här numera,
På det olycksdigra stället,
Där den unga mön förfördes,
Där hans moders frukt förstördes.
Kullervo, Kalervo-sonen,
320. Drog sitt skarpa svärd ur slidan,
Vände på det och besåg det,
Forskade och överlade,
Sökte tyda svärdets mening,
Sporde om det kunde vilja
Skuldbelastat kött förtära,
Dricka blodet av en brottsling.
Svärdet anar mannens mening,
Klingan fattar hjältens fråga,
Svarar dessa ord och säger:
330. »Varför skulle jag ej gärna
Skuldbelastat kött förtära,
Dricka brottsligt blod med nöje?
Även skuldfritt kött förtär jag,
Dricker blod, av brott ej sölat.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Stötte fästet ner i jorden,
Tryckte in det djupt i sanden,
Vände udden upp mot bröstet,
340. Störtade sig själv på udden,
Fann på detta sätt sin bane,
Mötte så sin död omsider.
Så förgicks den unge hjälten,
Denna död fick Kullervoinen,
Det var hjältens levnadsände,
Olyckssonens slut för evigt.
Gubbens son med blåa strumpor,
Nu till kamp och strid sig rustar,
Till ett krigståg sig bereder,
Slipar svärdet på en timme,
Vässer spjutet på en annan.
Men hans gamla moder säger:
»Ej må du, min arme gosse,
Draga bort i blodig härnad,
10. Ut i krig, där klingor rassla!
Den som självmant går i striden,
Opåkallat ut i härnad,
Han skall ock i härnad falla,
Skall sitt slut i striden finna,
Stupar snarligen för svärdet,
Och förgås för egna vapen.
»Med en get du styr i striden,
Drager på en bock i härnad:
Snart skall geten där besegras,
20. Ner i dyn skall bocken trampas;
Med en hund du återvänder,
Rider hemåt på en groda.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Icke på ett kärr jag faller,
Ej på öde mon jag stupar,
Ej på fält, där korpar dväljas,
Marker, som av kråkor skördas,
När på stridens fält jag faller,
30. Stupar död på blodig valplats.
Härligt är att dö i striden,
Skönt att falla under svärdsklang!
Ståtelig är krigets sjukdom,
Snabb är där en ynglings bortgång,
Bort han dör, ej kvald på sotsäng,
Faller, innan han förtvinat!»
Men hans moder tog till orda:
»Om du stupar uti striden,
Vad skall då din fader hava
40. Till sitt stöd på ålderdomen?»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Må han dö på hemmets sophög,
Stupa livlös ner på gården!» —
»Vad skall då din moder hava
Till sitt stöd på ålderdomen?» —
»Må hon dö i boskapsstallet
Med sin kärve uti famnen!» —
»Vad skall då din broder hava
50. Till sitt skydd i framtidsdagar?» —
»Må han få sin död i skogen,
Digna ner på åkerfältet!» —
»Vad skall då din syster hava
Till sitt värn i framtidsdagar?» —
»Må hon dö på gårdens brunnsväg,
Stupa då hon går att byka!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Reder sig till färd från hemmet,
Talar till sin gamle fader:
60. »Far nu väl, min gode fader!
Skall du väl din son begråta,
När du hör att död jag blivit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att ur släkten jag försvunnit?»
Fadern svarade och sade:
»Icke skall jag dig begråta,
Om jag hör att död du blivit:
Jag en annan son kan fostra,
En som bliver vida bättre
70. Och i allo mer förståndig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Jag ej heller dig skall sörja,
Om jag hör att du gått hädan;
Lätt jag får en dylik fader,
En som har en sten till huvud,
Mun av ler, av tranbär ögon
Och ett skägg av torra grässtrån,
Ben utav ett grenigt sälgträd,
80. Kött av någon murken stubbe.»
Till sin broder nu han sade:
»Far nu väl, min egen broder!
Skall väl du din bror begråta,
När du hör att död jag blivit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att ur släkten jag försvunnit?»
Brodern svarade och sade:
»Icke skall jag dig begråta,
Om jag får din död förnimma;
90. Jag kan få en annan broder,
En som bliver vida bättre,
Dubbelt mera skön och ståtlig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Jag ej heller dig skall sörja,
Om jag hör att du gått hädan;
Lätt jag får en dylik broder,
En som har en sten till huvud,
Mun av ler, av tranbär ögon,
100. Huvudhår av torra grässtrån,
Ben utav ett grenigt sälgträd,
Kött av någon murken trädstam.»
Till sin syster nu han sade:
»Far då väl, min egen syster!
Skall ej du din broder sörja,
När du hör att jag har fallit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att jag ur vår släkt försvunnit?»
