←  IV.
Karin Brandts Dröm
av Gustaf af Geijerstam

V.
VI.  →


[ 52 ]

V.

Följande vinter blef Karin konfirmerad, och på våren gick hon till skrift. På henne själf inverkade denna tid föga, och det såg ibland nästan ut, som om hon undrat öfver, hvarför alla betraktat denna undervisningens och eftertankens period som något så allvarligt och högtidligt. Mest sysselsatte sig hennes tankar därmed, att hon nu skulle blifva fullväxt och hvilken förändring därigenom skulle inträda i hennes lif. Det prästen sade, föreföll Karin som något, hvilket angick andra lika mycket som henne själf. Något helt annat, något, som talade till henne ensam, var det hon sökte. Därför gick hon under denna tid i väntan, och när det, hon längtande sökt, icke kom, kände hon sig närmast besviken. Aldrig tyckte Karin sig heller ha upplefvat något så svårt, som när hon stod på gången och inför hela församlingen måste besvara de frågor, som [ 53 ]kyrkoherden riktade till henne. Svara ja på de löften, hvilka affordrades henne, gjorde hon af fullaste hjärta. Ty på allt, hvad religionen lärde henne, fanns icke tvifvel i hennes själ. Men när hon aflade löftet, föreföll det Karin, som upprepade hon egentligen endast hvad hon en gång tidigare lofvat fadern, ehuru nu med tvungna, inlärda ord. Helt gripen af andakt kände hon sig först, när hon följande söndag, som systern en gång hade gjort, gick fram till altarringen i kyrkan. Då spelade orgeln och församlingen sjöng, då var luften full af toner, och där hon gick, kände hon ännu faderns blick hvila på sig. Magnus Brandt hade sett på sin dotter i känslan af, att nu var hans andra och sista plikt fylld. Och något af hvad den blicken innehöll, hade dottern känt. Nu ljödo därtill från altaret frälsarens högtidliga ord. Allt detta blef Karin öfvermäktigt, och hon grät högt i en blandning af glädje och smärta, som förskräckte henne själf. Det var som om något nytt kommit henne till mötes i lifvet och som lade hon med ens bakom sig den glada sorglöshet, hvilken fyllt hennes barndom.

Så var Karin fullväxt, äfven hon, men detta ändrade i ingen mån lifvets gång på den gamla gården, där två giftasvuxna döttrar år efter år sutto ensamma med en fader, som kände sig [ 54 ]nöjd med ensamheten och ingenting annat syntes behöfva. Den lilla scenen, som ägt rum när alla voro uppkallade efter mamsell Agdas plötsliga affärd, hade i grunden ej heller fört far och döttrar närmare hvarandra. Umgänget dem emellan hade blifvit lättare och fått en varmare anstrykning, men närmare hvarandra hade de icke kommit, och förtroende, sådant senare tider alstrat, var då sällsynt mellan fader och barn.

Därför gingo dessa tre människor sina egna vägar utan att lida därunder, utan att önska någon ändring i förhållandet dem emellan, utan att ens drömma om något sådant. Mer och mer gick Magnus Brandt upp i arbetet på sitt gods och brukets drift. Han gjorde detta, icke utan en stark känsla af motvilja, och att de timmar, hvilka han förr plägat tillbringa på biblioteket, med åren blifvit allt färre och färre, väckte i hans själ en bitterhet, som tillväxte. Ständigt mindes Magnus Brandt, att det arbete, åt hvilket han tvangs att offra sin mesta kraft, var en tung plikt, hvilken ödet pålagt honom mot hans vilja. I det stora biblioteksrummet, där rara folianter fyllde många hyllor, och där de öfriga buro arbeten med den franska och svenska litteraturens bästa namn, där de gamla romerska skalderna, tänkarna och [ 55 ]historieskrifvarna hade en hel afdelning för sig — där hade Magnus Brandt sitt egentliga hem. Gagnlöst kände han, att han offrat sitt lif för detta gods, där han lefvat som begrafven. Gagnlöst var det ock. Ty i ensamma stunder, hvilka han helst ville söka glömma, erkände Magnus Brandt för sig själf, att egendomens ställning icke var sådan den en gång varit. Orsaken därtill var honom gåtfull. Men innerst bar han på ett tvifvel, om han själf verkligen var mannen att stå i spetsen för skötseln af ett gods, på hvilkets välstånd två hundra människors väl och ve berodde.

