Kameliadamen/Kapitel 24
| ← Kapitel 23 |
|
Kapitel 25 → |
24.
Detta var redan något, men det var icke tillräckligt. Jag förstod, vilket välde jag hade över denna kvinna, och jag missbrukade det skamligt.
När jag tänker på, att hon nu är död, frågar jag mig själv, om Gud någonsin skall kunna förlåta mig det onda, jag gjort.
Efter supén, som var mycket stojande, började vi spela.
Jag satte mig bredvid Olympe och gjorde mina insatser med en sådan djärvhet, att hon icke kunde låta bli att lägga märke därtill. På ett ögonblick vann jag hundrafemtio eller två hundra louisdorer, som jag bredde ut framför mig, och på vilka hon fäste begärliga blickar.
Jag var den ende, som icke var fullständigt upptagen av spelet och som ägnade henne någon uppmärksamhet. Hela natten fortfor jag att vinna, och det var jag, som gav henne pengar att spela med, ty hon hade förlorat allt, vad hon hade framför sig och troligen också hemma hos sig.
Klockan fem på morgonen skildes man åt.
Jag hade vunnit tre hundra louisdorer.
Alla de spelande hade redan gått, endast jag hade stannat efter, utan att man märkt det, ty jag var icke närmare bekant med någon av herrarna.
Olympe stod själv och lyste sina gäster nedför trappan, och jag ämnade gå som de andra, då jag plötsligt vände om och sade till henne:
— Jag måste tala med er.
— I morgon, svarade hon.
— Nej, nu.
— Vad har ni att säga mig?
— Ni skall få höra.
Och jag gick tillbaka in i våningen.
— Ni har tappat, sade jag.
— Ja.
— Allt vad ni hade för tillfället? Hon tvekade.
— Var uppriktig!
— Nå ja, det är sant.
— Jag har vunnit tre hundra louisdorer, där har ni dem, om ni vill låta mig stanna hos er.
Samtidigt kastade jag guldet på bordet.
— Och varför detta förslag?
— Därför att jag älskar er, naturligtvis.
— Nej, men därför att ni är kär i Marguerite och vill hämna er på henne genom att bli min älskare. Man lurar inte en kvinna som mig, käre vän; olyckligtvis är jag ännu för ung och vacker för att gå in på den roll, ni föreslår mig.
— Således vägrar ni?
— Ja.
— Föredrar ni att älska mig gratis? Det skulle jag åter inte gå in på. Tänk på saken, min bästa Olympe; om jag skickat till er en tredje person, som erbjudit dessa tre hundra louisdorer från mig på de villkor jag föreslagit, skulle ni tagit emot anbudet. Jag föredrog att underhandla direkt med er. Gå ni in på förslaget, utan att söka efter vilka orsaker som driva mig; säg er själv, att ni är vacker, och att det inte är något förvånande i, att jag älskar er.
Marguerite var en kurtisan liksom Olympe, och ändå skulle jag aldrig, första gången jag såg henne, vågat säga till henne, vad jag nyss sagt åt den andra. Det var därför att jag älskade Marguerite, därför att jag hos henne anat instinkter, som Olympe saknade, och i samma ögonblick jag föreslog köpet, kände jag, trots hennes stora skönhet, motvilja för henne med vilken jag skulle göra upp kontraktet.
Hon slutade naturligtvis med att samtycka, och vid middagstiden gick jag därifrån som hennes älskare; men jag lämnade henne utan att taga med minnet av de smekningar och kärleksord, som hon ansett sig skyldig att överhopa mig med till tack för de sex tusen francs, som jag givit henne.
Och ändå hade man ruinerat sig för denna kvinna.
Räknat från denna dag, lät jag Marguerite undergå en oupphörlig förföljelse. Olympe och hon slutade att umgås, du förstår nog varför. Jag gav min nya älskarinna ekipage, juveler, jag spelade, jag begick med ett ord alla dårskaper, som en i en sådan kvinna som Olympe förälskad man måste begå. Ryktet om min nya passion spred sig hastigt.
