Kameliadamen/Kapitel 25

25.

Uttröttad av denna långa berättelse, som ofta avbrutits av hans tårar, lade Armand båda händerna över pannan och slöt ögonen, vare sig för att tänka eller för att försöka sova, sedan han lämnat mig de med Marguerites stil fullskrivna arken.

[ 225 ]Några ögonblick senare hörde jag på hans något hastigare andhämtning, att han sov, men med denna lätta sömn, som minsta buller kan förjaga.

Se här vad jag läste, och vilket jag nu skriver av, utan att tillfoga eller borttaga en stavelse:

”Det är i dag den 15:e december. Jag har varit illamående i en tre, fyra dagar. I morse måste jag ligga kvar i sängen: vädret är kulet, jag är ledsen; ingen är hos mig, jag tänker på er, Armand. Och ni, var är ni i den stund jag skriver dessa rader? Långt från Paris, mycket långt, har man sagt mig, och kanske har ni redan glömt Marguerite. Måtte ni äntligen bli lycklig, ni, som jag har att tacka för de enda glädjestunder i mitt liv.

Jag kunde icke motstå begäret att ge er en förklaring över mitt beteende, och jag skrev ett brev till er; men skrivet av en kvinna sådan som jag, kan ett dylikt brev betraktas som en lögn, såvida icke döden ger det sin helgd och det i stället för att vara ett brev blir en bikt.

I dag är jag sjuk; jag kan dö av denna sjukdom, ty jag har alltid haft en förkänsla av, att jag skulle dö ung. Min mor dog i lungsot, och det sätt, varpå jag hittills levat, har endast kunnat förvärra denna åkomma, det enda arv hon lämnat mig; men jag vill icke dö utan att riktigt låta er veta, vad ni bör tro om mig, förutsatt att ni, när ni kommer tillbaka, ännu bryr er en smula om den stackars flickan, som ni älskade, innan ni for.

Här följer innehållet av brevet, som jag med glädje skall skriva om, för att ge ett nytt bevis på mitt rättfärdigande:

Ni minns nog, Armand, hurusom er fars ankomst överraskade oss i Bougival; ni minns den ofrivilliga förskräckelse, som denna ankomst ingav mig, det uppträde som ägde rum mellan er och honom, och som ni talade om för mig på kvällen.

[ 226 ]Dagen därpå, medan ni var i Paris och väntade på er far, som icke kom, infann sig hos mig ett bud med ett brev från herr Duval.

Detta brev, som här bifogas, bad mig i de allvarligaste ordalag att under någon förevändning avlägsna er dagen därpå och taga emot er far; han hade något att tala med mig om och anbefallde mig framför allt att icke säga något till er om detta hans steg.

Ni vet, med vilken enträgenhet jag vid er hemkomst rådde er att ånyo fara till Paris nästa dag.

Ni hade varit borta en timme, då er far inställde sig. Jag förskonar er från skildringen av det intryck, hans stränga ansikte gjorde på mig. Er far var intagen av de gamla teorier, som fastställa att varje kurtisan skall vara en hjärtlös, själlös varelse, ett slags guldinfångningsmaskin, städse färdig liksom järnmaskinerna att krossa den hand, som räcker henne något, och att utan förbarmande, utan urskillning sönderslita den, som skänker henne liv och rörelse.

Er far hade tillskrivit mig ett mycket hövligt brev, för att jag skulle samtycka att taga emot honom, men han uppträdde icke helt och hållet så, som han skrivit. Det låg tillräckligt mycken högdragenhet, ringaktning och till och med hot i hans första ord, för att jag skulle låta honom förstå, att jag var hemma hos mig, och att jag endast med anledning av den uppriktiga tillgivenhet jag hade för hans son behövde avlägga honom räkenskap för mitt liv.

Herr Duval blev något lugnare, men förklarade likväl, att han icke längre kunde tåla, att hans son ruinerade sig för min skull, att jag visserligen vore vacker, men att, hur vacker jag än var, jag icke borde begagna mig av min skönhet för att fördärva en ung mans framtid genom sådana utgifter som dem, jag gjorde.

[ 227 ]På detta var det ju endast en sak att svara, eller hur? Det var att lämna bevis på att, från den stund jag blivit er älskarinna, intet offer varit mig för stort för att förbli er trogen utan att begära mera pengar av er, än vad ni kunde ge mig. Jag visade pantlånekvittona, mottagningsbevisen från dem, till vilka jag sålt de saker, som jag icke kunnat pantsätta, jag gav er far del av mitt beslut att göra mig av med mitt möblemang för att betala mina skulder och kunna leva tillsammans med er utan att vara er en alltför tung börda. Jag skildrade för honom vår lycka, hur ni för mig uppenbarat ett lugnare och lyckligare liv, och han slutade med att låta övertyga sig och räcka mig handen, i det han bad mig om förlåtelse för det sätt, varpå han först uppträtt.