»Hade jag blott en son,» tänkte Magnus Brandt då, »en son, som kunde lyfta bördan af mina skuldror, en son, åt hvilken jag kunde lämna frukterna af mitt och släktens arbete som arf» Ju äldre han blef, desto oftare sysselsatte honom den tanken, att med honom skulle en gren af den stora Brandtska ätten dö ut. Den, som en gång tog gården i arf efter honom, skulle bära ett nytt namn. Med honom som nu lefde, skulle historien om Brandtarna på Skogaholm vara ute. Två döttrar hade han men ingen son. Och tanken på ett nytt giftermål, som en gång bragt honom nära att svika den föresats, han en gång fattat, hade längesedan sjunkit bakom honom så långt [ 56 ]i minnets fjärran, att den aldrig för andra gången kunde fresta en man, sådan som Magnus Brandt nu blifvit. Vid ett besök på Elfshammar hade han en gång hört, att den sista kvinna, som tändt hans kärlek, blifvit gift med en ämbetsman i Stockholm. Utan att blinka hade han mottagit denna nyhet, och redan följande dag ägnade han den icke en tanke.

Så lefde Magnus Brandt, och vid sidan af honom gick hans äldsta dotter sin väg mellan köket, skafferiet, matsalen, mangelboden, bakugnen och visthusboden som förr. Om Cecilia i tysthet längtade bort som fadern och drömde om annat än hushållets släp och enahanda, så talade hon dock aldrig därom i hemmet. Tidigt hade hon utvecklat sig till en mönstergill husmor, och hennes rykte i trakten var stort. Det sades om henne, att hon erinrade om mormodern, gamla hennes nåd på Malmhyttan, som ännu vid sjuttio år efter mannens död skötte gods och folk som en karl och aldrig tålt en inspektor mellan sig och folket. En viss myndighet hade kommit öfver Cecilias väsen, och hennes sätt fick något af den lugna bestämdhet, hvilken man ofta finner hos dem, som vant sig vid att deras befallningar kunna räkna på att bli åtlydda. Hennes tröst utom hemmets murar var den nära vänskap, [ 57 ]hon slutit med kyrkoherden Stadius’ äldsta dotter Henrika, en from, stilla flicka af hennes egen ålder, med hvilken hon gjort bekantskap under konfirmationstiden och allt sedan trofast hållit af. I trots af faderns uttalade obenägenhet för denna förtrolighet, hvilken han fann olämplig mellan hans dotter och en ofrälse, hade Cecilia med den stillsamma energi, som var henne egen, förstått att i denna punkt sätta sin vilja igenom, så att förhållandet mellan de båda väninnorna fick utvecklas i ro. Ofta nog åkte hon själf öfver till prästgården, och då hon var angelägen, att väninnan ingenting skulle ana af faderns motstånd mot deras förtrolighet, genomdref hon äfven, att mamsell Henrika mer än en gång bjöds till herrgården, stundom för en särskild dag, stundom, som seden var, på flere dagar eller till och med veckor. Dessa dagar voro Cecilias gladaste. Och när väninnorna ej kunde träffas, utbytte de bref, långa, allvarliga bref om lifvets viktiga frågor och hvardagens små bestyr, om öm vänskap och tvifvel på vänskapens varaktighet. Men tillika innehöllo de löften om, att hvad än skulle hända, aldrig skulle de band slitas, som förenade två kvinnohjärtan, hvilka ingenting högre önskade af lifvet än denna rena vänskap, som af ingenting kunde grumlas. Dessa [ 58 ]bref befordrades med timmerkarlar och skjutsbönder, kyrkobesökande och malmforor. Posten anlitades för det dyra portots skull aldrig.

