Kameliadamen/Kapitel 22

←  Kapitel 21

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 22

Kapitel 23  →

22.

Jag tyckte, att tåget icke rörde sig ur fläcken.

Klockan elva var jag i Bougival.

Icke ett fönster i huset var upplyst, och jag ringde, utan att någon kom och öppnade.

Det var första gången, som något dylikt hade hänt mig. Slutligen visade sig trädgårdsmästaren. Jag gick in.

Nanine kom emot mig med ett ljus. Jag begav mig till Marguerites rum.

— Var är fröken?

— Fröken har farit till Paris, svarade Nanine.

— Till Paris!

— Ja, herrn,

— När då?

— En timme efter herrn.

— Hon lämnade er ingenting åt mig?

— Nej, ingenting.

Nanine gick.

Hon är i stånd att ha fått farhågor, tänkte jag, och att ha farit till Paris för att förvissa sig om, att det besök jag sade mig skola avlägga hos min far icke var en förevändning för att få en fri dag.

— Kanske har Prudence skrivit till henne angående någon viktig angelägenhet, sade jag mig själv, när jag blivit ensam; men jag hade träffat Prudence vid min ankomst, och hon hade icke sagt något, som kunde komma mig att tro, att hon skrivit till Marguerite.

Plötsligt påminde jag mig den fråga, fru Duvernoy gjort mig: ”Hon ämnar då inte komma i dag?” när jag sagt henne, att Marguerite var sjuk. Jag mindes på samma gång Prudences förlägna min, då jag såg på henne efter dessa ord, som tycktes förråda ett rendez-vous. Till detta minne sällade sig det av Marguerites tårar under hela dagen, tårar som min fars vänliga mottagande kommit mig att glömma en smula.

Från och med detta ögonblick grupperade sig dagens händelser kring min första misstanke och rotfäste den så orubbligt i mitt sinne, att allt, ända till den faderliga mildheten, bekräftade den.

Marguerite hade nästan fordrat, att jag skulle fara till Paris; hon hade låtsat vara lugn, då jag föreslog henne att stanna hemma. Hade jag fallit i en snara? Bedrog Marguerite mig? Hade hon räknat på att hinna tillbaka, innan jag skulle märka hennes frånvaro, och hade hon slumpvis blivit fördröjd? Varför hade hon ingenting sagt åt Nanine, eller varför hade hon icke skrivit till mig? Vad betydde dessa tårar, denna frånvaro, denna hemlighetsfullhet?

Så frågade jag mig med förfäran inne i det tomma rummet och med ögonen fästa på pendylen, som visade midnatt och tycktes säga mig, att det var för sent att längre hoppas på min älskarinnas återkomst.

Dock var det väl efter de mått och steg vi tagit, efter den erbjudna och mottagna uppoffringen, sannolikt att hon bedrog mig? Nej. Jag försökte att förjaga mina första misstankar.

Den stackars flickan har förmodligen funnit en köpare till sitt möblemang och har farit till Paris för att göra upp saken. Hon ville inte underrätta mig, ty hon vet, att fastän jag går in på den där försäljningen, som är nödvändig, så plågar den mig likväl, och hon har varit rädd att såra min fåfänga och min finkänslighet genom att tala med mig därom. Hon vill hellre först synas, då allt är färdigt. Prudence väntade henne tydligen i och för detta och förrådde sig inför mig — Marguerite hann inte göra upp köpet i dag, utan stannade hemma i våningen över natten, eller också hon kanske kommer rätt som det är, ty hon anar nog, hur orolig jag är, och vill inte, att jag skall behöva vara det längre.

Men varför då dessa tårar? Säkerligen kunde den stackars flickan, trots sin kärlek till mig, icke utan att gråta förmå sig att lämna den lyx, vari hon levat ända tills nu, och som gjort henne lycklig och avundad.

Jag förlät Marguerite gärna denna saknad, och jag väntade henne otåligt för att, överhöljande henne med kyssar, säga henne, att jag gissat orsaken till hennes mystiska frånvaro.

Emellertid skred natten fram, och Marguerite kom icke tillbaka.

Oron snörde allt mera ihop mitt hjärta och gjorde mig allt mera beklämd. Kanske hade det hänt henne något! Kanske var hon skadad, sjuk, död! Kanske skulle det komma något bud, som underrättade mig om någon olyckshändelse! Kanske skulle dagen finna mig i samma ovisshet och samma fruktan!

