Karin Brandts dröm 1904/XII.

←  XI.

Karin Brandts Dröm av Gustaf af Geijerstam XII.

XIII.  →

XII.

Det hade kostat Magnus Brandt icke ringa själföfvervinnelse att gå till Fabian Skotte på Elfshammar och tillstå för honom, att utan hjälp kunde Skogaholm icke längre stanna i familjen Brandts händer. Äldre var hans egen släkt än Skottes egen, oupplösligt var dess namn förbundet med traktens. Vördnad för det Brandtska namnet hade nejdens invånare redan från barndomen stafvat sig till på de gamla och nya grafstenar, hvilka togo stor plats på Torsby kyrkogård. Magnus Brandt kände det, som om han nu måste blygas inför dem, hvilka före honom lågo där och väntade, att den siste, hvilken det icke förunnats att föra namnet vidare, också skulle sällas till dem. Men inom sig erfor han dock en stor lättnad, att han lydt det råd, hvilket svärmodern, gamla hennes nåd på Malmhyttan, gifvit honom som en tröst efter alla de beska piller, hon först tvungit honom att svälja.

Därför kände sig Magnus Brandt beklämd, för hvar gång giggen från Elfshammar nu körde upp på Skogaholms gård. Fabian Skotte var en dugande man, med rykte om sig att vara ärlig och rättvis som få, men sträng och hård sades han också vara. När hans skarpa ögon granskade böckerna, hvilka för Magnus Brandt städse innehållit så många hårda nötter att knäcka, då kände denne, att han funnit sin öfverman. Och då Fabian Skotte dessutom dröjde med att gifva bestämdt besked, kände sig Brandt därigenom så mycket starkare förödmjukad. Då hände en dag, att Fabian Skotte kom körande upp på Skogaholms gård. Det var ännu på våren, sälgen blommade och de första svalorna hade nyss kommit. Fabian Skotte var högtidlig och munter på samma gång. Han ställde piskan i tamburen, hängde ytterplaggen på klädhängaren och trädde in i brukspatronens rum, där han tog plats i soffan midt emot Magnus Brandt, som med ryggen mot skrifbordet satt i sin nötta karmstol. Enligt sin vana gick Fabian Skotte rakt på saken. Utan omsvep anhöll han i aktningsfulla och väl öfverlagda ord hos sin värderade vän om hans äldsta dotters, fröken Cecilias hand.

Magnus Brandt satt och såg på den talande, och inom honom kämpade stridiga känslor. Fabian Skotte var en man, som redan gått öfver fyrtiotalets gräns och snart skulle vara inne på femtiotalet. Flera år hade han redan setat som änkling på sin gård. Det sades om honom, att hans korta äktenskap varit olyckligt, och att minnet däraf länge skrämt honom från att ingå ett nytt. Efter Cecilia Brandts konfirmation hade patronen på Elfshammar emellertid ägnat den unga flickan en påfallande uppmärksamhet, och många voro de tårar, som Cecilia i hemlighet fällt, då hon förstått detta. Ej ens Magnus Brandt själf hade kunnat undgå att lägga märke därtill, och mer än en gång hade det föresväfvat honom, som om i ett sådant parti låge räddningen för dem alla. Dock hade han, måhända för att ej invagga sig i fåfänga förhoppningar, undvikit att tänka på denna möjlighet, och när nu de viktiga ord voro uttalade, som skulle afgöra, icke blott hans dotters öde, utan hans eget, föreföll det honom först, som om han vore i färd med att falla offer för en frestelse. Allvarlig som ögonblicket kräfde satt Fabian Skotte på sin plats i soffhörnet. Han var en smula korpulent, men hans rörelser vora lifliga, och hans blick sköt fram skarp och klar som hos en man, hvilken vet, hvad han vill, och är van att sätta sin vilja igenom. Som en helt ny typ satt han där, en den nya tidens man, medan Magnus Brandt redan tillhörde det förgångna, en kraftfull, viljestark ättling af en kraftfull familj, som tycktes i begrepp att uppsluka den Brandtska släkten, breda sig ut öfver den, behärska den, intaga dess plats en gång, sedan den sista graf blifvit upptagen, hvilken på Torsby kyrkogård ännu fanns ledig för en ättling af släkten Brandt.