Det hettes visserligen, att Karin gick systern till handa i husliga sysslor, och under de stora stökveckorna före jul och midsommar, vid slakttiden och före de regelbundet återkommande två stora middagar, som Brandt hvarje år gaf för traktens honoratiores, sprang hon också beskäftig omkring med en duk knuten om håret och ett randigt förkläde öfver den hemväfda klädningen. Hur mycken nytta hon därvid gjorde må lämnas därhän. Men säkert är, att hon höll alla de andra, som verkligen arbetade, vid godt lynne. Hon sprang från vinden till källaren och från källaren tillbaka till vinden, var i rörelse öfver allt, glad åt allt och lycklig, emedan hon höll af alla och själf visste sig vara afhållen. Midt bland unga och gamla, som arbetade och hade brådtom, gick hon, deltog i allt, lade hand vid allt, uträttade föga och kunde dock omöjligt umbäras. Ty Karin var det, som narrade historierna fram, antingen det gällde de gamla berättelserna om längst förgångna tider, som blott de äldsta erinrade sig, eller det gällde spökhistorierna, hvilka passade bäst, när mörkret kom och talgljusen flammade med långa vekar mot de dunkla väggarna. [ 59 ]Helst lockade hon dock fram visorna, ty mest af allt älskade hon dem. Karin visste, hvem som kunde visan om Valleman och visan om liten Kerstin, hvem som brukade sjunga långlåtarna vackrast ute i skogen, och hvem som kunde sången om Malcolm Sinclair med de många verserna. Ville ingen annan sjunga, så sjöng Karin själf. Ingen hade lärt henne. Men hon hade själf funnit, att hon hade röst, och lärt sig använda den. Alla de andras visor kunde hon och flere till. På den låga mahognyhyllan bredvid den gamla clavecinen hade hon hittat andra visor än dem, hvilka sjöngos i bygden, och under mamsell Agdas tid hade hon nödtorftigt fått lära sig noterna samt konsten att på klaveret spela en enkel melodi. När far var ute på gärdena och ingen kunde höra henne, då satt Karin och tog ut de gamla visorna, som modern hade sjungit, på tangenterna. Därför kunde hon sjunga:

Unga flicka, i din vår,
bind dig myrtenkransen,
dansa, medan du det får,
snart är du ur dansen.

Eller också

Det är så skönt om våren
att under lek och ras

[ 60 ]

strö blommor uti håren
och sätta löf i glas.

Många andra visor kunde Karin, och helst sjöng hon dem för sig själf, när hon gick ensam i hagen eller långt borta i skogen. Ty aldrig sjöng hon gladare, än när ingen kunde höra henne, och det lif hon förde var drömmens, med frisk tillsats af glädje öfver allt det, som lifvet bjöd. I skogen hade hon sina stigar, som ingen mer än hon själf kände till. Vid bäcken fanns hennes sten, och vid sjön var den långa fina sandstranden, där hon brukade ligga och se ut öfver vattnet, medan hon lät sanden glida genom de mjuka, solbrända händerna. Ufberget låg långt in i skogen och höjde sig öfver granskogen. Från dess topp kunde man se milsvidt bort öfver skogarna, och Klefsjön blef därifrån liten och trång, inklämd som den låg mellan kullar och skog. Också där hade Karin en skrefva, som hon kallade sin. Där kröp hon ned, så att hon intet annat kunde se än berget och tallarna. Där var skogstyst, hemskt och vildt, så att blodet kom i svallning. När höstvinden blåste genom träden, satt Karin skyddad i sin skrefva, och när hon därifrån åter kom hem till gården, hade hon barr i håret och kylig rodnad på kinderna.