Själva Prudence lät narra sig och trodde, att jag helt och hållet glömt Marguerite. Vare sig att denna anade bevekelsegrunden till mitt handlingssätt eller lät vilseleda sig som de andra, så uthärdade hon i alla fall med värdig fattning de sår, jag varje dag tillfogade henne. Men hon tycktes lida, ty var jag än sammanträffade med henne, fann jag henne ständigt blekare och blekare, sorgsnare och sorgsnare. Min kärlek till henne, som blivit uppjagad till den punkt, att den trodde sig vara hat, frossade i åsynen av denna oavlåtliga smärta. Flera gånger, då jag bemött henne med skamlig grymhet, såg hon på mig med så bedjande blickar, att jag rodnade över den roll, jag åtagit mig, och var färdig att tigga henne om förlåtelse.
Men dessa anfall av ånger voro blixtsnabbt övergående, och Olympe, som slutat med att lägga all slags fåfänga åsido och insett, att hon genom att pina Marguerite kunde utverka vad hon ville av mig, retade oupphörligt upp mig mot henne och förolämpade henne, så ofta hon kom åt, med den ihärdiga fegheten hos en kvinna, som har en man bakom ryggen.
Marguerite hade upphört att gå både på teatrar och baler av fruktan att träffa oss där, Olympe och mig. Då hade de anonyma breven efterträtt de direkta förolämpningarna, och det fanns inga gemenheter, som jag icke uppmanade min älskarinna att berätta och icke själv berättade om Marguerite.
Man måste vara galen för att bära sig åt så. Jag var som en man, som efter att ha berusat sig med dåligt vin råkar i detta slags nervösa överretning, då handen är i stånd till ett brott, utan att tanken har något därmed att skaffa. Mitt i allt detta led jag alla tortyrens plågor. Det lugn utan spotskhet, den värdighet utan förakt, varmed Marguerite mötte alla mina angrepp, och som i mina egna ögon gjorde henne överlägsen mig, retade ännu mer upp mig mot henne.
En afton var Olympe borta, jag vet icke var, och sammanträffade där med Marguerite, som denna gång icke visade någon skonsamhet mot den dumma slinkan, som förolämpade henne. Det hade gått därhän, att Olympe blev tvungen att rymma fältet; hon avlägsnade sig ursinnig, och man bar bort Marguerite avdånad.
Vid hemkomsten berättade Olympe mig, vad som tilldragit sig, sade, att då Marguerite sett henne ensam, hade hon velat hämnats, att hon var min älskarinna, och att jag måste skriva till henne och befalla henne att, vare sig jag var närvarande eller ej, visa aktning för den kvinna, jag älskade.
Jag behöver icke säga dig, att jag var villig därtill, och att allt vad jag kunde hitta på av bittert, gement och grymt, det skrev jag ner i denna epistel, som jag redan samma dag skickade till hennes adress.
Denna gång var slaget för hårt, för att den stackars flickan skulle kunna uthärda det utan att säga något.
Jag anade nog, att ett svar skulle komma; också var jag besluten att icke gå hemifrån på hela dagen.
Vid tutiden ringde det, och Prudence trädde in.
Jag försökte taga på mig en likgiltig min för att fråga, vad jag hade att tacka för hennes besök; men denna dag var fru Duvernoy icke upplagd för att skämta, utan i allvarligt upprörd ton sade hon till mig, att allt ifrån min återkomst, det vill säga för omkring tre veckor sedan, hade jag icke låtit något tillfälle gå förlorat att plåga Marguerite, att hon blivit sjuk därav, och att uppträdet föregående afton och mitt brev nu på morgonen tvungit henne att intaga sängen.
Med ett ord, utan att göra mig några förebråelser skickade Marguerite och bad mig om förbarmande, i det hon hälsade mig, att hon varken hade moralisk eller fysisk styrka längre att uthärda mina förföljelser.
— Att fröken Gautier, svarade jag Prudence, avskedar mig, det är hennes rättighet, men att hon förolämpar en kvinna, som jag älskar, under förevändning att denna kvinna är min älskarinna, det är vad jag aldrig ämnar tillåta.
— Käre vän, sade Prudence, ni står under inflytande av en hjärtlös och dum varelse, som ni är förälskad i visserligen, men det är icke något skäl för att pina en kvinna, som icke kan försvara sig.
