Karin Brandts Dröm
av Gustaf af Geijerstam

I.
II.  →


[ 1 ]

I.

Jag har lyssnat en sommar till stämmorna från dagar, som förgått. En saga om längesedan döda människor har jag hört; medan denna sommars dagar försvunnit, har jag känt, hur sagan blifvit lefvande och klädt sig själf i ord. Gamla släkters minnen lefva i de människors öden, hvilka dikten gripit, och i mitt eget blod sjuder som en genklang från släkten, hvilka längesedan dött.

Bort till skogstrakterna föra mig minnena, till skogstrakterna, där de gamla släkternas män bröto bygd och deras kvinnor födde dem söner och döttrar för att odla den bygd, hvilken fädern brutit. I granskogsbygden och tallskogstrakten, där älgen ännu lefver, tranbären blomma på myren, och malmen smides till järn, dit för mig minnet. Där går älfven stark genom granskogen, där sträcka sig skogarna milsvidt, orörda ännu af odlarens hand, där brinna [ 2 ]milorna mot den stjärnklara natthimmelen, om vintern ligger snön djup, och om sommaren spelar orren i morgonglansen.

Du tysta, starka, underfulla värld, där min barndom rann bort. I ljuset af hvad jag då såg träda minnena fram, minnena icke af hvad jag själf sett, utan af hvad jag hörde berättas en gång, den tid, då mina steg trampade järnbrukets svarta mark, tufvorna i björkhagen eller skogens glatta, barrfyllda stigar. När jag tänker härpå, synes det mig, som vore min egen barndomstid närmare de människor, om hvilka jag här berättar, än den är min egen.

Just denna min egen barndomsperiod, förefaller det mig, binder på något sätt samman de tider, som slumra, med dem, hvilkas oro och äflan nära nog sliter oss själfva i stycken, på samma gång som dess innersta sträfvan bär släktet fram. Och när jag nu som i en dröm ser de människoöden, hvilka jag vill teckna på några pappersblad, som ännu ligga oskrifna framför mig, då synas mig de gångna tidernas kvinnor, ungdom och män starkare, helare, lyckligare och bättre än nutidens. Jag vet, att så måhända icke är fallet. Men känslan däraf vill icke lämna mig, och jag undrar blott öfver, att jag kunnat glömma det, så länge som jag gjort.

[ 3 ]Det första jag ser i minnet är gården, Skogaholms gamla herrgård.

På krönet af kullen ligger den, och nedanför sluttningen kan man, när sjön ligger lugn, se det brutna taket spegla sig i det klara vattnet. Egendomligt brutet är detta tak. Ty det ser ut, som hade det blifvit brutet af två gånger. Mellan de båda tak, som på detta sätt bildats, synes som en låg vägg, på hvilken det öfversta taket hvilar, och där detta skjuter fram, lyser en rad af runda fönster, liknande mörka ögon från ett led af jättelika djur. Hvit är fasaden, gulnad af ålder. Genom löfverket på de stora kastanjerna, som bilda afslutningen på gårdens rundel, blänker den fram med sina många stora fönster, den breda stentrappan och den tunga förstugudörren af järnbeslagen ek. Vid kastanjerna börja alléns lindar och lönnar, och bakom hvart och ett af de höga träden ligga de båda låga flyglarna. Äfven dessa hafva brutna tak. I den ena bor nu som för hundra år sedan inspektoren. I den andra är sädesmagasin, och öfver dess gafvel höjer sig klockstapeln, från hvilken vällingsklockan ringer till arbete eller hvila.

Norr om sjön ligger bruket, och där smedjorna höja sina sotiga tak, ser man floden, uppdämd och tvingad af människohand, kämpa [ 4 ]sig fram mot sjön. För att komma till bruket måste man gå öfver en lång, smal träspång, hvilken bär öfver kärret, och medan man går på den, hör man hamrarna, hvilka för hvarje steg tyckas komma den gående liksom närmare. Först hör man det smattrande ljudet af spikhammaren, därefter smälla stånghamrarna i, så att man tycker sig kunna se, hur stängerna dragas ut, blifva längre och längre, alltsom ljudet blir hvassare och mera skarpt och kallt. Sist kommer det dofva dånet af smälthammaren, som mottager den glödande mjuka massan och långsamt ältar den till en stor eldsprutande klump, kring hvilken män i grofva skjortor och med trätofflor på de bara fötterna stå, pustande efter ansträngningen, medan svetten rinner i strömmar öfver deras bruna hud.