Något dyligt föresväfvade den gamle Magnus Brandt, där han satt, och medan han i förbindliga ordalag tackade för den heder, som genom detta anbud gjorts hans hus, strök han sig betänksamt med vänstra handen, som ännu bar den nötta förlofningsringen, öfver sin slätrakade haka och öfverläpp. Känslan af, att han icke kunde säga nej, äfven om han ville, kom öfver honom, och den glädje, han trodde sig böra känna, öfver att alla bekymmer så med ett slag lyftades från hans skuldror, ville inte infinna sig.

Måhända förstod Fabian Skotte något af det intryck, han väckt, och, rättänkande som han var, ville han aflägsna hvarje tanke på, att det var ett köp, han föreslog. Därför yttrade han i lugn ton, som hade det, han nu sade, fallit alldeles af sig själft:

— Jag har tänkt på detta länge, och af de känslor, fröken Cecilia ingifvit mig, har jag icke gjort någon hemlighet. Hvar man har kunnat se dem, och när jag nu hos hennes far anhåller om rättigheten att för framtiden få kalla henne med ett ömmare namn, ber jag, att intet missförstånd måtte råda oss emellan. Jag förklarar alltså, att fröken Cecilia måste få följa sin egen fria vilja. Tvungen vill jag icke äga henne. Att en man i mina år kanske ej kan behaga en ung flicka, därpå är jag beredd. Jag vill heller icke, att hvad vi förut afhandlat rörande godsets och brors svårigheter, skall hafva det ringaste inflytande på denna sak och det svar, jag nu väntar. Äfven om detta svar skulle utfalla nekande, hvilket för mig vore en stor missräkning, lofvar jag dock nu, i enlighet med hvad jag alltid tänkt mig, att de svårigheter, hvarom vi talat, dem skall jag reda. Svaret på min anhållan får härvidlag icke öfva det ringaste inflytande.

Magnus Brandt kunde icke annat än säga sig själf, att detta var rätt och ridderligt sagdt, så som han alltid väntat af Fabian Skotte. Och han kände sig på ett förunderligt sätt lättad genom dessa ord. Men på samma gång var han bunden som aldrig förr. Den man, som talade och handlade så, ville och borde han gifva sin dotter, om så hela världen satte sig däremot. Han räckte fram sin hand öfver bordet och tryckte Fabian Skottes.

— Mitt ja-ord har bror, sade han. Och min dotter skall heller icke säga nej, då hon vet min vilja.

De båda männen skakade hvarandras händer, och båda voro rörda. Båda tyckte de sig i detta ögonblick ha nått, hvad de önskat, och båda visste de med sig, att hvarje ord, de sagt, var ärligt menadt. Vänner voro de sedan gammalt, som grannar hade de lefvat i sämja och endräkt, och det syntes dem båda, att något stort skett i det ögonblick då beslutet fattades, att för framtiden frändskapsband skulle förena de båda familjer, hvilka under generationer täflat om främsta platsen i socknens angelägenheter.

Ty att Cecilia, om än efter någon tids tvekan och betänkligheter, dock till sist skulle gifva sitt ja, därpå tviflade ingen af de båda männen.

Magnus Brandt kände blott som en beklämning vid tanken på, hur han bäst skulle framställa detta förslag för dottern. Men innerst var han nöjd, att de ord, som nyss utbytts, verkligen voro uttalade. Ljusare än förr såg han i detta ögonblick framtiden. Vekare till lynnet var han än Fabian Skotte, mera sammansatta voro också hans känslor. Därför steg han hastigt upp från sin plats och ställde sig vid fönstret för att icke behöfva tala om eller visa, hvad han kände. På rabatterna var granriset borttaget, perlhyacinterna stodo i knopp och snödropparna voro nära utblommade. Öfver gården gick rättaren fram till klockstapeln för att efter den tidiga middagsrasten kalla folket till arbete, och snart ringde vällingsklockan muntert från magasinsflygelns gafvel, så att dufvorna, hvilka plockat korn i takrännan, skrämda flaxade upp.

Då kom Magnus Brandt att tänka på alla dem, hvilka vid denna klockas ljud skulle gå ut till arbete på de gamla ägorna, och lugnt syntes det honom veta, att inför dem behöfde han icke längre frukta att en dag stå där med skammen. Tacksam kände han sig, tacksam mot den Gud, som styrt hans öden. Och i det han vände sig om, sade han:

— Denna dag komma vi att minnas båda.