[ 61 ]Under sådana promenader sjöng Karin icke. Allting var då grått och hemskt, och sång passade icke. Ej heller sjöng hon, som vi hört, alltid ensam. För husfolket kunde hon sjunga eller för systern. Blott om fadern kom i närheten tystnade hon. Men bland husfolket trifdes hon, bland dem hade hon vänner. Vänner hade hon på bruket bland de sotiga smederna och deras hustrur, vänner i skogsstugorna, vänner rundt om i de små byggnader, hvilka lågo strödda ut öfver de vidsträckta ägorna. Mor Vestlund, som satt ensam och grå i sin lilla stuga bakom bruket med den stora myrten i fönstret och blommor i granna färger utanför dörren, hörde till Karins allra bästa vänner. Änka var hon, barnen hade gift sig eller dött, och ingen hörde hon längre af. Men glad och nyter gick hon omkring, och gammal var hon, förfärligt gammal, nära nittio år. Hon hade lefvat under sex kungar, och två af dem hade hon sett, Gustaf III när han for på bondkärra upp till Dalarna för att tala till folket och det var krig, Karl XIV Johan, när han var kronprins och ung och kom ridande förbi med blåa trångbyxor instuckna i de långa blankläderstöflarna och trekantig hatt på hufvudet, följd af en skara herrar i uniformer, blixtrande af silfver och guld. Fiskar-Anders kände Karin [ 62 ]också, han som kom med fisk till gården, hade så många barn, for med posten och var så fattig. Landstrykar-Lotta var hon också vän med. Men den vänskapen måste hållas hemlig. Ty Landstrykar-Lotta var en dålig person. Hon var nämligen tatterska, strök socknarna rundt, tiggde och stal. Kom brukspatronen i närheten, då smet Lotta undan, ingen visste hur fort eller hvart, och mer än en gång hade hon högt eller i hemlighet läst det hemlösa folkets svarta förbannelse öfver honom. Ty brukspatronen var en sträng herre, som ofta nog hotat gamla Lotta med länsman. Men fröken var mild och god. Hon talade vänligt med landstrykerskan, och mer än en gång stack hon till henne bröd, pannkakor och palt, som hon i hemlighet hemtat ur köket. Så hade hon Jon också, Jon som var döfstum och förtjänade till mat och kläder genom att hugga herrgårdens ved. Han var allas narr, alla gäckades med honom, därför att det var så lustigt att se, hur han rullade med ögonen när han blef ond och ville säga sin mening, mumlade och tuggade, utan att få fram ett enda ord. Men kom Karin, tog honom i armen och ledde honom bort från hans belackare, då blef han genast from som ett lamm, log sitt fånigaste leende och sköt brummande vedkärran [ 63 ]fram till kökstrappan. Äfven skogvaktarn, som bodde i egen stuga och skötte om jakthundarna, var Karins vän, snickargubben, som annars alltid svor och snäste, lät tala med sig, när fröken Karin kom in i snickarstugan, och gamla Jonsa, som bodde innanför tvättstugan och hade en stor svart katt, fick ofta besök af lilla fröken. Gamla Jonsa hade varit på gården så länge som ingen annan. Som ung var hon vacker och stark som en karl. Utan svårighet gick hon uppför stegen till magasinsvinden och bar en tunna råg på ryggen. Olika sorts tjänster hade hon, alltsom åren förändrade henne, beklädt, och ogift var hon och blef. Detta kom af att hon haft för många fästmän, påstod förtalet, och att hon aldrig kunnat hålla en man kvar, sedan hon en gång vunnit honom. Tänkte man efter, så hade dock Jonsa på sitt vis varit trogen nog, icke blott mot sitt husbondfolk, utan äfven i kärlek. Jonsa hade nämligen alltid älskat stalldrängen, och hade icke de gamla stalldrängarna flyttat och nya kommit i stället, är det troligt, att föremålet för Jonsas kärlek aldrig växlat. Nu växlade emellertid stalldrängarna på Skogaholm, och Jonsas kärlek med dem. Hennes lifssorg var, när »den nya», som hon själf kallade honom, till sist fann Jonsa för gammal. Då slog Jonsa [ 64 ]sig till ro, och det oregelbundna lif, hon fört, syntes icke ha skadat åtminstone hennes lynne. Ännu in i åldern var hon vid humör från morgon till kväll, och där hon nu satt i kammaren innanför bryggstugan, hade hon både visor, sagor och skrock att bjuda på, så ofta Karin tittade in. Spökhistorier kunde hon också, och hennes allra bästa var den om Pintorpa-frun, som djäfvulen tog i sina klor, när hon dog, så att alla människor kunde se det. Svartklädd och gentil kom han körande, när den grymma frun låg på dödsbädden, och när han åkte från gården med spann, slog det gnistor under de svarta hästarnas hofvar, och i skorstenen blef det ett väsen, som om hela hopar af smådjäflar ramlat upp och ned.