Kommer man så upp för bruksbacken, är man midt i larmet, och utanför smedjan står bokhållaren, sysselsatt med att syna järnstänger. Rundt omkring är allt svart. Marken är svart, trampad af sotiga fötter, grusad med slagg, som smulats sönder af de tunga malmvagnarna och svärtats af kolryssarna, hvilka i långa rader kört däröfver, spridande kolstybb genom sina otäta spånsidor. Män i hvita skjortor, hvilkas lemmar glödgats af det hårda arbetet framför härden, sitta utanför smedjorna, svalkande sina [ 5 ]sotiga upphettade kroppar i sommarsolen, som gassar het, eller också komma de ut ur smedjan, bärande på sviktande ben de tunga järnstängerna, hvilka fräsande kastats i vattenbehållaren och kalla tagits därur.

Bakom smedjorna ligga de sotiga männens bostäder. Kors och tvärs äro de lagda, stora, röda byggnader med hvita knutar, byggnader, från stenfoten och upp till taket fyllda med män, kvinnor och barn, gifvande plats åt en hel stam af arbetare, som samlats kring denna plats, där en familj setat som härskare under generationer.

Utan att reflektera ser arbetaren upp till herrgården och dem, hvilka där bo. Af dem väntar han sig lifvets uppehälle och stöd i nöden. Utan dem vore han intet. Och de människor, hvilka där bo — deras öden har vuxit samman med arbetet i de sotiga smedjorna, med de män, som slita och svettas i deras bröd. Skönheten i naturen, de stora skogarnas tystnad, den spegelklara sjön, som ler mellan grönskande kullar och ljusa åkerfält — detta hör dem alla till. Kyrkklockorna ringa dem hvarje söndag samman, och kyrkan är för dem alla, husbonde som tjänare, det hus, som kallas Guds.

Afståndet mellan herre och dräng är [ 6 ]omätligt, och dock stå de hvarandra personligen måhända närmare än under den brytningstid, i hvilken vi nu lefva. Aldrig ser man afståndet större, än när man kommer till kyrkan, Torsby hvita kyrka, som ligger midt i byn, tecknande sig mot en bakgrund af stora skogar. På den stilla platsen, där kyrkans tvära torn reser sig öfver prästgården och bondbyn, är marken öfversållad med låga kullar, hvilkas namn ingen vet, och på andra stå simpla träkors, där namnen plånas ut af väder och vind, och korsen själfva småningom ruttna bort och falla samman.

Men närmast kyrkan och öster om hennes kor ligga de grafvar, hvilka bevaras. Här gå alla med vördnad fram, här ligga tunga stenar nedtryckta i jorden, ensamma kors af järn resa sig bakom stenarna, och bredvid dessa stå de stoltaste monumenten af höga granitblock, resta af sörjande, hvilka haft förfäder att minnas. Här kan man läsa på grafstenarna både mans gärning och kvinnas minne. Glömda äro de flesta nu, en gång vittrar äfven stenen sönder och blir till grus. Två namn är det, hvilka här bundits samman, och till dessa namn knyter sig skogsbygdens historia.

En af de släkter och den äldsta af dem, hvilkas grafstenar samlats på Torsby [ 7 ]kyrkogård, bar namnet Brandt, och många voro berättelserna om dess medlemmars egendomliga öden. Talade utanför stående om en Brandt, skedde det gärna med en egen blandning af intresse och skygghet, och stundom kunde man spåra något af fruktan i de ord, hvarmed man omtalade dem. »Brandtarna äro ett släkte för sig», sades det. Och därmed var antydt allt det, som man menade och icke hade lätt att kläda i ord.

Släkten kom till Sverige efter trettioårskrigets slut, och huruvida stamfadern varit tysk, skotte eller möjligen tillhörde någon annan nation af de många, hvilka samlats under hjältekonungens fanor, var oafgjordt. Hans porträtt i kyller och med en skäggprydnad, noga återgifvande Gustaf II Adolfs, var för gammalt och blekt för att gifva någon ledning. Alltnog — en utlänning var han, och de småhistorier, hvilka traditionen bevarat om honom, inskränkte sig till sådana, som kunna berättas om hvarje krigare, hvilken i gamla tider slagit sig till ro med ett adelskap och ett gods.