Så ångrade han sig, som om han sagt för mycket. Och i det han våldsamt hostade till som för att kväfva något anfall af onödig känslosamhet, vände han sig åter mot fönstret och fortfor att stirra ut på den gamla gården, från hvilken stentrapporna genom terrassens häckar ledde ned till trädgården.

Fabian Skotte satt tyst kvar i sitt hörn och var i sitt sinne ej mindre upprörd. Den kraftiga underläppen sköt fram, och i pannan låg veck. Han tänkte på de år, då han lefvat gift, på den första tidens korta lycka och på de långa år af split, som följt, tänkte på, hur han gått med leende uppsyn inför främlingar och knappast i ensamheten vågat hängifva sig åt sin grämelse, af fruktan att det helvete hans hem dolde, skulle blifva sedt och beklagadt af alla. Hvarifrån hatet mellan honom och hans hustru kommit, visste han aldrig, kunde icke utröna det. På något dunkelt sätt hade han en gång trott sig förstå, att hans hustru längtat efter ett barn, och att då barnet uteblef, fick hon aldrig frid. Men han hade aflägsnat denna förklaring på deras ständiga missämja som omöjlig. Själf hade han ju också sörjt öfver, att intet barn kom. Men kan sådant alstra hat? Detta fann Fabian Skotte vara en orimlighet, och när han tänkte på sitt äktenskap, som varit fyldt af scener och onda ord, hade han blott kvar en känsla af skrämsel, som fyllt honom, då han fick vara vittne till, hur den kvinna, han en gång älskat, plötsligt förändrades och blef en annan. Ensam och barnlös hade han lefvat sedan dess. Och när han nu sökte en hustru, skedde det, emedan han var en mogen man och hade lärt sig välja. Lefva ville han på nytt, glädja sig åt lifvet och bära ett barn på sin arm. Länge nog hade han arbetat utan glädje och utan lön.

Olika vägar gingo de båda männens tankar. I trots af åldersskillnaden hade de så länge umgåtts som jämnåriga, att den tystnad, som nu rådde dem emellan, till sist började förefalla dem båda besvärlig. Känslan af att ha kommit i förhållande af svärfar och måg till hvarandra medförde äfven något tryckande, hvilket hvar och en på sitt olika sätt behöfde tid att vänja sig vid, och det var därför en lättnad för dem båda, när Sara i detta ögonblick kom in och anmälde, att middagen var serverad.

Fabian Skotte reste sig upp ur soffan och gick fram till Brandt, som ännu stod kvar vid fönstret.

— Icke ett ord nu, sade han nästan förläget. Först måste flickan förberedas. Och önskar hon betänketid, får du icke förmena henne den.

Därmed följdes herrarna åt upp till middagen, där Magnus Brandts döttrar väntade.

Middagen förgick långsamt, och stämningen vid bordet var tryckt. Icke utan en viss förlägenhet såg Magnus Brandt det gamla portvinet, hvarom han själf gifvit order, och som endast vid högtidliga tillfällen kom fram, ställas i silfverbehållaren framför hans egen plats. Och när han till sist skulle servera den dyrbara drycken, saknade han ord för att motivera detta öfverflöd, som icke öfverensstämde med husets vanor. Därför drack han endast tyst med sin gäst och uppmanade döttrarna göra detsamma. Blott när Cecilia varsamt stötte kanten af sitt glas mot Fabian Skottes, gaf Brandt dottern en blick, som kom henne att rodna djupt. Oförstående gledo Karins blickar från den ena till den andra, som vågade hon icke tänka den tanke till slut, hvilken faderns blick och hela uppträdande väckt inom henne. Tysta stego alla från bordet, och när bordsbönen var läst, fick Cecilia ett ärende ut i köket och försvann för hela eftermiddagen.

De båda herrarna utbytte härvid en snabb blick, och det var tydligt, att Cecilias hastiga försvinnande af dem båda togs för ett godt tecken.

Länge stannade heller icke Fabian Skotte. I trots af värdens protester gaf han redan tidigt på eftermiddagen order, att hans gigg skulle köra fram. I det han bad Brandt framföra hans ursäkter till damerna, for han från gården. Dagen hade ansträngt honom, och han behöfde komma i ro med de tankar på framtiden, hvilka åsynen af den unga flickan kallat till lif, starkare än någonsin efter det afgörande samtal, som på förmiddagen ägt rum.

