Karin Brandts dröm 1904/X.
| ← IX. |
|
XI. → |
X.
Snabbt försvinna dagarna, när kärleken fyller dem med sin glädje, hastigt blifva de till veckor, liksom veckorna glida öfver i månader och år. Tyst och ljuft förgår tiden och de, som älska, glömma dess gång. Våren kommer snabbare då, icke oväntad, utan väntad som aldrig. Solen blir varmare, gräset grönare, luften renare, himlen mera blå. När göken gal, är sommaren nära, och när sommaren kommer, blommar all jorden.
Karin sitter på stranden nere vid sjön, mellan hennes fingrar rinner den hvita sanden som ur ett timglas, hvilket städse vändes, innan sanden runnit ut, och nu tänker hon på, att nästa dag kanske skall hon icke behöfva sitta där ensam. En annan skall följa henne då, en annan, för hvilken hon kan visa allt detta, som hon alltid njutit ensam, men aldrig som nu. Sjön och skogen, skogen och sjön, allt det som är hennes. Sakta går Karin sedan hemåt, och medan hon går, tänker hon på, att hon gått ut, endast därför att hvarje dag måste han sofva en stund och vara ensam. I hagen stannar hon och plockar de första blåsipporna. Leende går hon hemåt med blommorna i sin hand.
Lycklig är hon, därför att ingen stör henne, lycklig åt, att fadern så ofta reser bort, lycklig, att Cecilia lämnar henne i ro och icke ens gör några frågor. I dag skall Cecilia fara till prästgården och träffa sin väninna. Karin blir hemma, ensam i hela det stora huset. Hon fröjdar sig tyst åt allt det, som nu ler så fint och ljust emot henne, och när hon nalkas gården, hör hon en vagn åka bort. Hon vet, att det är Cecilia, som far, och som om hon väntat på detta, påskyndar Karin sina steg, springer lätt uppför trappan och glider, utan att knacka, in genom gröna gästrummets dörr.
När hon kommer dit in, ser hon, att rummet är tomt, och med en känsla af besvikenhet, stannar hon först, som kan hon inte besluta sig för att gå dit in allena. Dock går hon fram till bordet, sätter blåsipporna i ett vattenglas och vill sedan gå.
Hon går dock icke. Som om något hölle henne kvar, stannar hon därinne. Framför henne ligga några böcker, icke gamla och bundna, som dem hon alltid förr sett, utan nya och häftade, nyss uppskurna. En efter en tar Karin böckerna i sin hand och ser på dem. Främmande namn och ord. Allt det, som hon icke vet, det, som ingen vet mer än han. Här står alltså det han sagt henne, det, han brukat tala om, allt detta förunderliga, som under ett par veckor förvandlat hela Karins värld, gjort den så ny och så stor. Sakta lägger hon undan böckerna. Hvad betyda böckerna nu? Hvad betyder hela världen? En ö har världen blifvit för Karin, en ö i rymden, där blott två människor finnas till, hon själf och ännu en.
Karin sätter sig ned vid det runda bordet med dess gröna duk, och i detta ögonblick minns hon alla dessa veckor, ser dem liksom glida sig förbi, ser blott en enda människa, som gjort henne lifvet stort och rikt, mörkt och ljust på samma gång. Och hon gläder sig åt, att allt detta är hennes, hennes allena. Ingen vet det mer än hon. Ingen skall någonsin få veta det.
Allt om sig själf har han berättat, och allt hvad han berättat har varit vackert och godt. Det är blott en sak, som pinat och pinar Karin, därför att den är så farlig, att den kan gälla hans väl och ve. Hon vet den, och aldrig skall hon yppa hans hemlighet, aldrig svika det förtroende, han gifvit.
»Om jag skulle bli sjuk», tänkte Karin, »kunde jag röja honom i yrseln. Om jag drömmer om honom, kan jag komma att tala i sömnen.»
Hon sitter också och tänker på, att nu när han är frisk, skall han resa långt bort i främmande land. Till Paris? Hur långt månne det kan vara till Paris? Och hvem skall tala med honom där? Men resa skall han, nu när han är frisk.
Och som hon tänker därpå, börja tårarna fylla hennes ögon.
För första gången tänker Karin: Hur skall det då gå med mig?
Allt bittrare föllo hennes tårar, och med hufvudet stödt mot bordet gråter hon ensam i det gröna gästrummet, som snart skall stå tomt.
Men nere i förmaket sitter den unge fänriken i karmstolen bredvid det aflånga bordet af mörkpolerad alm. Hans läppar äro fast sammanslutna, och blicken är frånvarande. Han drömmer icke längre. För första gången under långa veckor tänker han klart. Han vet, att han älskar, vet, att om han stannar längre, måste han säga det, emedan han icke kan annat. Och hans samvete är i strid med denna kärlek, som förlamat hans vilja och hans förstånd. Han tänker på den händelse, som förändrat hela hans lif och tvungit honom att söka främmande land och lämna sitt eget.