Tanken att Marguerite bedrog mig samtidigt med att jag väntade på henne, uppskrämd över hennes frånvaro, kom icke mera för mig. Det måste vara en anledning, oberoende av hennes vilja, som kvarhöll henne skild från mig, och ju mer jag tänkte därpå, desto mera övertygad blev jag, att denna anledning icke kunde vara annat än en olycka. O, mänskliga fåfänga! Du uppträder under alla former.

Klockan slog ett. Jag sade till mig själv, att jag skulle vänta ännu en timme till, men om Marguerite icke kommit tillbaka klockan två, skulle jag fara till Paris.

Under väntan härpå sökte jag efter en bok, ty jag vågade icke tänka.

Manon Lescaut låg öppen på bordet. Det föreföll mig, som om sidorna här och där voro fuktade liksom av tårar. Efter att ha bläddrat i den, slog jag igen boken, vars bokstäver tycktes mig alldeles meningslösa, sedda genom töcknet av mina farhågor.

Tiden gick långsamt. Himlen var mulen, höstregnet piskade på rutorna. Den tomma sängen tycktes mig stundom få utseendet av en grav. Jag var rädd.

Jag öppnade dörren, lyssnade, men hörde ingenting annat än vindens sus i träden. Icke en vagn for förbi på vägen. Halvslaget ljöd sorgset från kyrktornet.

Jag hade kommit därhän att frukta för, att någon skulle komma. Det föreföll mig, som om endast en olycka kunde infinna sig vid denna tid och i detta dystra väder.

Klockan slog två. Jag väntade ännu en stund. Pendylen ensam avbröt tystnaden med sitt enformiga, taktmässiga pickande.

Slutligen lämnade jag detta rum, vars minsta föremål iklätt sig denna dystra prägel, som ett ensamt, oroligt hjärta ger åt allt, som omger det.

I rummet bredvid fann jag Nanine slumrande över sitt arbete. Vid bullret av dörren vaknade hon och frågade, om hennes matmor kommit hem.

— Nej, men om hon kommer, så säg, att jag inte kunnat motstå min oro, utan farit till Paris.

— Så här dags?

— Ja.

— Men hur skall det gå till? Herrn kan inte få tag i någon vagn.

— Jag skall gå till fots.

— Men det regnar.

— Vad bryr jag mig om det?

— Fröken kommer nog, eller om hon inte kommer, så är det alltid tids nog, när det blir morgon, att fara och taga reda på, vad som uppehållit henne. Herrn kommer att bli mördad på landsvägen.

— Det har ingen fara, kära Nanine; adjö så länge.

Den snälla flickan gick efter min kappa, kastade den över mina axlar och erbjöd sig att gå och väcka mor Arnould och taga reda på av henne, om det var möjligt att få en vagn. Men jag satte mig däremot, övertygad om, att jag på detta kanske fruktlösa försök skulle förlora mera tid än jag behövde för att tillryggalägga hälften av vägen.

Dessutom hade jag behov av frisk luft och en fysisk ansträngning, som uttömde den överretning, för vilken jag var rov.

Jag tog nyckeln till våningen på rue d'Antin, och efter att ha sagt adjö åt Nanine, som följde mig ända till grinden, gav jag mig av.

I början sprang jag, men marken var nyss uppblött, och jag blev dubbelt trött. Efter en halvtimmes språngmarsch var jag tvungen att stanna, jag badade i svett. Jag hämtade andan och fortsatte min väg. Natten var så mörk, att jag varje ögonblick fruktade att stöta emot ett av träden på vägen, vilka, i det de plötsligt trädde fram för mig, sågo ut som jättelika vålnader, rusande emot mig.

Jag hann upp en eller två forvagnar, som jag snart lämnat efter mig.

En täckvagn kom körande i fyrsprång i riktning mot Bougival. Just då den for förbi mig, greps jag av hoppet, att Marguerite satt i den.

Jag stannade och ropade: — Marguerite, Marguerite!

Men ingen svarade, och vagnen fortsatte sin väg. Jag såg den avlägsna sig och började åter gå framåt.

Efter två timmar var jag framme vid barrière de l'Étoile.

Åsynen av Paris återgav mig krafterna och jag ilade springande nerför den långa allén, genom vilken jag färdats så många gånger.

Ingen människa syntes till. Det var som promenadplatsen i en utdöd stad.

Dagen började gry.