— Fröken Gautier kan ju skicka till mig sin greve de N…, så blir spelet lika på ömse sidor.
― Det vet ni nog, att hon inte gör. Lämna henne därför i fred, bäste Armand; om ni såge henne, skulle ni blygas över ert handlingssätt emot henne. Hon är blek, hon hostar, hon har nog inte långt kvar numera.
Och Prudence räckte mig handen, tilläggande:
— Kom och hälsa på henne, ett besök av er skulle göra henne så glad.
— Jag har inte lust att stöta på herr de N…
— Herr de N… är aldrig hos henne. Hon kan inte tåla honom.
— Om Marguerite önskar att träffa mig, så vet hon, var jag bor; hon kan ju komma hit, men jag sätter inte min fot på rue d'Antin.
— Och ni lovar att taga väl emot henne?
— På bästa sätt.
— Nå, jag är säker på, att hon kommer.
— Det må hon gärna.
— Tänker ni gå ut något i dag?
— Jag blir hemma hela kvällen.
— Det skall jag säga henne.
Prudence gick.
Jag skrev icke ens till Olympe, att hon icke borde vänta mig — jag generade mig icke det minsta visavi henne. Det var knappt att jag var hos henne en gång i veckan. Hon tröstade sig, tror jag, med en aktör vid någon bulevardteater.
Jag gick ut för att äta middag, men vände sedan genast hem igen. Jag lät göra upp eld överallt och gav Joseph ledigt.
Jag skulle icke kunna göra dig redo för de olika känslor, som upprörde mig under min timmes väntan; men då jag vid niotiden hörde det ringa, mynnade de ut i en sinnesrörelse så stark, att när jag gick för att öppna, var jag tvungen att stödja mig mot väggen för att icke falla.
Lyckligtvis var det halvmörkt i tamburen, så att mitt upprörda utseende icke märktes så mycket.
Marguerite inträdde.
Hon var alldeles svartklädd och med ett tätt flor för ansiktet, så att jag knappt kunde urskilja det.
Hon gick in i salongen och lyfte upp floret. Hon var blek som marmor.
— Här är jag, Armand, sade hon; ni ville träffa mig, därför kom jag.
Och i det hon lät huvudet sjunka ner i händerna. brast hon i gråt.
Jag gick fram till henne.
— Vad felas er? frågade jag i upprörd ton.
Hon tryckte min hand utan att svara, ty tårarna kvävde ännu hennes röst. Men några ögonblick senare sade hon efter att ha återvunnit en smula lugn:
— Ni har gjort mig bra ont, Armand, och jag har inte gjort er någonting.
— Inte? inföll jag med ett bittert leende.
— Nej, ingenting som inte omständigheterna tvungo mig att göra.
Jag vet icke, om du någonsin i ditt liv erfarit eller kommer att erfara, vad jag kände vid åsynen av Marguerite.
Sista gången hon kommit till mig, hade hon satt sig på samma plats som nu; men sedan dess hade hon varit en annans älskarinna; andra kyssar än mina hade tryckts mot hennes läppar, och dock kände jag, att jag älskade denna kvinna lika mycket och kanske mera, än jag någonsin älskat henne.
Likväl var det mig svårt att leda in samtalet på det ämne, som fört henne dit. Marguerite tycktes förstå det, ty hon återtog:
— Jag kommer och tråkar ut er, Armand, ty jag har två saker att be er om — förlåtelse för vad jag i går sade åt fröken Olympe och förskoning ifrån vad ni kanske ännu är färdig att tillfoga mig. Frivilligt eller ej, har ni allt sedan er återkomst gjort mig så mycket ont, att jag nu skulle vara ur stånd att uthärda fjärdedelen av de sinnesrörelser, jag hittills utstått. Ni vill ju ha medlidande med mig, icke sant? Och ni skall inse, att det för en man med hjärta finns ädlare ting att göra än att hämnas på en kvinna, så sjuk och bedrövad som jag. Se här, känn på min hand. Jag har feber, jag har stigit upp ur sängen för att be er om, icke er vänskap, utan er likgiltighet.
Jag fattade Marguerites hand. Den var brännhet, och hon skakades av rysningar i sin sammetskappa.
Jag sköt länstolen, i vilken hon satt, fram till brasan.