Sedan sade han:

Då, min fröken, är det icke längre genom föreställningar och hotelser, utan genom böner, som jag av er skall söka utverka en uppoffring större än alla dem, ni redan gjort för min son.

Jag darrade vid denna inledning.

Er far kom fram till mig, fattade båda mina händer och fortsatte högtidligt:

Mitt barn, tag icke illa upp, vad jag kommer att säga er; sök bara förstå, att livet stundom äger nödvändigheter, grymma för hjärtat, men som man måste underkasta sig. Ni är god, och ert sinne har ädelmodiga impulser, okända för många kvinnor, som kanske förakta er och äro mindre värda än ni. Men tänk på, att vid sidan av älskarinnan finnes familjen, att utom kärleken ges det också plikter, att efter lidelsernas ålder följer den, då en man, för att bli aktad, behöver äga en fast och allvarlig levnadsställning. Min son har ingen förmögenhet, och dock är han färdig att på er överlåta arvet efter sin mor. Om han mottog det offer, ni står i begrepp att göra, skulle hans heder och värdighet fordra, [ 228 ]att han till gengäld gåve er detta, som alltid skulle skydda er mot fullständig brist. Men detta offer kan han icke taga emot, därför att världen, som icke känner er, skulle tillskriva detta hans samtycke en ohederlig bevekelsegrund, som icke får häfta vid det namn vi bära. Man skulle icke taga i betraktande, om Armand älskar er, om ni älskar honom, om denna dubbla kärlek är en lycka för honom och en upprättelse för er; man skulle endast se en sak — att Armand Duval tillåtit, att en betald kurtisan — förlåt mig, mitt barn, allt vad jag är tvungen att säga er — för hans skull sålt vad hon ägde. Sedan skall förebråelsernas och ångerns dag komma, var säker därpå, för er som för de andra, och ni skola båda bära en boja, som ni icke kunna bryta. Vad skolen I då göra? Er ungdom är förlorad, min sons framtid förstörd, och jag, hans far, skall endast från det ena av mina barn erhålla den belöning jag väntar av dem båda.

Ni är ung, ni är vacker, livet skall bringa er tröst; ni är ädelsinnad, och minnet av en god handling skall uppväga mycket av det förflutna för er. Under de sex månader, han känt er, har Armand glömt mig. Fyra gånger har jag skrivit till honom, utan att han en enda gång tänkt på att svara mig. Jag hade kunnat dö, utan att han visste det!

Hur mycket ni än må vara besluten att leva annorlunda, än ni gjort, skall Armand, som älskar er, icke vilja veta av det instängda levnadssätt, vartill hans anspråkslösa ställning skulle döma er, och som icke är gjord för er skönhet. Vem vet, vad han då skulle taga sig till! Han har spelat, det vet jag; utan att säga något därom till er, det vet jag också; men i ett ögonblicks yra skulle han kunnat spela bort en del av vad jag sedan många år tillbaka samlat för min dotters hemgift, för honom och för mitt lugn på gamla dar. Vad som då kunnat hända, kan hända ännu.

[ 229 ]Är ni dessutom säker på, att det liv, som ni lämnar för hans skull, icke åter skulle locka er? Är ni säker på, ni som älskat honom, att aldrig älska en annan? Skulle ni slutligen icke lida av de fjättrar, som er förbindelse skulle pålägga er älskare, och som ni kanske icke skulle kunna trösta honom för, om med åren kärleksdrömmarna efterträdas av ärelystna tankar? Tänk på allt detta, min fröken — ni älskar Armand, bevisa honom det på det enda sätt ni ännu kan göra det, genom att för hans framtid uppoffra er kärlek. Ingen olycka har ännu hänt, men det kommer att hända och kanske större än vad jag nu förutser. Armand kan bli svartsjuk på någon, som älskat er, han kan utmana honom, duellera, bli dödad, och tänk på vad ni skulle lida inför denne far, som avfordrar er räkenskap för sin sons liv.

Slutligen, mitt barn, vet ännu en sak, ty jag har icke sagt er allt, hör vad som fört mig till Paris. Jag har en dotter, som jag nyss sade er, ung, vacker, ren som en ängel. Hon älskar, och hon har, hon också, av denna kärlek gjort sin levnads dröm. Jag hade skrivit om allt detta till Armand, men uteslutande upptagen av er, som han varit, har han icke svarat. Nåväl, min dotter skall gifta sig. Hon gifter sig med den man hon älskar, hon kommer in i en aktningsvärd familj, som vill att allt i min också skall vara aktningsvärt. Men nu har min blivande mågs familj fått höra, hur Armand lever här i Paris, och har förklarat, att de skulle återtaga sitt ord, om Armand fortsätter detta liv. Ett barns framtid ligger i edra händer, ett barn, som aldrig gjort er något, och som har rätt att räkna på framtiden.