Han ser sig själf den olycksaliga kvällen, då han, het af vin, kom ansikte mot ansikte med den enda man, hvilken han bort undvika. Hvarför hade denne man alltid varit honom emot? Hvarför skulle de mötas just då? Blodet steg honom åt hufvudet vid blotta minnet. Skarpa föllo orden dem emellan, till sist kom skymfordet, det dödliga skymfordet, som endast kunde aftvås med blod. Därefter kom mötet dem emellan. Den andre faller, skjuten midt i pannan. Hvad var allt detta? Hur var det möjligt, att sådant skett? Det var icke mera och icke värre än mångfaldiga af de nedtystade, glömda historier, som de flesta släkter gömma bland sina hemliga, blott af få kända, efter några år glömda minnen. Men när han efteråt stod inför sin far, den gamla öfversten, då sade denne: »Du är en lagbrytare. Jag känner dig icke mer. Jag vill hjälpa dig bort för min skull och din mors, och för att skammen ej må komma öfver den aktade familj, däri du mördat en medlem.» Så hade allt varit slut. Andra hade handlat för honom. En mörk natt hade han i öppen släde, ohindrad och osedd, åkt ut genom Stockholm, södra tullen, försedd med pass och ett bref till en medlem af franska generalstaben, med hvilken fadern knutit vänskap, då han som ung militärattaché vistades i Paris. Farit för att bryta sig en bana i främmande land. Biltog också, ehuru ej dömd efter lagen.
»Jag är en förbrytare, som flytt undan lagens arm,» tänker han. »Och jag står i begrepp att göra en annan vanärad jämte mig.»
Med ens står det klart för den unge fänriken hvad han skall göra. Bryta förtrollningen måste han, fly ännu en gång, nu för att rädda den han älskar.
— Jag måste handla rätt, tänker han. Jag är frisk nu.
Och utan tvekan, som han tycker, går han uppför trappan för att packa sin koffert, göra pinan kort, resa, innan något händer, som för alltid binder hans vilja och blåser bort hans beslut som tom luft.
När han kommer in, ser han Karin sitta med hufvudet lutadt mot händerna, hvilka hvila mot bordet. Rundt om henne ligga hans böcker kringströdda.
Ännu känner Sigfrid Björnram inom sig svedan af det beslut, han fattat. Men som han ser henne där, upplöst i en förtviflan, hvilkens orsak han ej vet, men genast sätter i samband med sig själf, då glömmer han det beslut, han nyss fattat, sakta närmar han sig den unga flickan, böjer sig ned öfver hennes axel och hviskar:
— Hvarför gråter ni?
Karin spritter upp, hon kan ju ingenting svara, kan ju icke säga, att hon gråter för hans skull. Rådlös sitter hon framför den unge mannen och kan icke finna ord.
Då lutar han sig ännu närmare intill henne, och hans hand stryker hennes mjuka, glänsande hår. Hvad han själf säger, vet han icke, knappast heller, hvad Karin svarar. Men han får dock veta, hvarför hon grät, när han kom in.
— För min skull, bryter han ut. För att jag skall resa?
— Ja ja, säger Karin och ser upp mot honom, som ville hon, att han skulle hjälpa henne ut ur denna förfärliga nöd.
Då böjer sig den unge fänriken ned och kysser den gråtande flickan.
— Vill du vänta på mig? säger han. Vill du vänta, till dess att jag skrifver: nu får du komma.
Svindlande som inför ett djup, hvari hon aldrig sett in, sluter Karin ögonen.
»Ja ja,» hviskar hon till svar. »Jag ska vänta på dig, till dess att jag blir gammal och grå. Vänta på dig, så länge jag lefver. Aldrig blir jag ensam då. Aldrig skall jag gråta.»
Hur ljust allt blifvit i en hast! Hur lyckligt! Och framför allt hur möjligt! Intet är svårt längre, intet finns, som icke kan öfvervinnas.
Båda äro nu så uppjagade, att de stamma mot hvarandra och finna inga ord. Gråten darrar i deras ögon, och när de länge setat tysta, säger Karin:
— Vi är ensamma hemma. Ingen finns här mer än vi.
Därpå bemanna de sig och gå lyckliga ned till middagsbordet, som väntar. Muntra som två lekande barn, spela de med ord för att missleda huspigan, som passar upp. Och när middagen är öfver, är eftermiddagen deras. Ensamma följas de åt ut i hagen. Inne i skogen, där det är ensligt och tyst, gå de arm i arm. Karin visar honom sina vägar i skogen, stenen vid bäcken, som larmar af vårflödet, stranden nere vid sjön, där sanden ligger som en hvit båge, hvilken vågen smeker.
När de komma tillbaka, är det redan mörkt. Karin tänder lampan, och ingen af dem vet, hur tiden kunnat gå så fort. Dock har den gått, och när de skiljas i trappan, som för till bådas rum, då brinna Karins kinder. Hviskande byta de kyssar i mörkret, till dess att Karin säger:
— Inte mer. Jag blir rädd.
Länge sitter Karin sedan inne hos sig vaken, lycklig att systern är borta, lycklig emedan hon vet att några steg från hennes dörr finns den, hon älskar, lycklig åt allt, som kommit och ännu kan komma, allra lyckligast dock, att hon är ensam med sin lycka.
Först när hon lagt sig och redan släckt ljuset, minns hon något, som hon glömt.
— Tänk, tänker hon, ej en enda gång har jag kallat honom vid namn.
Och hon beslutar att nästa morgon, när de mötas, vill hon hälsa honom med att säga det högt.
Det underbara namnet, som hon aldrig förr kunnat uttala.
Leende somnar hon.
Men den unge fänriken har icke gått till sängs. Allvarlig sitter han vid sitt bord och har icke rum för mer än en enda tanke: hur enkelt och rikt lifvet plötsligt blifvit, och hur rak och klar den väg nu ligger utstakad, som han från denna dag har att gå.