Magnus Brandt gick ensam nere hos sig, och den känsla af tacksamhet mot Gud och lugn inför sitt eget öde, hvilken på förmiddagen varit nära att öfverväldiga honom, vände nu åter med fördubblad kraft. Det var, som om alla bekymmer med ens blifvit lyftade från hans skuldror. Hvad han känt tungt att mottaga af en främmande, kunde han lugnt och som en själfklar sak taga emot af sin måg. På åratal hade Magnus Brandt icke så tillitsfullt som denna afton sett framtiden an.

Ensam gick han fram och åter i sitt rum. Mer än en timma gick han så, endast njutande det lugn, hvilket efter år af oro och kamp ändtligen blifvit honom beskärdt. Han kände ett direkt behof att så länge som möjligt i ro få njuta denna stillhet, hvilken syntes honom ha kommit, just då den som mest var efterlängtad, och han afbröt den icke, förrän ringningen från klockstapeln i den tysta vårkvällen berättade, att arbetet för dagen var slut. Då lät Magnus Brandt kalla sin äldsta dotter till sig, och i lugna, nästan varma ordalag sade han henne, hvad som händt, och bad henne betänka sig. Ingenting dolde han för dottern. I det ögonblick då Cecilia stod i begrepp att, som han menade, utbyta den unga flickans ställning i hans hus mot den af en ung kvinna, som snart skulle blifva hustru och mor, fann Magnus Brandt, att hans egen ställning icke borde vara dottern en hemlighet. Dubbel skulle hennes lycka blifva, då hon visste sig på en gång icke blott bygga sitt eget bo, utan äfven bereda sin fader en lugn ålderdom.

Cecilia satt i faderns soffa på den plats, där Fabian Skotte på förmiddagen setat, och ansiktet, som hon stödde med handen, blef blekt, under det att fadern talade.

När han slutat, sade hon endast:

— Är det verkligen så illa ställdt för oss?

Hon talade lågt och undergifvet, men i hennes röst kom något af den bitterhet hon kände, öfver att denna olycka, som fadern förtegat så länge, blef berättad just nu, då den blott ökade hennes egen pina.

Magnus Brandt ryckte till vid dessa ord.

— Skall det du nu säger vara en förebråelse? sporde han skarpt.

Cecilia skakade på hufvudet. Med båda händerna strök hon öfver sitt benade hår som för att släta det. Rörelsen var helt mekanisk och mera blef icke sagdt. Men i själfva den oåtkomliga tystnad, hvari dottern framhärdade, kände Magnus Brandt ett motstånd, som hotade att rycka honom ut ur det harmoniska lugn, hvaråt han nyss gladt sig. Han hade på tungan att begära en förklaring, men förstod instinktmässigt, att han måste gå försiktigare till väga. Därför svalde han den vrede, hvilken han kände stiga inom sig, och i det han ställde sig midt framför dottern, sade Magnus Brandt i en ton, hvilken lät kyligare, än hvad han själf afsett:

— Den förträfflige man, som gjort dig den hedern att hos mig anhålla om din hand, har själf bedt mig säga dig, att han är beredd lämna dig betänketid. Du behöfver således icke svara nu.

Cecilia reste sig upp.

— Tack, sade hon fast och lugnt. Jag väntade det både af brukspatron Skotte och af far.

Då fadern ingenting svarade, gick hon ut ur rummet, utan att mera blef sagdt.

I vestibulen väntade Karin. Af det lilla hon sett och hört, hade den unga flickan förstått, att något viktigt var på färde, och hennes instinkt sade henne, att samtalet inne i faderns rum, gällde systerns framtida öde. Nu satt hon där, strax utanför den stängda dörren, med ögonen lysande af ömhet och medkänsla, väntande, att systern skulle falla henne om halsen och säga henne allt.

Men med ögon, hvilka ingenting tycktes se, gick Cecilia förbi systern och sprang uppför trappan till sitt rum, där hon stängde sig inne. Ensam och tigande stod Karin kvar i det stora rummet, där skymningen redan föll. Hon tänkte på sin egen hemlighet, och när hon förde handen mot sitt bröst, kunde hon känna trycket af den tunna guldringen, hvilken fäst i ett smalt sammetsband hängde innanför linnet vid hennes barm.

---