Har ni rättighet och känner ni er ha styrka att förstöra den? I er kärleks och ångers namn, Marguerite, skänk mig min dotters lycka.

Jag grät tyst, min vän, vid alla dessa betrak[ 230 ]telser, som jag ofta själv gjort, och som i er fars mun fingo en ännu allvarligare verklighet. Jag sade mig allt, vad er far icke vågade säga mig, och som tjugu gånger svävat på hans läppar — att jag, när allt kom omkring, endast var en fallen kvinna, och att, vad bevekelsegrund jag än uppgav för vår förbindelse, den dock alltid skulle få ett sken av beräkning; att mitt förflutna liv icke lämnade mig någon rätt att drömma om en sådan framtid, och att jag påtog mig ett ansvar, för vilket mina vanor och mitt rykte icke gåvo någon säkerhet. Slutligen älskade jag er, Armand. Det faderliga sätt, varpå herr Duval tilltalade mig, de kyska känslor han frambesvor hos mig, hoppet att vinna hans aktning och längre fram också er, allt detta väckte i mitt hjärta goda tankar, som höjde mig i mina egna ögon och sporrade mig till en ädel, dittills okänd fåfänga. När jag tänkte på, att denne gamle man, som bad mig om sin sons framtid, en dag skulle säga åt sin dotter att i sina böner inblanda mitt namn, såsom varande namnet på en mystisk väninna, kände jag mig som förvandlad och var stolt över mig själv.

Ögonblickets överretning gjorde kanske dessa känslor något överdrivna, men det var, vad jag erfor, min vän, och dessa nya förnimmelser tystade ned de råd, som minnet av de tillsammans med er tillbragta lyckliga dagarna ingav mig.

Det är bra, herr Duval, sade jag till er far, torkande mina tårar. Tror ni, att jag älskar er son?

Ja, svarade han.

Med en oegennyttig kärlek?

Ja.

Tror ni, att jag i denna kärlek ser mitt livs enda hopp om förlåtelse?

Fullt och fast.

Nåväl, herr Duval, kyss mig då en gång, så [ 231 ]som ni skulle kyssa er dotter, och jag svär er, att denna kyss, den enda verkligt rena jag någonsin fått, skall göra mig stark mot min kärlek, och att inom åtta dagar er son skall återvända till er, kanske olycklig för en tid, men botad för alltid.

Ni har ett ädelt hjärta, svarade er far och kysste mig på pannan, och ni försöker en sak, för vilken Gud skall belöna er; men jag fruktar, att ni icke kan komma till rätta med min son.

Å, var lugn, han skall hata mig.

Det måste ställas en oöverstiglig skranka emellan oss, oöverstiglig för så väl den ena som den andra.

Jag skrev till Prudence, att jag tog emot greve de N:s anbud, och att hon skulle säga honom, att jag skulle supera med honom och henne.

Jag förseglade brevet, och utan att tala om, vad det innehöll, bad jag er far låta skicka det till sin adress, när han kom till Paris.

Han frågade mig likväl, vad som stod i det.

Det är er sons lycka, svarade jag.

Er far kysste mig ännu en gång. Jag kände på min panna två tacksamhetens tårar, som voro liksom ett återlösningens dop från mina forna synder, och i samma ögonblick som jag samtyckt till att överlämna mig åt en annan man, strålade jag av stolthet vid tanken på, vad jag försonade genom detta nya felsteg.

Det var helt naturligt, Armand — ni hade ju sagt, att er far var den aktningsvärdaste människa, man kunde träffa på.

Herr Duval steg åter upp i vagnen och for sin väg.

Men jag var likväl kvinna, och när jag återsåg er, kunde jag icke låta bli att gråta, men jag sviktade ej.

Har jag handlat rätt? se där vad jag frågar mig 1 denna stund, då jag lägger mig sjuk i en säng, som jag kanske först skall lämna som död.

[ 232 ]Ni har varit vittne till vad jag led, allt eftersom timmen för vår oundvikliga skilsmässa skred närmare; er far var icke längre kvar för att styrka mig, och det var ett ögonblick, då jag var mycket nära att tillstå allt för er, till den grad fasade jag för tanken, att ni skulle hata och förakta mig.

En sak, som ni kanske icke skall tro, Armand, är att jag bad Gud ge mig styrka, och vad som bevisar, att han tog emot mitt offer, är att han skänkte mig denna styrka, varom jag bad.

Vid den där supén hade jag ytterligare behov av hjälp, ty jag ville alls icke tänka på, vad jag ämnade göra, så rädd var jag, att modet skulle svika mig!

Vem skulle sagt mig, mig Marguerite Gautier, att jag skulle lida så mycket vid blotta tanken på en ny älskare?

Jag drack för att glömma, och när jag vaknade följande morgon, var jag grevens älskarinna.

Det är hela sanningen, min vän, döm och förlåt mig, liksom jag förlåtit er allt det onda ni gjort mig sedan den dagen.”