Så hans syster tog till orda:
110. »Icke skall jag dig begråta,
Om jag får din död förnimma;
Jag kan få en annan broder,
En som bliver vida bättre
Och i allo mer förståndig.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Dig ej heller jag skall sörja,
Om din bortgång jag förnimmer;
Lätt jag får en sådan syster,
120. En som har en sten till huvud,
Mun av ler, av tranbär ögon,
Huvudhår av torra grässtrån
Och av insjöns näckblad öron,
Kropp av någon lönnträdstelning.»
Till sin moder nu han sade:
»O min egen, hulda moder,
Du min fagra fostrarinna,
Du min gyllne ledarinna!
Skall väl du din son begråta,
130. När du hör att död jag blivit,
Att ur mänskors ätt jag vikit,
Att jag ur vår släkt försvunnit?»
Modern yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»Ej en moders håg du anar,
Känner ej ett modershjärta!
Bittert skall jag dig begråta,
När jag hör att död du blivit,
Att du trätt ur folkets leder,
140. Undanryckts vår släkt för alltid;
Floder gråter jag i stugan,
Vågor uppå golvets tiljor,
Gråter nedböjd uti skjulet,
Tyngd av sorg i boskapsstallet;
Snön jag gråta vill till glanskis,
Bringar markens is att smälta,
Gräs att skjuta fram ur marken,
Bäckar att bland gräset flöda.
»När jag saknar mod att gråta,
150. Icke vågar högljutt klaga,
Sörja uti mänskors åsyn,
Gråter jag i bastun hemligt,
Gjuter ut min sorg på laven,
Fuktar tiljorna med tårar.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Drog med högljutt spel i härnad,
Ut i krig med klang och jubel,
Spelade på kärr och marker,
160. Lät sitt horn kring heden skalla,
Kring de gröna fälten klinga,
Mäktigt ljuda över ljungen.
I hans spår då hann ett budskap,
Till hans öron kom en sägen:
»Död där hemma är din fader,
Hädangången är den gamle:
Återvänd för att beskåda
Hur den döde sänks i graven!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
170. Yttrade till svar och sade:
»Om han dött, må död han vara;
Hemma bör en valack finnas,
Varmed han i grav kan föras,
Under Kalmas tak förflyttas.»
Glatt han spelade på kärret,
Framgick tutande på sveden;
I hans spår då hann ett budskap,
Till hans öron kom en tidning:
»Död i hemmet är din broder,
180. Somnad sonen av din fader;
Vänd tillbaka för att tillse
Hur den döde sänks i graven!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade till svar och sade:
»Om han dött, må död han vara;
Finnas bör en hingst där hemma,
Varmed han i grav kan föras,
Under Kalmas tak förflyttas.»
Glatt han spelade på kärret,
190. Blåste högt bland skogens granar;
I hans spår då kom ett budskap,
Till hans öron hann en tidning:
»Död i hemmet är din syster,
Somnad är din moders dotter;
Vänd tillbaka för att tillse
Hur den döda skall begravas!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade till svar och sade:
»Om hon dött, må död hon vara!
200. Finnas bör ett sto där hemma,
Varmed hon i grav kan föras,
Under Kalmas tak förflyttas.»
Fram han gick med spel på fältet,
Lät sitt horn på ängen skalla;
I hans spår då kom ett budskap,
Till hans öron hann en tidning:
»Död är nu din goda moder,
Död din hulda fostrarinna;
Vänd tillbaka för att skåda
210. Hur av främlingar hon jordas!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Yttrade ett ord och sade:
»Ve mig, olycksfödde gosse!
Hädangången är min moder,
Död är hon, som rett mitt läger,
Som mitt granna täcke stickat,
Som de långa vävar spunnit,
Som den stora sländan vridit,
Och jag var ej där tillstädes,
220. Säg ej hur hon uppgav andan!
Kanske att av köld hon omkom,
Eller att hon dog av hunger!
»Må den döda uti hemmet
Tvättas väl med tvål från Tyskland,
Svepas in i sidentyger,
Lindas uti linnelakan
Och till slut i graven sänkas,
Under Kalmas tak förflyttas,
Bäras bort med klagosånger,
230. Jordas under sorgekväden;
Hem jag själv ännu ej hinner,
Har ej än på Unto hämnats,
Ej den onde mannen slagit,
Icke nedgjort denne niding.»
Spelande han drog till striden,
Bort till Untola med jubel,
Yttrade ett ord och sade:
»Ukko, högste gud i himlen!
O, att du ett svärd mig gåve,
240. Skänkte mig den skönsta klinga,
Som förmådde hopen trotsa,
Som mot hundratal försloge!»
