←  X.
Karin Brandts Dröm
av Gustaf af Geijerstam

XI.
XII.  →


[ 127 ]

XI.

Alltid hade Karin sett sitt lif som en leende dröm, hvarpå hon aldrig behöft någon förklaring. Nu hade denna dröm fått något af salighet som aldrig förr. Icke heller nu frågade hon. Icke heller nu kom ett hvarför på hennes läppar. Ju närmare afskedets stund kom, desto oroligare och mera dyster blef Sigfrid Björnram. Karin ensam gick omkring, som hade hennes lycka burit henne högt öfver tillvarons sorger.

— Sörjer du icke öfver, att jag reser? sade han en gång.

— Nej, svarade Karin.

— Kommer du icke att sakna mig?

— Hon svarade icke, endast såg på honom och log.

— Du kommer ju alltid att vara hos mig, [ 128 ]sade hon. Inne och ute, sommar och vinter. Hvar jag går och står.

När dessa ord växlades dem emellan, följdes de åt på vägen, som gick utmed sjön. Rundt om dem knoppades björkarna. Luften var full af fågelsång. Maj var inne, och den sjuke hade länge varit frisk.

Så kom den afton, då de sista gången måste säga hvarandra farväl. Den kvällen föll regnet i strömmar, och blåsten hven. De hade smugit sig ned i trädgården för att få träffas, inne i det lilla växthuset bakom aplarna stodo de, och rundt om dem silade regnet i strömmar utför växthusets glasvägg, så tätt och våldsamt, att i det trånga rummet mellan blomkrukorna blef det nästan mörkt.

— Så fort jag kommer fram, sade Sigfrid Björnram, skrifver jag och sänder dig min adress.

Karin nickade. Det var så klart och enkelt alltsammans.

— Jag skall gömma dina bref, sade hon. Och läsa i dem hvar dag.

— Du skall också skrifva ofta, svarade han.

Karin nickade åter.

Det fanns intet mer att säga. Tiden var knapp. Däruppe väntade Magnus Brandt och hans äldsta dotter på gästen, som dröjde, och Karin, som ingen visste, hvar hon fanns.

[ 129 ]— När jag rest i morgon, sade Sigfrid Björnram, skall du smyga dig in i mitt rum. Där har jag lagt något, som jag vill, att du skall få, när jag är borta.

— Tack.

Karins tankar voro på flykt, och hon hade knappt hört hans ord.

— Tänk, när du en gång kommer igen och hämtar mig, sade hon och log.

Utan att kunna svara ett enda ord drog den unge mannen flickan till sig. Hans hjärta var fullt, och han ville icke visa henne, hur han led. Då grät Karin för första gången, grät tyst och stilla i hans famn. Hvarken ord eller smekningar kunde trösta henne.

Ingenting mera hände, som en dröm syntes det dem båda, att de skiljts och sagt hvarandra farväl. När Karin ensam kom in, sutto de andra vid kvällsbordet, och fadern bannade henne, därför att hon kom sent. När hon åter kunde se upp, tvang hon sig att le, undrade bara öfver, att allt omkring henne tycktes så främmande, och att hon med ens blifvit flyttad så långt bort från alla och allt.

Tidigt följande morgon reste Sigfrid Björnram. Karin låg i sin bädd och hörde vagnen rulla bort. Hon vågade ej stiga upp för att icke röja sig för systern, som hon hörde gå i [ 130 ]det yttre rummet. I stället slöt hon ögonen för att icke visa, att hon låg vaken, och en ren omöjlighet syntes det henne, att hon så plötsligt var ensam. Ända till dess att hon hörde systern gå ut genom sin dörr och nedför trappan, låg Karin så. Då smög hon sig upp, och på bara fötter gick hon genom korridoren fram till gästrummets dörr. Den stod öppen, och därinne var Sara sysselsatt med att göra i ordning rummet efter gästen, som rest.

Men Karin såg, att på bordet framför soffan låg ett kuvert. Hon förstod, att det var hennes egendom, hans afsked till henne, som han velat, att hon skulle få, när hon blef ensam. Därför gick hon in, som om hon icke sett Sara, tog kuvertet och gömde instinktlikt handen och dess byte innanför linnet vid sitt bröst.

Sara hejdade sig i sina sysslor och blef stående tyst. Ingen fråga gjorde hon. Men när Karin såg upp och mötte blicken från detta gamla ansikte, hvilket nu hade blifvit iskallt och stramt, blef hon rädd. Snabbt gick hon fram till den gamla, och i det hon lade den lediga armen kring hennes hals, sade hon brådskande:

— Säg ingenting, gamla Sara. Lofva mig det!

Ängsligt såg hon gumman i ögonen och [ 131 ]fann, att hon icke var ond. Endast rädd såg hon ut, rädd, som om hon på gamla dagar plötsligt och mot sin vilja kommit att vara med om något orätt.

— Jag vill ingenting veta om sådant, sade gamla Sara. Kom det ihåg!

Lättad från den oro, som gripit henne, återvände Karin in i sitt rum. Af Saras ord och hela sätt förstod hon, att hvad som än måtte hända, skulle den gamla icke förråda henne. Lugnad bröt hon kuvertet. Det innehöll ett bref, som Karin läste och kysste. Men inne i brefvet låg en smal ring af guld med en liten infattad blå sten. Och i brefvet stod:

»Ringen har varit min mors. Jag fick den efter hennes död. En annan ring har jag icke att gifva dig. Men den vill jag, att du skall bära för att minnas mig. Göm den väl, så att jag kan få den i byte en gång, när jag fäster dig som min brud inför hela världen.»

Karin profvar ringen, högtidligt sätter hon den på vänstra handens ringfinger, och när hon det gjort, knäpper hon händerna samman som till bön.

— Hvar kväll, tänker hon, skall den sitta där, och hvar morgon skall jag se den, när jag vaknar.

Därpå tar hon ur sin öfversta låda ett smalt [ 132 ]sammetsband. Däri fäster hon ringen och binder sedan bandet om sin hals. Dold skall hon bära den dagen lång, så att ingen anar, att hon bär på en hemlighet.

»Ingen brud», tänker Karin, »har blifvit vackrare fäst, och ingen salighet öfvergår den att vara bunden för hela lifvet.»