— Tror ni då, att inte jag lidit, återtog jag, den där natten, då jag efter att ha väntat er ute på landet kom för att söka er i Paris och inte fann annat än det där brevet, som höll på att göra mig galen? Hur kunde ni bedraga mig, Marguerite, jag som älskade er så högt?
— Låt oss inte orda om det, Armand, jag har inte kommit hit för att tala om den saken. Jag har velat träffa er annat än som fiende, det är alltsammans, och ännu en gång trycka er hand. Ni har en ung, vacker älskarinna, som man påstår, att ni älskar — var lycklig med henne, och glöm mig.
— Och ni, ni är lycklig utan tvivel?
— Ser jag ut som en lycklig kvinna, Armand? Gör inte narr av min smärta, ni som bättre än någon vet dess orsak och vidd.
— Det berodde endast av er själv att aldrig bli olycklig, så vida ni verkligen är det, som ni säger.
— Nej, min vän, omständigheterna voro starkare än min vilja. Jag lydde, icke mina kurtisaninstinkter, som ni tyckes vilja säga, utan ett bindande nödtvång och skäl, som ni en dag skall få veta, och som skall komma er att förlåta mig.
— Varför säger ni mig inte dessa skäl nu med detsamma?
— Därför att det icke skulle åvägabringa ett numera omöjligt närmande oss emellan och kanske avlägsna er från människor, från vilka ni inte bör avlägsna er.
— Vilka äro dessa människor?
— Det kan jag inte säga er.
— Då ljuger ni.
Marguerite steg upp och gick mot dörren.
Jag kunde icke vara vittne till denna stumma, uttrycksfulla smärta, utan att bli rörd därav, när jag inom mig jämförde denna bleka, gråtande kvinna med den uppsluppna glädjeflicka, som gjort narr av mig på Opéra-Comique.
— Ni får inte gå, sade jag ställande mig framför dörren.
— Varför det?
— Därför att, trots allt vad du gjort mig, älskar jag dig ännu och vill, att du skall stanna hos mig.
— För att jaga bort mig i morgon, inte sant? Nej, det är omöjligt! Våra levnadsöden äro skilda åt, vi böra inte försöka att förena dem; ni skulle kanske förakta mig, under det att ni nu endast kan hata mig.
— Nej, Marguerite, utbrast jag, i det jag kände all min kärlek och hela mitt begär åter vakna upp vid hennes beröring. Nej, jag skall glömma allt, och vi skola bli lyckliga, såsom vi lovade varandra att vara.
Marguerite skakade tvivlande på huvudet, men sade:
— Är jag inte er slavinna, er hund? Gör med mig, vad ni vill, tag mig, jag tillhör er.
Och i det hon tog av sig kappan och hatten, kastade hon dem på soffan och började häftigt knäppa upp sitt klänningsliv, ty genom en av dessa reaktioner, som äro så vanliga för en sjukdom som hennes, rusade blodet från hjärtat uppåt huvudet på henne och hotade att kväva henne.
En torr, hård hosta följde.
— Låt säga åt min kusk, att han far hem, återtog hon.
Jag gick själv ned för att skicka av honom.
När jag kom in igen, hade Marguerite sträckt ut sig framför brasan, och hennes tänder skallrade av köld.
Jag tog henne i mina armar, jag klädde av henne, utan att hon gjorde en rörelse, och bar henne till sängen.
Där satte jag mig bredvid henne och försökte värma henne med mina smekningar. Hon sade icke ett ord, men hon log emot mig.
Å, det var en sällsam natt. Allt det liv, Marguerite ägde, tycktes koncentrerat i de kyssar, varmed hon överhöljde mig, och jag älskade henne så högt, att jag mitt i vårt feberaktiga kärleksrus frågade mig själv, om jag icke skulle döda henne, för att hon aldrig skulle tillhöra en annan.
En månad av en kärlek som denna, och till kropp och själ skulle man endast vara ett lik.
Dagen fann oss bägge vakna.
Marguerite var dödsblek. Hon sade icke ett ord. Stora tårar tillrade tid efter annan ur hennes ögon och stannade på hennes kinder, glittrande som diamanter. Hennes kraftlösa armar utsträcktes då och då för att omfatta mig, men föllo slappt ner på sängen.