Alla dessa och många flere voro Karins vänner, och med dem lefde hon sitt egentliga lif. Bland dem fanns det ingen, som tystade henne, när hon började tala, ingen, som svarade på hennes frågor, att sådant kunde hon icke förstå. Tvärtom förundrade de sig alla öfver, hur klok och förståndig lilla fröken var. Däraf fick Karin mod, och med dem var hon friare och mera sig själf än någonsin hemma. Besked fick hon af dem öfver mångt och mycket, som hon inför fadern eller systern aldrig vågade vidröra, och af dem lärde hon i det hela mera [ 65 ]än af fadern, systern, prästen och alla guvernanterna tillsammantagna. En underlig blandning utgjorde måhända den art af bildning, liten Karin på detta sätt förskaffade sig. Den var sammansatt af en god del bondepraktika, mycken vidskepelse, sagor, sägner, visor och skrock. Men öfver allt detta låg något mänskligt sundt och sant, som gjorde henne glad och duglig för det lif, hvilket hon icke kände, men hvarom hon dock på dessa omvägar fick vinkar, som icke voro att förakta. Månget förtroende fick hon mottaga, enkelt och naivt af både gamla och unga, om hvad de fröjdats åt eller sörjt öfver under ett händelsefattigt lif, där dock de stora krafterna kärlek och död spelat in. Lefvande människor talade till henne välmenande och direkt, och mången gång hade Karin på så sätt, så barn hon var, stått människor nära, när sorgen drabbade dem, eller den stora glädjen kom. Allt detta hade hos henne fallit i en fruktbar och god jordmån, och därför var Karin, hur ensam hon än gick, rikare än hon visste.

Men bland alla andra, hade Karin ändå en vän, som vid denna tid var hennes allra bästa. Han hette gubben Svedin. Gammal soldat var han, och borta i en stuga i skogen bodde han. Ensam var han också, och bara ett ben hade [ 66 ]han kvar. Det andra hade stannat i Finland och blifvit aftaget på ett lasarett. Gubben svor ännu, när han tänkte på plågorna. Gubben Svedin hade nämligen varit med på ett hörn under den sista, stora ofreden, då ryssen tog Finland. Detta var hans stolthet och hans sorg, hans grämelse och hans aldrig sinande samtalsämne. Hur han kommit hem från detta äfventyr, hvilket ryckt honom lös från hus och hem, visste han aldrig. Ty flera dagar hade han legat sanslös på det fördömda lasarettet, och när han vaknade, befann han sig under däck på ett fartyg och var sjösjuk. Men hem kom han ändå, och på torpet hade han lof att sitta till sin död. När han kom hem, hade hans fästekvinna dött i barnsäng, och själf var han unga karlen. Svedin bet ihop tänderna och stängde sin sorg inne. Geväret hade han fått behålla, och det hängde på väggen bredvid fiolen och kruthornet och ett färglagdt porträtt af Karl XII i ram. Ligga andra till last passade icke för gubben Svedin. Bjöd man honom gåfvor, svarade han bara: »Jag tackar, jag tackar». Men han tog ingenting emot. Därför hade det blifvit ett ordspråk i bygden: »Jag tackar, jag tackar», sa’ gubben Svedin. Och ju äldre han blef, desto borstigare växte de sträfva mustascherna ut under näsan, och desto mera [ 67 ]otillgänglig blef han själf. Den enda, som kunde smyga åt honom en tjugufyraskilling eller litet nybakadt bröd, utan att han svor och spottade, var Karin. Och detta kom sig af, att hon icke lät skrämma sig, hvarken af de borstiga mustascherna, örnnäsan, de yfviga ögonbrynen öfver de hvassa, misstänksamma ögonen eller af gubbens tvärhet. Karin var van att få alla till sina vänner, och hon visste ej, hvad det ville säga att bli stött tillbaka. Därför besegrade hon också gubben Svedin. Hon blef hans ögonlust, hans glädje och hans tröst. Det såg nästan ut, som om han log, när hon trädde inom hans dörr.

Och kom Karin dit en gång, dröjde hon där alltid länge. Ty ingenstans fanns där mera att se än hos gubben Svedin. Där funnos snidade skåp och stora kistor, målade med rosor och krumelurer, trekantiga hörnskåp och raka väggskåp. När Svedin kom hem från kriget, var ensam och ingenting ville ta emot, då tog han till färgen och penseln och började måla. Bönderna körde dit med sina möbler, när de voro gamla och skadade, eller när bröllop skulle firas och gamla ting göras till nya för att med heder kunna skänkas bort. Alltsammans kom till gubben Svedin, och när han blifvit känd och fått kunder började han [ 68 ]yxa till möbler själf. Virke fanns gudilof i skogen, och ingen nekade ännu den fattige att ta för sitt behof. »Men den tiden kommer», sade gubben. »Tro mig, det kommer, det också. Fast då är jag, Gudi vare tackad, stoft och mull.»