När jag kom till rue d'Antin, började den stora staden röra på sig en smula, innan den vaknade på fullt allvar.

Klockan slog fem i Saint-Roch, just då jag trädde in i Marguerites hus.

Jag kastade mitt namn åt portvakten, som fått tillräckligt många tjugufrancsstycken av mig för att veta, att jag hade rättighet att gå upp till fröken Gautier klockan fem på morgonen.

Jag kom alltså obehindrat förbi.

Jag hade kunnat fråga honom, om Marguerite var hemma, men han hade kunnat svara nej, och jag ville hellre tvivla i två minuter till, ty så länge jag tvivlade, hoppades jag ännu.

Jag lyssnade vid dörren, försökande att uppfånga ett ljud, en rörelse.

Ingenting. Landets tystnad tycktes råda även här.

Jag öppnade dörren och steg in.

Alla gardiner voro hermetiskt tillslutna.

Jag drog undan dem i matsalen och styrde mina steg till sängkammaren, vars dörr jag sköt upp.

Jag rusade till fönstret och drog hastigt i gardinsnöret.

Gardinerna gledo åtskils; en svag dager trängde in, och jag sprang fram till sängen.

Ingen.

Det var så man kunde bli tokig!

Jag gick in i toalettrummet, öppnade fönstret och ropade flera gånger på Prudencce.

Fru Duvernoys fönster förblev stängt.

Då gick jag ner till portvakten, som jag frågade, om fröken Gautier hade varit hemma hos sig under dagens lopp.

— Ja, svarade han, tillsammans med fru Duvernoy.

— Lämnade hon inte något bud åt mig?

— Nej.

— Vet ni, vad de gjorde sedan?

— De stego upp i en vagn.

— Vad för slags vagn?

— En herrskapskupé.

Vad ville allt detta säga?

Jag ringde på porten näst intill.

— Vem söker herrn? frågade portvakten efter att ha öppnat åt mig.

— Fru Duvernoy.

— Hon har inte kommit hem än.

— Är ni säker på det?

— Ja visst; här är ett brev, som lämnades hit åt henne i går afton, och som jag ännu icke kunnat ge henne.

Och portvakten visade mig ett brev, som jag mekaniskt kastade en blick på.

Jag kände igen Marguerites stil och tog brevet.

Utanskriften var avfattad på följande sätt:

”Till fru Duvernoy, att överlämna åt herr Duval.”

— Detta brev är till mig, sade jag till portvakten och visade honom adressen.

— Är ni herr Duval? svarade han.

— Ja.

— Å, ja visst, jag känner igen herrn, ni brukade ofta komma till fru Duvernoy.

Väl ute på gatan, bröt jag sigillet.

Om åskan slagit ner för mina fötter, skulle jag icke blivit mera förfärad, än jag blev vid läsningen av detta brev.

”Då ni läser detta brev, Armand, är jag redan en annan mans älskarinna. Allt är således slut emellan oss.

Återvänd till er far, min vän, far hem till er syster, den unga, rena flickan, som är okunnig om allt vårt elände, och i vars närhet ni snart skall glömma allt, vad ni lidit genom denna fallna varelse, som kallas Marguerite Gautier, som ni värdigats älska ett ögonblick, och som har er att tacka för de enda lyckliga ögonblicken i sitt liv, som, hoppas hon, icke nu mera skall bli långvarigt.”

När jag läst det sista ordet, trodde jag, att jag skulle bli galen.

Ett ögonblick var jag verkligen rädd, att jag skulle falla omkull på gatan. Det skymde för mina ögon, och blodet bultade i tinningarna.

Slutligen sansade jag mig en smula och såg mig omkring, förvånad över att se livet fortfara utan att hejdas av min olycka.

Jag var icke stark nog att ensam bära det slag, som Marguerite tillfogat mig.

Då kom jag ihåg, att min far var i samma stad som jag, att jag på tio minuter skulle kunna vara hos honom, och aft han skulle dela min smärta, vad än orsaken därtill månde vara.

Jag sprang som en galning, en tjuv, ända till hotell de Paris — nyckeln satt i låset till min fars rum. Jag gick in.

Han satt och läste.

Av den ringa förvåning, han visade, då han fick se mig, kunde man trott, att han väntade mig.

Jag kastade mig i hans armar utan att säga ett ord, jag gav honom Marguerites brev, och i det jag sjönk ned vid hans säng, grät jag heta tårar.