Men jämte detta hängde många porträtt på Skogaholm. Där fanns krigaren från Karl X:s tid med yfvig peruk, svällande ansikte och små mustascher, en allvarlig man från Karl XI:s dagar, också han i peruk, men med ämbetsmannens mantel i stället för krigarens harnesk [ 8 ]eller rock, där fanns Karolinen, ett ungt barnsligt ansikte, mot hvilket den enkla blåa rocken och kyllerhandskarna på ett sällsamt sätt stucko af. Så kommo herrar i peruker med kläder af sammet och siden, hvita krås och stela eller liffulla ansikten, allt som målarens konst räckt till eller ej. Och bland dem stucko kvinnohufvuden fram, fina, drömmande typer, sida vid sida med blodfulla och sinnliga eller manhaftiga och barska.

Såg man in i dessa ansikten, behöfde man ej söka länge för att finna släktdraget, som var gemensamt. Det kunde spåras som ett öfvermått af sinnlighet och kraft, hvilket dämpats under generationer, förfinats och slipats. Blicken, som sköt skarpt fram under täta ögonbryn, hakans rundning, näsans kraftiga, raka form tillika med något af spotskt öfvermod omkring tunnare eller fylligare läppar, allt detta var släktdrag, som gingo igen. Och det, som berättades om dessa män, var historier, visande att i det Brandtska lynnet fanns något af behof att vara en man för sig, lefva sitt eget lif, göra, hvad hvar och en fann för godt, utan hänsyn till världen. Men där fanns också en lugn samlad kraft, som kunde dana flärdlösa, starka karaktärer. Något af den hängifvenhet för arbete och plikt, som har sin rot i religionen och [ 9 ]hängde samman med förmågan att lefva för andra och för en idé. Resignation fanns ej mycket af, men familjekrönikan bevarade dock äfven denna egenskap som ett släktdrag.

Familjekrönikan berättade nämligen, att Skogaholm varit den plats, hvilken städse samlat släkten. Och släktkänslan var hos alla, som hette Brandt, utvecklad, så att den Brandtska släktkänslan blifvit till ett ordspråk. Därför hade de gamla familjeporträtten samlats på Skogaholm. Förr eller senare hade de samlats där, liksom ättens medlemmar städse plägat förordna, att Torsby kyrkogård en gång skulle mottaga deras jordiska kvarlefvor. Men familjekrönikan berättade också, att i den Brandtska släkten hade funnits två slags folk. Somliga hade af ärelystnad, vikingalynne eller njutningsbehof drifvits ut i världen. Som krigare hade de tumlat om med nöjet och faran, som diplomater gästat kontinentens hof, som ämbetsmän fått titlar och rang samt främmande för den bygd, från hvilken de utgått, lefvat hufvudstadsbons jäktade och förfinade lif. Dessa porträtt var det, som prydde väggarna på det gamla familjegodset, och dessa voro släktens stolthet och ära. Män och kvinnor nämndes däribland, män, hvilka bländat världen med talanger eller mod, kvinnor, hvilka [ 10 ]bländat männen genom sin skönhet snarare än genom sin dygd. Andra medlemmar af familjen åter hade aldrig lämnat fädernetorfvan. Af nödtvång eller smak hade de stannat hemma, bott i det gamla stenhuset, gift sig och fått barn samt ändtligen dött inom samma murar, hvilka sett dem födas. Dessa män hade odlat jorden och brutit bygd inåt skogarna. De hade utvidgat och skött brukshandteringen, ett slitsamt arbetslif hade de fört, och hvad de smakat af lifvets njutningar, däraf sågs spåren i herrgårdens bibliotek, där utländsk och svensk litteratur samlats sedan mer än hundra år, i den välvårdade trädgården, där sällsynta växter och fruktträd odlades och trifdes, i den välförsedda vinkällaren, där gamla flaskor från Bordeaux eller Rhen, Oporto eller Malaga öfverdragna med spindelväf förvarades för de fester, då några timmars yra fick ersätta år af ensamhet och träget arbete. Dessa män, hvilka troget setat hemma, medan bröder, onklar och kusiner svärmade världen rundt, sades ock ha varit de, hvilka, när det gällde, dyrt fått betala hedern af, att namnet Brandt vunnit ära på slagfälten eller lyst vid konungars och kejsares hof. Deras porträtt syntes emellertid icke bland dem, hvilka hängde i salarna eller praktgemaken. Glömda gingo de bort, och endast stenarna på Torsby [ 11 ]kyrkogård gåfvo i korta data antydningar om deras gärning och lif. Bygdens odling var dock deras verk, och i bygden lefde deras minne. Den sista ättlingen af den gamla släkten hette Magnus, och hans historia var olik deras, hvilka förut bott och härskat på Skogaholm.