Inne i den låga stugan satt gubben Svedin och målade skänkskåpen med årtal från 1810 och uppåt. Stora fjäderbuskar, hvilka syntes krypa upp ur urnor, målade han på dörrarna, och med rika ornament sirade han gaflar och öfverstycken. Rödt, grönt och blått var hans färger, när färger skulle till. Eljest höll han sig till det bruna, som blef billigt, och det hvita, som ej kunde umbäras. Rosor, liljor och tulpaner målade han också, och inne i kistornas lock strök han med stora, stela bokstäfver ägarens namn och med siffror årtalet, allt omgifvet af slingor och blad.

I detta arbete fann gubben den tröst för lifvets missräkningar och sorger, som konsten ger åt hvar och en, äfven den menlöse, när han tar saken på allvar. Därunder glömde han också sin stora synd, att han farit ifrån en hustru, vid hvilken han aldrig blifvit vigd, och gjort så, därför att han ansåg sig ung och stark och född för att lyckas. Hade han inte det gjort, hade socken väl fått träda emellan, och allting hade inte gått, som det gick.

[ 69 ]I soldatens stuga satt nu Karin och såg på allt, hvad gubben Svedin kunde. Allting fann hon vackert, och för allt hvad den gamle gjorde, hade hon ord af en beundran, alltför uppriktig för att ens af den kärfve soldaten kunna annat än tagas för kontant. Naturligtvis skröt gubben ibland med sina bragder, och Karin var klok nog att förstå det. Därjämte talade han om kriget, nämnde hjältarnas namn och nöden under Finlands sista strid. Med stora ögon lyssnade flickan till allt detta. Underligt och främmande klang det, så främmande, att det aldrig kom henne rätt nära. Bäst förstod hon den gamle, när han berättade om sig själf, hur han gift sig och fått barn, när kriget bröt ut, och han rycktes bort, och hur han hemma fann stugan tom. Hustrun och barnet hade båda dött i en sjukdom, som gått och fört smitta med sig, båda voro begrafna, men den tiden hade så många dött, att ingen mer mindes, hvar deras graf fanns.

Så berättade gubben sin historia, emedan han skyggade för att inför flickan bekänna sin stora orätt. Bittert nog var det hela ändå. Karin ryste, när hon hörde det, och tyckte, att allt hvad lifvet rymde af smärta och förtviflan stirrade emot henne ur de gråa ögonen öfver de borstiga mustascherna, som ryckte och [ 70 ]darrade vid minnet. En bror hade gubben Svedin haft, och åt honom hade han anförtrott kvinnan och barnet, när han kommenderas bort. Men brodern svek honom och vågade sig för smittans skull icke att besöka den sjuka kvinnan i hennes nöd. Därför dog hon också och barnet med henne, och därför kunde Svedin, när han återkom, ej ens finna deras graf. Detta förlät gubben aldrig brodern, hade aldrig velat återse honom ens. Nu var brodern längesedan död, men fast skjuts kom för att hämta, for gubben icke till broderns dödsbädd. Ensam satt han som förr och sände bygden rundt, långt utanför bygden också, målningar, kärfva och okonstlade som han själf var.

Men kom gubben att tala om denne sin broder, då tog Karin ned fiolen. Gubben lät henne råda och började spela. Sjunga kunde icke gubben Svedin, därtill var hans röst allt för skroflig och hes, och visor kunde han inga. Men han kom ihåg de gamla danserna och marscherna. Han kom ihåg, hur det spelades på bondbröllopen både vid måltiderna och under dansen. Slåttermarscher kunde han också, som nu längesedan äro glömda. Dem spelade han för Karin, när hon bad vackert, och var gubben riktigt mild, kom också strömkarlslåten med och sist långa, underliga tongångar, [ 71 ]hvilka ingen rätt visste, hvem som gjort, men som gubben påstod, att skogen hade lärt honom.

När gubben Svedin spelade så, då kunde det hända, att Karin glömde sig kvar så länge, att när hon skulle gå, skymningen låg tung öfver dalsänkan och stjärnorna lyste öfver granarna. På lätta fötter sprang hon då tillbaka, hemvan i den stora tystnaden, som aldrig skrämt henne.

Så gick tiden, till dess att Karin utan att märka det blifvit aderton år. Cecilia var fyllda tjugu, och Magnus Brandt själf skötte sin gård, läste i sina böcker och försjönk däremellan i grubbel och bitterhet öfver det öde, som satt honom själf på orätt plats i lifvet.