Och han fick det svärd han önskat,
Fick den allra bästa klinga,
Därmed folket allt han dräpte,
Nedslog hela Unto-skaran,
Brände stugorna till aska,
Lät dem uti gnistor uppgå;
Lät blott härdens stenar kvarstå,
250. Och den högsta rönn på gården.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Återvänder nu till hemmet,
Till sin forna faders stugor,
Till föräldragårdens åkrar:
Tom är stugan vid hans ankomst,
Öde, då han öppnar dörren;
Ingen träder fram att hälsa,
Ingen räcker honom handen.
Handen räckte han åt härden:
260. Kallnat hade härdens kolhög.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans moder levde.
Handen höll han nu mot ugnen:
Kallnat hade ugnens stenar.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans fader levde.
Blicken sänkte han mot golvet:
Städat var ej golvet mera.
Alltför väl han då förmärkte
270. Att ej mer hans syster levde.
Ner han gick till hemmets båtstrand:
Ej en båt låg kvar på stranden.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans broder levde.
Och då brast han ut i tårar,
Grät en dag och grät en annan,
Tog till orda själv och sade:
»O min egen, goda moder!
Vad har kvar åt mig du lämnat,
280. Medan du på jorden levde?
»Dock, du torde mig ej höra,
Om ock på den grav jag gråter,
Som ditt ögonpar betäcker,
Som din hjässa överhöljer!»
Modern vaknade i graven,
Hov sin stämma upp ur mullen:
»Hunden Musti kvar jag lämnat,
Så att du på jakt kan draga:
Tag då hunden med på färden,
290. Och begiv dig ut i skogen,
Vandra uppåt ödemarken,
Till den gård, där skogens tärnor,
Där de blåa jungfrur dväljas;
Gå till granrisslottets sluttning,
För att någon näring söka,
Att ett villebräd begära!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog då hunden med på färden
Och begynte utåt vandra,
300. Styrde ut i ödemarken.
När en liten stund han vandrat,
Gått på vägen fram ett stycke,
Kom han till den plats i skogen,
Nådde han det olycksställe,
Där han kränkt den unga jungfrun,
Där sin moders barn han skändat.
Och där grät den gröna lindan,
Genom lunden ljöd en klagan,
Alla örter små, de sörjde,
310. Ljungens blommor fällde tårar
Över jungfrun, som förfördes,
Moderns frukt, som här förstördes.
Gräset reste sig ej längre,
Ljungens blommor hade vissnat,
Höjde sig ej här numera,
På det olycksdigra stället,
Där den unga mön förfördes,
Där hans moders frukt förstördes.
Kullervo, Kalervo-sonen,
320. Drog sitt skarpa svärd ur slidan,
Vände på det och besåg det,
Forskade och överlade,
Sökte tyda svärdets mening,
Sporde om det kunde vilja
Skuldbelastat kött förtära,
Dricka blodet av en brottsling.
Svärdet anar mannens mening,
Klingan fattar hjältens fråga,
Svarar dessa ord och säger:
330. »Varför skulle jag ej gärna
Skuldbelastat kött förtära,
Dricka brottsligt blod med nöje?
Även skuldfritt kött förtär jag,
Dricker blod, av brott ej sölat.»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Gubbens son med blåa strumpor,
Stötte fästet ner i jorden,
Tryckte in det djupt i sanden,
Vände udden upp mot bröstet,
340. Störtade sig själv på udden,
Fann på detta sätt sin bane,
Mötte så sin död omsider.
Så förgicks den unge hjälten,
Denna död fick Kullervoinen,
Det var hjältens levnadsände,
Olyckssonens slut för evigt.
När den gamle Väinämöinen
Erfor Kullervoinens öde,
Hörde att han ljutit döden,
350. Fällde han ett ord och sade:
»Icke må ett framtidssläkte
Låta barnen vrångt behandlas
Av en vettlös vårdarinna,
Av en främmad fostrarinna!
Barn, som blivit vrångt behandlat,
Som med ringa insikt fostrats,
Lärer aldrig att begripa,
Kan ej mannavett förvärva,
Om det ock till åren kommer,
360. Om ock kroppen stadga vinner.»
Erfor Kullervoinens öde,
Hörde att han ljutit döden,
350. Fällde han ett ord och sade:
»Icke må ett framtidssläkte
Låta barnen vrångt behandlas
Av en vettlös vårdarinna,
Av en främmad fostrarinna!
Barn, som blivit vrångt behandlat,
Som med ringa insikt fostrats,
Lärer aldrig att begripa,
Kan ej mannavett förvärva,
Om det ock till åren kommer,
360. Om ock kroppen stadga vinner.»
| ← Sång 35. | Upp till början av sidan. | Sång 37. → |