Att Magnus Brandt kom att stanna på godset och ej sökte sig bort, dit hans håg drog honom, berodde emellertid icke närmast på honom själf. Magnus Brandt var född, strax sedan ruset efter Gustaf III:s statskupp hade börjat lägga sig. Hans ungdom och tidigaste mannaålder föll samman med upplysningstidehvarfvets blomstringsperiod, och i sin mannaålder fick han upplefva Sveriges vanmakt och vanära, Gustaf IV Adolfs afsättning, Finlands förlust och strax därefter Bernadottes plötsliga uppträdande på skådebanan och de stora förhoppningarnas dagar. Med själ och hjärta hängifven de idéer, som brötos i det adertonde seklets glansår, var han en studiernas man mera än en handlingens. Som enda sonen till en rik far och ensam arfvinge till Skogaholm, ansåg han sig utan svårighet kunna få följa sin böjelse, hvilken närmast var den att fara ut i världen, lära och se, för att en gång komma hem och vid mogna år välja den bana, hvilken kunde stå öppen för honom. Måhända gömde han böjelsen och [ 12 ]förhoppningen att själf blifva skriftställare och en gång höra sitt namn nämnas vid sidan af Kellgrens eller Thorilds, de båda antagonisterna i hans ungdoms litteratur, dem Magnus Brandt, hvilkens lynne var mera smidigt än produktivt, älskade lika högt och enligt den åskådning, han gjort sig, betraktade som bildningens heroer inom den svenska vitterheten. Om så var, kom han aldrig längre än till uttalandet af denna tanke. Ty vid första försök, han gjorde att framlägga en så äfventyrlig plan inför fadern, råkade denne i ett sådant raseri, att sonen aldrig vågade återkomma till ämnet.

Gamle Ulrik Ferdinand Brandt var nämligen en sträng herre. Intet var honom mera främmande än boklig lärdom och vitterhet. Gustaf III och lifvet vid dennes hof, hvilket i öfverdrifna skildringar nådde till skogsbygden, hatade han med styrkan hos en gammal svensk af spartanskt snitt, hvilken själf gick klädd i vadmal och med knölpåken plägade predika rättvisa och tukt för drängar och bönder. Mot denne fader förmådde Magnus Brandt intet, och när fadern låg på det yttersta, gaf han sonen egendomen i arf med sträng förmaning att vårda den så, att när en son en gång blef honom född, han kunde lämna den ifrån sig med heder.

[ 13 ]— Svär mig, sade gubben, att vara ditt folk en sträng och god husbonde och sörja för dem.

Magnus Brandt svor eden. Från den stunden satt han fast vid torfvan, och hvad han gömt af äfventyrslynne, ärelystnad, dådkraft eller njutningslust var därmed bundet. Han blef en god husbonde för sitt folk. Men en man, sådan som fadern, blef han aldrig. Under hans tid gick bruket sin gång, som det gjort under faderns tid. Själf älskade han böckerna och drömmarna i bibliotekets studierum högre än det praktiska arbetet, och Magnus Brandt blef nära fyrtio år, innan han tog sig hustru. När detta skedde, var det, som om hans kufvade ungdom flammat upp. Den unga flickan var dotter till den stränga fru Bergenhuus på Malmhyttan, och mer än väl visste Magnus Brandt, att han icke var en måg efter den barska fruns sinne. En gång ville han dock sätta sin vilja igenom och vinna, hvad han i lifvet åtrådde. Därför vann han den vackra flickans kärlek på en bal. Yr af dansen tog han henne med sig från balen, satte henne i kappsläden och körde utan krus upp på Malmhyttans gård. Hennes nåd hade stannat hemma, emedan hon själf hade annat att sköta än följa flickor på bal, änka och ensam som hon var med gods och folk. Det sades, att hon i första [ 14 ]häftigheten slagit friaren en duktig örfil och sedan gifvit honom sitt ja. Örfilen hade hon gifvit honom af godt hjärta, dottern gaf hon endast för att hålla skandalen borta från sitt hus.

Med den kvinna, han så vunnit, lefde Magnus Brandt i ett tolfårigt lyckligt äktenskap. När hon hastigt dog, lämnande honom två döttrar, men ingen son, då slocknade också solen i Magnus Brandts lif, och länge tyckte han sig sitta i mörker och skugga, innan solen kom tillbaka. Trångt syntes honom det lif han förde, och icke ens att längta bort därifrån var honom tillåtet. Löftet från faderns dödsbädd band honom.

Dock började, utan att han visste det, just då hans egentliga lif. Här börjar också sagan om Karin Brandt, yngsta barnet till Magnus och den hustru, han förlorat.