Ett ögonblick trodde jag, att jag skulle kunna glömma, vad som hänt efter min avresa från Bougival, och jag sade till Marguerite:
— Vill du, att vi skola resa, att vi lämna Paris?
— Nej, nej, sade hon nästan med fasa, vi skulle bli alltför olyckliga, jag kan inte längre skänka dig någon lycka, men så länge jag har ett andedrag kvar, skall jag vara en slav av dina nycker. Vid vilken tid på dagen eller natten du vill, så kom, jag är din; men fjättra inte mera din framtid vid min, du skulle bli alltför olycklig och göra mig alltför olycklig också. Jag är väl ännu för en tid en vacker flicka, drag fördel därav, men begär inte något mera av mig.
Då hon gått, ryste jag för den ensamhet, vari hon lämnat mig. Två timmar efter hennes bortgång satt jag ännu på sängen, stirrade på kudden, som bevarade avtrycket av hennes huvud, och undrade, vad det skulle bli av mig, sliten som jag var mellan kärlek och svartsjuka.
Klockan fem begav jag mig till rue d'Antin, utan att själv veta vad jag ville där.
Det var Nanine, som öppnade.
— Fröken kan inte taga emot er, sade hon förlägen.
— Varför inte?
— Därför att greve de N… är här, och han hörde, att jag fick befallning att inte släppa in någon.
— Det är sant, sade jag, det hade jag glömt.
Jag gick hem igen, raglande som en drucken, och vet du, vad jag gjorde i det ögonblick av svartsjuk yra, som var tillräckligt för att låta mig begå nedrigheten, vet du, vad jag gjorde? Jag sade mig, att denna kvinna gjorde narr av mig, jag föreställde mig hennes förtroliga tête-à-tête med greven, varunder hon upprepade samma ord, som hon sagt till mig på natten, och i det jag tog en femhundrafrancssedel, skickade jag den till henne med följande ord:
”Ni avlägsnade er så hastigt i morse, att jag glömde betala er.
Se här betalningen för er natt.”
Sedan jag skickat av brevet, gick jag ut, liksom för att undandraga mig de genast uppdykande samvetsförebråelserna över denna nedrighet.
Jag gick till Olympe, som jag fann provande ett par nya klänningar, och som, när vi blevo ensamma, sjöng oanständiga visor för att förströ mig.
Hon var i sanning typen för kurtisanen utan blygsel, hjärta eller förstånd, i mina ögon åtminstone, ty kanske hade en annan man med henne drömt samma dröm som jag med Marguerite.
Hon bad mig om pengar, jag gav henne, och sedan jag därigenom blivit fri att avlägsna mig, återvände jag hem.
Marguerite hade icke svarat något.
Det är onödigt att säga, i vilken upphetsning jag tillbragte den följande dagen.
Klockan halv sju kom ett stadsbud med ett kuvert, innehållande mitt brev och femhundrafrancssedeln, icke ett ord vidare.
— Vem har lämnat er detta? frågade jag stadsbudet.
— Ett fruntimmer, som jämte sin kammarjungfru avreste med Boulognediligensen, och som anbefallde mig att icke bära hit det, förrän vagnen kört ut från gården.
Jag ilade till Marguerite.
— Fröken har rest till England i dag klockan sex, svarade mig portvakten.
Ingenting kvarhöll mig mera i Paris, varken hat eller kärlek. Jag var utmattad av alla dessa sinnesrörelser. En av mina vänner skulle göra en resa i Orienten; jag for till min far och talade om min lust att följa med honom; min far gav mig ett kreditiv, rekommendationer, och åtta eller tio dagar senare inskeppade jag mig i Marseille.
Det var i Alexandria, som jag av en attaché vid beskickningen, vilken jag stundom träffat hos Marguerite, fick veta, att den stackars flickan var sjuk.
Jag skrev då till henne det brev, varpå hon skickade svaret, som du redan läst, och som jag fick i Toulon.
Jag reste genast, och resten vet du.
Nu återstår dig endast att läsa de här bladen, som Julie Duprat lämnat mig och som utgöra ett oundgängligt bihang till vad jag berättat dig.